Sv: Vet någon hur det gick?
Ah, tänkte inte på att jag kunde uppdaterat här innan...jag är lite trög
.
Tiden går fort - det är drygt tre år sen det hände. Jag tänker tillbaka på det med lite skräckblandad förtjusning, det var inte roligt då men nu när jag tänker tillbaka och tittar på bilder så inser jag att jag såg för jävlig ut! Men vilken tur jag haft trots allt, min skyddsängel måste ha jobbat hårt den kvällen.
Tyvärr har det inte hänt så mycket mer med tänderna. Krosskadan på överkäken har inte läkt ihop rätt, vilket gör att framtänderna fortfarande är lösa. Redan vid första tandläkarbesöket (än så länge har jag varit iväg 18 gånger...jag är inte rädd för tandläkaren längre
) varnade de mig om att fler tänder kan ha påverkats men att det kan dröja innan det syns. Tadaa, med min otur så är de nu ganska säkra på att två till är skadade och fler kan det bli.
Anledningen till att det inte är klart ännu har med ekonomin och göra (det är enorma summor som är inblandade). Jag och försäkringsbolaget är inte riktigt överens med tandläkaren...som har skött det hela jävligt dåligt om jag ska vara ärlig. Den sista tandläkaren (specialist...hrmpf, sveriges sämsta isf) exprimenterade så mycket så att det lilla hoppet om att få rätt på den ena framtanden försvann.
Det ser lite ljusare ut nu i alla fall, eventuellt får jag rätt på det hela någon gång i år. Men eftersom det är så stora summor så krävs det lite utredning och godkännande på den fronten. Håll tummarna, jag längtar efter att få kunna äta knäckebröd (händer att jag gör det, men då blir det smärtstillande i några dagar). Ja dela en morot med hästen hade inte heller varit helt fel!
Jag blev felbehandlad när jag kom till akuten och det drogs igång en process kring det (hade jag fått rätt hjälp direkt hade jag varit hel och frisk idag), men faktum är att jag inte orkade fortsätta. Det tog alldeles för mycket på krafterna och jag hade redan fullt upp med att försöka må bra, alltihop har varit grymt jobbigt. Bara alla dessa resor till tandläkare skåne runt...jösses.
Nåja, det är egentligen bara några tänder...det kunde ju blivit mycket mycket värre!
Av förklarliga skäl gillar jag inte och le, jag har ett litet ärr på överläppen som går upp mot näsan (där krosskadan finns, där hovsptsen träffade) men det syns bara på sommaren. Efter några månader börjde jag få rejält ont i bröstryggen och nacken, röntgades och det gjordes inga fynd. Konstaterades då wiplash, som krånglar då och då. Detta i kombination med tidigare skador (av häst, vad annars?
) gör att jag ett par gånger om året måste få en helrenovering av kiropraktor. Men som sagt, jag ska inte gnälla, det kunde varit värre.
Det jag tycker är jobbigast är vara så osäker när det gäller att lyfta bakbenen på hästarna
. Jag kan göra det, men bara på hästar som jag vet är riktigt snälla och inte fjantar omkring... Jag trodde inte det skulle vara några problem, det är ju bara en häst...
