Men det där låter ju iallfall som en typiskt beskrivning av en ADHD person, uttråkad, lägger sånt på minnet de kan använda sedan i en diskussion, älskar att prata (men inte lyssna), omtänksam och omvårdande.
Men återigen, hög intelligenskvot kan man ha fast man har en diagnos.
Men det allmänna verkar vara att tro att man dumförklarar någon genom att ge dem en diagnos, det är synd.
Om de får en diagnos så får ju folk mer förståelse på att de är BRA eller BÄST på något. Då blir det mer accepterat, detta är ett av personens specielintresse (det är det som de blir bra på). Då verkar Jantelagen upphöra att gälla.
Omgivningen får även mer förståelse för deras andra problem.
Jag ser en diagnos som en hjälp. Givetvis måste ju diagnosen följas upp med adekvat hjälp och insatser och detta bör ju ske så tidigt som möjligt. Det är synd när föräldrar motarbetar och vägrar se.
När skolan ville sätta min son i specialklass för att det inte gick i den vanliga så blev vi ditkallade för ett samtal. Det fanns psykolog, kurator etc, totalt 7 personer som skulle meddela oss detta.
Men vi föräldrar VET ju läget och vi sa såklart ja direkt till att han skulle få gå i specialklass och det blev mycket förvånade miner då, de är vana vid att föräldrar vägrar se.
De kunde tex erbjuda oss psykologhjälp för att komma över traumat att vårt barn inte kunde gå i vanlig skola etc. En annan pojke som hade både adhd och autism nekade föräldrarna till att sätta i specialklassen, det tog ett år att övertyga dem. Om man jämför den pojkens utveckling med min sons utveckling så ser man tydligt vilken nytta det var av att bli satt i specialklass. Och nu några år senare så är han ju nästintill helt integrerad i en vanlig klass förutom i några ämnen som han fortfarande inte accepterar och därmed beter sig på ett sätt som inte lämpar sig i ett normalt klassrum.
Så barn med diagnos är inte dumma, de är superintelligenta, men diagnosen ger dem tillgång till hjälp med saker som inte är lika viktiga som inteligenskvot, det sociala samspelet.