Vill bara skriva lite

Jag vet inte hur jag ska skriva men vill iallafall skriva nånting. Men ja först så vill jag säga förlåt ifall nåt jag har skrivit har gjort nån ledsen eller nåt sånt. Och ifall nån kanske tog det neggativt på nåt sätt det som mamma skrev att jag hade gjort så förlåt för det isåfall
Och om det så tack till alla som har brytt sig och skrev snälla saker och allt sånt Trodde att det bara var några som kanske skulle bry sig så trodde inte att så många skulle det. Så ja tack för det också.
Kommer kanske inte skriva så jätte mycket här nu men vet inte. Men ville bara skriva nånting iallafall.
Och vill säga en sak men om ni tycker att allt om religion och sånt är jätte dumt och att dom som kanske tror på sånt är knäppa så behöver ni inte läsa nu. Men med det jag gjorde så sa flera efter att jag hade ängla vakt för hade det gått bara lite längre tid så hade jag fått stora hjärn skador eller dött. Så var jätte många saker som hände exakt rätt liksom så det inte blev så. Som att nån verkligen inte tyckte att jag skulle dö. Så jag vet inte om jag tror så men OM så kanske inte Gud ville att jag skulle dö nu så att det inte var meningen för då hade jag nog gjort det. Men ja jag vet inte och ifall nån tycker det är korkat att tänka så så behöver ni kanske inte skriva det.
Vet inte vad jag ska skriva mera men ifall nån har några frågor eller några saker som jag kanske kan skriva om när jag orkar så får ni gärna skriva det

 

[LiviaFilippa]

Synd att det blev så när du skulle träffa hundarna, men förstår att det blev jobbigt. Ni får ses mer en annan dag. Kram på dig.

Ja men det känns så onödigt för dom att åka hit bara för att jag ska träffa dom nån minut. Och jag är inte ens glad för det så bara känns onödigt allting.

 

[Lillgrådis]

Tänkte skriva lite mer om idag bara. Men som jag redan har skrivit så har det varit ganska jobbigt idag både med liksom tankarna om ponnyn och om min kropp och allt sånt och annat jobbigt också.
Men iallafall så mesta av förmiddagen var typ vila och sova. Sen mellan lunch och mellis så försökte jag färglägga och göra nåt med lera och så men inget blev som jag ville. Men gjorde iallafall lite saker.
Sen skulle jag ju träffa hundarna så skulle gå ut och göra det. Och mådde redan inte så bra och hade en del ångest så fattar att det säkert var jag som över reagerade. Men när jag skulle gå så var det en annan som är här som satt i ett rum som man går genom. Och iallafall så hon menade säkert inget dumt men hon kollade och det iallafall KÄNDES som hon tänkte massa neggativt och typ att jag var ful och äcklig och massa sånt. Men somsagt hon kanske inte alls tänkte så men kändes iallafall som det.
Så ja då blev det ju ännu jobbigare liksom så kändes bara skit jobbigt allting och ville inte att nån alls skulle se mig eller nånting. Och då när vi var ute så var det andra som gick förbi och så så var bara några minuter så blev det så jävla jobbigt så kunde verkligen inte vara kvar ute. Så hann somsagt inte träffa dom länge alls men det gick verkligen inte.
Så det var det liksom och sen har det varit skit jobbigt och massa massa neggativa tankar och sånt. Och vet att det här är dåligt och man inte ska tänka så men tänker ändå på liksom hur det hade varit om inte den som hittade mig hade gjort det så fort. Utan om jag hade varit död nu liksom. Så massa såna tankar också.
Och massa tankar om julen för som jag tror jag har skrivit så brukar jag älska allt som har med jul att göra. Och fyller år i början av december också.
Men nu får jag jätte mycket ångest av allt sånt också för känns som jag bara VET att det kommer bli olika mot hur det brukar och jag kommer förstöra allt. Och att den jul känslan kommer säkert inte vara som den brukar alls i år så vill inte ens ha december alls men allt sånt är ju som jag inte kan ändra på så blir som så hopplöst av det också.
Men ja det är väl det mesta om idag iallafall. Och nu är det kvällsfika om ett tag och sen ska jag nog sova ganska tidigt hoppas jag så jag kanske kan slippa tänka.

Så länge du finns kvar i livet, och så länge du bara försöker ta dig genom en dag i taget på något sätt så kan du aldrig - som du kallar det - förstöra allt. Även om det misslyckas med någon permission framöver eller om det blir bråk, och även om du tycker att allt går dåligt och långsamt, så är ingenting av det sådant som förstör allt. Särskilt inte i jämförelse med om den som hittade dig hade kommit för sent.

Det finns ingen mer än du som kräver eller förväntar sig mer av dig än att fortsätta leva, och hantera en dag och en stund i taget. Jag är helt säker på att det är bra nog för alla runt om dig just nu, och att det är allt du behöver göra om du vill känna att du inte förstör någonting. Vad som händer, händer liksom. Idag gick det inte så bra att träffa hundarna, men du försökte och det är bra nog där du är just nu. Mycket bättre än om du bara hade legat kvar i sängen och struntat i det.

Förstår samtidigt att det måste kännas jättejobbigt att ha andra runt om sig på det sättet och så länge. Även om de andra säkert inte tänker något dåligt om dig, så kan det kännas väldigt jobbigt att bara känna sig iakttagen när man inte vill det och att liksom aldrig kunna vara riktigt i fred för sig själv.

Jul och födelsedag blir förstås inte heller vad man önskar sig när det är så här. Men ibland när man inte har några förväntningar alls utan tänker att allt blir ändå skit och inte alls som vanligt, så kan det finnas någon liten ljusglimt som överraskar och ändå känns fin. Kram och hoppas du får sova lugnt och ostört.

 

[Sleepy]

Ja men det känns så onödigt för dom att åka hit bara för att jag ska träffa dom nån minut. Och jag är inte ens glad för det så bara känns onödigt allting.

Allt som skulle kunna få dig att känna lite hopp och glädje och längtan och allt sånt är bra; friskfaktorer och det, vet du. Så jättebra och absolut värt det, även om det blir så som det blev igår ibland. Det är ok. Kram.

 

[LiviaFilippa]

Så länge du finns kvar i livet, och så länge du bara försöker ta dig genom en dag i taget på något sätt så kan du aldrig - som du kallar det - förstöra allt. Även om det misslyckas med någon permission framöver eller om det blir bråk, och även om du tycker att allt går dåligt och långsamt, så är ingenting av det sådant som förstör allt. Särskilt inte i jämförelse med om den som hittade dig hade kommit för sent.

Det finns ingen mer än du som kräver eller förväntar sig mer av dig än att fortsätta leva, och hantera en dag och en stund i taget. Jag är helt säker på att det är bra nog för alla runt om dig just nu, och att det är allt du behöver göra om du vill känna att du inte förstör någonting. Vad som händer, händer liksom. Idag gick det inte så bra att träffa hundarna, men du försökte och det är bra nog där du är just nu. Mycket bättre än om du bara hade legat kvar i sängen och struntat i det.

Förstår samtidigt att det måste kännas jättejobbigt att ha andra runt om sig på det sättet och så länge. Även om de andra säkert inte tänker något dåligt om dig, så kan det kännas väldigt jobbigt att bara känna sig iakttagen när man inte vill det och att liksom aldrig kunna vara riktigt i fred för sig själv.

Jul och födelsedag blir förstås inte heller vad man önskar sig när det är så här. Men ibland när man inte har några förväntningar alls utan tänker att allt blir ändå skit och inte alls som vanligt, så kan det finnas någon liten ljusglimt som överraskar och ändå känns fin. Kram och hoppas du får sova lugnt och ostört.

Men det känns så onödigt om jag bara ska ta mig genom dagarna liksom bara föratt. Inget blir ju bättre av det. Så liksom okej jag lever men det är ju ingen mening med det om jag bara är här och inte ens klarar att träffa hundarna. För det känns inte direkt värt det om livet kommer vara så.
Och liksom fattar inte vad det EGENTLIGEN spelar för roll för alla andra om jag är död eller om jag är inlagd och inte klarar nånting alls. Förutom att om jag dog så skulle det iallafall bli ett slut och nu bara fortsätter och fortsätter det och är jobbigt för alla.
Och med jul så jag vet att det är ett tag kvar men känns inte så troligt att jag kommer vara hemma som vanligt iallafall. Och tror verkligen inte jag kommer få det när jag fyller år. Så exakt alla traditoner vi har kommer ju inte bli som vanligt. Utan hela december och allt med jul och allt kommer bli helt fel och dåligt och det är ju för att jag är här och inte klarar nåt. Så det är ju mitt fel även ifall man tänker att jag inte får för att jag är här liksom.

 

[LiviaFilippa]

Allt som skulle kunna få dig att känna lite hopp och glädje och längtan och allt sånt är bra; friskfaktorer och det, vet du. Så jättebra och absolut värt det, även om det blir så som det blev igår ibland. Det är ok. Kram.

Fast jag känner ju inget sånt ändå. Men ja det är väl tanken att jag ska ha det som en possitiv sak att få träffa dom men när jag miss lyckas med tillochmed det så blir det ju inte possitivt.

 

[LiviaFilippa]

Iallafall så ska jag snart ha läkar samtal nu som jag är jätte orolig för. För både att jag har några jobbiga frågor som jag typ behöver fråga och att jag är nervös för allt sånt hon nog kommer ta upp. Som både med medicinen hur den fungerar och ifall jag ska ändra nåt så är jag lite rädd för att hon ska ändra mera så jag får ännu mera jobbiga bi verkningar. Och med vikten så om jag har gått upp kommer det kännas skit jobbigt men om jag har gått ner kommer hon bli miss nöjd. Så spelar ingen roll så blir det jobbigt.
Och sen också om alla tankar om att dö och det och med att jag har extra vak så känns det så jävla onödigt att nån måste vara med mig HELA hela tiden så även fast jag bara sover så måste nån sitta och typ kolla på mig. Och det känns så dumt att ta tid av dom för det liksom. Och tycker bara det är skit jobbigt att aldrig få vara ifred också. Men om hon ändrar det så det var ju det som hände förra veckan att jag inte skulle ha det på natten utan dom skulle kolla till mig bara när jag sov. Och då var det ju typ bara nån minut från att jag kanske hade dött. Som jag fortfarande vill också så om jag måste leva liksom så behövs det väl att nån sitter och kollar på mig helatiden fast det känns skit onödigt och dumt.

 

[Sleepy]

Fast jag känner ju inget sånt ändå. Men ja det är väl tanken att jag ska ha det som en possitiv sak att få träffa dom men när jag miss lyckas med tillochmed det så blir det ju inte possitivt.

Det är förstås inte bra om du känner förväntningar på att det är något du behöver "lyckas" med, det är inte tanken att du ska känna press på dig, att du borde bli glad och så. När någon mår så dåligt som du gör nu kan det vara så att det inte känns roligt, även för sånt som brukade göra det. Men det kommer tillbaka så småningom och under tiden så kan det vara bra att göra sånt ändå. Det hjälper till. Jag förstår att du känner dig besviken och så, men de glada känslorna kommer tillbaka.

 

[Sleepy]

Iallafall så ska jag snart ha läkar samtal nu som jag är jätte orolig för. För både att jag har några jobbiga frågor som jag typ behöver fråga och att jag är nervös för allt sånt hon nog kommer ta upp. Som både med medicinen hur den fungerar och ifall jag ska ändra nåt så är jag lite rädd för att hon ska ändra mera så jag får ännu mera jobbiga bi verkningar. Och med vikten så om jag har gått upp kommer det kännas skit jobbigt men om jag har gått ner kommer hon bli miss nöjd. Så spelar ingen roll så blir det jobbigt.
Och sen också om alla tankar om att dö och det och med att jag har extra vak så känns det så jävla onödigt att nån måste vara med mig HELA hela tiden så även fast jag bara sover så måste nån sitta och typ kolla på mig. Och det känns så dumt att ta tid av dom för det liksom. Och tycker bara det är skit jobbigt att aldrig få vara ifred också. Men om hon ändrar det så det var ju det som hände förra veckan att jag inte skulle ha det på natten utan dom skulle kolla till mig bara när jag sov. Och då var det ju typ bara nån minut från att jag kanske hade dött. Som jag fortfarande vill också så om jag måste leva liksom så behövs det väl att nån sitter och kollar på mig helatiden fast det känns skit onödigt och dumt.

Försök andas bara. Förstår att det är mycket på en gång med läkarsamtalet. Låt henne ta ansvar för medicinen, det är viktigt att det blir rätt. Och jag är tacksam för extravaket; det får inte hända något tokigt igen. Det är inte ett dugg onödigt och dumt. Kram.

 

[TeamLundVer]

Men det känns så onödigt om jag bara ska ta mig genom dagarna liksom bara föratt. Inget blir ju bättre av det. Så liksom okej jag lever men det är ju ingen mening med det om jag bara är här och inte ens klarar att träffa hundarna. För det känns inte direkt värt det om livet kommer vara så.
Och liksom fattar inte vad det EGENTLIGEN spelar för roll för alla andra om jag är död eller om jag är inlagd och inte klarar nånting alls. Förutom att om jag dog så skulle det iallafall bli ett slut och nu bara fortsätter och fortsätter det och är jobbigt för alla.
Och med jul så jag vet att det är ett tag kvar men känns inte så troligt att jag kommer vara hemma som vanligt iallafall. Och tror verkligen inte jag kommer få det när jag fyller år. Så exakt alla traditoner vi har kommer ju inte bli som vanligt. Utan hela december och allt med jul och allt kommer bli helt fel och dåligt och det är ju för att jag är här och inte klarar nåt. Så det är ju mitt fel även ifall man tänker att jag inte får för att jag är här liksom.

Tycker du om adventskalendrar? Vet inte om du sett det men årets adventskalendertråd här på Buke har gått helt bananas
Det är kanske ingen stor grej men om du nu måste vara kvar på BUP över jul så kanske en (eller flera) kalendrar kan göra att det ändå känns lite juligt?

 

[sorbifolia]

Men det känns så onödigt om jag bara ska ta mig genom dagarna liksom bara föratt. Inget blir ju bättre av det. Så liksom okej jag lever men det är ju ingen mening med det om jag bara är här och inte ens klarar att träffa hundarna. För det känns inte direkt värt det om livet kommer vara så.
Och liksom fattar inte vad det EGENTLIGEN spelar för roll för alla andra om jag är död eller om jag är inlagd och inte klarar nånting alls. Förutom att om jag dog så skulle det iallafall bli ett slut och nu bara fortsätter och fortsätter det och är jobbigt för alla.
Och med jul så jag vet att det är ett tag kvar men känns inte så troligt att jag kommer vara hemma som vanligt iallafall. Och tror verkligen inte jag kommer få det när jag fyller år. Så exakt alla traditoner vi har kommer ju inte bli som vanligt. Utan hela december och allt med jul och allt kommer bli helt fel och dåligt och det är ju för att jag är här och inte klarar nåt. Så det är ju mitt fel även ifall man tänker att jag inte får för att jag är här liksom.

Förstår absolut att allting känns onödigt och som att det inte spelar någon roll. Men just nu så är all den tid du spenderar på att sova och äta precis vad din kropp (och hjärna) behöver för att återhämta sig och bli stärkare.

Och en sak till - så länge du finns till, och förmedlar hur du mår till människorna ikring dig och oss här på nätet, så gör du något riktigt värdefullt - du hjälper oss alla lära mera om hur det känns att brottas med de problemen du har. Och det är vi nog många som är tacksamma över och kommer kunna använda vidare när vi träffar på andra som har det svårt, för att kunna bemöta dom på bästa möjliga sätt. Även för de som jobbar på BUP och har massa erfarenhet, så är varje patient ett tilfälle att lära sig mera och bli bättre på vad de jobbar med. Så vi är glada för att du finns till, Emma.

 

[LiviaFilippa]

Tycker du om adventskalendrar? Vet inte om du sett det men årets adventskalendertråd här på Buke har gått helt bananas
Det är kanske ingen stor grej men om du nu måste vara kvar på BUP över jul så kanske en (eller flera) kalendrar kan göra att det ändå känns lite juligt?

Ja det gör jag väl men vet ingen jag skulle vilja ha som skulle kännas värt liksom.

 

[LiviaFilippa]

Förstår absolut att allting känns onödigt och som att det inte spelar någon roll. Men just nu så är all den tid du spenderar på att sova och äta precis vad din kropp (och hjärna) behöver för att återhämta sig och bli stärkare.

Och en sak till - så länge du finns till, och förmedlar hur du mår till människorna ikring dig och oss här på nätet, så gör du något riktigt värdefullt - du hjälper oss alla lära mera om hur det känns att brottas med de problemen du har. Och det är vi nog många som är tacksamma över och kommer kunna använda vidare när vi träffar på andra som har det svårt, för att kunna bemöta dom på bästa möjliga sätt. Även för de som jobbar på BUP och har massa erfarenhet, så är varje patient ett tilfälle att lära sig mera och bli bättre på vad de jobbar med. Så vi är glada för att du finns till, Emma.

Ja men det är liksom okej justnu behöver jag vila mycket och så. Men sen då? Alltså det vore väl en sak ifall jag visste nåt jag ville göra typ som mål men jag har ju inte det. Så då känns det ändå bara onödigt för vad ska jag ens åter hämta mig till liksom.

 

[LiviaFilippa]

Tänkte skriva lite bara att läkar samtalet var jätte jobbigt men gick väl ändå okej. Ska inte ändra nåt med medicinerna nu iallafall och sen om självmord och det så sa jag som det är att jag har såna tankar men vet att jag inte kan sålänge jag har vak iallafall. Så såklart ska jag fortsätta ha det.
Sen så frågade jag om det går att säga nånting hur länge man som längst kan vara här men det går inte. Men jag har ju varit länge nu men det har ändå hänt mycket tyckte hon. För annars så kan man kolla på kanske behandlings hem eller sånt ifall man har varit på bup länge och kanske behöver nåt annat eller att man inte kan få rätt hjälp hemma och så. Men hon tyckte inte det är nåt för mig för både att jag har hundarna och ponnysarna som iallafall har varit väldigt viktigt för mig så ska försöka komma tillbaka liksom och att mamma och pappa kan ge mycket stöd och så. Så iallafall nu är planen att ńär eller om jag börjar må lite bättre så ska jag börja ha permisoner igen och sen öka dom och så. Och sen kanske dagvård eller kanske inte men att det beror på hur jag mår med allt då. Men att iallafall nu så trodde hon inte att jag kommer vara ut skriven innan jag fyller år iallafall men innan jul beror på och så.
Men ja så det var ju inte så mycket svar egentligen men fattade det också. Sen var det en annan jobbig sak som vi pratade om också som jag inte vill skriva om nu iallafall. Men pratade iallafall en del om det också och fick mycket starkare ångest så kunde typ inte hålla borta gråten efter ett tag så kändes ju jätte dumt.
Men ja det var väl allt tror jag men har säkert glömt nånting Sen efter det iallafall så vilade jag lite sen var det lunch och nu vet jag inte vad jag ska göra. Eller har en sak jag vill göra men jag vet inte om jag ska försöka för kommer antagligen inte bli nöjd ändå så blir jag bara på dåligt humör men jag vet inte.

 

[Andromedae]

Jag är en sådan person som verkligen avskyr att gråta inför folk. Jag får ändå säga att jag har insett att det för vårdpersonal inte ligger någon värdering i om jag gråter - inte som den värdering jag själv lägger i det, i alla fall. För vårdpersonal är ens gråt ett symptom på att man inte mår bra, inte något som är kopplat till ens personlighet eller så.

Brukar försöka påminna mig om det om jag känner mig skamsen eller mår dåligt för att jag "tappat kontrollen" i en vårdsituation - att göra det är egentligen bara att faktiskt visa dem sina symptom, vilket hjälper dem att hjälpa en själv.

 

[Sleepy]

Tänkte skriva lite bara att läkar samtalet var jätte jobbigt men gick väl ändå okej. Ska inte ändra nåt med medicinerna nu iallafall och sen om självmord och det så sa jag som det är att jag har såna tankar men vet att jag inte kan sålänge jag har vak iallafall. Så såklart ska jag fortsätta ha det.
Sen så frågade jag om det går att säga nånting hur länge man som längst kan vara här men det går inte. Men jag har ju varit länge nu men det har ändå hänt mycket tyckte hon. För annars så kan man kolla på kanske behandlings hem eller sånt ifall man har varit på bup länge och kanske behöver nåt annat eller att man inte kan få rätt hjälp hemma och så. Men hon tyckte inte det är nåt för mig för både att jag har hundarna och ponnysarna som iallafall har varit väldigt viktigt för mig så ska försöka komma tillbaka liksom och att mamma och pappa kan ge mycket stöd och så. Så iallafall nu är planen att ńär eller om jag börjar må lite bättre så ska jag börja ha permisoner igen och sen öka dom och så. Och sen kanske dagvård eller kanske inte men att det beror på hur jag mår med allt då. Men att iallafall nu så trodde hon inte att jag kommer vara ut skriven innan jag fyller år iallafall men innan jul beror på och så.
Men ja så det var ju inte så mycket svar egentligen men fattade det också. Sen var det en annan jobbig sak som vi pratade om också som jag inte vill skriva om nu iallafall. Men pratade iallafall en del om det också och fick mycket starkare ångest så kunde typ inte hålla borta gråten efter ett tag så kändes ju jätte dumt.
Men ja det var väl allt tror jag men har säkert glömt nånting Sen efter det iallafall så vilade jag lite sen var det lunch och nu vet jag inte vad jag ska göra. Eller har en sak jag vill göra men jag vet inte om jag ska försöka för kommer antagligen inte bli nöjd ändå så blir jag bara på dåligt humör men jag vet inte.

Skönt att det kändes ok med samtalet. Så jättebra att du sa som det var med självmordstankarna och att extravaket blir kvar. Det känns tryggt. Bra att ni kunde prata lite om hur planen ser ut nu, så du vet lite hur det är tänkt iaf.

Så starkt av dig att prata om något svårt, även om det blev mycket ångest. Tårar är helt ok; alltid helt ok. Kram.

 

[LiviaFilippa]

Jag är en sådan person som verkligen avskyr att gråta inför folk. Jag får ändå säga att jag har insett att det för vårdpersonal inte ligger någon värdering i om jag gråter - inte som den värdering jag själv lägger i det, i alla fall. För vårdpersonal är ens gråt ett symptom på att man inte mår bra, inte något som är kopplat till ens personlighet eller så.

Brukar försöka påminna mig om det om jag känner mig skamsen eller mår dåligt för att jag "tappat kontrollen" i en vårdsituation - att göra det är egentligen bara att faktiskt visa dem sina symptom, vilket hjälper dem att hjälpa en själv.

Jag fattar vad du menar och dom har ju sett mig gråta typ en miljon gånger så bryr mig inte så mycket om själva det längre men just dethär kändes som en så dum sak att gråta för och bli så.

 

[LiviaFilippa]

Skönt att det kändes ok med samtalet. Så jättebra att du sa som det var med självmordstankarna och att extravaket blir kvar. Det känns tryggt. Bra att ni kunde prata lite om hur planen ser ut nu, så du vet lite hur det är tänkt iaf.

Så starkt av dig att prata om något svårt, även om det blev mycket ångest. Tårar är helt ok; alltid helt ok. Kram.

Det med extra vak så för mig är det typ som jag inte bryr mig. För liksom ja det är skit jobbigt att ha det men det är skit jobbigt att inte ha det också och att då är ju dom tankarna ännu starkare. Så det är typ lika jobbigt iallafall men då är det väl ändå kanske snällare mot dom på ett sätt att ha det. För som jag ändå har fattat lite mera nu att det var inte så trevligt liksom för den sköterskan som hittade mig då förra veckan. Så på det sättet så vill jag inte göra nåt mer sånt här iallafall.

 

[ameo]

Jag vill bara nämna att jag tycker att du är oerhört bra på att formulera dina tankar och funderingar, det är lätt att förstå hur du har det utifrån det du skriver! Kanske fungerar det också lite som terapi för dig, att få formulera dig i text här?
Det gör ont i mig att du ska behöva må så dåligt som du gör. Och det är inget du behöver be om ursäkt för utan jag skriver det bara för att du ska veta att jag bryr mig om hur du mår, även om jag inte har någon aning om vem du är IRL. Mitt mammahjärta vill bara hålla dig i famnen och ge dig trygghet.
Jag vet att du inte kan se någon framtid just nu, det är normalt när man mår som du gör. Men vi som ser dig från utsidan vet att det kommer komma en dag när du har en mer positiv syn på livet.
Det enda mål du behöver sträva mot just nu är att ta dig igenom en dag i taget och låta både kroppen och knoppen läka.
Orkar du träffa hundarna i en minut så är det bra, även om det inte känns så just då. Orkar du inte så är det också okej.

 

[Tualma]

Jag vill bara nämna att jag tycker att du är oerhört bra på att formulera dina tankar och funderingar, det är lätt att förstå hur du har det utifrån det du skriver! Kanske fungerar det också lite som terapi för dig, att få formulera dig i text här?
Det gör ont i mig att du ska behöva må så dåligt som du gör. Och det är inget du behöver be om ursäkt för utan jag skriver det bara för att du ska veta att jag bryr mig om hur du mår, även om jag inte har någon aning om vem du är IRL. Mitt mammahjärta vill bara hålla dig i famnen och ge dig trygghet.
Jag vet att du inte kan se någon framtid just nu, det är normalt när man mår som du gör. Men vi som ser dig från utsidan vet att det kommer komma en dag när du har en mer positiv syn på livet.
Det enda mål du behöver sträva mot just nu är att ta dig igenom en dag i taget och låta både kroppen och knoppen läka.
Orkar du träffa hundarna i en minut så är det bra, även om det inte känns så just då. Orkar du inte så är det också okej.

Så fint formulerat. Jag tror att vi är många här (jag är en) som känner så här för dig och din situation @EmmaFilippa.

 

[LiviaFilippa]

Nu igen är det sådär skit jobbigt. Vet att det säkert är dåligt att tänka såhär och allt sånt men jag kan ändå inte sluta tänka på att jag skulle ha varit död nu. För som jag verkligen trodde då så skulle jag tillexempel aldrig ha nån mera film eller spel kväll med mamma och pappa. Utan trodde verkligen att jag skulle dö. Så alla såna saker känns bara skit och typ att det blir en påminnelse om det som nästan blev.
Och vet att jag borde säga till nån att det är skit jobbigt nu men det spelar ju ingen roll. Och orkar inte vara jobbig och ha massa problem eller så helatiden.
Så vet inte vad jag ska göra men det hjälper ju iallafall inte om jag säger hur det är för blir ändå bara frusterad att jag inte KAN göra nåt av sånt jag tänker på. Och så blir jag ännu mer irriterad och spänd och allt för jag tänker såhär och typ att den jag var förut bara har försvunnit. För tror inte att NÅN som kände mig fram till i somras kunde tänka att jag skulle vara inlagd på bup i flera månader och ha gjort självmords försök och ha massa äckliga ärr för jag har skärt mig och massa såna saker. Utan det var inte alls så jag var ALLS liksom och nu är det typ inte det enda men kanske 80 procent av allt i mitt huvud är sånt.
Så liksom fattar inte när jag gick från den jag var till denhär personen jag är nu. Och jag hatar den jag är nu och allt med migsjälv och att jag är typ helt tvärt mot hur jag brukade vara. Med ALLT så både hur jag ser ut och hur jag är. För den jag är nu blir jag så äcklad av helatiden också och tycker synd om alla som måste se mig och typ försöka hjälpa mig och så. Men jag får ju inte försvinna heller även fast jag borde.
Förlåt att det här blev så långt och rörigt. Och jag tappade bort mig flera gånger så kanske har tänkt nåt fast glömde skriva det så det kanske är jätte svårt att fatta nånting men spelar egentligen ingen roll för tror inte det är så intressant ändå för nån.