Sv: Vi Som Pluggar
Aha..jag har en liknande person i min klass. Stensäker tjej med inställningen 'Vi har fler försök på oss'. Vilket innebär..lugn o fin! Sedan att hon är ganska enerverande på sitt sätt då hon alltid, alltid sätter allt vid första försöket..det hör inte hit.
Jag mötte ju mina klasskompisar i köket kvällen innan tentan med ett lugnt face (vi bor på vandrarhem) varav ena tjejen utbrister, - Är du så lugn som du ser ut o vara? O jag svarar lite så där - Ja, det är jag. Jag har haft min plan, hållit mig till min plan o gör likadant nu. Jag är trygg i det jag gör. Kan säga att folk höll på att tappa hakan. Misstänker din klasskompis gör likadant. Stanna i bubblan och håll dig till din plan.
Kanske måste du känna dig trygg i det du gör, att det är det som saknas? Jag gick igenom h-vetets alla kval under första läsperioden. Det var mkt som hände. Jag kan idag sitta o titta på alla resultat jag gjorde o känna en enorm inre glädje över mig själv. Jag klarade faktiskt av det! Jag kan ju! Det är min egen egoboost. Kan du hitta någon frid o glädje i det du faktistk har gjort?
Usch och fy alltså. Borde gå en stresshanteringskurs. Eller snarare en självkänsla/självförtroende/självuppfattningskurs.
Jag pratade med en kursare om detta igår. Hon är nämligen alltid lugn inför och efter tentor. Oroar sig sällan. Jag menar INGEN TENTAÅNGEST, hör ni hur det låter? Hon visste inte varför, det har växt bort med åren (men ändå har hon bara precis lämnat gymnasiet). Hon tänker rationellt och menar: Jag har aldrig kuggat - varför skulle jag plötsligt göra det om jag har gått tillväga på samma sätt som tidigare? (Det låter drygt nu när jag skriver det, men hon framstår inte alls som sådan utan snarare tvärtom, hon är oerhört ödmjuk. Det är väl min sammanfattning av vårt samtal som får den tonen).
Hon har ju rätt på ett sätt. Tänker rationellt - jag gör tvärtom. Oroar mig ALLTID, hur bra det än känns, inbillar mig alltid att jag kommer misslyckas, att jag inte klarar av det. Jag har aldrig någonsin känt mig så korkad som jag gjort senaste terminen, och det är ju så att ju mer jag tänker att jag är dum i huvudet, desto mer dum i huvudet blir jag. Självuppfyllande profetia. Men varför känner jag så då? Jag har ju klarat allting än så länge, vissa saker bättre än andra. Men faktum är, att det nog till stor del grundar sig i att jag är inte "bäst" längre. Jag tillhör inte toppskiktet av vår klass, långt ifrån. Jag är medel och det är en känsla jag inte är van vid. Nu studerar jag tillsammans med "jämlikar" och precis som vår programansvariga har försökt sagt, så kommer det ha en inverkan på vår självkänsla och vårt självförtroende. Och vår självuppfattning. Detta har jag varit medveten om hela tiden men jag trodde aldrig att det omedvetet skulle påverka mig så pass mycket som det gjort...
Blä! Men bättring ska det bli
Aha..jag har en liknande person i min klass. Stensäker tjej med inställningen 'Vi har fler försök på oss'. Vilket innebär..lugn o fin! Sedan att hon är ganska enerverande på sitt sätt då hon alltid, alltid sätter allt vid första försöket..det hör inte hit.
Jag mötte ju mina klasskompisar i köket kvällen innan tentan med ett lugnt face (vi bor på vandrarhem) varav ena tjejen utbrister, - Är du så lugn som du ser ut o vara? O jag svarar lite så där - Ja, det är jag. Jag har haft min plan, hållit mig till min plan o gör likadant nu. Jag är trygg i det jag gör. Kan säga att folk höll på att tappa hakan. Misstänker din klasskompis gör likadant. Stanna i bubblan och håll dig till din plan.
Kanske måste du känna dig trygg i det du gör, att det är det som saknas? Jag gick igenom h-vetets alla kval under första läsperioden. Det var mkt som hände. Jag kan idag sitta o titta på alla resultat jag gjorde o känna en enorm inre glädje över mig själv. Jag klarade faktiskt av det! Jag kan ju! Det är min egen egoboost. Kan du hitta någon frid o glädje i det du faktistk har gjort?
