3-åring som vägrar kläder

Så din lösning är? Att barnet sitter hemma naket?
En treåring kan kommunicera, det är det man uppmuntrar. Att berätta vad som känns konstigt, att reflektera över varför det är så och finna en väg ur det. Inte att sitta fast i det genom att strunta i problemet.
Jag tror att du missade @lil-sis inlägg som jag citerade.
 
Självklart erbjuder man barnet alternativ, olika kläder och sätt tex. Men att hela familjen ska stanna hemma för att en liten person inte vill, no way. Ska syskonet växa upp med ”vi gjorde aldrig nåt för det passade inte X”?

Hur poppis blir X bland vänner och i skolan när hens vilja alltid ska avgöra?

Så du menar att olika alternativ och sätt hade varit lösningen i @elis fall? Att du uppfattat det som att "vill du ha en grön eller gul jacka" inte hade testats? Frågan var ju vad du hade gjort i situationen som beskrivits av TS.

Nej syskonet ska definitivt inte växa upp med "vi gjorde aldrig något för att det inte passade X" och barnet ska definitivt inte växa upp med att vara orsaken till samma påstående.

För det första pratar vi ju här om något helt annat än någon som "inte vill". En treåring som "inte vill" ändrar sig oftast med lite alternativ, pepp, eller inspiration. En treåring som "inte vill" gör inte som TS har beskrivit. Och även om det var "inte vill" som det handlade om, är det storleken på person som avgör ifall hela familjen måste stanna hemma eller inte?
 
Jag är inkonsekvent när barnen frågar. Ibland får de ta en bit eller två innan maten. Ibland får de inte. Men det är alltid ok att fråga och det här även då lärt sig att ibland får man, ibland inte. Men kasta sig på golvet i affären har de inte .De har aldrig fått godis för att de tjatat. ( men hade vi haft dessa problem så hade vi gjort annorlunda) Men jag ser inte heller barnuppfostran som svart/vit. Godis får man på lördag efter maten så de vet att de kommer få godis. Men några hårda regler har det inte varit. Men det är en enorm skillad på att tjata om godis och inte klara hantera vissa klädesplagg och material. Det ena är ett tillfört obehag. Det andra är en utebliven godsak. Att frysa och vilja hem är att bli av med ett obehag. Det är dessutom ett grundläggande behov att komma in i värmen. Godis är förvisso mat men barnet vet att det får mat. Barnet som fryser förmedlar att det fryser, ett akut behov. Istället för att låta barnet frysa tills det tar på sig en jacka har vi åkt hem och krupit under en varm filt med varsin kopp varm choklad. Då blir det ett ypperligt tillfälle att prata eller rentav lyssna. Barnet är mer benägen att prata om ifall filten är varm och kanske är en mjuk tröja skön att ta på sig när barnet vet att det slipper frysa. Beror på barnets ålder.
Helt klart är det stor skillnad på godisexemplet och det som tråden från början handlade om, dvs kläder. Jag försökte mest ge ett exempel på hur man kan tänka gällande det här med att vara konsekvent med nej. Och helst ser jag nog att man försöker förstå hur barnet tänker/varför något är så viktigt (eller obehagligt) för barnet, för små barn kan nog behöva hjälp med att uttrycka sig och komma fram till varför den inte gillar en tröja tex. Krypa ner under en filt låter mysigt.
 
Jag har så svårt för det där synsättet, få sin vilja igenom. Vad betyder ens det? om min unge tjatar om godis och jag säger nej nej nej och sen ja tror jag inte ungen blir odräglig för all framtid. För vissa föräldrar känns det ibland som kardinalfel nummer 1. Det är egentligen samma sak som ordet uppfostran, som jag också har så svårt för, jag ser alltid barnen von trapp framför mig uppställda för inspektion...Jag har nog mera synsättet att jag ich barnen umgås ihop och hoppas på att de växer upp till schysta människor ändå, ffa genom hur de ser och lär hur vi vuxna är och hur vi behandlar och möter andra människor både vuxna och barn .
Jag har nog lite min egen uppväxt i tanken. Och sannolikt var jag äldre än tre år. Men jag visste någonstans att om jag inte gav med mig så skulle jag få som jag ville. För nästan alltid blev det så. Hela familjen hade nog haft en del att vinna på att inte hamna i den situationen. Sedan var ju mitt mål sällan att vinna, utan det var ju något jag ville göra/kanske trodde jag skulle få eller något annat jag inte hade förmåga att argumentera för eller förstå varför det inte gick.
Helt klart finns det värre saker man kan göra som förälder och jag tror inte att alla barn fungerar lika heller.

Jag tänker också att det bästa sättet är inte att ett nej alltid gäller. Utan att försöka ta redan på varför barnet inte accepterar det första nej. Är det tex en väldigt obehaglig tröja? Eller har barnet gått och tänkt på något hela dagen och det blir väldigt jobbigt när den vuxna säger nej.
 
Min 3åring förstår absolut att lösningen på att frysa är mer kläder. Precis som att mat är lösningen på hunger. Han ber om vantar efter en stund när händerna är kalla.

För mig framstår det som mer empatilöst att inte hjälpa barnet vidare utan bara resignera och låta barnet stanna inne en hel vinter. Hur lär sig barnet hantera sina känslor då?
Barn lär sig hantera känslor genom att bli bemötta och bekräftade. Det du beskriver är att lära barnet att undantrycka känslor och lyda.
 
Nu ska ni få höra. Vår lille söndercurlade som har gjort ett litet break through :bump: Pappa frågade häromdagen om han ville ha likadana byxor som honom (svarta jeans), och det ville han! Han har iofs sagt ja till en del kläder förut och sedan vägrat använda dem men vi köpte svarta jeans ändå. Och ungen blev jätteglad och tog på sig dem! Började nästan gråta en skvätt :love: Och igår när vi skulle gå till dagis ville han först inte ha jacka men ville visa sin nya keps för sin favoritfröken på förskolan och då tog jag tillfället i akt och frågade om han inte ville visa sin nya jacka också, och det ville han. Jackan tog han inte på sig då men tog med den till förskolan som fick ta på den där när de gick ut. När jag kom och hämtade honom var jackan inga problem, han sa till och med att jackan var "väldigt varm och tjön" och den har inte varit några problem sedan dess :banana: Imorse hade pappan på sig grå mjukisbyxor, och sonen ville ha likadana och som tur var hade vi ärvt två par som jag rotade fram. Dessutom ville han visa något nytt för fröken igen och tog på sig ett par nya skor som stått ett tag.

Förskolan har ju vetat om att kläder varit ett issue hemma och var snabba med på noterna och uppmärksammade och pratade mycket om hans nya kläder, och alltså stoltheten i hans ögon :love:

Jag vet inte om hela grejen har varit att han tyckt det varit jobbigt med nya kläder för att han inte vet om de är sköna (eller kanske bara förändringen i sig?) och han därför bara velat ha likadana svarta byxor och tröjor, och inte velat ha ytterkläder den här vintern eftersom de var nya sedan förra året. Nu verkar han i alla fall ha upptäckt att det inte är farligt med nya kläder, så skönt för både honom och oss!
 
Så du menar att olika alternativ och sätt hade varit lösningen i @elis fall? Att du uppfattat det som att "vill du ha en grön eller gul jacka" inte hade testats? Frågan var ju vad du hade gjort i situationen som beskrivits av TS.

Nej syskonet ska definitivt inte växa upp med "vi gjorde aldrig något för att det inte passade X" och barnet ska definitivt inte växa upp med att vara orsaken till samma påstående.

För det första pratar vi ju här om något helt annat än någon som "inte vill". En treåring som "inte vill" ändrar sig oftast med lite alternativ, pepp, eller inspiration. En treåring som "inte vill" gör inte som TS har beskrivit. Och även om det var "inte vill" som det handlade om, är det storleken på person som avgör ifall hela familjen måste stanna hemma eller inte?

Nu känns det som jag svarar på samma påståenden igen. Nej jag tror inte att ett val hade hjälpt. Jag säger att när man lyssnat, erbjudit och försökt och barnet fortfarande låser sig så är det jag som vuxen som
Bestämmer.

Om storleken avgör? Ja till viss del. Ett äldre barn hade man kunnat lämnat hemma själv.
 
Barn lär sig hantera känslor genom att bli bemötta och bekräftade. Det du beskriver är att lära barnet att undantrycka känslor och lyda.

Min son säger ”jag vägrar ha vantar”
Ok säger jag.
Sen säger han ”det är kallt jag vill ha vantar.”

Hur har han undertryckt sina känslor då menar du?

Jag känner att det börjar bli återupprepning av diverse scenarion. Finna det nån ny vinkel att diskutera?
 
Så du menar att olika alternativ och sätt hade varit lösningen i @elis fall? Att du uppfattat det som att "vill du ha en grön eller gul jacka" inte hade testats? Frågan var ju vad du hade gjort i situationen som beskrivits av TS.

Nej syskonet ska definitivt inte växa upp med "vi gjorde aldrig något för att det inte passade X" och barnet ska definitivt inte växa upp med att vara orsaken till samma påstående.

För det första pratar vi ju här om något helt annat än någon som "inte vill". En treåring som "inte vill" ändrar sig oftast med lite alternativ, pepp, eller inspiration. En treåring som "inte vill" gör inte som TS har beskrivit. Och även om det var "inte vill" som det handlade om, är det storleken på person som avgör ifall hela familjen måste stanna hemma eller inte?

Jag fastnar hela tiden i att 3-åringen faktiskt låter andra än föräldrana klä på honom. Då kan inte motståndet vara så oöverstigligt
Nu ska ni få höra. Vår lille söndercurlade som har gjort ett litet break through :bump: Pappa frågade häromdagen om han ville ha likadana byxor som honom (svarta jeans), och det ville han! Han har iofs sagt ja till en del kläder förut och sedan vägrat använda dem men vi köpte svarta jeans ändå. Och ungen blev jätteglad och tog på sig dem! Började nästan gråta en skvätt :love: Och igår när vi skulle gå till dagis ville han först inte ha jacka men ville visa sin nya keps för sin favoritfröken på förskolan och då tog jag tillfället i akt och frågade om han inte ville visa sin nya jacka också, och det ville han. Jackan tog han inte på sig då men tog med den till förskolan som fick ta på den där när de gick ut. När jag kom och hämtade honom var jackan inga problem, han sa till och med att jackan var "väldigt varm och tjön" och den har inte varit några problem sedan dess :banana: Imorse hade pappan på sig grå mjukisbyxor, och sonen ville ha likadana och som tur var hade vi ärvt två par som jag rotade fram. Dessutom ville han visa något nytt för fröken igen och tog på sig ett par nya skor som stått ett tag.

Förskolan har ju vetat om att kläder varit ett issue hemma och var snabba med på noterna och uppmärksammade och pratade mycket om hans nya kläder, och alltså stoltheten i hans ögon :love:

Jag vet inte om hela grejen har varit att han tyckt det varit jobbigt med nya kläder för att han inte vet om de är sköna (eller kanske bara förändringen i sig?) och han därför bara velat ha likadana svarta byxor och tröjor, och inte velat ha ytterkläder den här vintern eftersom de var nya sedan förra året. Nu verkar han i alla fall ha upptäckt att det inte är farligt med nya kläder, så skönt för både honom och oss!

Så roligt att höra!!
 
Det tror jag också är jätteviktigt och dessutom roligare för barnet att åtminstone tiden ges att försöka saker. I många fall är nog hjälpandet snarare för att spara tid än för att det behövs hjälp.
I alla fall jag älskade ”kan själv” när jag var liten och får ofta höra att jag tex envisades med att cykla på egen cykel till förskolan när jag var fyra. Det var över två kilometer och uppförsbacke hela vägen så det gick säkert inte fort men cyklade gjorde vi varje dag.

Jag håller med om att mycket hjälpande kan vara för att spara tid. Men det kan faktiskt också vara för att barnet inte kan, inte vill och inte har lust.

För barn är faktiskt lite olika. Att du kunde själv och envisades med att cykla var ju jättebra, för dig, och för dina föräldrar. Men det finns de som är lite mer timida på att testa nytt och behöver lite uppmuntran för det. Vill inte lära sig (cykla, läsa, matte, spela boll, kickbike, slalom, längdskidor, skridskor) men älskar att kunna (vad himla tråkigt vi haft om vi inte starkt uppmuntrat (tjatat?) och hjälpt med cykla, läsa (älskar att läsa), matte (så mycket lättare), slalom (vansinnigt roligt), längd, skridskor och det är tråkigt för honom att vi struntat i boll som han säkert skulle älska men helt ärligt så tycker jag det är tråkigt så jag tänker inte tjata.).

Det är så himla självklart ibland att folk tror att alla barn måste vara så gåpåiga och kan själviga, aktiva och blir jätteglada över en ny cykel/eller vad som och vilja prova själva. Det kan lika gärna vara så att de hellre har den lilla som är för liten och inte har växlar ända tills de provat den nya ett varv i skogen efter.. tjat och först därefter är superlyckliga.
 
Jag håller med om att mycket hjälpande kan vara för att spara tid. Men det kan faktiskt också vara för att barnet inte kan, inte vill och inte har lust.

För barn är faktiskt lite olika. Att du kunde själv och envisades med att cykla var ju jättebra, för dig, och för dina föräldrar. Men det finns de som är lite mer timida på att testa nytt och behöver lite uppmuntran för det. Vill inte lära sig (cykla, läsa, matte, spela boll, kickbike, slalom, längdskidor, skridskor) men älskar att kunna (vad himla tråkigt vi haft om vi inte starkt uppmuntrat (tjatat?) och hjälpt med cykla, läsa (älskar att läsa), matte (så mycket lättare), slalom (vansinnigt roligt), längd, skridskor och det är tråkigt för honom att vi struntat i boll som han säkert skulle älska men helt ärligt så tycker jag det är tråkigt så jag tänker inte tjata.).

Det är så himla självklart ibland att folk tror att alla barn måste vara så gåpåiga och kan själviga, aktiva och blir jätteglada över en ny cykel/eller vad som och vilja prova själva. Det kan lika gärna vara så att de hellre har den lilla som är för liten och inte har växlar ända tills de provat den nya ett varv i skogen efter.. tjat och först därefter är superlyckliga.
Jag har ingenstans skrivit att alla barn är likadana och vill göra allting själv. Det jag menade var att jag tror det är viktigt att i de fall barnet vill göra någonting själv så tror jag det är det viktigt att tiden ges om det finns möjlighet.
 
Jag har ingenstans skrivit att alla barn är likadana och vill göra allting själv. Det jag menade var att jag tror det är viktigt att i de fall barnet vill göra någonting själv så tror jag det är det viktigt att tiden ges om det finns möjlighet.
Det håller jag absolut med om i så fall. Och att också klara av som förälder att det blev lite tokigt.

Ibland får jag bara känslan av att många tänker att barn i allmänhet är väldigt drivna och på.
 
Nu ska ni få höra. Vår lille söndercurlade som har gjort ett litet break through :bump: Pappa frågade häromdagen om han ville ha likadana byxor som honom (svarta jeans), och det ville han! Han har iofs sagt ja till en del kläder förut och sedan vägrat använda dem men vi köpte svarta jeans ändå. Och ungen blev jätteglad och tog på sig dem! Började nästan gråta en skvätt :love: Och igår när vi skulle gå till dagis ville han först inte ha jacka men ville visa sin nya keps för sin favoritfröken på förskolan och då tog jag tillfället i akt och frågade om han inte ville visa sin nya jacka också, och det ville han. Jackan tog han inte på sig då men tog med den till förskolan som fick ta på den där när de gick ut. När jag kom och hämtade honom var jackan inga problem, han sa till och med att jackan var "väldigt varm och tjön" och den har inte varit några problem sedan dess :banana: Imorse hade pappan på sig grå mjukisbyxor, och sonen ville ha likadana och som tur var hade vi ärvt två par som jag rotade fram. Dessutom ville han visa något nytt för fröken igen och tog på sig ett par nya skor som stått ett tag.

Förskolan har ju vetat om att kläder varit ett issue hemma och var snabba med på noterna och uppmärksammade och pratade mycket om hans nya kläder, och alltså stoltheten i hans ögon :love:

Jag vet inte om hela grejen har varit att han tyckt det varit jobbigt med nya kläder för att han inte vet om de är sköna (eller kanske bara förändringen i sig?) och han därför bara velat ha likadana svarta byxor och tröjor, och inte velat ha ytterkläder den här vintern eftersom de var nya sedan förra året. Nu verkar han i alla fall ha upptäckt att det inte är farligt med nya kläder, så skönt för både honom och oss!
Så himla skönt!
 
  • Gilla
Reactions: Eli
Jag fastnar hela tiden i att 3-åringen faktiskt låter andra än föräldrana klä på honom. Då kan inte motståndet vara så oöverstigligt


Så roligt att höra!!
Jo det kan det visst vara. Föräldrarna är förhoppningsvis de han är tryggast med, och där kan han också visa vad han egentligen känner och tycker.
 
Jo det kan det visst vara. Föräldrarna är förhoppningsvis de han är tryggast med, och där kan han också visa vad han egentligen känner och tycker.
Och @Lingon Jag skulle så sett varken säga bu eller bä om att andra än föräldrarna har fått klä på barnet. Det kan ha så många olika förklaringar, att det inte behöver säga något alls om vare sig problemets storlek eller art.

Men sen kokar det också ner till hur man ser på frågan om lösningen är att barnet får på sig kläderna. Eller om lösningen är att barnet mår bra med att få på sig kläderna. Den första varianten, är ju på många sätt mer till för andras (de vuxnas) bekvämlighet än för barnet.

Jag har jättemånga minnen från min uppväxt då jag gjorde saker som jag verkligen inte ville och verkligen inte mådde bra av, men som jag ändå gjorde. Särskilt i skolan. Jag lärde mig just att bli överkörd. Inget annat. I miljöer där ingen ville köra över mig, slapp jag ju sådant.
 
Nu ska ni få höra. Vår lille söndercurlade som har gjort ett litet break through :bump: Pappa frågade häromdagen om han ville ha likadana byxor som honom (svarta jeans), och det ville han! Han har iofs sagt ja till en del kläder förut och sedan vägrat använda dem men vi köpte svarta jeans ändå. Och ungen blev jätteglad och tog på sig dem! Började nästan gråta en skvätt :love: Och igår när vi skulle gå till dagis ville han först inte ha jacka men ville visa sin nya keps för sin favoritfröken på förskolan och då tog jag tillfället i akt och frågade om han inte ville visa sin nya jacka också, och det ville han. Jackan tog han inte på sig då men tog med den till förskolan som fick ta på den där när de gick ut. När jag kom och hämtade honom var jackan inga problem, han sa till och med att jackan var "väldigt varm och tjön" och den har inte varit några problem sedan dess :banana: Imorse hade pappan på sig grå mjukisbyxor, och sonen ville ha likadana och som tur var hade vi ärvt två par som jag rotade fram. Dessutom ville han visa något nytt för fröken igen och tog på sig ett par nya skor som stått ett tag.

Förskolan har ju vetat om att kläder varit ett issue hemma och var snabba med på noterna och uppmärksammade och pratade mycket om hans nya kläder, och alltså stoltheten i hans ögon :love:

Jag vet inte om hela grejen har varit att han tyckt det varit jobbigt med nya kläder för att han inte vet om de är sköna (eller kanske bara förändringen i sig?) och han därför bara velat ha likadana svarta byxor och tröjor, och inte velat ha ytterkläder den här vintern eftersom de var nya sedan förra året. Nu verkar han i alla fall ha upptäckt att det inte är farligt med nya kläder, så skönt för både honom och oss!
En bra sak med att vara så liten som tre år, är ju att man ofta växer ur sina kläder och får nya kläder att visa upp också!
 
Nu känns det som jag svarar på samma påståenden igen. Nej jag tror inte att ett val hade hjälpt. Jag säger att när man lyssnat, erbjudit och försökt och barnet fortfarande låser sig så är det jag som vuxen som
Bestämmer.

Om storleken avgör? Ja till viss del. Ett äldre barn hade man kunnat lämnat hemma själv.

Nej du svarar inte på samma påstående igen. Du får frågan gång på gång eftersom du varje gång undviker att svara på den. Jag undrar fortfarande hur du praktiskt gör när du ”som vuxen bestämmer” när barnet efter 45 minuters lyssnande erbjudande och försök fortfarande inte vill ta på sig jackan?

Att storleken avgör om barnet kan välja att göra något annat är inte heller samma sak som att storleken avgör ens inflytande på familjens gemensamma aktiviteter.
 

Liknande trådar

Hemmet Någon jag känner hade översvämning i sin hyresrätt, en olycka. Denne anmälde det hela till värden och förklarade vad som hänt, mått skit...
2
Svar
38
· Visningar
3 504
Senast: Lingon
·
Småbarn Vi har en kille som blir 3 år i april och en bebis på 2 månader. När sonen blev 2 år började han bli mer och mer trotsig och i höst nu...
2
Svar
34
· Visningar
5 112
Senast: Guldaskig
·
Katthälsa Hej Jag provar att fråga här. Snälla inga påhopp, jag är här för att be om tips o råd. Jag gör det bästa jag kan för mina katter efter...
Svar
18
· Visningar
3 327
Övr. Barn ”Hoppas” det är fler som känner igen sig. Som går och lägger sig på kvällen med dåligt samvete att man inte räcker till. För visst är...
2
Svar
27
· Visningar
5 253
Senast: Cocos
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp