Vi som pluggar - del 4

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag har betat av en dölång text skriven av påven. Skulle vidare till ett slags avtal och analysera dessa men nu är huvudet slut! Överväger att hämta töserna tidigare från förskolan i stället och ha en lugnare kväll med dem när jag har ätit klart min chiapudding. Då kan man ju fortsätta läsa dessa texter senare när de är i säng tänkte jag.
 
Jag har överlevt två dagar av praktiken. Igår när jag kom hem blev det totalkrasch. En kombination av ny rätt obehaglig miljö och en massa nya ansikten både på personal men såklart även patienter tillsammans med att utsättas för situationer man inte känner sig bekväm i och där man känner sig bedömd och uttittad blev alldeles för mycket.

Idag vid lunch ville jag hoppa av utbildningen men efter lunch träffade jag en patient som jag tyckte så mycket om att jag blev att fundera på om det kanske är rätt yrke ändå... Men är det värt det? 1,5 år till av det här utbildningseländet innan jag får vara min egen med egna patienter. Kommer jag klara av att se så här mycket sjuka människor med så mycket problem eller är jag för känslig för det? Samtidigt så vet jag att jag behövs. Vården behöver folk som bryr sig.

Jag tror att jag skulle kunna bli väldigt bra på jobbet men tänk om det blir så att jag kommer stånga mig igenom 1,5 år till av utbildningen och troligtvis, om det fortsätter på samma sätt, bli totalt sänkt psykiskt på kuppen och sedan börja jobba och känna att jag inte klarar av det? Vilket otroligt slöseri det vore. Med pengar, tid, energi och mående. Ja, det är rätt tungt och svajigt just nu... :(
 
Jag har överlevt två dagar av praktiken. Igår när jag kom hem blev det totalkrasch. En kombination av ny rätt obehaglig miljö och en massa nya ansikten både på personal men såklart även patienter tillsammans med att utsättas för situationer man inte känner sig bekväm i och där man känner sig bedömd och uttittad blev alldeles för mycket.

Idag vid lunch ville jag hoppa av utbildningen men efter lunch träffade jag en patient som jag tyckte så mycket om att jag blev att fundera på om det kanske är rätt yrke ändå... Men är det värt det? 1,5 år till av det här utbildningseländet innan jag får vara min egen med egna patienter. Kommer jag klara av att se så här mycket sjuka människor med så mycket problem eller är jag för känslig för det? Samtidigt så vet jag att jag behövs. Vården behöver folk som bryr sig.

Jag tror att jag skulle kunna bli väldigt bra på jobbet men tänk om det blir så att jag kommer stånga mig igenom 1,5 år till av utbildningen och troligtvis, om det fortsätter på samma sätt, bli totalt sänkt psykiskt på kuppen och sedan börja jobba och känna att jag inte klarar av det? Vilket otroligt slöseri det vore. Med pengar, tid, energi och mående. Ja, det är rätt tungt och svajigt just nu... :(
Jag vill inte vara negativ, men jag skulle inte klara av att jobba med något som sög energi ur mig. Jag prioriterar mitt välmående högt!
 
Jag vill inte vara negativ, men jag skulle inte klara av att jobba med något som sög energi ur mig. Jag prioriterar mitt välmående högt!

Jag tror att om jag hade hand om patienter som var "relativt friska" alltså inte jättedåliga eller döende utan som ändå någon form av rörlighet och liv så skulle jag tycka att det vore kul och givande att jobba med dem. Sätta upp mål, se framsteg, höra om hur behandling hjälper dem, problemlösa... Jag tror det skulle ge mig mycket. Som idag med en patient jag mötte för första gången som jag tyckte så mycket om - jag skulle bli så otroligt glad om jag kunde hjälpa hen att komma hem och må bättre och få bättre funktion på sådant hen värderar högt. Men jag VET inte om den biten i yrket väger upp allt det negativa som följer med att ta sig i mål till legitimationen. Hur mycket är rimligt att offra för en idé om hur det kan bli?

Så det som är så frustrerande är att jag kan se mig själv ganska tydligt i arbetet och jag tror det kan bli riktigt bra om jag hamnar på rätt arbetsplats eller tillslut öppnar eget, men vägen till examen känns nattsvart. Ja det är svårt. Tack för input i alla fall. :heart
 
Jag tror att om jag hade hand om patienter som var "relativt friska" alltså inte jättedåliga eller döende utan som ändå någon form av rörlighet och liv så skulle jag tycka att det vore kul och givande att jobba med dem. Sätta upp mål, se framsteg, höra om hur behandling hjälper dem, problemlösa... Jag tror det skulle ge mig mycket. Som idag med en patient jag mötte för första gången som jag tyckte så mycket om - jag skulle bli så otroligt glad om jag kunde hjälpa hen att komma hem och må bättre och få bättre funktion på sådant hen värderar högt. Men jag VET inte om den biten i yrket väger upp allt det negativa som följer med att ta sig i mål till legitimationen. Hur mycket är rimligt att offra för en idé om hur det kan bli?

Så det som är så frustrerande är att jag kan se mig själv ganska tydligt i arbetet och jag tror det kan bli riktigt bra om jag hamnar på rätt arbetsplats eller tillslut öppnar eget, men vägen till examen känns nattsvart. Ja det är svårt. Tack för input i alla fall. :heart
Jag tycker det är viktigt att ha sett hela skalan för att kunna vara en bra ssk/läkare. Att få hjälpa i livets slutskede är också fint. Men du måste ju inte ha palliativ (?) vård som område resten av ditt yrkesliv.
 
Jag tror att om jag hade hand om patienter som var "relativt friska" alltså inte jättedåliga eller döende utan som ändå någon form av rörlighet och liv så skulle jag tycka att det vore kul och givande att jobba med dem. Sätta upp mål, se framsteg, höra om hur behandling hjälper dem, problemlösa... Jag tror det skulle ge mig mycket. Som idag med en patient jag mötte för första gången som jag tyckte så mycket om - jag skulle bli så otroligt glad om jag kunde hjälpa hen att komma hem och må bättre och få bättre funktion på sådant hen värderar högt. Men jag VET inte om den biten i yrket väger upp allt det negativa som följer med att ta sig i mål till legitimationen. Hur mycket är rimligt att offra för en idé om hur det kan bli?

Så det som är så frustrerande är att jag kan se mig själv ganska tydligt i arbetet och jag tror det kan bli riktigt bra om jag hamnar på rätt arbetsplats eller tillslut öppnar eget, men vägen till examen känns nattsvart. Ja det är svårt. Tack för input i alla fall. :heart

Jag är nybakad logoped och jobbar inte riktigt med samma patientgrupp. Men. Vården (ie landstinget) är snårig, deppig och frustrerande i många lägen. Hjälplösheten väller över en ibland. Det jag tycker jag hör från kollegor och andra inom samma bransch är kärleken till patienterna. Man kan inte klicka med alla, men man kan (måste?) känna empati för alla. Jag tänker att drivkraften att hjälpa och kicken av att kunna hjälpa är det absolut viktigaste. Har man den så kan man tråckla sig igenom det mesta och när man är klar med plugget så kan man börja staka ut sin riktning åt specifik patientgrupp etc. Men grunden tänker jag alltid, alltid, alltid är uppriktig kärlek, nyfikenhet och empati för de människor man jobbar med.
 
Jag tycker det är viktigt att ha sett hela skalan för att kunna vara en bra ssk/läkare. Att få hjälpa i livets slutskede är också fint. Men du måste ju inte ha palliativ (?) vård som område resten av ditt yrkesliv.

Nu är jag på avdelning där en del skuttar runt i korridorerna och är på väg hem medan andra finns det inte så mycket hopp för. Så jag har inte sett palliativ vård (än?) men ändå en del elände. Det kanske vore lämpligare att jag till en början hamnat på något ställe där folk inte är så dåliga att de ligger inne men ja, nu blev det så här. Jag vet att det lilla jag sett inte är allt i yrket men det jag sett har jag svårt för. Det kanske vore en idé att ta studieuppehåll och göra något annat ett tag och försöka få tag i "praktikplats" på egen hand (går det ens inom vården?) att bara gå med någon och se hur man jobbar på olika platser. Men det är ett stort steg för det känns som antingen går jag klart dessa 1,5 åren eller så kommer det dröja rätt många år innan jag hoppar på igen för jag känner att det böjar bli dags för annat inom en rätt snar framtid, typ barn. Ja jag får grubbla vidare...

Jag är nybakad logoped och jobbar inte riktigt med samma patientgrupp. Men. Vården (ie landstinget) är snårig, deppig och frustrerande i många lägen. Hjälplösheten väller över en ibland. Det jag tycker jag hör från kollegor och andra inom samma bransch är kärleken till patienterna. Man kan inte klicka med alla, men man kan (måste?) känna empati för alla. Jag tänker att drivkraften att hjälpa och kicken av att kunna hjälpa är det absolut viktigaste. Har man den så kan man tråckla sig igenom det mesta och när man är klar med plugget så kan man börja staka ut sin riktning åt specifik patientgrupp etc. Men grunden tänker jag alltid, alltid, alltid är uppriktig kärlek, nyfikenhet och empati för de människor man jobbar med.

Tack för svaret, roligt att höra från någon "nybakad". :) Ja precis, jag skrev lite om det i svaret ovan men det känns svårt att motivera sig med att det "nog blir bra sedan, jag behöver bara stå ut 1,5 år och troligen med liknande praktiker". Jag hade verkligen behövt en kick NU av praktiken. Jag har tänkt i sommar och början på terminen att efter praktiken, då bestämmer jag om jag vill fortsätta eller inte eftersom det känts tungt länge med skolan. Usch så svårt. Idag är det en ny dag så jag hoppas det känns lite bättre efter idag. Om inte annat så kanske jag kommit en liten bit närmare svaret om hur jag ska göra...
 
Jag träffade en patient idag och mitt hjärta brast. Fick bita ihop för att inte börja gråta. Mår så dåligt när jag kommer hem. Hade någon annan bett om råd för hur de skulle göra i mitt ställe skulle jag nog råda dem till att hoppa av utbildningen för det låter ju inte klokt.

Men det är ju det här jag är genuint intresserad av. Jag läser anatomi, fysiologi och om olika sjukdomar etc på fritiden. Jag hade älskat att kunna ge någon råd för hur de kan må bättre på olika sätt. Känna att man gör en skillnad på riktigt. Gör gott i världen. Men kanske har jag lite för mycket empati och är lite för självkritisk och högkänslig i allmänhet för att det ska vara hållbart. Eller så blir det jättebra bara jag får jobba själv... Jag vet inte. Jag känner mig helt slut. Så väldigt stort beslut att fatta gällande att hoppa av eller inte. Säga upp lägenheten och flytta hem eller inte.
 
Det är nog väldigt svårt att landa i att "acceptera" att folk mår så himla dåligt och att det inte finns så mycket man kan göra men jag hade nog inte gett upp efter två dagar. Lite mer tid hade jag nog försökt att ge det för att se om man kan lära sig att stänga av känslotopparna så att säga. Kan du inte leta efter praktik samtidigt som du går på nuvarande?
 
@Retina Det låter som en tuff placering. Är det första gången du är aktivt ute i vården? Har du jobbat inom vården förut? Jag jobbade inom demensvården i flera år och det var väldigt tungt i början men blev lättare under tiden. Jag pluggar själv till psykolog och är i andra hälften av utbildningen och allt elände kan vara tungt ibland.

Om jag fick ge ett råd så skulle det vara, håll ut och hitta bra strategier för att orka med dina praktikplatser. Prata med skolhälsan på ditt lärosäte. Tricket är inte att inte bry sig eller att inte må dåligt utan det är att kunna stanna i känslan registrera den men trots det kunna fortsätta (det låter lite flummigt i kortversion så här men kolla gärna på de tankegångarna som finns inom KBT och ACT). Du behöver inte fatta ett beslut just nu, du kan fundera på det. När du sedan är färdig så kommer du förmodligen kunna söka dig till olika områden som passar dig bättre och där du kommer att trivas. Kanske vill du jobba inom företagshälsovården eller som skolsköterska, kanske vill du forska eller vill du jobba med utbildning. Det finns många sätt som du kan göra skillnad men som inte är arbete på vanlig avdelning 40 h/vecka.
 
Jag har inte varit så aktiv i tråden på sistone. Jag är i slutet av min psykologutbildning, vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor (men förmodligen psykolog då). Utbildningen rullar på för fullt, och i dag var vi och klappade på ormar i samband med att vi tränat på hur man behandlar fobier. Som resultat vill jag nu gärna köpa en orm O_o
 
Jag sitter och ska skriva en inlämning, den ska egentligen vara inne på söndag men då jag åker bort imorgon så hade jag tänkt lämna in den idag. Skulle vara skönt att slippa ta datorn med sig och känna att man måste plugga under helgen. Men åå vad trögt det går. Dels har det varit så mycket den här veckan så jag har pluggat lite väl lite, dels känns det bara..tråkigt och jobbigt! Måste ju packa och sånt också, vill inte sitta med detta hela dagen..hrmpf. Nåja, det går nog bra..
(avdelning: gnäll!)
 
Det är nog väldigt svårt att landa i att "acceptera" att folk mår så himla dåligt och att det inte finns så mycket man kan göra men jag hade nog inte gett upp efter två dagar. Lite mer tid hade jag nog försökt att ge det för att se om man kan lära sig att stänga av känslotopparna så att säga. Kan du inte leta efter praktik samtidigt som du går på nuvarande?

Det blir nog svårt i och med att det tydligen är väldigt noga med praktikplatserna, att handledarna ska ha varit på "utbildning" etc... Ja, jag vet inte. Känns dubbelstressigt på något vis. Ska prata med min lärare på skolan idag, hon kanske har någon idé.

@Retina Det låter som en tuff placering. Är det första gången du är aktivt ute i vården? Har du jobbat inom vården förut? Jag jobbade inom demensvården i flera år och det var väldigt tungt i början men blev lättare under tiden. Jag pluggar själv till psykolog och är i andra hälften av utbildningen och allt elände kan vara tungt ibland.

Om jag fick ge ett råd så skulle det vara, håll ut och hitta bra strategier för att orka med dina praktikplatser. Prata med skolhälsan på ditt lärosäte. Tricket är inte att inte bry sig eller att inte må dåligt utan det är att kunna stanna i känslan registrera den men trots det kunna fortsätta (det låter lite flummigt i kortversion så här men kolla gärna på de tankegångarna som finns inom KBT och ACT). Du behöver inte fatta ett beslut just nu, du kan fundera på det. När du sedan är färdig så kommer du förmodligen kunna söka dig till olika områden som passar dig bättre och där du kommer att trivas. Kanske vill du jobba inom företagshälsovården eller som skolsköterska, kanske vill du forska eller vill du jobba med utbildning. Det finns många sätt som du kan göra skillnad men som inte är arbete på vanlig avdelning 40 h/vecka.

Ja det är första gången, tidigare har jag bara erfarenhet av att jobba i affär och inom städ och skog. Tack för tipset, jag har läst en del om KBT och ACT och försökt använda mig av bitar ur det då jag är väldigt lättstressad och känslig som person och jag har lätt att få ångest och speciellt socialt. Men jag vet inte hur mycket det är rimligt att jobba med sig själv i syfte att stå ut med praktik och jobb. :(

Jag hade verkligen behövt en kick av praktiken eftersom jag känner hur skolan mer och mer bryter ner mig så jag känner att även om jag tar mig igenom praktiken väntar bara elände när jag kommer tillbaka till skolan... Utbildningen passar mig inte alls med bara en massa grupparbeten och diskussioner och "lära av varandra" men jag har stått ut för att det vi läser är så intressant, men nu fick jag ju en kalldusch av praktiken också så nu är det svårt att motivera sig själv att fortsätta. Speciellt eftersom jag veckopendlar från pojkvän och djur pga utbildningen så det känns som jag "offrar" mycket.

Jag ska ta mod till mig och be min lärare på skolan ringa upp mig så vi kan prata. Kanske har hon något vettigt att säga. Tack för att ni är så hjälpsamma!
 
Det blir nog svårt i och med att det tydligen är väldigt noga med praktikplatserna, att handledarna ska ha varit på "utbildning" etc... Ja, jag vet inte. Känns dubbelstressigt på något vis. Ska prata med min lärare på skolan idag, hon kanske har någon idé.



Ja det är första gången, tidigare har jag bara erfarenhet av att jobba i affär och inom städ och skog. Tack för tipset, jag har läst en del om KBT och ACT och försökt använda mig av bitar ur det då jag är väldigt lättstressad och känslig som person och jag har lätt att få ångest och speciellt socialt. Men jag vet inte hur mycket det är rimligt att jobba med sig själv i syfte att stå ut med praktik och jobb. :(

Jag hade verkligen behövt en kick av praktiken eftersom jag känner hur skolan mer och mer bryter ner mig så jag känner att även om jag tar mig igenom praktiken väntar bara elände när jag kommer tillbaka till skolan... Utbildningen passar mig inte alls med bara en massa grupparbeten och diskussioner och "lära av varandra" men jag har stått ut för att det vi läser är så intressant, men nu fick jag ju en kalldusch av praktiken också så nu är det svårt att motivera sig själv att fortsätta. Speciellt eftersom jag veckopendlar från pojkvän och djur pga utbildningen så det känns som jag "offrar" mycket.

Jag ska ta mod till mig och be min lärare på skolan ringa upp mig så vi kan prata. Kanske har hon något vettigt att säga. Tack för att ni är så hjälpsamma!

Vad är det för vårdutbildning du läser? Det låter tufft med en så tung första praktik!
 
Jag känner mig urkorkad. Vi ska analysera texter och argumentera för att det finns kopplingar mellan texten och framförallt 4 olika begrepp men även några till "som bonus" och jag får inget flyt i texten. Jag känner mig stressad och hjärnan pepprar mig med epilepsikänningar så jag blir ännu mer trögtänkt. Jäkla skitdag! Här försöker man och det blir bara skit. Jag funderar på om jag efter middagen ska göra ett nytt försök eller om jag bara ska ta paus och motionera hunden en sväng för att bara gå i säng med risken att jag kanske får plugga i helgen i stället.
 
@Retina jobbigt läge, helt klart. Personligen håller jag med om att det verkar vara en knepig utlärningsstil. Jag fick för mig att du läste till ssk av någon anledning men som fysioterapeut så kommer det nog att finnas större möjlighet till jobb bland patientgrupper som inte är så sjuka. "Min" sjukgymnast verkar ha ganska pigga patienter oftast (privat på primärvårdsnivå med landstingsavtal) och har en ganska varierad arbetsdag av vad som framkommer. Samtidigt så kan det nog vara väldigt tungt att arbeta med utpassning och förskrivning av hjälpmedel på särskilda boenden eller på sjukhus.

Gick det bra med lärarsamtalet? Det borde också finnas en elevhälsa som du kan ta hjälp av och bolla med. Jättebra att du själv har läst en del om KBT och ACT men det kan vara svårt att använda helt själv utan någon att bolla med. Att det kan vara jobbigt i sociala sammanhang är vanligt och det är en ganska stor andel av befolkningen som har så stora svårigheter att det går att få en diagnos i social fobi. Att jobba med sig själv på olika sätt kan vara en del av en högre utbildning och vi har ganska mycket sånt i form av beteendeförändringar eller som den här terminen i vad som närmast kan beskrivas som gruppterapi. Det låter dock inte som att du fått rätt verktyg att jobba med utav skolan. Vidare så har jag flera gånger träffat på sjukgymnaster (vet att det är gamla titeln med det har handlat om folk som haft den) som lett saker som artrosskolor eller träning i mindfulness.

-----------------------------------

I dag så har jag spenderat delvis rollspelande djupt deprimerad, jag börjar få in klämmen på rollspelandet ordentligt så att karaktären blir trovärdig. Däremot mår man inte så där jättebra efter att ha spenderat dagen med hyperventilering och dålig kroppshållning och allmänt depressivt beteende. (Man glömmer till och med bort att skriva färdigt meningen innan man skickar iväg sin post).
 
@Retina jobbigt läge, helt klart. Personligen håller jag med om att det verkar vara en knepig utlärningsstil. Jag fick för mig att du läste till ssk av någon anledning men som fysioterapeut så kommer det nog att finnas större möjlighet till jobb bland patientgrupper som inte är så sjuka. "Min" sjukgymnast verkar ha ganska pigga patienter oftast (privat på primärvårdsnivå med landstingsavtal) och har en ganska varierad arbetsdag av vad som framkommer. Samtidigt så kan det nog vara väldigt tungt att arbeta med utpassning och förskrivning av hjälpmedel på särskilda boenden eller på sjukhus.

Gick det bra med lärarsamtalet? Det borde också finnas en elevhälsa som du kan ta hjälp av och bolla med. Jättebra att du själv har läst en del om KBT och ACT men det kan vara svårt att använda helt själv utan någon att bolla med. Att det kan vara jobbigt i sociala sammanhang är vanligt och det är en ganska stor andel av befolkningen som har så stora svårigheter att det går att få en diagnos i social fobi. Att jobba med sig själv på olika sätt kan vara en del av en högre utbildning och vi har ganska mycket sånt i form av beteendeförändringar eller som den här terminen i vad som närmast kan beskrivas som gruppterapi. Det låter dock inte som att du fått rätt verktyg att jobba med utav skolan. Vidare så har jag flera gånger träffat på sjukgymnaster (vet att det är gamla titeln med det har handlat om folk som haft den) som lett saker som artrosskolor eller träning i mindfulness.

Jag har pratat med läraren nu och vi kom fram till att jag ska ta helgen att fundera ytterligare och sedan prata med handledarna på måndag om hur jag känner och om de på något sätt kan hjälpa till med att underlätta själva praktiken eller berätta om sina erfarenheter. Efter det är tanken att jag ska försöka vara på praktiken den veckan om det känns genomförbart men inte om jag mår lika dåligt som jag gjorde första veckan. På måndag ska också min lärare ringa igen så att vi kan prata om vad jag kommit fram till, om jag kan försöka göra klart kursen eller om jag vill ta studieuppehåll direkt eller hur det känns.

Läraren sa att hon själv också har svårt för patienter som är så dåliga som på vår praktik, men då tycker jag det är konstigt att vi har det som första kontakt med yrket. Om ett halvår ska praktiken handla mer om habilitering och terminen efter det om primärvård. Det hade nog helt klart varit bättre att först se något "lättare"...

Jag har haft det väldigt jobbigt socialt tidigare men det hjälpte jättemycket att jobba i affär så den erfarenheten är jag otroligt glad över att jag har. Jag har verkligen vuxit som person. Nu för tiden känner jag mig hyfsat säker på att ta kontakt med folk i vardagliga situationer men kombinationen nu på praktiken att själva miljön känns obehaglig, att jag är helt ny inom arbetet och att det handlar om sjuka människor som har ont och har olika grad av "handikapp" både fysiskt men inte sällan också psykiskt gör att jag känner mig väldigt osäker också socialt vilket gör allt ännu värre.

Det känns i alla fall skönt att ha pratat med läraren och ha någon sorts plan inför nästa vecka. :) Nu ska jag försöka att ha en relativt lugn helg och bara försöka landa i att hur det än blir så är det ingen katastrof.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Hemmet Ny tråd då jag upptäckte att den gamla var låst. Måste verkligen ta tag i att rensa bort sådant som förblir osålt på Vinted. Men blir... 31 32 33
Svar
657
· Visningar
18 961
Senast: Kakis
·
Skola & Jobb Jag hade ett jobb jag trivdes bra med. Av personliga skäl flyttade jag i höstas runt 40 mil och bytte i samband med det jobb. Jag...
Svar
16
· Visningar
891
Senast: monster1
·
Skola & Jobb Jag startar en ny tråd för att få mer input. Början finns i sommarföräldrar -25. Jo, jag är gravid i v 24 och fick igår beviljad...
Svar
18
· Visningar
857
Senast: Guldaskig
·
Skola & Jobb Kanske finns redan en sån här tråd? Har letat men inte hittat 😳 Jag har just påbörjat min resa mot karriärbyte. Jag vill bort från... 3 4 5
Svar
85
· Visningar
3 515
Senast: Mirre
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • GVFÖ 2025
  • Eurovision 2025
  • Vad gör vi? Del CCXIII

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Vi som letar häst II
  • Dressyrsnack nummer 18
  • Ofräsch häst?
Tillbaka
Upp