Add?

Jag har själv tagit upp den frågan med vården för flera år sedan och också blivit utredd för det. Men psykologen hänvisade alla besvär till autism (som jag inte heller fick diagnos på den gången).

Idag fick jag frågan av arbetsterapeuten angående add för hon såg att det fanns tecken på det. Men ja, vården tycker ju inte att jag har add.

That´s it liksom.

 

[zinnia]

Jag var på en tio dagar tyst retreat för ett tag sedan. Ingen telefon, inga skrivdon, inga böcker, ja ingenting annat alls än sig själv och sina tankar fick man ha. Inget prat, ingen ögonkontakt. Det skulle väl vara outhärdligt för er som har så mycket tjatter i hjärnan?! Kan jag tänka mig.

 

[Grazing]

Jag var på en tio dagar tyst retreat för ett tag sedan. Ingen telefon, inga skrivdon, inga böcker, ja ingenting annat alls än sig själv och sina tankar fick man ha. Inget prat, ingen ögonkontakt. Det skulle väl vara outhärdligt för er som har så mycket tjatter i hjärnan?! Kan jag tänka mig.

Varför skulle det vara omöjligt? Det går att lära sig att inte reflektera över alla tankar hela tiden.

 

[Rosett]

Jag fick en second opinion på autismen, men inte på addn.

Då borde ju arbetsterapeuten kunna hjälpa dig att få en på ADDn. Eftersom h*n själv sett tecken hos dig.

 

[Tonto]

Jag var på en tio dagar tyst retreat för ett tag sedan. Ingen telefon, inga skrivdon, inga böcker, ja ingenting annat alls än sig själv och sina tankar fick man ha. Inget prat, ingen ögonkontakt. Det skulle väl vara outhärdligt för er som har så mycket tjatter i hjärnan?! Kan jag tänka mig.

Sådana retreat är min mardröm, hade aldrig åkt på ett sådant.

 

[Rosett]

Jag var på en tio dagar tyst retreat för ett tag sedan. Ingen telefon, inga skrivdon, inga böcker, ja ingenting annat alls än sig själv och sina tankar fick man ha. Inget prat, ingen ögonkontakt. Det skulle väl vara outhärdligt för er som har så mycket tjatter i hjärnan?! Kan jag tänka mig.

För mig skulle det vara jobbigt att inte ha nåt att fippla med (telefon, dator, bok, tidning etc) men att slippa prata och slippa ögonkontakt låter ju underbart!

 

[Wille]

Då borde ju arbetsterapeuten kunna hjälpa dig att få en på ADDn. Eftersom h*n själv sett tecken hos dig.

Jag tror ändå inte det skulle leda till någon diagnos. T.ex. så brukar jag inte tappa bort nycklar. (De bor i en specifik ficka i min väska.) Jag brukar komma ihåg mina räkningar (oftast). Kommer i tid. Kommer ihåg möten jag ska på (även före mobilernas tid.)

Men jag har stora startsvårigheter, särskilt om något är tråkigt. Vissa grejer blir inte gjorda, men tvingas jag kan det gå ändå (vilket psykologen på hab tyckte mer var autism än add). Jag är stökig och skapar oreda på nolltid då jag bara dumpar grejer omkring mig. Och jag har femtioelva idéer och projekt. Dagdrömde i skolan, pluggade mkt lite men fick skapligt betyg ändå.

Så jag tror inte ändå inte jag skulle få en add-diagnos. Symptomen mellan autism och add överlappar ju en del.

 

[Rosett]

Jag tror ändå inte det skulle leda till någon diagnos. T.ex. så brukar jag inte tappa bort nycklar. (De bor i en specifik ficka i min väska.) Jag brukar komma ihåg mina räkningar (oftast). Kommer i tid. Kommer ihåg möten jag ska på (även före mobilernas tid.)

Men jag har stora startsvårigheter, särskilt om något är tråkigt. Vissa grejer blir inte gjorda, men tvingas jag kan det gå ändå (vilket psykologen på hab tyckte mer var autism än add). Jag är stökig och skapar oreda på nolltid då jag bara dumpar grejer omkring mig. Och jag har femtioelva idéer och projekt. Dagdrömde i skolan, pluggade mkt lite men fick skapligt betyg ändå.

Så jag tror inte ändå inte jag skulle få en add-diagnos. Symptomen mellan autism och add överlappar ju en del.

Allt det där stämmer in på mig och jag fick ADD-diagnos ändå.
Jag tappar aldrig bort nycklar, är alltid i tid, betalar alltid räkningar i tid, glömmer aldrig möten.
Men jag måste, för att komma i tid till bokade tider, förbereda mig och tänka efter hur länge alla förberedelser tar. Jag är nästan alltid minst 30 minuter för tidig till bokade tider.
Senast var jag en timme för tidig eftersom jag läst att det var störningar i kollektivtrafiken så jag visste inte när jag skulle åka.
Det där att man inte är i tid till möten handlar mer om förmågan att beräkna tiden, inte att man bara "är i tid".

Jag tror att grejen är att jag/personer med ADD ofta lägger energin och koncentrationen på det viktiga (nycklar, räkningar, tider) och så rasar det andra ihop istället (kaos i hemmet).
Brukar prokrastinera tills jag måste ta tag i saker. T.ex. när det inte finns rena lakan så måste jag ju tvätta och då gör jag det.

 

[Angel]

Är det vanligt att tankarna hela tiden går hos autister eller folk i allmänhet?

Fullt normalt skulle jag säga. Min hjärna är oftast rätt tyst men det verkar ovanligt sett till de jag diskuterat saken med.

 

[Wille]

Allt det där stämmer in på mig och jag fick ADD-diagnos ändå.
Jag tappar aldrig bort nycklar, är alltid i tid, betalar alltid räkningar i tid, glömmer aldrig möten.
Men jag måste, för att komma i tid till bokade tider, förbereda mig och tänka efter hur länge alla förberedelser tar. Jag är nästan alltid minst 30 minuter för tidig till bokade tider.
Senast var jag en timme för tidig eftersom jag läst att det var störningar i kollektivtrafiken så jag visste inte när jag skulle åka.
Det där att man inte är i tid till möten handlar mer om förmågan att beräkna tiden, inte att man bara "är i tid".

Jag tror att grejen är att jag/personer med ADD ofta lägger energin och koncentrationen på det viktiga (nycklar, räkningar, tider) och så rasar det andra ihop istället (kaos i hemmet).
Brukar prokrastinera tills jag måste ta tag i saker. T.ex. när det inte finns rena lakan så måste jag ju tvätta och då gör jag det.

Tvätten är nog det enda som fungerar faktiskt. Något så när i alla fall. Det är lätt att slänga tvätten i tvättmaskinen, men sen kan det ta tid innan jag tömmer maskinen. Ibland flera dagar.

Jag brukar vara rätt bra på att beräkna hur lång tid jag behöver på mig för att komma i tid till ett möte. Ofta är jag "just in time". Men jag höll på att helt glömma årsmötet jag skulle på nyligen. Kom nästan en halvtimme för sent.

Arbetsterapeuten noterade i förrgår att jag har svårt att komma igång även med uppgifter som är kritiska och viktiga att göra.

Är väl åtminstone add-ig även om jag inte skulle få någon sådan diagnos.

 

[Tantan]

Kan du försöka jobba utifrån dina svårigheter utan diagnos? Utan mer ”såhär funkar jag”. Och kanske försöka fokusera mer på vad du faktiskt kan, och inte fastna i det som haltar? Du kan ju väldigt mycket, och det är styrkor du kan använda dig av.

 

[Wille]

Kan du försöka jobba utifrån dina svårigheter utan diagnos? Utan mer ”såhär funkar jag”. Och kanske försöka fokusera mer på vad du faktiskt kan, och inte fastna i det som haltar? Du kan ju väldigt mycket, och det är styrkor du kan använda dig av.

Hur ska jag göra det liksom? Jag har ingen aning om hur jag ska hantera det. Har försökt i 50 år.

Min förra psykolog konstaterade ju att jag i många aspekter är en kapabel person. Och jag vet att jag kan mycket. Men det är svårt att ignorera det som inte fungerar. Det ställer till det för mig.

 

[Tantan]

Hur ska jag göra det liksom? Jag har ingen aning om hur jag ska hantera det. Har försökt i 50 år.

Min förra psykolog konstaterade ju att jag i många aspekter är en kapabel person. Och jag vet att jag kan mycket. Men det är svårt att ignorera det som inte fungerar. Det ställer till det för mig.

Det är ju svårt att säga exakt, men jag tänker att acceptans är en stor del. När en liten grej sabbar hela din vardag så är det kanske just det du ska ta hjälp av boendestödet med. Våga testa lösningar du inte kommit på själv. Det kan bli dåligt, det kan bli jättebra. Men är det fel för dig får man testa något annat. Inte stora, avgörande saker, men små ofarliga. Sen vidgas bubblan och din komfortzon blir större eller bara bekvämare. Det tar tid. Men jag tänker det är värt det för att minska oron.

 

[Wille]

Det är ju svårt att säga exakt, men jag tänker att acceptans är en stor del. När en liten grej sabbar hela din vardag så är det kanske just det du ska ta hjälp av boendestödet med. Våga testa lösningar du inte kommit på själv. Det kan bli dåligt, det kan bli jättebra. Men är det fel för dig får man testa något annat. Inte stora, avgörande saker, men små ofarliga. Sen vidgas bubblan och din komfortzon blir större eller bara bekvämare. Det tar tid. Men jag tänker det är värt det för att minska oron.

Att skriva jobbansökningar har ju inte med komfortzon att göra. Det måste bara bli gjort. Mitt jobb måste också bara bli gjort. Det är inte rimligt att jag ska sitta och pressa och pusha mig själv i timmar och t.o.m. dagar för att göra de sakerna. Det tar sjukt mycket energi. Matlagning, städ och disk får jag redan hjälp med. Jag hyser inget hopp om att någonsin få det att fungera på egen hand.

 

[tuaphua]

Att skriva jobbansökningar har ju inte med komfortzon att göra. Det måste bara bli gjort. Mitt jobb måste också bara bli gjort. Det är inte rimligt att jag ska sitta och pressa och pusha mig själv i timmar och t.o.m. dagar för att göra de sakerna. Det tar sjukt mycket energi. Matlagning, städ och disk får jag redan hjälp med. Jag hyser inget hopp om att någonsin få det att fungera på egen hand.

OM det är så att du har ADD så kan du ju ev få testa medicinera det. Då kan du ev få en startmotor av det. Och minska trötthet om du överkompenserar.

Jag har ADHD-diagnos. Jag och sambo, som också har ADHD, har städat och undanplockat hemma och missar inte räkningar.
För mig märks min ADHD främst när jag måste överkompensera vid fokusproblem etc. Ingen märker något. Men uj, vad trött jag kan bli av det ibland. Och har svårt att göra lagom. Så jag bränner ut mig.
Man måste inte vara utåt sett en glömsk katastrof. Vissa kan kompensera inom olika områden. Men på bekostnad av energi.
För mig hjälper medicinen enormt med att hålla fokus och inte bränna ut mig.

Kanske värt att tjata på vården om det här om du orkar. Tänk om du kan få en startmotor, bli mindre trött etc!

 

[Wille]

OM det är så att du har ADD så kan du ju ev få testa medicinera det. Då kan du ev få en startmotor av det. Och minska trötthet om du överkompenserar.

Jag har ADHD-diagnos. Jag och sambo, som också har ADHD, har städat och undanplockat hemma och missar inte räkningar.
För mig märks min ADHD främst när jag måste överkompensera vid fokusproblem etc. Ingen märker något. Men uj, vad trött jag kan bli av det ibland. Och har svårt att göra lagom. Så jag bränner ut mig.
Man måste inte vara utåt sett en glömsk katastrof. Vissa kan kompensera inom olika områden. Men på bekostnad av energi.
För mig hjälper medicinen enormt med att hålla fokus och inte bränna ut mig.

Kanske värt att tjata på vården om det här om du orkar. Tänk om du kan få en startmotor, bli mindre trött etc!

Jag känner mig ambivalent till att ta upp det med vården igen. Främst för att jag tvivlar på att jag skulle få en diagnos även om det finns vissa tecken. Då har jag tagit upp resurser i onödan.

Sen är jag (som vanligt) rädd för adhd-medicin. Jag är rädd att det ska trigga ångest. Jag tål ju liksom inte ens koffein utan att jag får jätteångest och magen rasar totalt.

 

[Mia_R]

Jag var på en tio dagar tyst retreat för ett tag sedan. Ingen telefon, inga skrivdon, inga böcker, ja ingenting annat alls än sig själv och sina tankar fick man ha. Inget prat, ingen ögonkontakt. Det skulle väl vara outhärdligt för er som har så mycket tjatter i hjärnan?! Kan jag tänka mig.

Min hjärna kopplar aldrig ner och jag har sömnproblem för den är aldrig "tyst". Solovandringar i fjällen utan något alls har aldrig varit något problem, hur tror du folk har överlevt i tusentals år med sina egna tankars sällskap?

 

[Inte_Ung]

Jag var på en tio dagar tyst retreat för ett tag sedan. Ingen telefon, inga skrivdon, inga böcker, ja ingenting annat alls än sig själv och sina tankar fick man ha. Inget prat, ingen ögonkontakt. Det skulle väl vara outhärdligt för er som har så mycket tjatter i hjärnan?! Kan jag tänka mig.

Nej tvärt om.
Hjärnan erbjuder full underhållning dygnet runt.
Det blir i varje fall aldrig tråkigt.

 

[zinnia]

Varför skulle det vara omöjligt? Det går att lära sig att inte reflektera över alla tankar hela tiden.

Vad bra!

 

[zinnia]

Sådana retreat är min mardröm, hade aldrig åkt på ett sådant.

Det var ett extremt och säkert ganska dåligt exempel. Jag vet att de flesta runt mig, även de som inte har speedtankar som går i ett, inte skulle åka.

 

[zinnia]

För mig skulle det vara jobbigt att inte ha nåt att fippla med (telefon, dator, bok, tidning etc) men att slippa prata och slippa ögonkontakt låter ju underbart!

Intressant! Jag upplevde att inte få ha ögonkontakt som svårast.