Vilken underbar unge

Sv: Vilken underbar unge

Det, liksom att eleverna far lara sig att utvardera det de gjor ("Det har gjorde jag bra, men det dar var jag inte bra pa") redan fran forskolan ar i mina ogon nagot bra. Det ar grunden i vad Svenskar ofta kallar "dryga" Amerikaner, de vet vad de kan och ar inte radda att saga det.

Jag tycker nog att det är stor skillnad på att utvärdera vad man har gjort och utvärdera sig själv som person. Det första är säkert bra, men mer bekymmersamt är det om unga personer uppmuntras att cementera sanningar om sig själva, eftersom det som bekant inte finns några sådana. Jag kan inte se vad gott som kommer ut av det.
 
Sv: Vilken underbar unge

Jag tycker nog att det är stor skillnad på att utvärdera vad man har gjort och utvärdera sig själv som person. Det första är säkert bra, men mer bekymmersamt är det om unga personer uppmuntras att cementera sanningar om sig själva, eftersom det som bekant inte finns några sådana. Jag kan inte se vad gott som kommer ut av det.

Hur laser du ut att unga personer "uppmuntras att cementera sanningar om sig sjalva" utifran det jag sa? Sa ar det inte, varje arbete utvarderas som enskilt arbete och det ar ARBETET som utvarderas. En mycket viktig kunskap i livet.
 
Sv: Vilken underbar unge

Trotter, Da och da tittar jag fortfarande pa honom med forundran over hur det kunde bli sa bra.

I det Amerikanska skolsystemet lar man ut hur man talar infor en grupp redan fran lagstadiet ... pa hogstadiet blir det ett eget amne, "speech". Har ar det sjalvklart att man forbereder sig och tranar innan.

Oh forvantar du dig att en 12 aring ska vara en skicklig pedagog och tala utan mall?

Nej, jag kommenterade uttalandet att alla duktiga föreläsare memorerar vad de ska säga ned till varje blick och stavelse. Det gör de inte.

När det gäller just den här pojken, så ska väl hans begåvning ligga i att han är duktig på fysik? Som föreläsare kändes han stressad, nervös, och i mitt tycke rätt jobbig att lyssna på, dvs ungefär som man kan vänta sig av en tolvåring. Det är förståss modigt av honom att våga prata inför grupp sådär, men precis som du skriver har jag förstått att barn tränas i det från tidig ålder i USA, så det kanske inte anses som ovanligt där,
 
Sv: Vilken underbar unge

Jag tyckte att han var suveran ... (jag gissar att en del av vad som kan uppfattas som stressat helt enkelt ar "han"). For en 12 aring att tala infor universitets elever kan nog anses ovanligt. For en 12 aring att tala infor sin egen klass pa 25-30 elever ar normalt och nagot som manga ar supernervosa infor. (Det ar darfor det tranas:p)
 
Sv: Vilken underbar unge

Hur laser du ut att unga personer "uppmuntras att cementera sanningar om sig sjalva" utifran det jag sa? Sa ar det inte, varje arbete utvarderas som enskilt arbete och det ar ARBETET som utvarderas. En mycket viktig kunskap i livet.

Fast så uttrycker du dig inte här:

...Amerikaner, de vet vad de kan och ar inte radda att saga det.

(Finns nog för övrigt ingenting värre än människor som har bestämt sig för vad de kan och inte kan och vill tvinga på den kunskapen på andra. )
 
Sv: Vilken underbar unge

Jag finner honnom inte stressad i sitt tal, jag ser en mycket intelligent pojke som tänker så fort att hans kropp och tal ibland får kämpa för att hänga med. Hans entusiasm och förtjusning över det ämne han talar om är smittsam och hans skämt är lysande på många nivåer, säkert även ännu fler än jag förstår. Jag ser också tecken på autismen, men de korta ögonblick då hans blick drar sig inåt är flyktiga och bidrar snarare än stjäl från hans personlighet.

Jag ser ett barn som har kul och roar sig med sitt största intresse, på samma sätt som min medryttares dotter gestikulerar och pratar när hon redogör för senaste ridturen... De är i ungefär samma ålder, har samma brinnande entusiasm och barnsliga glädje, varför är det ok att intresset är hästar, men inte ok om det är astrofysik?

Jag blev mycket inspirerad av hans tal, och istället för att fundera på vad som är fel med hans situation så finner jag mig grunnande över hur jag skulle kunna få leva med samma glädje, entusiasm och livliga intellekt som han.
 
Senast ändrad:
Sv: Vilken underbar unge

*kl*

Jag tycker att vi kommer bort ifrån den springande punkten här!

Strunt i hans IQ!
Lägg ingen vikt vid hans framtid som ev. Nobelpristagare!
Om hans intresse är fysik eller Drontens försvinnande från jorden -det spelar ingen roll!
Strunta i om han är autistisk, stressad, född i USA eller cementerad i en roll!

Det som gör mig så innerligt varm är att det här är en kille, ett barn, som för några år sedan var helt inbunden i sig själv!

Se på honom nu!

Kommer ni ihåg en bok som heter "Burpojken"?
Jag minns den som gripande och hemsk.
Men också ett bevis på vad som sker med oss när vi inte blir sedda som de invidider vi är! Samt motsatsen, när någon ser oss och behandlar oss för den vi är!

För er som inte känner till "Burpojken":

Han hette Kevin men hans vårdare kallade honom för burpojken.
Han talade inte.
Han gömde sig under bord och stängde in sig bakom ett galler av stolsben. Han hade inte varit utanför byggnaden sedan han kommit till behandlingshemmet för fyra år sedan.
Han var rädd för vatten och vägrade att duscha. Han var rädd för att vara naken, för att byta kläder.
Han var nästan 16år.

Desperata efter att få se en förändring i pojkens beteende, anlitar personalen på Kevins behandlingshem Hayden.
Hayden läste för honom, uppmuntrade honom att läsa själv och samtidigt som hon kröp in i hans bur av stolar började Kevin tala.
Sedan började han att rita och måla och det visade sig att han var kvicktänkt och hyste ett glödande hat gentemot sin styvfar.

Hayden skriver mycket lättläst. även om Kevin måste ha varit ganska kuslig, upplever hon honom sällan som och det här är ingen skrämmande bok. Det är uppmuntran vi alla behöver. I denna otrygga värld kan kärleken ha en helande kraft.


Jag blev så lycklig när jag -i o m den här tråden- sökte på Burpojken och på samma sida, som jag citerar ovanför, läste det här:

Kevin är nu i trettioårsåldern och för ett lyckligt och framgångsrikt vuxenliv. Han har skickat följande meddelande till läsarna:

Hej!
Jag är personen som var Kevin i Toreys bok BURPOJKEN, och jag vill säga att jag mår bra nu.
Jag gick ut high school och därefter gick jag på college i två år.
Efter det fick jag arbete på ett sjukhus och där arbetar jag fortfarande. Jag trivs väldigt bra.

Jag gifte mig med Sue efter college och vi har en underbar liten pojke som heter Daniel.
Han är det viktigaste i mitt liv och jag försöker att vara en bra pappa för honom. Han är en glad liten pojke som tycker om baseboll, och jag tror att vi gör ett bra jobb med honom.

Vi har nu också en son som heter Matthew.


Vad hade hänt med Kevin om inte Hayden kom med tålamod och nyckel?

Vad hade hänt med Jacob om hans mamma hade lyssnat på de som sa att "Jacob var ett hopplöst fall" för ett par år sedan.
 
Senast ändrad:
Sv: Vilken underbar unge

Underbart att höra. Det var så jag kände när jag lyssnade på honom och vad jag ville dela med mig av; jag blev så glad för hans skull över den positiva vändningen i hans liv och samtidigt så har han ett så suveränt budskap som alla kan ta till sig.

kl

En liten tanke: Jag tog för givet att alla hängde med på engelskan; men om någon upplever den för svår/ för snabb, så säg till så översätter jag. Inget problem.
 
Senast ändrad:
Sv: Vilken underbar unge

Varför har du då gjort det hela tråden igenom?

Nej, jag har inte jamfort Sverige med USA ... Jag har forklarat hur det fungerar i USA da det ar har Jacob -som traden handlar om- bor och lever. Det ar valdigt annorlunda fran Sverige i manga fall och det finns manga ganska typiska missforstand som jag hort ofta. Jag forsokte bara klargora det da traden handlar om en Amerikansk kille i det Amerikanska skolsystemet. Men jag maste ha misslyckats totalt. suck.

Fast så uttrycker du dig inte här:

(Finns nog för övrigt ingenting värre än människor som har bestämt sig för vad de kan och inte kan och vill tvinga på den kunskapen på andra. )

Jag har alltsa uttryckt mig fel sa att du uppfattat fel. Man utvarderar sitt ARBETE infor lararen och/eller klassen och talar glatt om vad man gjort bra och vad man gjort mindre bra. Forstar du nu?

Nar man gjor det regelbundet lar man sig snart sina styrkor och svagheter och det ar darfor inkorporerat i kulturen har att kunna saga vad man ar bra pa och mindre bra pa. Tydligen ar jag mindre bra pa att forklara vad jag menar ...:p
 
Sv: Vilken underbar unge

Nar man gjor det regelbundet lar man sig snart sina styrkor och svagheter och det ar darfor inkorporerat i kulturen har att kunna saga vad man ar bra pa och mindre bra pa. Tydligen ar jag mindre bra pa att forklara vad jag menar ...:p

Jag förstår precis, och det fetstilade är problemet som blir konsekvensen. Låt säga att du är 12 år och får höra regelbundet att du inte presterar bra i matte. Vad tror du då oddsen är att du ska bli bättre på det? Att framhålla styrkor och svagheter hos en person (i synnerhet ett barn) blir lätt en självuppfyllande profetia. Det är därför vi inte sätter betyg förrän i 8:e klass i Sverige.

Om inte ens du uppfattar skillnaden mellan prestation och person är chansen minimal att ett barn ska göra det.
 
Sv: Vilken underbar unge

Jag finner honnom inte stressad i sitt tal, jag ser en mycket intelligent pojke som tänker så fort att hans kropp och tal ibland får kämpa för att hänga med. Hans entusiasm och förtjusning över det ämne han talar om är smittsam och hans skämt är lysande på många nivåer, säkert även ännu fler än jag förstår. Jag ser också tecken på autismen, men de korta ögonblick då hans blick drar sig inåt är flyktiga och bidrar snarare än stjäl från hans personlighet.

Jag ser ett barn som har kul och roar sig med sitt största intresse, på samma sätt som min medryttares dotter gestikulerar och pratar när hon redogör för senaste ridturen... De är i ungefär samma ålder, har samma brinnande entusiasm och barnsliga glädje, varför är det ok att intresset är hästar, men inte ok om det är astrofysik?

Jag blev mycket inspirerad av hans tal, och istället för att fundera på vad som är fel med hans situation så finner jag mig grunnande över hur jag skulle kunna få leva med samma glädje, entusiasm och livliga intellekt som han.

Jag funderade inte heller över vad, eller om, något är fel i hans situation. Men jag tyckte inledningen var outhärdligt konsulthurtig (Allt ni har tänkt är fel! Lyssna på mig så ska jag göra livet bättre på tio minuter!), och han själv kändes allt annat än avslappnad i talarstolen, så jag blev inte lockad att fortsätta lyssna.

Det har inget med eventuella handikapp att göra, jag tyckte helt enkelt inte att han är någon bra talare alls - och det är ju helt ok att inte vara när man är tolv, förståss.
 
Sv: Vilken underbar unge

Underbart att höra. Det var så jag kände när jag lyssnade på honom och vad jag ville dela med mig av; jag blev så glad för hans skull över den positiva vändningen i hans liv och samtidigt så har han ett så suveränt budskap som alla kan ta till sig.

kl

En liten tanke: Jag tog för givet att alla hängde med på engelskan; men om någon upplever den för svår/ för snabb, så säg till så översätter jag. Inget problem.

Åh ja! Vill du göra det? Jag hänger inte med alls. Jag hör inte vad han säger pga min hörselnedsättning och jag har dessutom dåliga engelska kunskaper.
 
Sv: Vilken underbar unge

Jag förstår precis, och det fetstilade är problemet som blir konsekvensen. Låt säga att du är 12 år och får höra regelbundet att du inte presterar bra i matte. Vad tror du då oddsen är att du ska bli bättre på det? Att framhålla styrkor och svagheter hos en person (i synnerhet ett barn) blir lätt en självuppfyllande profetia. Det är därför vi inte sätter betyg förrän i 8:e klass i Sverige.

Om inte ens du uppfattar skillnaden mellan prestation och person är chansen minimal att ett barn ska göra det.

Fast du missforstar fortfarande. Nu tror jag inte att nagon skulle gjora sa stora generaliserande bedomningar i Sverige heller, och jag vet att det inte gar till sa har.

"I DET HAR matte arbetet var min svagaste sida att jag inte holl reda pa detaljerna, (missforstod en process, inte kunde tabellerna ordentligt, var for trott, whatever) darfor gjorde jag X,Y,Z misstag. Min styrka var att ..."

Fast regelmassigt borjar man med positivt, vad man ar bra pa, och slutar ocksa med nagot possitivt.
 
Sv: Vilken underbar unge

Jag jobbar i ett stort, globalt, amerikastartat företag i forskningsbranchen, så för mig är denna typ av "Inspirational Speech" inte så främmande. Ni skulle höra våra högsta chefer när de spelar in tal till oss anställda, då blir det nästan pinsamt hurtigt, men så "ska det vara" i USA. Den här killen gör det riktigt bra, med både humor och lite självironi.
 
Sv: Vilken underbar unge

Precis, det blir en liten "kultur crash" innan man vant sig och innan man inser att vissa saker helt enkelt ar annorlunda :p

Oh, och vad det galler att evaluera sina egna arbeten sa ar det forsta och sista min yngste son sager infor nagot viktigt, "Pay attention to detail, pay attention to detail, pay ..." ;) Men med en vana att evaluera sina arbeten lar sig personen ganska snabbt var deras styrka och svaghet ligger.
 
Senast ändrad:
Sv: Vilken underbar unge

Ok, här kommer en snabböversättning. Det är inte helt ordagrant och jag tog mig lite artistisk frihet. :D

Hej jag är Jacob Barnett, tycker ni det ska bli spännande? Ok, jag är här för att berätta för er varför ni måste glömma allt ni har lärt er, nu på en gång. Det första ni behöver veta: Anta att ni håller på med er hemläxa. Ni gör ett jättebra jobb, ni får jättebra betyg och vinner fantastiska priser. Jag menar att ni gör helt fel. Just det, precis så sa jag, ni gör helt fel.

För att man ska kunna se, så måste man se på saker och ting med sitt eget unika perspektiv. Vad betyder det? Det betyder att när ni tänker, så måste ni tänka på ert egna, kreativa sätt och inte bara acceptera allt som redan finns. (De jag visar i bakgrunden är förresten mina småbröder Ethan och Wesley. En av dem arbetar som kemist, den andre är meteorolog.) Ert sätt att se kan vara det enda sättet ni kan se på konst, historia, musik eller vad som helst. Jag kan berätta hur jag ser matte; tex så är det här 32 och rotationen representerar addition, subtraktion, division, multiplikation etc.

Så, anledningen till att jag är här idag är för att räkna lite kvantfysik. Så vad vi ska göra idag är [beskriver ett komplicerat fysikproblem] så nu sätter vi igång. Jag har lite papper här som jag vill be er att dela ut, jag delar upp dem så om jag kan få två personer som hjälper mig... Vänta, innan du kommer upp, ska jag säga nåt.. jag skojar. Jag kom inte hit för att skrämma er med kvantfysik. Ännu.

Så, låt oss tänka på något enklare. Hur många av er har hört talas om cirklar? Ok, bra. Så varför är cirklar viktiga? De är formen på kakor, på skateboardhjul och framför allt på det som rör sig på er Xbox360. Så vad har vi lärt oss i skolan om cirklar? Vi vet hur man beräknar omkretsen, vi vet att de 'r runda... vet vi nåt mer? Inte egentligen. Så låt mig berätta nåt coolt man kan göra med cirklar, det kallas Johnson's teorem. Ett teorem är helt enkelt ett sätt som matematiker ser på saker. Vad Johnson sa var att man tar tre cirklar, överlappar de (blå) cirklarna på ett sätt så att de möts i en punkt. De andra tre punkterna blir då en till cirkel i samma storlek. Intressant, eller hur? Så det här är inte bara omkretsen, det här är nåt nytt. Så bara för att Johnson inte accepterade att cirklar enbart var runda och att man kunde beräkna omkretsen, så skapade han matte. Och han gjorde det på sitt eget sätt.

Jag vet att inte alla av er nödvändigtvis är bra på matte, så låt oss gå vidare till nåt annat intressant. Ni har antagligen hört talas om Isaac Newton i nåt sammanhang. 1665 så studerade han på Universitetet i Cambridge. Ni som kan historia vet att vid den tiden stängde Cambridge pga pesten. Så Isaac Newton hade ingen möjlighet att studera, han gömde sig förmodligen på sitt rum med katten för att undgå pesten. Han bestämde sig för att ok han kunde inte fortsätta studera, men han ville inte sluta tänka. Så på grund av det så funderade han på ett problem inom astrofysiken. Jag tror att han ville beräkna månens rörelse runt jorden, så jag jämför med Mercurys rörelse runt solen. För att kunna beräkna det så utvecklade han matematiken, Newton's tre lagar, gravitationen, teleskopet för att kunna bevisa sitt arbete, optiken och alla de här fantastiska sakerna. Och allt detta under två år, då han inte kunde studera. Vilket ju var bra för oss; för när kan slutade studera så började han tänka och skapade vetenskapen. Wow, visst är det bra, nu har vi fysiken. Ok, han kunde ha fått en specialisttjänst, blivit rektor eller professor; men han skulle inte ha skapat något om han inte hade slutat studera. Newton behövde börja tänka och tänka på saker på sitt eget unika sätt för att kunna skapa sina teorem.

forts. följer...
 
Sv: Vilken underbar unge

Del II:

Nu ska jag presentera mig, för det gjorde jag inte i början av talet. För elva år sen, så fick jag en diagnos som kallas autism. Vad det innebar var att jag fokuserade på saker och ting så extremt detaljerat, så det verkade som att jag inte tänkte alls. Jag tänkte att "åh här är en reflektion från det ljuset så lampan är där uppe men där är min skugga så det kommer ljus därifrån" och så vände jag mig om och där var det.

Så på grund av det så trodde man att jag aldrig skulle kunna lära mig något, det såg ut som att jag bara stirrade och inte gjorde nånting. Så man sa mig att jag skulle aldrig kunna lära mig något, kunna tänka, kunna prata, kunna knyta mina skor... ok, där hade de kanske rätt, jag har sandaler på mig. Iaf, jag skaffade en bok från Barnes and Noble och med hjälp av den så härledde jag Keplars lagar... när jag inte förväntades lära mig eller tänka alls. Ur andras synvinkel såg det inte bra ut; jag målade inte eller eller läste sagor som andra 2-4-åringar skulle göra. Därför sattes jag i specialklass, som var så "speciell" att den inte utbildade mig alls. Så, jag tvingades sluta studera, jag hade inget sätt att lära mig, jag var i specialklass. Men vid den åldern började jag tänka på saker, som skuggor - och jag tror att det är därför jag gillar astrofysik, fysik och matte idag. För att jag tvingades sluta lära mig, jag tror det är tack vara det jag gör det jag gör idag.

Vi fortsätter med gravitation; ett väldigt spännande ämne för de som inte är fysiker. vad som hände var att ett par hundra år senare, så hade fysikerna tillräckligt med experimentell utrustning för att testa Newton's Orbit. Han såg den som en oval, eller vad som kallas en ellips. Men, vad vi såg i teleskopet var det här. Många av er vet att det är väldigt överdrivet, men ok. Det här såg inte bra ut; Newton hade misslyckats. En av de största fysikerna hade misslyckats. Han misslyckades. Så, vi behövde någon annan, som precis som Newton kunde glömma allt de lärt sig och börja om. Den mannen var Albert Einstein.

Det gick inte så bra för Einstein, han var jude och i det nazistiska Tyskland kunde han inte få någon plats på det lokala universitet. Han fick ett kontorsjobb, knappast teoretisk fysik och vi snackar om Einstein. Plötsligt hade han massor med tid att tänka - han kunde inte fortsätta lära sig, men han hade all tid att tänka. Han gillade tankeexperiment om alla möjliga saker. Han tänkte sig att han satt på en trampolin med några av sina vänner. Ok, nu blev det fel här, så många vänner brukar inte fysiker ha... Så, han satt troligen på en trampolin med en av sina vänner, de spelade förmodligen tennis eller nåt. Men, ni vet fysiker, de har inte så bra hand-öga-koordination, så de fångade väl inte bollen utan den rullade runt. Einstein såg det här och sa att "utan friktion är det här tyngdkraft". Så efteråt ritade han upp det här galna mönstret; vilket är precis det andra galna mönstret. Einstein hade alltså löst problemet, genom att tänka på problemet på sitt eget unika sätt. Han slutade lära, började tänka och började skapa.

Så, åter till min historia som inte såg så bra ut, jag var undanskuffad. För tre år sen, så var det en matteklass jag ville sitta med på. Så jag tänkte, för att jag ska få sitta med på den får jag lära mig algebra, trigonometri, all middle school-matte, all high school-matte och första året på universitetsnivå på två veckor; så att jag får vara med på den här föreläsningen. Jag var tio år. Jag behövde också bli antagen till universitetet. Fortfarande, jag var bara tio år... Så jag var tvungen att gå på en intervju. Jag hade fullt med mynt i fickorna och tappade dem över hela golvet - de trodde jag var knäpp. Så, jag tvingades också att sluta lära mig. Så, vad gjorde jag? Började jag spela videospel och sånt? Nej. Jag började tänka.

Jag tänkte på former. Speciellt på ett problem inom astrofysiken som jag var väldigt intresserad av. Så de påföljande två veckorna började jag tänka på de här formerna, jag började tänka på det här problemet och efter ett tag så löste jag det. Jag löste ett problem inom astrofysiken, liknande vad som hände med Enstein/Newton. Jag kommer inte att berätta om det specifika problemet, eftersom jag inte publicerat det än. När min forskningsrapport publiceras, får ni nog reda på det. De av er som läser vetenskapliga forskningsrapporter.
 
Sv: Vilken underbar unge

Del III:

Så, när jag tänkte på alla de här formerna hade bara ett 500 sidorsblock. Eftersom jag tänkte på de här multidimensionella sakerna så tog de slut rätt fort. Då fortsatte jag på whiteboards. När de fylldes upp så fortsatte jag på fönstren. Sen blev mina ekvationer utsuddade av dessa gräsliga fönsterputsskapare... Efter en månad eller så insåg mina föräldrar att jag inte tänkte gå ut och leka utan bara rita de här konstiga figurerna på fönstret. Vad jag försökte göra var att motbevisa mig själv; jag ville inte sluta som Newton och bli motbevisad om några hundra år - men jag lyckades inte. Mina föräldrar tyckte jag skulle gå ut och leka, så de ringde nån på Princeton och bad honom motbevisa mig. Tyvärr gick inte det och han sa att jag var på rätt väg, så... jag gick inte ut och lekte.

Så jag slutade lära, började tänka och löste problemet. Efter det så bestämde jag mig för att göra en mattevideo för alla som ville räkna matte (det finns tre stycken till) så att de kunde få lära sig. Så jag gjorde en mattevideo, folk la märke till den: Jag var tolv och gjorde en mattevideo. Jag hamnade i tidningarna, som ni ser åt jag en macka, den var jättegod. Min mattevideo spreds som ett virus, här hade den ett par miljoner tittare. En mattevideo? Vem kunde ha trott det. Sen översattes den till det här språket, kan nån säga vilket det är? Ok kinesiska. Bra att veta. Sen ringde nån från Fox TV och så fick jag rita på hans fönster. De var jättestora, 23 våningar över marken med utsikt över The Chrysler Building. Det var en kul upplevelse. Efter det började konstigt folk dyka upp hemma. Morley Safer från CBS 60 minutes kom. Som ni ser har jag samma sandaler på mig.

Så för att sammanfatta; Einstein, Newton, Johnson... alla jag pratar om. Är de verkligen genier? Är det det som gör dem så speciella? Är det därför de har åstadkommit allt? Absolut inte. Nej.

Vad de gjorde var att de gick ifrån att lära sig, till att tänka och till att skapa. Det har man i media senare benämnt genier. De hade säkert relativt högt IQ, men som ni vet finns det många därute med högt IQ som inte skapar såna här saker. De kanske bara memorerar ett par hundra tusen decimaler till pi. Varför inte ett annat nr?

Sammanfattningsvis, jag skulle inte ha varit här idag. Man sa att jag inte skulle kunna prata. Det är säkert nån terapeut som tittar just nu som bryter ihop. Jag skulle inte kunna prata, inte lära mig men tack vare att jag gick ifrån att lära mig, till att börja tänka till att skapa; så är jag här idag och pratar inför 400-800 personer i New York.

Så, vad vill jag att ni ska få ut av det här talet? Jag vill att under de närmaste 24 timmarna ska ni inte lära er någonting. Men vad jag vill att ni ska göra däremot, är att ägna er åt vad ni är passionerade av. Vad det är vet jag inte, jag har pratat med er i elva minuter och vet inte vad ni är intresserade av. Men det vet ni, så jag vill att ni ska tänka på det intresset istället för att lära er om det. Studera det inte; upplev det. Vare sig det är musik, arkitektur, vetenskap etc. Tänk på det... och kanske skapar ni något? Tack så mycket, jag är Jacob Barnett.


Underbar unge.
 
Sv: Vilken underbar unge

Det stämmer säkert att det ska vara så i USA, även om amerikanska forskare aldrig pratat så när jag träffat dem på konferens, näringslivet är väl annorlunda kanske. Men att det ska vara så i USA innebär väl inte att vi européer måste tycka det är bra? Alla amerikaner är ju inte heller så, ta Louis CK t ex.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Semester.
Tillbaka
Upp