Våra "dummaste" hästköp (i andras ögon/öron)

[Skjøldur]

Det var inte jag som köpte Strimbläsen - men vad spelar det för roll?! Han kom till Alstrums gård när jag hade mina hästar där. En stor, kraftig kallblodstravare med mycket utstrålning. Han hade tävlat klart men han var frisk o sund och hade inte levt färdigt. Hans köptes av en ung tjej som inte klarade av honom. Hennes föräldrar bestämde sig för att han var livsfarlig, för det var han säkert för henne, och bestämde att han skulle slaktas. Slaktbilen kom för att hämta honom, men han vägrade låta sig lastas! Han som kuskat runt på travbanorna och aldrig varit svårlastad förr. En stallkompis föräldrar såg vad som hände och än fast dom inte alls håller på med hästar så sa dom att - nej, den hästen ska inte dö! Dom köpte honom för slaktpris och överlät honom till sin dotter, en ordentligt vuxen och erfaren ryttare. Hon hade varken tid eller pengar, men föräldrarna betalade och hon tog sig tid. Han behövde helt enkelt vanlig ridhästträning och en orädd ryttare som kunde bromsa. Efter ett halvår så kunde en annan tjej ta över och efter ett tag så köpte hon honom. Tyvärr är travarna billiga och därför så köps dom oftare av fel person än andra hästar.

 

[LillaMusse]

När mina föräldrar köpte min ponny till mina storasyskon när de var små så var han ingen ängel precis...
Han kastade in min ena storasyster i väggen och attackerade min pappa, han såldes pga ingen vågade rida honom och hans behov av träning var högre än tömkörningen hans föredetta ägare kunde erbjuda, ingen annan än hon ville vara i närheten av honom
Men mina storasyskon blev kära i honom och det är jag mycket glad för Tog över honom när jag var sju och fy f*n vilken odåga Han testade mig rejält men jag var så galen så jag blev aldrig rädd, men jag fick hantera honom själv Har lärt mig mycket på min odåga och han är men bästa vän Fast han har gett mig och andra fingret mer än en gång

 

[tundra]

Det absolut dummaste hästköpet hände när jag var 14 år gammal.

Jag köpte en 3-årig D-ponny valack som inte var mycket riden. Han var extremt söt men dock något svårflörtad. Tjock och ful päls och världens fluffigaste man.
Han såldes för en extremt billig peng då ägaren behövde bli av med honom snabbt. Jag ville så gärna ha honom, så jag tjatade på mamma enda tills hon gav upp och vi åkte och tittade på honom.
Provridningen gick sådär. Världens busigaste ponny, han bockade och hoppade upp och ner men med öronen spetsade rakt fram. Mamma vågade nästan inte ens titta, men jag tyckte det mest var roligt. Han försökte liksom aldrig kasta av mig, utan han ville bara ha roligt.
Efter mycket om och men hos min mammas sida så köpte vi honom.

Även fast jag fick smaka på grus och kom hem med blåmärken över hela kroppen de två första månaderna jag ägde honom så var tiden med honom guldvärd. En riktigt fantastisk ponny helt enkelt

 

[Zuzzi]

Hehe mina hittills två hästköp har jag ofta kallat mig själv idiot för att jag genomförde!

Min varmblodstravare köpte jag för 7000 kr. En vän till mig hade henne på prov en sommar innan hon lämnade tillbaka henne pga ändrad livssituation. Över ett år senare blev hon till salu igen och var som ett jädrans tok. Nog för att hon var vass redan året innan men nu hade det ballat ur riktigt ordentligt. Hon hade gått som ridhäst sedan 5 års ålder och jag köpte henne november 2006 när hon var 10 år. Nog har jag fått slitit mitt hår för att förstå mig på denna tuffa men lättstressade märr och har ångrat mig mer än en gång. Jag tror nog många skakade på huvudet över mitt nyförärv. Det tog sina år men när man kan rida sin häst med tanken och hon bara dansade under en så inser man hur rätt det var att ge henne chansen. Hon är nu 19 år och har råkat ut för lite skador som kunde ha kostat henne livet 2 ggr på väldigt kort tid men nu är hon igång igen, kanske aldrig kommer tillbaka i sin forna form och ridbarhet men jag har lovat henne att det är hennes sista hem. Hon har fortfarande sina sidor humörstanten där men det är därför jag gillar henne!

Kallblodstravaren fick jag gratis av uppfödaren för att hon ville att jag skulle prova en annan slags travträning. 4-åring med liknande "symptom" som mitt sto, lätt till stress, egensinnig och otroligt viljestark. Han kunde inte skritta ett enda steg och töltade/passade, var stark och flamsig. Blev ingen travkarriär pga problem med SI-lederna men den resa vi har gjort ångrar jag inte en sekund! Att få en till häst landa och bli "häst" är ett rent nöje trots att det tog 2,5 år. Han är urtrevlig att köra och vi jobbar på med ridningen nu innan han ska säljas till ett nytt hem där jag hoppas de uppskattar hans fantastiska humoristiska sida. Sen är han otäckt smart... en sån smart häst har jag nog aldrig träffat på tidigare.

Många har undrat hur sjutton jag orkar med alla hans hyss och påhitt men han kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta och det kommer bli tomt utan honom på gården. Anledningen till att han ska sälja är för att han är för liten för mig i längden och jag vill satsa på trav med lite egna unghästar. Har känt honom sedan han var sen 2-åring... Fina Blåögat.

 

[Sasse]

Min första häst kom direkt från tävlingsbanorna och var i tävlingskondition när jag köpte/fick honom som rätt ung. Mina stallkamrater tyckte det var ett dumt köp, för hästen var alldeles för bra för mig, och varför skulle jag ha en tävlingshäst när jag inte var intresserad av att tävla? Han köptes dock främst som läromästare, och förra ägaren ville att han skulle pensionerades från sitt tävlingsliv.

Det första året stod vi på en ridskola, och mot betalning var han med på lektioner och eftersom han var så pass poppis, även de lokala klubbtävlingarna. Folk slogs om att få tävla honom i hoppning. Speciellt de som varit emot köpet ville visa upp hur duktiga de var och hur fint ekipage de var. Tji fick dom! Det var ingen som klarade av hans tävlingsnerver och varenda en hamnade i backen alt. höll de sig kvar men kunde inte styra. Jag var rätt nöjd över mitt val att bara titta på när min tokiga häst levde livet.

För egen del tyckte jag att det var det allra bästa köpet! Har svårt att tänka mig att jag kommer få en lika bra häst igen. Han lärde mig massor och var min bästa vän.

 

[nova2002]

Jag gillar stora hästar. Är knappt 158 cm och har haft hästar på 172 och 175 cm. Min häst Jag har nu är 173cm. Det har några haft lite åsikter om.

 

[kryddelydd]

Hej!

Vi har väl alla gjort något köp någon gång som anses vara lite dumt i någon annans ögon/öron.

Jag kan börja med mitt exempel. Köpte en häst med en liten cysta trots avrådan från vet för jag var så kär i hästen. Hade "tur" och hästen höll länge och mådde bra och cystan växte sig aldrig större vad vi kunde se på regelbundna röntgen bilder. Dock så satt tanken alltid i mitt huvud så fort det var något med hästen om det kunde relateras till cystan oavsett vad det var. Givetvis tyckte andra (aldrig någon som sa det till mig rakt ut) att jag var dum som köpte en häst med cysta men jag tycker det beror helt på hur hästen är, var cystan sitter och givetvis priset på hästen. Känner jag samma känsla igen för häst som för denna kan jag göra om detta

Vad har ni gjort för "dumma" köp?

Varenda häst jag har
och varenda häst jag haft

Först en fyraårig vbl-travare i ponnystorlek som inte var körd eller riden.
Sedan en fjording som jag tog över i stället för slakt (hade haft fång)
Sedan diverse fjordingar och begagnade travare.

Ingen har väl egentligen dumförklarat mig över connemaran, friesern, eller islandshästen som är "BLUP-hingst". Eller kanske araberna inte var uppenbart korkade köp utom för dem som inte gillar araber.

 

[Fideli]

Konstigt nog så är det ingen som haft åsikter om mina hästköp... Fast de nog varit idiotiska allihop...
Eller så är det så att alla tycker att jag är helt puckad och suckar bakom ryggen på mig, och jag är så otroligt korkad att jag inte ens fattar att folk tycker så.

Första hästen var en Island/knabstrup/russkorsning, som köptes osedd, med löfte om att få lämna tillbaks om det inte funkade. Fruktansvärt envis och stönig häst, men egentligen perfekt som förstahäst, även om jag inte förstod det då. Hon var aldrig sjuk och det var ingen risk att man förstörde/knäckte henne och ingen risk att man skadades; passade det inte fröken häst så stannade hon helt enkelt och vägrade röra sig. Stod som längst två timmar på samma fläck och totalt ignorerade mig...

Häst nr 2 var en kallblodstravare som inte höll för travet, fyra år gammal och hade redan varit halt i tre omgångar, helt oinriden, köptes utan veterinärbesiktning och utan kontrakt, fick bara ett kvitto på köpesumman. Hade honom i 16 år och lärde mig otroligt mycket! Så det köpet ångrade jag aldrig!

Häst nr 3 är den jag har nu, en PRE, köptes som 3-åring, osedd (sett bild och filmsnutt dock) oinriden och med skuggor på bakknäna på röntgen, kanske pga växtperiod när bilderna togs, kanske pga lösa benbitar i båda bakknäna. Billig, så jag chansade och vilken otrolig tur att jag gjorde det! Fantastisk häst som får mig att le och skratta varenda dag!
Nu är han 6,5 och har än så länge inte visat några som helst symptom från bakknäna, han är otroligt arbetsvillig och lättlärd och målen för i år är galoppombyten och att påbörja piaffen.

 

[AgentCarter]

Jag har aldrig gjort ett sådant köp, men min förra medryttar häst var ett sådant köp.
Kallblods travare som var otroligt smart och hetsigt, ägaren hade aldrig haft häst eller gått på ridskola men älskade hästen mycket.
Efter ett tag när jag ridit den fick jag reda på att den inte varit inriden innan hon köpte den, förklarade en del

Det slutade med att den såldes då ägaren var rädd för den trots att vi gjorde framsteg, sålde den till en bekant som sålde den vidare inom en månad pga att den var för svår (trots att hen fick reda på allt och provrida ordentligt, visste att det kunde ta år innan han kunde göra det hen hade köpt honom till)

 

[Hippocampus]

Många säger att mitt köp var dumt. Första hästen för mig, inte ridit sen stenåldern.... Jag köpte ett föl. Hon är idag 5 år.

 

[supersonic]

Fick höra att det snackades en hel del bakom ryggen på oss. Vi som familj ville ha en snäll trygg läromästare. Det blev en 6-årig travare, outbildad... Jag och syrran hade ridit 6 år på ridskola, pappa red och mamma hade ridit i unga år. Det blev fason på honom tack vare regelbunden träning för tränare och hjälp av erfarna människor. Bästa minnet från träningarna när vi hade haft en lång paus jag och hästen från träning och tränaren spontant utbrister att han fått en fantastisk galopp, och tränaren trodde inte detta från början men sa aldrig nåt om det. Alla de som sa att han var för dyr, värdelös, avdankad och ingen riktig häst - de har fått käka upp det tusenfalt så här 10 år senare! Världens snällaste och riktigt väluppfostrad. Han har sina egenheter men skulle aldrig aldrig göra något mot en människa (vilket kan styrkas av stallkamraterna ). Och för mig var han världens bästa köp! Det var dessutom första hästen vi provred, eller ja, satt på för hjälperna kunde han inte...

 

[SusieQ]

Åhhh, folk har som regel gnällt på vad jag köpt för hästar, så jag slutade lyssna rätt fort på vad andra sa och gick på min egen känsla, vilket visat sig vara en bra grej att göra, är dock numera hästlös.

Min andra ponny var 4 år och inriden, hoppad och lite NH-tränad, full med såriga soleksem runt mule och ögon, sönderkliad, dvs väldigt kort och tunn svans. Hade ingen gång att tala om, men jag tyckte att han hade bra inställning och hoppade bra, folk ifrågasatte dock och skrattade bakom min rygg om det dåliga köpet. På tre år med mig gick han från inget till MsvB (110cm) hoppning och tränade upp till Msv fälttävlan (dressyren var för dålig kvalitet för tävling tyckte jag). Sålde honom som 7 åring och som 9 åring gick han MSVA (120cm) och kom fyra i Svenska Ponnyderbyt i hoppning samt deltog i SM, såldes sedan vidare och fortsatte placera sig i de högsta klasserna, men FT-karriären tog nog slut när jag sålde honom.

Min första "stora" häst, var/är en knepig individ med riktigt taskigt humör och dålig inställning gentemot människor (anföll i hagen bl.a.), 158 cm hög, svårmanövrerad och efter Chirac- Ceylon, är det verkligen en bra hopphäst?
Tog över den som 5åring, då hon hade tävlat 110 hopp med en tjej som inte klarade av henne utan bara använt kraftigare och kraftigare betsling, struntat i dressyrträningen och kört på i 220 runt banorna. Dessutom var hon "svårlastad". Eftersom uppfödaren/säljaren var medlem och ganska styrande i klubben så hölls skratten åt mig tysta, men de nådde mig ändock.

Tränade och tävlade denna till 135 hopp (dock med en annan ryttare då jag blev rörelsehindrad "på vägen", jag kom till 130 och Msv (numera *) fälttävlan, även här var dressyren för dålig för tävling, hon hade inga gångarter som lämpade sig för dressyr öht. Hon hoppade som en katt och höjden på hinder var aldrig ett problem, hennes problem låg i avstånden emellan, till skillnad från RS Isac och Mynta i samma strl så hade hon pyttesmå gångarter och galoppen gjorde att hon helt enkelt inte alltid nådde fram riktigt och det blev istället farligt. FT slutade jag med på henne eftersom hon hoppade lite för väl i terrängen och vi förlorade massa tid i luften över alla hinder. Lastade i princip sig själv undertiden jag hade henne.

Sen var det min senaste häst. Knappt riden skitsnygg fyraåring, köptes sedd på bild från Tyskland (dock med goda vitsord), som dressyr/handikapphäst eftersom jag numer är rörelsehindrad, rörde sig mycket bra, hoppade, trots förstklassig stamtavla som hopphäst, helst inte alls (men mycket väl när han väl hoppade). Vi fick egentligen aldrig någon riktig chans att rida ihop oss, men det var nog ett dumt köp ändå. Såldes p.g.a. graviditet och annat tjafs. Såldes som allround mot dressyr. Fick utstå en hel del elaka och onödiga kommentarer om detta köp.

 

[nagelbitarn]

Jag hade bestämt mig för att köpa en trevlig läromästare, eftersom jag ägnar hela mitt hästliv åt diverse outbildade och halvknäppa hästar. Nu skulle jag vara förnuftig, finna mig något mediokert halvblod att slipa på och bara ha det lugnt och tryggt.

Men så slösurfade jag på den största säljsighten och av någon anledning, som jag inte förstår själv så fastnade jag för en oansenlig, brun, outbildad kallblodstravare, vars annons pryddes av en halvdan huvudbild.
Hästen stod ungefär 12h bilresa bort, men min mamma som bor i närheten fick rycka ut för att titta på honom.

På bilderna som jag fick av henne så var han tunn, sådär hopplöst vinterraggig så man knappt ser vad det är för häst, men den blicken!
Så jag flög ner, valde att inte provrida eftersom han stått i flera månader och dessutom slängt av den som provred sist...
Provade att longera honom, varpå han la av en redig spark mot mig och var allmänt bråkig. MEN när jag röt i så lyssnade han och de där ögonen är nog de mest intelligenta och livfulla jag sett på en häst.

Så jag köpte honom på vinst och förlust och han är mitt livs kärlek!

Det var inte lätt att förstå sig på honom till en början, men han kommunicerar med dig hela tiden, det är bara att lyssna så är han underbar, både att rida, köra och hantera. Hårda ord, yviga gester eller en felplacerad skänkel och han säger ifrån direkt-mjuka signaler och tydlighet så är han gudomlig och din bästa arbetskamrat.
Har aldrig träffat en häst som så gärna vill göra rätt men samtidigt blir så stressad/tokig när det blir fel.
Vi passar ihop perfekt, två snälla nervknippen med höga ambitioner

 

[hjarterdam]

Min första häst var en travhäst som inte funkade på banan, han hade en liten röreslestörning men jag köpte honom ändå. Han var en underbar häst med ett hjärta av guld som jag fick ha i två år. Han hade lösa benbitar i båda haserna och vid behandling fick han en infektion och fick avlivas av djurskyddsskäl då han knappt kunde gå.
Kort efter köpte jag min nuvarande häst. Han var fyra år då och hade enl uppgift blivit vanvårdad och flyttat runt till olika försäljningsstall. Han är vit med rosa hud och var den fulaste hästen jag någonsin sett. Dåligt hull och sönderbränd av solen. Han var svår och ville helst bara kasta av en. JAg ångrade mig de första 1,5året för han var så jobbig, osäker och litet synfel. Nu är han den bästa även om han brutit bäckenet så är han värd den resan vi har gjort och han är påväg tillbaka. Folk kunde inte förstå hur jag kunde köpa ett sånt ök.
Folk tyckte jag var dum i huvudet som köpte min swb valack -11 när min vita bröt bäckenet. Inte för att det var ngt fel på honom, en ranglig treåring men för folk var väl missunsamma.

 

[Tempen]

Jag köpte ett sto i USA osett och fick ta emot rätt mycket skit för det, både i Sverige och på andra platser. Nu har hon gett mig två fantastiska föl på två år och vunnit många klasser på riks och andra utställninger samt pris för bästa import på riks. Om folk tycker jag köper "fel" häst är det deras problem, det är ändå jag som mockar och betalar kalaset!

 

[BeastieBabe]

Jag köpte en 18 år gammal ridskolehäst som gått på ridskola minst 7 år, UTAN besiktning

Dock har jag känt honom dessa 7 år och han har aldrig vart halt, snorig, hostig eller ens lös i magen under dessa år.. och de 7 månader som gått sedan dess har varit felfria..
eller ja, Jag har själv varit "ansvarig" för att han en gång slet sig vid longering och skrapade bakkotan och att jag gav 1 dl pelleterad lucern EN gång så han fick exem som höll i sig i 2 veckor.. men annars är han kärnfrisk

 

[Van Remo]

Då är vi två @nova2002

Jag har en förkärlek till bjässarna, fast jag i vanliga fall har höjdskräck. Men uppe på hästryggen känner jag bara trygghet
De flesta undrar väl vad jag ska med så stor häst till. Men när det säger "klick" och det är kärlek vid första ögonkastet, då kan man inte göra annat än att trycka in den stora giraffen i transporten o ta med han hem

 

[mily]

I andras ögon kanske båda mina hästköp varit "dumma" men i mina ögon är det de bästa köpen jag någonsin gjort

När jag köpte min storhäst var han 17 år och halt. Och så köpte jag loss min älskade ponny jag haft i åtta år.

Jag "borde" tydligen ha köpt en "riktig" dressyrhäst men för mig är det inte värt att ha häst om jag inte får ha mina ögonstenar och det är allt som räknas

 

[Pudlan]

Köpte en sällskapshäst till sällskapshästen och fick höra
-vad skall du med två shetlandsponnyer till vad du kommer att ånga dig!
Vi har det super bra och vist saknar jag min isis men passar min kropp utmärkt med två mindre hästar Men får ofta höra -Vad har du dom där till?

Mvh
Pudlan

 

[Novalisa]

När vi letade tävlingsponny till min då 8-åriga son. Skulle ha en äldre ,lugn, trygg läromästare och kommer hem med ett 4-årigt sto. Men vilken pärla hon var! Så stabil och välriden av uppfödaren, men lite småbusig ibland. Sonen och hon tävlade ihop i 4 år och kom nästan alltid hem med rosetter. När andra red henne kunde hon hitta på bus, stack på framridningen med en äldre tjej som skulle tävla henne och kunde rätt som det var tvärvända på tävlingsbanan.
Sonen red henne barbacka utan träns i full galopp hemma på åkern och hon gjorde allt han bad om. Kan fortfarande sakna henne ibland, trots att jag vet att hon har det bra och nu är avelssto.

Till mig själv letade jag ett lugnt, tryggt, dräktigt avelssto och kom hem med en 5-årig problemhäst, givetvis valack! Bara jag såg honom i stallet var jag tvungen att ha honom. Hade honom i över 6 år men pga att jag har problem med rygg, leder kunde jag inte rida honom så mycket som han behövde för att hålla sig lugn. Blev lite av en ond cirkel, när jag hade ont var han överladdad och hoppade och skuttade vilket ledde till att jag fick mer ont. Sålde honom till en jätte duktig tjej som verkligen fixar honom.