Tack för alla svar
Min starkaste identifikation är av mig som hästsjäl, jag har alltid varit överdrivet mkt hästmänniska och -nörd. Hela mitt liv och väsen har kretsat kring häst, och i perioder då jag även gjort annat så är det ändå nånstans så att hästeriet styr i bakgrunden. Tex har jag styrt in mitt yrkesval, studier, arbetstider osv efter tanken att det bäddar för mitt hästägande vad gäller lön, arbetstider osv. Jag har flyttat långt flera ggr för att förbättra mina möjligheter inom häst. Nu under pandemin är det inte desto mindre kännbart, när jag inte kan resa till släkt och familj längre.
Men jag har även ett stort mörker inom mig och det är vad som ligger i den andra vågskålen, om häst är i den ena. De tar liksom ut varandra på nåt vis. Jag hade en period när mörkret tog över och i samband med det slutade jag med häst i några år. De åren var oerhört destruktiva, eftersom häst försvann tog resten över allt fokus. Det gick inte att bryta förrän häst blev mer intressant än det andra igen.
Jag hade andra intressen osv men inget har varit lika passionerat som häst. Mest tidsfördriv faktiskt, jämförelsevis. Det har aldrig gått att ersätta helt enkelt.
Nu har jag kommit till en punkt när jag mer och mer känner att hästdelen av mitt liv inte känns rolig. Jag har allt som jag aldrig kunnat unna mig innan, jag har en fin häst som är hel och skadefri (bara det liksom, har inte hänt på åratal), jag kan träna och om jag vill kan jag sikta på tävling vilket varit mitt mål alltid. Men jag vill inte. Jag har tappat drivet. Jag tycker att saker i vardagen som jag alltid gjort, känns överjäkliga arbetsmässigt. Förr har jag utan problem åkt land oh rike runt i hästrelaterade aktiviteter. Jag har haft ork till allt. Nu känner jag att jag tycker det är jobbigt att fokusera ett helt ridpass hemma. Och jag orkar inte åka på programridningar eller sånt, bara orkar inte. Jag ser bara allt besvär med att lasta och åka iväg och göra i ordning på bortaplan och rida fram osv osv. Jag har alltid varit ensam, förr har jag bitit ihop för jag har velat det ändå. Nu tycker jag att bara tanken är så jävla tröttsam så jag ger upp. Jag åker iväg och tränar men thats it. Det är alldeles tillräckligt besvärligt.
Jag försökte i 2v uppbringa ork till att klippa min häst, men det slutade med att jag lejde bort det. Jag har efter en månad orkat ta tag i att vänja den vid spolspiltan i nya stallet. Jag har i 1v funderat på att ta fram ett nytt täcke, det hände först igår. Liksom på den nivån är det. Jag orkar ingenting. Jag åker till stallet, rider ett halvdant pass och vill sedan fort därifrån när syftet r uppnått - dvs jag har dödat några timmar och känner mig lite trött.
Jag står i ett stall där allt egentligen går att köpa, det är jätteskönt. Men det blir ju också väldig dyrt för mig att köpa mig fri från allt. Och jag känner mer och mer att de där pengarna genererar inte glädje för mig, de bara köper mig fri. Och varför ha häst om jag bara vill köpa mig fri? Jag behöver mina pengar till annat än att slippa undan, tex köpa bostad.
Men jag tror eg inte att detta med min trötthet är det största för mig. Utan det är mer att jag känner att allting jag försakat och allting jag rättat in mitt liv efter, nu känns fel. Jag känner mig ensam där jag sitter, för jag valt bort så mkt annat till förmån för nånting som jag nu inte ens brinner för. Det är bara ett tidsfördriv. För jag är så rastlös att jag inte kan ha ett liv utan att ha nåt som binder upp mig 3 tim per dag. Jag vet att den rastlösheten lätt skulle tippa över i destruktivitet om hästdelen upphörde. Jag har inget annat som är sunt i min personlighet. Ja jobbet förvisso, men det är ju begränsat i tid det med. Jag har en massa saker jag ägnar mig åt vid sidan av hästeriet, som kunnat distrahera mig om jag hade haft utrymme och om pandemin inte isolerat bort allt sånt. Men nu är det ju som det är. Jag vet nåntans inuti att om jag skulle besluta mig för att lägga ner hästdelen, vilket i sig tar flera månader men dock, så skulle det inte sluta bra för mig.
Så nu sitter jag här, min familj och min släkt och de närmaste och flesta vänner, är i en annan landsända. Och jag sitter här pga min ide om ett hästliv som jag nu bara vill slippa ägna mig åt. Och pandemin ser till att jag inte ens kan bryta vardagen och åka till dom och andas luft en period.
Jag känner även lite så, att jag kastat bort mitt liv på en ide som med facit i hand inte lett mig nånstans. Det ger en kris i sig. Jag har inte uppnått det jag hade som tanke att uppnå. Jag är bara trött. Och under tiden har jag säkert missat en massa saker som jag inte kunnat upptäcka för att jag lagt alla ägg i samma skål.
