Vikttråden 2014

Status
Stängd för vidare inlägg.
Ja så illa är det! Visst finns det individuella skillnader men kvinnor har ju inte samma hjälp av testosteron som män, därav skillnaden.

Och som otränad handlar det väl heller inte så mycket om att få mer muskler utan snarare att stärka de man redan har? Och det borde väl inte ge någon skillnad i vikt?
 
Jag skulle behöva lägga på mig lite muskler då min kostym inte sitter så snyggt just nu :crazy:
Men jag har heller en hängig skinkostym än massa övervikt.
Har nu 1.3 kg kvar att slåss med. Nöjer mig där och låter kroppen försöka komma i fatt.
Har då gått ner 26 kg sen 27 januari....
Har fått byta garderob helt från 44,46 i byxor till 36,38 nu och tröjor XXL till M är riktigt glad över det.
Har gett bort alla mina stora kläder till en vän som blev glad, 3st sopsäckar blev det. Så nu har jag gjort valet att fortsätta att må så här i stället för att inte orka något.
Så nu är det bara att försöka att hålla i och inte återgå till gamla tycka synd om mig själv vanor!!!
Ha en fin söndag mina kämpande vänner. Själv ska jag ut och jogga efter morgonkaffet .
 
Hu. Jag måste ansluta mig till tråden. Jag trodde att mina extrakilon skulle trilla av mig ganska lätt när jag ökade på löpningen, men de biter sig envist kvar! Inte nog med det, efter två veckor med akut bronkit så har jag dessutom gått upp ett kilo. Det är bara att inse att jag måste tänka mer på vad jag äter - och framförallt hur mycket. Fem kilo vill jag gå ner i ett första skede och det inom loppet av tre månader, sedan vill jag gärna gå ner ytterligare två.
Träna har jag inga problem med, det har jag massor av motivation till eftersom det är ett fritidsintresse. Men varför ska det vara så svårt att dra ner på maten? Varför är mat så gott? Varför är det så gott med vin? :arghh:

Det har faktiskt gått ganska bra den inledande veckan (räknar ons-ti). Jag har försökt att dra ner på antalet smörgåsar och pasta och på mängden fett i maten. Det senare är ju egentligen väldigt enkelt. Det gäller bara att tänka sig för innan man lägger fett i stekpannan och breder smörgåsar, osv. De första dagarna var det däremot svårt med de mindre portionerna. Jag är nämligen van att äta rätt mycket. Jag äter i princip lika mycket som min sambo som är 189 cm lång och väger strax över 90 kg. Är man som jag 151 cm lång - ja, vem som helst räkna ut att det är lätt att lägga på sig då. :angel:

Nåja, det gick bättre och bättre ju längre veckan gick och igår kände jag att det lossnade och att jag var nöjd med det som låg på tallriken. :) Mitt knep för att lyckas med de mindre portionerna är att laga riktigt god och smakrik mat, så att jag blir nöjd ändå. Lördagen blev dock en högkaloridag på närmare 2800 kcal, men eftersom jag skulle springa långpass direkt på söndag morgon så var jag inte särskilt bekymrad över det.

Träningsmässigt har det varit en okej vecka med drygt 63 km löpning (i makligt tempo eftersom jag fortfarande är påverkad av bronkiten) och ett pass styrka. Jag brukar träna mer styrka än så, men befann mig på resande fot och hade inget gym att tillgå. Hoppas även på att komma igång och springa lite mer.
 
Anhåller om att få gå med i tråden. Vikten är värre än värst nu :cry: maten, godsakerna och träningen är katastrof. Disciplin obefintlig. Jag är ledsen varje dag över vad jag gjort mot min kropp. Tio kg upp på ett år, och inte är det på grund av graviditet, medicinering eller något annat "legitimt" utan bara ignorans, depressionsätande och liknande.

Drömmen vore 16 kg ner men realistiskt mål är 11 kg. Vägen dit känns svår bara.

Jag kan knappt träna. Sätter inte min fot på något gym, får ont i knän av cykling, är för dålig på inlines, avskyr att simma... Det enda jag tycker om är att springa, men med nuvarande status orkar jag knappt jogga en minut. Problem med knän, astma och fotled. Motivationen blir noll när det är så mycket jobbigare och mer smärtsamt än vad det var för några år sedan.

Äta regelbundet är kört, jobbet funkar inte så. Går upp nån gång 6-7, äter oftast inte frukost, ibland stekt ägg med keso, ibland vitt bröd med stekt ägg på. På jobbet sen finns 3 alternativ; lunch vid 11-12 och sen kortare rast vid halv 3-3 eller frukost vid halv tio, lunch vid halv 3-3 eller lunch vid 3.

På kvällen vill jag äta typ hela tiden. Mat, godis, chips, glass. Är sugen på något i princip varje sekund.

Men jag kan ju det här bättre än vad jag gör nu, men varför lyckas jag inte sparka igång det? Jag har börjat massa gånger under våren men klarar sällan ens en vecka utan att ramla tillbaka igen med en massa ursäkter om varför jag äter, inte tränar och så vidare.
 
I går blev det alldeles för mycket god grillad mat. Mestadels bra mat iofs men på tok för mycket. Plus alkohol och chips. Dels var det gott och dels var jag riktigt hungrig.
I dag gäller det att inte fortsätta. Lättare sagt än gjort.
 
Välkommen @Pancakes !
Det är ju tyvärr inte lätt att hitta en rutin som fungerar, särskilt inte med ett jobb med oregelbundna tider. Har du tillgång till kyl vid rasterna, eller måste du äta sånt som klarar sig i värmen? Kvarg hjälpte mig iaf, med suget. Delvis dagtid, som mellanmål, men även till viss del som ersättning för godis vid sockersug, beroende på vad för frukt jag kombinerar det med och hur mkt/lite smaksatt kvarg jag blandar med naturell. För egen del har jag noterat att sötsuget blir värre när jag inte äter tillräckligt med protein under en dag.

Idag är det 6 månader sedan jag fick rätt behandling för sköldkörtelproblemen, och det är skrämmande vilken skillnad det är. Tidigare var jag glad om jag orkade gå och handla (10 min promenad) 2 ggr i veckan, nu är jag ute 4-5 dagar/v och cyklar 2-3 mil/dag, promenerar och frisbeegolfar och njuter av det. Maten är samma nu som innan, men det är förstås trevligt när det har effekt. Med facit i hand: 29,8 kg ner på 6 månader, och 10,9 kg kvar till mål. Jag börjar tråkigt nog märka att det börjar bli svårt att äta så att jag är ohungrig de dagar jag inte motionerar lika mkt, nu när jag utan motion får äta 1000 kcal om dagen, istället för i januari när jag fick äta 1450 innan motion. Brukar försöka hålla mig på 1200-1500, beroende på motionsnivå. Hade tänkt dra ner på takten när jag nått 70, då jag gärna vill nå målet innan jul, men vi får se. Går det inte så går det inte. Det viktigaste är ju att jag håller det i fortsättningen!
 
Jag kreverar!

"Som det ser ut nu kommer du att kallas någon gång i början av hösten" och en lång förklaring om att de prioriterar akuta fall och cancer först som om jag vore lite dum.

Jag vet att de inte utför planerade operationer under juni-aug. Det var inte ens det jag frågade om.

På måndag ska jag nog ringa och kolla läget på Danderyd och Norrtälje.

Och ja, jag är otålig.
 
Jag har frossat i mig godis och skräp i typ fem dagar. :d Gott var det men står på 56,2 kg på vågen istället för 55. Bara på det igen. Jag går väldigt lätt upp i vikt om jag inte passar mig!
 
Tack @SweetPanther :)

Rasterna kan variera i oändlighet, men detta är ungefärligt. På rasterna finns tillgång till kyl, frys och micro (och billiga chokladbitar :crazy: )

Kvarg äter jag gärna, men eftersom jag försöker bli fullfjädrad miljömupp (:D) har jag noterat att på ortens Ica är all kvarg tillverkad utomlands så jag har dragit ner lite på det. Annars åt jag ofta kesella och frukt på kvällen för att stoppa suget.

Men jag började iaf dagen med en promenad på 20 minuter. När jag var nere på målvikt senast jobbade jag som ridlärare men sitter mest i bil på nuvarande jobbet.

Det ska inte vara omöjligt men när man slarvar med både mat och träning och inte lyckas få struktur på det så känns det sååå svårt.
 
Jag hade gått upp betydligt mer efter fem skräpdagar så jag hade varit nöjd med bara drygt kilot.
Jag har frossat i mig godis och skräp i typ fem dagar. :d Gott var det men står på 56,2 kg på vågen istället för 55. Bara på det igen. Jag går väldigt lätt upp i vikt om jag inte passar mig!
 
Jösses. I fem dagar har jag blivit bjuden på sagolikt god mat. Ätit alldeles för mycket av både mat och annat. Jag rullar väl innan semestern är slut.
 
Har äntligen kommit in en vettig träningsrutin igen och vad händer då? Jo jag drar på mig ett sk "löparknä" :meh: Så ingen löpning i motionspassen på ett tag alltså och vad gäller promenerandet får jag troligtvis dra ner på tempot och sen lägga in en specialstrech för knäeländet. I övriga träningen så ska nog inte knät påverkas så mycket så där kör jag allt precis som vanligt. Möjligen att jag inte går lika djupt ner i squatsen eller ännu värre får utesluta dem helt ett tag :cautious: men det får jag se hur knät känns under morgondagens pass.

Viktmässigt så gick jag ju upp när de lekte med medicinerna, sen stod jag still tills kroppen var tillbaka på rätt nivå igen och energin började komma tillbaka och nu först har det börjat röra på sig nedåt i stadig takt igen, så jag tror inte de 59 jag vägde är så vansinnigt långt bort och sen är det "bara" de där sista kilona kvar att mota bort innan jag är nere på den vikt jag vill ligga på för att slippa det mesta av ryggvärken :up:
 
Sätter inte min fot på något gym, får ont i knän av cykling, är för dålig på inlines, avskyr att simma... Det enda jag tycker om är att springa, men med nuvarande status orkar jag knappt jogga en minut. Problem med knän, astma och fotled. Motivationen blir noll när det är så mycket jobbigare och mer smärtsamt än vad det var för några år sedan.

Powerwalking rekommenderar jag då. I så snabbt tempo som du orkar med och i af 45 minuter/dag.
 
Idag räknade på vad jag väger och BMI, insåg att jag bara har två kg kvar tills jag kommer under 25! Då är jag officiellt inte överviktig längre! Det går rätt bra nu, jobbet är skitstressigt och ger mig magkatarr så jag går stadigt nedåt.

Mitt eget mål är att tappa 5-6 kg till, sen är jag nöjd på en stund. Har tappat 15 kg sedan jag började kämpa i oktober förra året. Det har gått långsamt och stått mycket still, men jag har varit enveten.

Rensade ur min garderob i söndags och kunde ha nästan alla mina gamla kläder. Packade en påse till UFF och satte på mig en kjol och topp, kände mig riktigt snygg. En del kvar innan jag kan ha mina jeans med nån sorts värdighet, massa som svämmade över, men jag lyckades knäppa dem!
 
Jag hade verkligen behövt lägga om mina vanor.

Mellan augusti 2010 - december 2010 förändrade jag min kost totalt, började gå raska promenader varje dag som snart byttes ut mot 6 km löpning 7 dagar i veckan samt att jag vissa dagar kombinerade även styrketränande på gymmet 45-60 min eller simmade 45-60 min. Under dessa månader gick jag ner nästan 40 (!) kg. 10 av dessa försvann på två veckor när jag gick på ett penicillin som inte lät mig behålla något. Knappt vatten.

Januari 2011 - Maj 2011 Ägnade jag mig åt samma träning, på slutet blev det nästan bara promenader, styrketräning eller simning då en skada efter en olycka året innan började klaga på att jag fortsatt trots smärta.
Helt sanningsenligt gick jag ner i vikt så fort för att jag svalt mig själv, något jag inte vågade erkänna då. Däremot ökade mitt nästan obefintliga självförtroende och jag vågade klä mig i klänning för första gången i vuxen ålder, t o m bära färgglatt.

I augusti gjorde jag först en låroperation efter att ha fallit av en häst och blivit trampad, efteråt fick jag bära cykelbyxor i 3 månader för att det skulle agera stöd. 1,5-2 veckor efter det så var det dags för smärtan som jagat mig 1 år - knäoperation. Jag hade en spricka i brosket. Brosket växer inte ut där igen och kan inte lagas i den meningen mer än att man borrade hål kring sprickan för att få ett bra blodflöde och hoppades att någon vävnad växte ut och kunde "ta över jobbet". Under denna period var jag hos sjukgymnast en gång i veckan tills jag i början av november får fruktansvärda magsmärtor. Jag blir inlagd tre dagar (gallstensanfall) då mina levervärden var dåliga. Samma dag jag skrevs ut fick jag återkomma igen för nytt gallstensanfall. När det skedde en tredje gång fick jag ligga kvar och efter några dagar tog man bort gallblåsan med 5 ingångshål.

Men det slutar inte där..för dagen efter jag kommit hem från galloperationen får jag så brutala smärtor att jag varken kan sätta eller lägga mig, knappt heller stå, ambulans in till sjukhuset och röntgen. Nu var blindtarmen i behov av att plockas ut. Tyvärr kunde man inte gå genom titthål utan fick gå in mycket större på höger sida mage. Men smärtan försvinner inte. Jag går igenom ultraljud, röntgen i alla dess former, gastroskopi, kolioskopi, neurolog osv osv. Min sänka låg på 160 men ingen ville tillföra penicillin trots att det gått en månad. När stygnen togs så var varken naveln eller blindtarmsärret läkt utan ett hål rakt in i kroppen. Det hade blivit infekterat och fick klippas upp och sedan självläka med 1-3 omläggningar i veckan. Det var läkt i slutet av april 2012, efter 2 månader inlagd på sjukhuset. Det läkte dock så knepigt att jag sedan i november samma år fick göra en operation för att korrigera det. I december fick jag njursten och tarmvred samtidigt.

2013 innefattade först ett gynekologiskt ingrepp i augusti. Veckan efter opererades mitt knä igen. I år har jag gjort ett gynekologiskt ingrepp i maj. Utöver det kräver mitt knä kortisonsprutor titt som tätt + att jag fick hälsporre sedan ett par månader tillbaka.

Så jag hinner aldrig komma igång. Mina magsmärtor verkar vara kroniska pga sammanväxtningar, knä totalt instabilt och hälen gör apont. Har väl lagrat upp med 15 kg säkert. Vet inte hur jag ska aktivera mig mer än att försöka äta sunt. Simma har jag funderat på, sjukgymnast påbörjas i augusti och jag står sedan januari i kö för vattengymnastik. Någon som har andra träningstips? Om ni orkat läsa hela mitt inlägg förstås :crazy:
 
Simning skulle jag helt klart satsat på om jag vore du. Skonsam träning men mer effektiv än man kan tro.

Och fy f.n vilken otur du haft med hälsan!! Huvva
 
Tillägg: om knät är väldigt instabilt så kanske du bör undvika bröst/ryggsim tills det är stabilare, om det kan bli stabilare? Men sånt borde en sjukgymnast kunna svara på, om just de simsätten är bra för knät eller inte.
 
Hej allihopa!

Har inte varit så aktiv här på sistone, har hängt mycket i en tråd på Matdagboken.
Men jag fortsätter gå ner i vikt, fortfarande i hög takt, så man undrar ju hur länge det kommer hålla ;) Någon gång måste det väl komma en av de berömda platåerna, tycker man.

Att äta mindre har egentligen aldrig varit några problem för mig när jag väl gör det, så själva viktnedgången i antalet kilon är inte så svårt. Men jag är hemskt dålig på att träna :( Vilket leder till att mitt väldigt låga kaloriintag förmodligen har lett till att jag även tappat en del muskler på vägen. Att powerwalka är lättare nu när jag väger mindre, men ridningen, fy satan! Sist jag red var mina ben som spaghetti, jag var yr och mådde illa, och jag ramlade till och med omkull när jag skulle ner för en trappa :eek: Jag föll framåt i galoppen hela tiden för mina core-musker bar inte alls.

Jag är egentligen lite dum på det sättet - jag började gå ner i vikt för att kunna rida, vilket betyder att det är antalet kilon som räknas för mig. Därför vill jag fortsätta se så mycket minus på vågen som möjligt och gärna så fort som möjligt så jag kan leta ny medryttarhäst i höst. Och då är det ju antalet kilon man väger som räknas. Men sen måste man ju ha muskler för att orka rida korrekt också. Och jag tänker att "jaja, jag bygger muskler sen när jag har marginal för eventuella extrakilon".

På sätt och vis känns det bra att jag inte går ner i vikt av fåfänga, för sånt triggar destruktiva tankar hos mig (kroppsfixering, matproblem och undervikt i tonåren som lätt börjar spöka). Men man vill ju gärna ha lite perspektiv också. När jag blir besviken över att "bara" ha gått ner 1 kg en vecka så måste man ju skärpa till sig..!

Vid dagens vägning visade vågen 86,0 exakt. Vilket betyder att jag nu har gått ner 32 kg! Och jag tycker inte alls att det syns. Visst, kläderna är mycket lösare och min omgivning märker, men när jag ser mig i spegeln ser jag ingen skillnad alls. Förmodligen pga brist på muskler. Sen kanske inte psyket riktigt hänger med i svängarna heller. Upplever ni samma sak?
 
Här går det trögt, men några bra saker har hänt i alla fall. Jag har slutat käka så mycket snacks och godis, det var länge sedan jag köpte hem en 300-grammare chips eller ostbågar och mulade i mig det mesta själv. Jag delar på en 180-gramspåse med min man i stället, dessutom har min affär börjat sälja 40-gramspåsar och då väljer jag hellre en eller två såna när jag är sugen än de där förbenade 300-grammarna. Och så har vi en engelsk mataffär i stan nu som säljer småpåsar. Perfekt.

Är jättetrött på att vara rultig och inte ha några kläder som passar och få se alla söta små sommarkläder som jag skulle vilja använda stirra på mig i garderoben. Men det har varit så svårt att komma igång... Förrförra veckan bestämde jag mig för att höja insatsen vad gäller mutor för önskvärt beteende, och äntligen komma igång med 5:2-metoden. Min man kör den sen ett knappt år och har blivit så fin, och det är behändigt att köra tillsammans. Hur som helst, nu får jag föra över en hundralapp till ett särskilt sparkonto för varje fastedag jag klarar. Har klarat 2,5 vecka = fem dagar så jag har alltså redan en femhundring! Snabba resultat, det gillar jag. Igår kom jag mig för att springa, och hade inte tappat så mycket jag trodde utan det gick att springa fem kilometer på kuperat spår. Bestämde raskt att en femkilometers är värd en femtiolapp och en mil är värd en hundring. Det finns ett par dyra grejer jag har suktat över ganska länge och min girighet att kunna köpa dem är helt klart en motiverande faktor att räkna med!
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp