Vill bara skriva lite

Jag vet inte hur jag ska skriva men vill iallafall skriva nånting. Men ja först så vill jag säga förlåt ifall nåt jag har skrivit har gjort nån ledsen eller nåt sånt. Och ifall nån kanske tog det neggativt på nåt sätt det som mamma skrev att jag hade gjort så förlåt för det isåfall
Och om det så tack till alla som har brytt sig och skrev snälla saker och allt sånt Trodde att det bara var några som kanske skulle bry sig så trodde inte att så många skulle det. Så ja tack för det också.
Kommer kanske inte skriva så jätte mycket här nu men vet inte. Men ville bara skriva nånting iallafall.
Och vill säga en sak men om ni tycker att allt om religion och sånt är jätte dumt och att dom som kanske tror på sånt är knäppa så behöver ni inte läsa nu. Men med det jag gjorde så sa flera efter att jag hade ängla vakt för hade det gått bara lite längre tid så hade jag fått stora hjärn skador eller dött. Så var jätte många saker som hände exakt rätt liksom så det inte blev så. Som att nån verkligen inte tyckte att jag skulle dö. Så jag vet inte om jag tror så men OM så kanske inte Gud ville att jag skulle dö nu så att det inte var meningen för då hade jag nog gjort det. Men ja jag vet inte och ifall nån tycker det är korkat att tänka så så behöver ni kanske inte skriva det.
Vet inte vad jag ska skriva mera men ifall nån har några frågor eller några saker som jag kanske kan skriva om när jag orkar så får ni gärna skriva det

 

[Sleepy]

Det där med ha fokus och tappa bort det mitt i samtal och det så spelar det ingen roll hur mycket jag sover heller så är det lika ändå. Och tycker det är mera så nu än typ i söndags. Men kan vara också för över helgen så gjorde jag ju INGENTING och nu har jag iallafall varit till psykologen idag och det händer liksom mer helatiden här. Så det blir ju som intryck hela tiden så är väl därför det lättare blir som för mycket men ändå jobbigt.

Ja, precis. Det är inte bara sova som behövs; utan även vila ifrån ansträngning för hjärnan. Det blir bättre när det har gått lite tid, ska du se. Kram.

 

[sorbifolia]

Det med att du inte kommer ihåg vad ni nyss pratat om låter som problem med korttidsminnet. Tror du skrev här tidigare att läkarna sagt att det kunde vara sämre nu ett tag framöver. Så förhoppningsvis går det över snart.

Kram.

 

[LiviaFilippa]

Det är inte omöjligt att det är en biverkan av de mediciner du får, vilket alltså innebär att det är helt normalt i nuläget att du inte kan hålla fokus. Fråga vårdpersonalen om det. Det kan ju vara lättare för dig att acceptera att du inte fungerar som vanligt om du vet vad det beror på.
Ibland får man helt enkelt ta det onda (biverkningarna) med det goda, dvs den effekt du behöver få från medicinerna, för att alternativet är sämre.
(För att ge ett konkret exempel - jag själv lever med ledvärk sedan över 15 år. Jag har också en annan sjukdom som behöver medicineras och den medicinen gör min ledvärk värre, som biverkning. Jag får leva med att lederna värker mer, för alternativet är att min andra sjukdom bryter ut ännu värre och det kanske jag inte överlever. )

Det dom har sagt är typ att min hjärna fick lite små som skador av det jag gjorde förra veckan och då är det därför jag är mer trött och har sämre minne och såna saker och att det nog kommer bli tillbaka till normalt men kan ta ett tag. Men sen den ångest medicinen jag har nu är mest att jag blir trött och så men kan ju kanske också göra så det är svårare med att ha fokus och så.

 

[LiviaFilippa]

Det här kommer bli väldigt neggativt och kanske är triggande ifall nån är känslig för liksom kropps prat och sånt bara så ni vet. Så ifall nån är lite känslig för det eller bara inte vill läsa så vet ni att det kommer vara sånt.
Men vill bara skriva av mig om dethär innan jag ska sova. Men det är att jag känner mig sååå sååå äcklig. Alltså i själva kroppen både att jag har gått upp jätte mycket från i somras så känner mig sååå stor nu då typ jag tycker det är jobbigt att sitta i såna stolar som har arm stöd på sidan för känns som jag liksom fyller upp exakt hela stolen. Och har två olika mjukis byxor som är dom ENDA byxorna jag har och har alltid en stor hoodie och så för både att jag inte vågar prova andra kläder så kanske dom är för små så triggar det massa dåligt. Och att jag inte vill att nån ska se hur jag ser ut liksom.
Sen det andra som är mera det som känns äckligt är med liksom former. Så att när jag väger som jag gör nu śå har jag typ mest fett på låren och rumpan och att brösten är större och sånt. Och ja jag vet att det är så i min ålder och allt sånt och många tycker det känns konstigt och ovant och allt sånt. Men det är inte att det bara känns ovant utan jag verkligen HATAR det och vill inte ha några såna former ALLS. Men det är ju normalt eller hur man ska säga och enda sättet att inte ha det är att väga mycket mindre som jag inte får. Så jag MÅSTE ju ha denhär äckliga kroppen så länge jag lever och det är SKIT jobbigt så får ångest attacker för det också när jag tänker på det.
Men somsagt vet att det är en sån sak som inte går att lösa så ingen behöver försöka göra det eller nåt. Utan ville somsagt bara skriva av mig men nu ska jag sova iallafall.

 

[Flixon]

Det här kommer bli väldigt neggativt och kanske är triggande ifall nån är känslig för liksom kropps prat och sånt bara så ni vet. Så ifall nån är lite känslig för det eller bara inte vill läsa så vet ni att det kommer vara sånt.
Men vill bara skriva av mig om dethär innan jag ska sova. Men det är att jag känner mig sååå sååå äcklig. Alltså i själva kroppen både att jag har gått upp jätte mycket från i somras så känner mig sååå stor nu då typ jag tycker det är jobbigt att sitta i såna stolar som har arm stöd på sidan för känns som jag liksom fyller upp exakt hela stolen. Och har två olika mjukis byxor som är dom ENDA byxorna jag har och har alltid en stor hoodie och så för både att jag inte vågar prova andra kläder så kanske dom är för små så triggar det massa dåligt. Och att jag inte vill att nån ska se hur jag ser ut liksom.
Sen det andra som är mera det som känns äckligt är med liksom former. Så att när jag väger som jag gör nu śå har jag typ mest fett på låren och rumpan och att brösten är större och sånt. Och ja jag vet att det är så i min ålder och allt sånt och många tycker det känns konstigt och ovant och allt sånt. Men det är inte att det bara känns ovant utan jag verkligen HATAR det och vill inte ha några såna former ALLS. Men det är ju normalt eller hur man ska säga och enda sättet att inte ha det är att väga mycket mindre som jag inte får. Så jag MÅSTE ju ha denhär äckliga kroppen så länge jag lever och det är SKIT jobbigt så får ångest attacker för det också när jag tänker på det.
Men somsagt vet att det är en sån sak som inte går att lösa så ingen behöver försöka göra det eller nåt. Utan ville somsagt bara skriva av mig men nu ska jag sova iallafall.

Det är jobbigt nog med kroppens förändringar under tonåren i vanliga fall, jag kan tänka mig att det måste vara 100 gånger jobbigare för dig just nu. Jag hoppas att du kan bli vän med din kropp så småningom

 

[Skjøldur]

Det är jobbigt nog med kroppens förändringar under tonåren i vanliga fall, jag kan tänka mig att det måste vara 100 gånger jobbigare för dig just nu. Jag hoppas att du kan bli vän med din kropp så småningom

 

[LiviaFilippa]

Nu vill jag skriva om en jobbig sak igen. Men ni kanske kommer ihåg för en vecka sen att jag var jätte ledsen och sååå himla arg på mina föräldrar och skrev att jag aldrig skulle kunna förlåta dom. För det var ju om den gamla ponnyn i stallet som jag inte fick träffa en sista gång och säga hejdå. Så både att jag saknade han sååå mycket och att mamma och pappa inte ens försökte prata med läkaren att jag skulle få säga hejdå så kändes som dom inte brydde sig hur jag kände och bara svek mig.
Och alltså det kändes ju verkligen så. Men nu efter det där som hände så är det typ som jag inte bryr mig. Eller jag gör ju det men typ att jag är så egoistisk så nu som behöver jag mamma och pappa mer så då ungefär bryr jag mig inte att jag var jätte besviken på dom och ledsen och allt utan bara för jag typ behöver dom så skiter jag i allt det jag kände förra veckan. Kan inte förklara så kanske inte är nån som fattar heller.
Så nu istället känns det som jag är den som sviker. Som att jag inte brydde mig om ponnyn påriktigt bara för att såfort JAG behövde mamma och pappa så var det viktigare än han ungefär.
Alltså jag saknar han ju fortfarande och det är sådär att helt plötsligt så kan det komma som att jag kommer ihåg att han inte finns mer så blir det jätte jätte jobbigt. Men mot mina föräldrar liksom så är jag som att jag aldrig var ledsen och besviken alls. Så har jätte dåligt samvete för det för det känns ju som jag har svikit ponnyn och inte bryr mig.
Och också som att jag på ett sätt har svikit mig själv också. Det låter säkert jätte konstigt men det blev ju som att jag avbröt alla känslor när jag gjorde det där så ungefär som att jag inte hann be arbeta det klart eller hur jag ska förklara. Och sen efter blev det som att annat var viktigare på nåt sätt så har inte känt klart liksom och kommit vidare eller hur jag ska säga. Så ungefär som att jag har stängt in det jag kände mot mamma och pappa men att det kanske kan komma ut igen nån gång när jag inte är beredd. Typ så känns det men fattar om det bara låter jätte konstigt och ingen fattar nånting av det.

 

[sorbifolia]

Nu vill jag skriva om en jobbig sak igen. Men ni kanske kommer ihåg för en vecka sen att jag var jätte ledsen och sååå himla arg på mina föräldrar och skrev att jag aldrig skulle kunna förlåta dom. För det var ju om den gamla ponnyn i stallet som jag inte fick träffa en sista gång och säga hejdå. Så både att jag saknade han sååå mycket och att mamma och pappa inte ens försökte prata med läkaren att jag skulle få säga hejdå så kändes som dom inte brydde sig hur jag kände och bara svek mig.
Och alltså det kändes ju verkligen så. Men nu efter det där som hände så är det typ som jag inte bryr mig. Eller jag gör ju det men typ att jag är så egoistisk så nu som behöver jag mamma och pappa mer så då ungefär bryr jag mig inte att jag var jätte besviken på dom och ledsen och allt utan bara för jag typ behöver dom så skiter jag i allt det jag kände förra veckan. Kan inte förklara så kanske inte är nån som fattar heller.
Så nu istället känns det som jag är den som sviker. Som att jag inte brydde mig om ponnyn påriktigt bara för att såfort JAG behövde mamma och pappa så var det viktigare än han ungefär.
Alltså jag saknar han ju fortfarande och det är sådär att helt plötsligt så kan det komma som att jag kommer ihåg att han inte finns mer så blir det jätte jätte jobbigt. Men mot mina föräldrar liksom så är jag som att jag aldrig var ledsen och besviken alls. Så har jätte dåligt samvete för det för det känns ju som jag har svikit ponnyn och inte bryr mig.
Och också som att jag på ett sätt har svikit mig själv också. Det låter säkert jätte konstigt men det blev ju som att jag avbröt alla känslor när jag gjorde det där så ungefär som att jag inte hann be arbeta det klart eller hur jag ska förklara. Och sen efter blev det som att annat var viktigare på nåt sätt så har inte känt klart liksom och kommit vidare eller hur jag ska säga. Så ungefär som att jag har stängt in det jag kände mot mamma och pappa men att det kanske kan komma ut igen nån gång när jag inte är beredd. Typ så känns det men fattar om det bara låter jätte konstigt och ingen fattar nånting av det.

Jo, jag förstår. Det var bra beskrivet, och jag har kännt liknande själv.

Men du? Det spelar ingen roll för ponnyn om du "hämnar" honom. Han tyckte om dig, och han skulle garanterat vilja att du får må bra. Så om du behöver dina föräldrar så ta emot deras stöd och kärlek utan dåligt samvete.

 

[LiviaFilippa]

Det är jobbigt nog med kroppens förändringar under tonåren i vanliga fall, jag kan tänka mig att det måste vara 100 gånger jobbigare för dig just nu. Jag hoppas att du kan bli vän med din kropp så småningom

Det känns iallafall som jag aldrig kommer kunna bli det utan att det alltid kommer kännas såhär. För som jag tycker så finns det inget bra med att kroppen ser ut såhär.

 

[LiviaFilippa]

Jo, jag förstår. Det var bra beskrivet, och jag har kännt liknande själv.

Men du? Det spelar ingen roll för ponnyn om du "hämnar" honom. Han tyckte om dig, och han skulle garanterat vilja att du får må bra. Så om du behöver dina föräldrar så ta emot deras stöd och kärlek utan dåligt samvete.

Ja jag fattar hur du menar. Men känns ändå som att först kände jag ju att jag aldrig skulle kunna förlåta dom och sen är det som att det inte spelade nån roll iallafall. Så känns konstigt mot mig själv också liksom som att jag inte vet vad jag känner innerst inne eller hur man ska säga.

 

[Flixon]

Det känns iallafall som jag aldrig kommer kunna bli det utan att det alltid kommer kännas såhär. För som jag tycker så finns det inget bra med att kroppen ser ut såhär.

Jag förstår det. Det är nog få av oss (kanske framför allt kvinnor) som alltid varit vänner med sina kroppar. För mig har det i alla fall blivit så med tiden att jag ser det såhär: min kropp är vad den är. Benen kan bära mig framåt, armarna kan bära saker. Brösten har gett mat åt mina barn, och magen har varit både stor och liten Olika saker har påverkat min kropp i olika riktningar, och jag lägger ingen värdering i det längre. Min kropp är helt enkelt mitt skal, den är en del av det som är jag. Men jag orkar inte bry mig så mycket om utseendet på den, det är funktionen jag bryr mig om.
Det här var kanske rörigt och svårt att fatta, men jag hoppas att du någon dag kan ha samma känsla.

 

[sorbifolia]

Ja jag fattar hur du menar. Men känns ändå som att först kände jag ju att jag aldrig skulle kunna förlåta dom och sen är det som att det inte spelade nån roll iallafall. Så känns konstigt mot mig själv också liksom som att jag inte vet vad jag känner innerst inne eller hur man ska säga.

En av de viktigaste saker man får lära sig i "mental friskvård", som jag faktiskt först fick höra från en enormt duktig coach innom ridning/toppidrott, är att inte slösa sin tid och energi på saker man inte kan förändra.

Det som hände med ponnyn var fruktansvärd dumt och jag vet att du kände det som et jättestort svek mot både dig och honom. Men nu är det över och oavsett vad du gör nu så går det inte att gå tillbaks och ändra det. Därmed så spelar det faktiskt ingen roll längre - inget blir bättre varesig för dig eller ponnyn om du fortsätter vara arg på dina föräldrar.

Och om vi ska prata lite om Gud igen, så är det att förlåta varandra en av de saker Gud vill att vi människor ska lära. Han förlåter oss alla dumma saker vi gör, oavsett hur illa det är, om vi ångrar och ber om förlåtelse. Jag tror det kommer kännas bättre inom dig, om du kan förlåta dina föräldrar vad de gjorde, och lägga det bakom dig. Det är att visa storsinne och du kan göra det med rak rygg utan att känna dig egoistisk eller svag.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår det. Det är nog få av oss (kanske framför allt kvinnor) som alltid varit vänner med sina kroppar. För mig har det i alla fall blivit så med tiden att jag ser det såhär: min kropp är vad den är. Benen kan bära mig framåt, armarna kan bära saker. Brösten har gett mat åt mina barn, och magen har varit både stor och liten Olika saker har påverkat min kropp i olika riktningar, och jag lägger ingen värdering i det längre. Min kropp är helt enkelt mitt skal, den är en del av det som är jag. Men jag orkar inte bry mig så mycket om utseendet på den, det är funktionen jag bryr mig om.
Det här var kanske rörigt och svårt att fatta, men jag hoppas att du någon dag kan ha samma känsla.

Det var inte rörigt alls och jag tror jag fattar hur du menar att du tänker. Liksom att den fungerar för det du vill så då är det inte så viktigt hur den ser ut?
Och ja själva det kan jag hålla med om också. Men som för mig så kunde jag ju göra allt jag ville förut också typ om man tänker innan puberteten. Men sen har det BARA blivit neggativt och dåliga saker av hur kroppen ser ut sen efter den började utvecklas och så. Så är typ dom delarna jag hatar mest och som jag får mest äckel känslor av och inte vill ha liksom.

 

[LiviaFilippa]

En av de viktigaste saker man får lära sig i "mental friskvård", som jag faktiskt först fick höra från en enormt duktig coach innom ridning/toppidrott, är att inte slösa sin tid och energi på saker man inte kan förändra.

Det som hände med ponnyn var fruktansvärd dumt och jag vet att du kände det som et jättestort svek mot både dig och honom. Men nu är det över och oavsett vad du gör nu så går det inte att gå tillbaks och ändra det. Därmed så spelar det faktiskt ingen roll längre - inget blir bättre varesig för dig eller ponnyn om du fortsätter vara arg på dina föräldrar.

Och om vi ska prata lite om Gud igen, så är det att förlåta varandra en av de saker Gud vill att vi människor ska lära. Han förlåter oss alla dumma saker vi gör, oavsett hur illa det är, om vi ångrar och ber om förlåtelse. Jag tror det kommer kännas bättre inom dig, om du kan förlåta dina föräldrar vad de gjorde, och lägga det bakom dig. Det är att visa storsinne och du kan göra det med rak rygg utan att känna dig egoistisk eller svag.

Jag har också hört om det att man inte ska liksom tänka så mycket på det man inte kan ändra. Och det låter väl på ett sätt bra men också inte. För om man tänker så så spelar ju ingenting som har hänt nån roll för man kan ju inte ändra på det. Så egentligen om men tänker så så är det ju ingen mening att prata om saker som har hänt heller.
Alltså att som för mig så ska jag inte liksom slösa tid på att prata om händelsen i våras eller om när jag blev mer sjuk i anorexin och varför eller om självmords försök som jag har gjort eller nånting sånt för kan ju inte ändra på nåt av det ändå. Utan att det bästa är att bara inte tänka på nånting jobbigt som har hänt.
Och sen det om Gud så om han nu finns så är det nog ändå ganska kört för mig. Så även ifall han finns och skulle vilja att jag kunde liksom helt förlåta mamma och pappa så skulle inte det räcka liksom.

 

[sorbifolia]

Jag har också hört om det att man inte ska liksom tänka så mycket på det man inte kan ändra. Och det låter väl på ett sätt bra men också inte. För om man tänker så så spelar ju ingenting som har hänt nån roll för man kan ju inte ändra på det. Så egentligen om men tänker så så är det ju ingen mening att prata om saker som har hänt heller.
Alltså att som för mig så ska jag inte liksom slösa tid på att prata om händelsen i våras eller om när jag blev mer sjuk i anorexin och varför eller om självmords försök som jag har gjort eller nånting sånt för kan ju inte ändra på nåt av det ändå. Utan att det bästa är att bara inte tänka på nånting jobbigt som har hänt.
Och sen det om Gud så om han nu finns så är det nog ändå ganska kört för mig. Så även ifall han finns och skulle vilja att jag kunde liksom helt förlåta mamma och pappa så skulle inte det räcka liksom.

Nja, inte helt så. Man ska inte slösa tid på saker man inte kan ändra, det är rätt. MEN - saker som hänt tidigare och som fortfarande påverkar en, de kan man behöva "ta itu med" och bearbeta, innan man är klar för att lägga det bakom sig.

Så om du fortfarande känner att du inte är helt klar med hur dina föräldrar agerade i fallet med ponnyn, så kan det tänkas att du behöver prata med dom om det. Men om du inte tänker på det och inte bryr dig längre, så är det okej att acceptera "ja, det hände, men det betyder ingenting nu".

 

[LiviaFilippa]

Nja, inte helt så. Man ska inte slösa tid på saker man inte kan ändra, det är rätt. MEN - saker som hänt tidigare och som fortfarande påverkar en, de kan man behöva "ta itu med" och bearbeta, innan man är klar för att lägga det bakom sig.

Så om du fortfarande känner att du inte är helt klar med hur dina föräldrar agerade i fallet med ponnyn, så kan det tänkas att du behöver prata med dom om det. Men om du inte tänker på det och inte bryr dig längre, så är det okej att acceptera "ja, det hände, men det betyder ingenting nu".

Det är det jag menar att jag har ju inte typ be arbetat det nånting alls och har inte pratat med dom om det eller nåt sånt. Utan jag var jätte ledsen och besviken och allt sånt fram tills det jag gjorde. Sen efter det är det typ som att jag behöver dom mera och därför är jag inte lika besviken och ledsen om just det. Men egentligen så är det inte bättre eller att jag inte tycker det gjorde nåt utan det är bara för jag typ inte kunde vara så mot dom efter det jag gjorde.

 

[sorbifolia]

Det är det jag menar att jag har ju inte typ be arbetat det nånting alls och har inte pratat med dom om det eller nåt sånt. Utan jag var jätte ledsen och besviken och allt sånt fram tills det jag gjorde. Sen efter det är det typ som att jag behöver dom mera och därför är jag inte lika besviken och ledsen om just det. Men egentligen så är det inte bättre eller att jag inte tycker det gjorde nåt utan det är bara för jag typ inte kunde vara så mot dom efter det jag gjorde.

Okej, förstår! Men då är du inte klar med det än, så då är det nog bra att ta upp det med dom någon gång. Du behöver dock inte göra det just nu om du inte orkar, och kanske är det en sak som du kan ta upp med psykologen nästa gång, om det känns bättre än att ta det direkt med din mamma och pappa?

Men oavsett är det helt okej att du behöver dom nu, och det är inget svik mot dig eller mot din ponnyvän.

 

[LiviaFilippa]

Jag skulle träffat hundarna nu men det gick skit dåligt så det blev bara jobbigt och hann nästan inte träffa dom alls. Vet att man ska vara snäll mot sig själv och allt sånt men känns sååå värdelöst när jag inte ens kan träffa hundarna. Kommer ju ALDRIG bli normal då.
Och har massa jobbiga tankar igen också idag. Så är sååå trött på dethär nu men det spelar ju ingen roll.

 

[LiviaFilippa]

Tänkte skriva lite mer om idag bara. Men som jag redan har skrivit så har det varit ganska jobbigt idag både med liksom tankarna om ponnyn och om min kropp och allt sånt och annat jobbigt också.
Men iallafall så mesta av förmiddagen var typ vila och sova. Sen mellan lunch och mellis så försökte jag färglägga och göra nåt med lera och så men inget blev som jag ville. Men gjorde iallafall lite saker.
Sen skulle jag ju träffa hundarna så skulle gå ut och göra det. Och mådde redan inte så bra och hade en del ångest så fattar att det säkert var jag som över reagerade. Men när jag skulle gå så var det en annan som är här som satt i ett rum som man går genom. Och iallafall så hon menade säkert inget dumt men hon kollade och det iallafall KÄNDES som hon tänkte massa neggativt och typ att jag var ful och äcklig och massa sånt. Men somsagt hon kanske inte alls tänkte så men kändes iallafall som det.
Så ja då blev det ju ännu jobbigare liksom så kändes bara skit jobbigt allting och ville inte att nån alls skulle se mig eller nånting. Och då när vi var ute så var det andra som gick förbi och så så var bara några minuter så blev det så jävla jobbigt så kunde verkligen inte vara kvar ute. Så hann somsagt inte träffa dom länge alls men det gick verkligen inte.
Så det var det liksom och sen har det varit skit jobbigt och massa massa neggativa tankar och sånt. Och vet att det här är dåligt och man inte ska tänka så men tänker ändå på liksom hur det hade varit om inte den som hittade mig hade gjort det så fort. Utan om jag hade varit död nu liksom. Så massa såna tankar också.
Och massa tankar om julen för som jag tror jag har skrivit så brukar jag älska allt som har med jul att göra. Och fyller år i början av december också.
Men nu får jag jätte mycket ångest av allt sånt också för känns som jag bara VET att det kommer bli olika mot hur det brukar och jag kommer förstöra allt. Och att den jul känslan kommer säkert inte vara som den brukar alls i år så vill inte ens ha december alls men allt sånt är ju som jag inte kan ändra på så blir som så hopplöst av det också.
Men ja det är väl det mesta om idag iallafall. Och nu är det kvällsfika om ett tag och sen ska jag nog sova ganska tidigt hoppas jag så jag kanske kan slippa tänka.

 

[Sleepy]

Tänkte skriva lite mer om idag bara. Men som jag redan har skrivit så har det varit ganska jobbigt idag både med liksom tankarna om ponnyn och om min kropp och allt sånt och annat jobbigt också.
Men iallafall så mesta av förmiddagen var typ vila och sova. Sen mellan lunch och mellis så försökte jag färglägga och göra nåt med lera och så men inget blev som jag ville. Men gjorde iallafall lite saker.
Sen skulle jag ju träffa hundarna så skulle gå ut och göra det. Och mådde redan inte så bra och hade en del ångest så fattar att det säkert var jag som över reagerade. Men när jag skulle gå så var det en annan som är här som satt i ett rum som man går genom. Och iallafall så hon menade säkert inget dumt men hon kollade och det iallafall KÄNDES som hon tänkte massa neggativt och typ att jag var ful och äcklig och massa sånt. Men somsagt hon kanske inte alls tänkte så men kändes iallafall som det.
Så ja då blev det ju ännu jobbigare liksom så kändes bara skit jobbigt allting och ville inte att nån alls skulle se mig eller nånting. Och då när vi var ute så var det andra som gick förbi och så så var bara några minuter så blev det så jävla jobbigt så kunde verkligen inte vara kvar ute. Så hann somsagt inte träffa dom länge alls men det gick verkligen inte.
Så det var det liksom och sen har det varit skit jobbigt och massa massa neggativa tankar och sånt. Och vet att det här är dåligt och man inte ska tänka så men tänker ändå på liksom hur det hade varit om inte den som hittade mig hade gjort det så fort. Utan om jag hade varit död nu liksom. Så massa såna tankar också.
Och massa tankar om julen för som jag tror jag har skrivit så brukar jag älska allt som har med jul att göra. Och fyller år i början av december också.
Men nu får jag jätte mycket ångest av allt sånt också för känns som jag bara VET att det kommer bli olika mot hur det brukar och jag kommer förstöra allt. Och att den jul känslan kommer säkert inte vara som den brukar alls i år så vill inte ens ha december alls men allt sånt är ju som jag inte kan ändra på så blir som så hopplöst av det också.
Men ja det är väl det mesta om idag iallafall. Och nu är det kvällsfika om ett tag och sen ska jag nog sova ganska tidigt hoppas jag så jag kanske kan slippa tänka.

Synd att det blev så när du skulle träffa hundarna, men förstår att det blev jobbigt. Ni får ses mer en annan dag. Kram på dig.