Vårföräldrar 2019

[Trollunge]

Andning? Menar du den i syrgasmasken? Annars vet jag inte vad du menar nä men allvarligt så tror jag inte att jag brydde mig nämnvärt om någon andning. Om det hjälper en att slappna av genom att tänka på den, så är det säkert jättebra. Men jag tror inte att det är någon magisk universallösning som funkar för alla, och om det får dig att stressa upp dig så tror jag det gör mer skada än nytta.

På profylaxen fokuserar de ju mycket på andningen också. Generellt då och inte för lustgasen. Bland annat djupandning men de har lite olika andningstekniker för var man är i förlossningen och så.

@Luktpion - jag läste också "föda utan rädsla" inför min förlossning och tyckte den var väldigt bra. Så tyckte du det sättet verkar bättre där man mer fokuserar på tyst och mjuk andning och inte bryr sig så mycket om djupet tror jag det funkar väldigt bra med

Jag födde min son för en vecka sedan och jag tyckte jag hade bra hjälp av att tänka på andningen under ffa öppningsfasen. Jag tänkte då i huvudsak på mjuk och tyst andning men det blev även naturligt ganska djup andning då jag även tänkte mantrat "lugn-tung" (lugn på inandning och tung på utandning) Krystfasen var klarade jag inte av att tänka så mkt på det men det gick ju ändå såklart

 

[Skrottiskrott]

Jag kan inte ens läsa era inlägg om andning utan att få andnöd! Hur ska det här gå...

Blev så sur på mig själv häromdagen. Jag slog tån i tröskeln och skrek rakt ut för jag tyckte att det gjorde så satans ont. Kom på mig själv tre sekunder senare: Hur i allsin dar ska jag klara av att föda barn om jag skriker av att slå i tån? Jag har långt kvar men har sedan "tåincidenten" verkligen börjat fundera på hur jag ska klara av det. Ska nog läsa Föda utan rädsla som ni skriver om.

Och min tredje fundering för dagen... Varför känns det sååå jobbigt att berätta för andra att vi väntar barn? Borde enbart vara jätteroligt ju! Vi har berättat för sambons föräldrar nu men min närmsta familj återstår. Känner mig supernervös utan anledning, vill nästan hålla på det längre fast ändå inte. Kanske har att göra med att jag inte gillar uppmärksamhet och när man har berättat så känns det som att man blir sedd på ett helt annat sätt, inte jag som person längre utan jag som gravid.

 

[Flixon]

På profylaxen fokuserar de ju mycket på andningen också. Generellt då och inte för lustgasen. Bland annat djupandning men de har lite olika andningstekniker för var man är i förlossningen och så.

@Luktpion - jag läste också "föda utan rädsla" inför min förlossning och tyckte den var väldigt bra. Så tyckte du det sättet verkar bättre där man mer fokuserar på tyst och mjuk andning och inte bryr sig så mycket om djupet tror jag det funkar väldigt bra med

Jag födde min son för en vecka sedan och jag tyckte jag hade bra hjälp av att tänka på andningen under ffa öppningsfasen. Jag tänkte då i huvudsak på mjuk och tyst andning men det blev även naturligt ganska djup andning då jag även tänkte mantrat "lugn-tung" (lugn på inandning och tung på utandning) Krystfasen var klarade jag inte av att tänka så mkt på det men det gick ju ändå såklart

Det är möjligt, jag var aldrig på någon profylax. Det med lustgasen var bara ett skämt

 

[KarinStarfighter]

Jag kan inte ens läsa era inlägg om andning utan att få andnöd! Hur ska det här gå...

Blev så sur på mig själv häromdagen. Jag slog tån i tröskeln och skrek rakt ut för jag tyckte att det gjorde så satans ont. Kom på mig själv tre sekunder senare: Hur i allsin dar ska jag klara av att föda barn om jag skriker av att slå i tån? Jag har långt kvar men har sedan "tåincidenten" verkligen börjat fundera på hur jag ska klara av det. Ska nog läsa Föda utan rädsla som ni skriver om.

Och min tredje fundering för dagen... Varför känns det sååå jobbigt att berätta för andra att vi väntar barn? Borde enbart vara jätteroligt ju! Vi har berättat för sambons föräldrar nu men min närmsta familj återstår. Känner mig supernervös utan anledning, vill nästan hålla på det längre fast ändå inte. Kanske har att göra med att jag inte gillar uppmärksamhet och när man har berättat så känns det som att man blir sedd på ett helt annat sätt, inte jag som person längre utan jag som gravid.

Jag tycker också att det känns jobbigt att berätta för andra och att prata med andra om graviditeten. Har funderat mycket kring det och kommit fram till att jag har mycket integritet i vanliga fall och inte gillar den uppmärksamheten som det bär med sig och att folk frågar kring mående. Känns så primitivt att prata om sin egen kropp på något sätt. Nu när det börjar synas mer får jag dessutom ännu mer frågor vilket bara gör mig besvärad. Usch, känns bara jobbigt.

 

[Winifred]

Jag kan inte ens läsa era inlägg om andning utan att få andnöd! Hur ska det här gå...

Blev så sur på mig själv häromdagen. Jag slog tån i tröskeln och skrek rakt ut för jag tyckte att det gjorde så satans ont. Kom på mig själv tre sekunder senare: Hur i allsin dar ska jag klara av att föda barn om jag skriker av att slå i tån? Jag har långt kvar men har sedan "tåincidenten" verkligen börjat fundera på hur jag ska klara av det. Ska nog läsa Föda utan rädsla som ni skriver om.

Och min tredje fundering för dagen... Varför känns det sååå jobbigt att berätta för andra att vi väntar barn? Borde enbart vara jätteroligt ju! Vi har berättat för sambons föräldrar nu men min närmsta familj återstår. Känner mig supernervös utan anledning, vill nästan hålla på det längre fast ändå inte. Kanske har att göra med att jag inte gillar uppmärksamhet och när man har berättat så känns det som att man blir sedd på ett helt annat sätt, inte jag som person längre utan jag som gravid.

Jag tycker också att det är jättejobbigt att berätta för andra, känner samma som du att jag inte vill ha uppmärksamhet eller frågor, jag vill bara gå runt i min bubbla och bli tjock ifred

 

[Killaloe]

Är det någon som har tips på bra böcker om graviditet, förlossning eller första småbarnstiden?

De jag har är Ina May's Guide to childbirth, Lin Dalens Amning i nöd och lust och Susanna Helis Föda utan rädsla. Gillar samtliga av dem!

Jag tror du får fler svar om du startar en egen tråd om detta, plus att det är ett ämne som säkert fler kan vara intresserade av /mod

 

[Elin_B]

Jag läste föda utan rädsla och kanske 1/3 av Ina May. Tänkte att jag skulle föda naturligt och andas mig tyst igenom värkarna. Det gick sådär. Till att börja med tog latensfasen miljoner år och gjorde så mkt ondare än jag trott. Folk som promenerar eller bakar förstår jag mig inte på, jag hade 3 värkar på 10 min som gjorde så ont att benen vek sig från start och jag var så trött att jag ville gråta.

Jag tyckte dock att det blev mycket bättre de korta stunder jag fick träffa en barnmorska som påminde mig att slappna av och andas tyst och lugnt så att partner läser boken eller t o m går en kurs ihop är mitt tips för själv upplevde jag att allt jag läst glömdes av när smärtan blec för intensiv. Jag behövde påminnas heeela tiden.

När jag fick komma in på förlossningen fick jag testa lustgas och det hjälpte mig att andas bättre och slappna av lite. Tveksamt om det hade någon effekt på smärtan men att jag slappnade av rappade på förloppet REJÄLT.

Jag upplevde att allt gick så mycket bättre och smidigare () när jag hade trygga människor omkring mig som påminde och berömde. De bytte team lagom till utdrivningen och då stannade allt upp igen...

 

[Elin_B]

Jag lyssnade också massor på förlossningspodden. Även en del på föda barn, vattnet går m.m.

En del vill absolut inte höra andras förlossningsberättelser men för mig kändes det som att jag blev mer förberedd och peppad.

 

[lilleknodd2]

Jag hade inte tränat på att andas alls inför första barnet, och tror inte att det hade hjälpt heller.
Jag klarade inte heller av lustgasen utan min räddning var ryggmärgsbedövningen
Från att inte kunna öppna ögonen eller prata till att kunna vara med och skratta mellan värkarna!
Jag var öppen 6cm när vi kom in och vattnet gick samtidigt som bm gjorde undersökningen. Sen låg dottern dock vänd med ansiktet uppåt istället för nedåt vilket gjorde att hon inte sjönk ner som hon skulle, så jag fick i princip krysta ner henne och sen ut. Andningen sket jag blanka tusan i utan försökte verkligen bara överleva i stunden.

Bra sköterskor som förklarar och hjälper till är det bästa. Vid skiftbyte för våran del så fick vi en lite strängare men otroligt kompetent sköterska som hjälpte till med HUR jag skulle trycka och det gjorde stor skillnad.

Det sjukaste är verkligen att (för min del) så försvann all antydan till smärta så fort dottern kom ut. Helt sjukt! Och jag som lovade mig själv där och då att aldrig göra om det
Hopps att jag får gå hela vägen denna gången

 

[Luktpion]

@Luktpion - jag läste också "föda utan rädsla" inför min förlossning och tyckte den var väldigt bra. Så tyckte du det sättet verkar bättre där man mer fokuserar på tyst och mjuk andning och inte bryr sig så mycket om djupet tror jag det funkar väldigt bra med

Jag födde min son för en vecka sedan och jag tyckte jag hade bra hjälp av att tänka på andningen under ffa öppningsfasen. Jag tänkte då i huvudsak på mjuk och tyst andning men det blev även naturligt ganska djup andning då jag även tänkte mantrat "lugn-tung" (lugn på inandning och tung på utandning) Krystfasen var klarade jag inte av att tänka så mkt på det men det gick ju ändå såklart

Tack för ditt svar, så fint att ha någonstans att fråga och få erfarenheter från andra i det här stora! Tänk att du fått en son! Jag har inte riktigt förstått än att det faktiskt förhoppningavis kommer komma ut en unge ut allt det här.

Jag kan inte ens läsa era inlägg om andning utan att få andnöd! Hur ska det här gå...

Blev så sur på mig själv häromdagen. Jag slog tån i tröskeln och skrek rakt ut för jag tyckte att det gjorde så satans ont. Kom på mig själv tre sekunder senare: Hur i allsin dar ska jag klara av att föda barn om jag skriker av att slå i tån? Jag har långt kvar men har sedan "tåincidenten" verkligen börjat fundera på hur jag ska klara av det. Ska nog läsa Föda utan rädsla som ni skriver om.

Och min tredje fundering för dagen... Varför känns det sååå jobbigt att berätta för andra att vi väntar barn? Borde enbart vara jätteroligt ju! Vi har berättat för sambons föräldrar nu men min närmsta familj återstår. Känner mig supernervös utan anledning, vill nästan hålla på det längre fast ändå inte. Kanske har att göra med att jag inte gillar uppmärksamhet och när man har berättat så känns det som att man blir sedd på ett helt annat sätt, inte jag som person längre utan jag som gravid.

Ja men läs den, det kan ju verkligen inte skada. Och jag tror inte du behöver haka upp dig på det där med tån, som är en plötslig oväntad smärta där hjärnan blixtsnabbt uppfattar fara, mot en förlossning som är något helt annat. Jag tror inte man kan sätta dem i proportion till varandra och tänka att föda barn är 1000 gånger värre och därför gör det även automatiskt 1000 gånger mer ont än att slå i tån jävligt hårt.

Vi läste en del om det i skolan förut att skillnaden mellan en människa som är helt sängliggande och upplever fruktansvärd smärta i t.ex ryggen mot en som nästan kan leva normalt med samma diagnos i vissa fall kan vara bara att den ena tror att det är farligt att röra sig, tror att det ska bli värre etc. Medan den andra kan ha fått bra hjälp och stöd, fått tillit till sin kropp och fått informationen att rörelse är bra och läkande för skadan. Så hur vi tänker runt smärtan spelar stor roll för hur vi upplever den. Jag tror absolut inte att det är en piece of cake att föda barn bara man tänker positivt, typ, men tänk på att kroppen är så otroligt komplex och att mycket spelar in på hur man upplever något.

Och jag tyckte att det var skitjobbigt att berätta, och så otroligt skönt när det väl var gjort så man slapp ha det framför sig längre. Gruvade mig i veckor.

 

[Winifred]

Jag läser just nu en boken ”Praktika för blivande föräldrar” och där skriver dom ungefär att känner du för att gå en kurs i hur du ska andas inför förlossningen så gör det och känner du inte för det så kan du skita i det, förlossningen kommer gå ungefär lika bra oavsett hur du väljer att göra.

För övrigt en bok jag rekommenderar! Mycket fakta baserat på senaste forskningen och lite lull lull, just the way I like it

 

[turbofling]

Jag är en person som gar in i mig själv när jag har ont och inte direkt bryr mig om vad som händer runt omkring. Under förlossingen klarar jag inte av ngn beröring alls sa min man har inte fatt göra sa mkt mer än att paminna mig om att dricka vatten. Jag skriker inte heller högt men djupandas tror jag inte heller jag gjorde utan fokuserade pa att andas langsamt. Nackdelen med att vara som mig är att fa barnmorskor märker hur pass ont jag har, har märkt att jag behöver en äldre, erfaren barnmorska som kan läsa av mig utan att fraga (för svar far den iaf inte av mig när jag har som ondast). Förra förlossningen hade jag tva unga, nyutbildade och det fungerade inte sa bra.

En förlossning gar inte att jämföra med annan smärta tycker jag. Av ingen annan smärta far du världen bästa belöning efter

 

[Trollunge]

Tack för ditt svar, så fint att ha någonstans att fråga och få erfarenheter från andra i det här stora! Tänk att du fått en son! Jag har inte riktigt förstått än att det faktiskt förhoppningavis kommer komma ut en unge ut allt det här.

Nej jag fattade nog inte att det faktiskt skulle bli ett barn förrän han var född. Och knappt då haha. Tror det börjat sjunka in nu efter en vecka Men så är det nog ofta när det är första barnet?
Stort lycka till med graviditet och förlossning iaf

 

[lilleknodd2]

Hmm.. jag har, sen 3-4 dagar tillbaka, haft liiiite rött i flytningarna. Inte hela tiden utan bara någon gång per dag men självklart har jag fått för mig att det är kört igen
Vet att det kan vara helt ofarligt, men det hjälper inte min hjärna. Jag TROR ju att jag känt av liten någon gång per dag senaste veckan men är inte säker. Det har aldrig varit så långt som till måndag

 

[Flixon]

Hmm.. jag har, sen 3-4 dagar tillbaka, haft liiiite rött i flytningarna. Inte hela tiden utan bara någon gång per dag men självklart har jag fått för mig att det är kört igen
Vet att det kan vara helt ofarligt, men det hjälper inte min hjärna. Jag TROR ju att jag känt av liten någon gång per dag senaste veckan men är inte säker. Det har aldrig varit så långt som till måndag

Skickar en kram och hoppas allt är bra vilken vecka är du i nu?

 

[Ja88]

Hmm.. jag har, sen 3-4 dagar tillbaka, haft liiiite rött i flytningarna. Inte hela tiden utan bara någon gång per dag men självklart har jag fått för mig att det är kört igen
Vet att det kan vara helt ofarligt, men det hjälper inte min hjärna. Jag TROR ju att jag känt av liten någon gång per dag senaste veckan men är inte säker. Det har aldrig varit så långt som till måndag

Usch vad jobbigt, förstår oron. Håller tummarna för att allt är bra och att det går fort till måndag!

 

[lilleknodd2]

Skickar en kram och hoppas allt är bra vilken vecka är du i nu?

Går in i vecka 17 på måndag. 15+5 idag.

 

[Kilauea]

Går in i vecka 17 på måndag. 15+5 idag.

Håller tummarna allt är ok med liten. Inte lyckats med dopplern än heller?

 

[KarinStarfighter]

Hmm.. jag har, sen 3-4 dagar tillbaka, haft liiiite rött i flytningarna. Inte hela tiden utan bara någon gång per dag men självklart har jag fått för mig att det är kört igen
Vet att det kan vara helt ofarligt, men det hjälper inte min hjärna. Jag TROR ju att jag känt av liten någon gång per dag senaste veckan men är inte säker. Det har aldrig varit så långt som till måndag

Åh, jag håller också tummarna! Vad händer på måndag? Ultraljud?

 

[lilleknodd2]

Håller tummarna allt är ok med liten. Inte lyckats med dopplern än heller?

Kanske lyckats höra väldigt svagt med dopplern men inte så tydligt så jag med säkerhet kan säga att jag hörde hjärtslag.. det drar ju inte direkt upp förhoppningarna.

@KarinStarfighter Ja precis. Vi har ett extra ultraljud på 16+0 pga min oro och missfallet i mars som var på 16+3. Tror jag ska ringa till MVC också och boka en tid mellan detta ultraljud och RUL som är 10 december

Usch, min hjärna mår inte bra just nu..