S
sambaengi
...eller är det så att folk har svårare för att läsa islandshästens signaler pga att de uttrycker sig lugnare och/eller annorlunda? Många ggr får man höra att islandshästen är smärttåligare än andra hästar, tex att en islandshäst bara står och hänger när den har allvarlig kolik medan andra hästar skulle kastat sig och rullat sig. Jag håller nämligen inte med att de är så smärttåliga och en del är väldigt känsliga för smärta tom, däremot visar de det på andra sätt, mer likt den vilda hätens beteende.
Jag vet flera exempel på islandshästar som om man kan tolka islandshästens signaler, tydligt visar att de har ont. Det syns på hållningen och beteendet. De sänker huvudet, de kan gå undan, de undviker vissa rörelser, de försöker härda ut men underlätta så det skall göra så lite ont som möjligt, tex undviker trav och töltar eller rent av passar, men folk avfärdar det som gångartsproblem. De kan verka envisa med att inte vilja gå i ett varv, böja sig åt ett håll eller annat men i själva verket har de ont i nacken. De kan verka sura för att de har ont tex ett roterat kors, men protesterar inte lika våldsamt och tydligt och byter gångart istället för att halta.
Jag vet flera islandshästar som är oerhört smärtkänsliga för tex nålstick. Vissa vet precis att nu sticker det och just i rätt ögonblick ruskar de på huvudet, tar ett steg framåt eller rent av stegrar sig, men det är mest yngre individer. Flera blir märkbart irriterade av bremsar som sticks och rusar i hagen. Tycker en del tom reagerar mer än andra hästar för just stick. Vet också flera med ont i nacken eller som blivit sura eller "skygga" och svåra att ta, gått undan och verkar vilja vara ifred. Tycker det verkar vara ett av de vanligaste symptomen.
Jag har också sett så många exempel på där ryttaren/ägaren hänvisar till gångartsproblem som egentligen har med ont att göra, alltifrån nack- och ryggkotor som ligger fel till låsningar i knän, vridna bäcken osv. Många ggr är det saker som inte märks på en vanlig 3-gångare men som direkt märks i tölten som inte blir ren, hästen rollar, vill lägga huvudet åt ena sidan, blir passaktig, undviker traven som har sväv och är mer stötig osv.
Att stå och hänga och gå undan när man har ont i magen, bli mer passiv, är i naturen en fördel istället för att väcka uppmärksamhet och rulla sig och då samtidigt ligga ner i en position som gör att rovdjuren lättare kommer åt en. Och islandshästen är ju lite närmre vildhästen i sitt beteende.
Ärligt talat känner jag mig inte alls övertygad om att våra kära isisar är mer smärttåliga. Jag tror snarare att de har andra sätt att visa smärta, en annan attityd till hur de handskas med den och att många är dåliga på att avläsa sina hästars signaler, delvis för att de inte är så övertydliga som kanske inom en del andra raser. Jag har sett så många exempel där det för mig är uppenbart att hästen har ont, men ryttaren förstår det inte och vill inte ens tro på det om man påtalar det ibland.
Ibland förundras jag över att folk inte förstår ens hästar med mycket tydliga signaler. Som det halvblod som flippade totalt ibland och verkade verklighetsfrånvarande och kastade av folk. Jag ställde mig bakom hästen och de var flera cm skillnad på höjden rumpan på v jämfört m höger sida, när hästen stod med bakbenen jämte varandra. Men den ställde sig sällan så. Den kompenserade alltid spontant med att sätta det ena bakbenet längre bak och flytta över tyngden till det andra. Den hade så stora problem att det inte gick att rätta till och den dömdes senare ut och avlivades...
Eller som tränaren jag lämnade mina hingstar till där han inte kunde förstå varför den ena hingsten blev verklighetsfrånvarande och tappade viljan efter en stunds ridning, när han innan gått kanon. Inte alls underligt då han ansträngts så mycket i tölt och åter tölt vid inridningen så bakknäna svarat med att bilda en broskpålagring i ledespringan som efter en stunds pressande i tölt givetvis gjorde så ont så han inte ville gå framåt mer! En reaktion som inte är helt ovanlig på hästar som tränas hårt och inte växt färdigt. Problem med bakknäna är enlig försäkringsbolagen större än spattproblematiken, men det diskuteras inte!? Tyvärr hjälpte inte vila i 3 månader utan han blev sämre, drog sig undan för sig själv och gick inte med de andra hästarna. Han haltade inte men hade en ledsen, låg hållning och blev utdömd då pålagringen bara accelererade och han hade för ont att ens bli sällskapshäst så vi avlivade honom...
Jag tycker ägare, ryttare och tränare måste bli bättre på att läsa sina hästar och jag skulle vara glad om ALLA kollade sin häst med equiterapeut åtminstone före inridning och gärna 1 gång/år eller åtminstone när hästen inte beter sig, rör sig eller känns som vanligt. Tycker man skall följa den vaga känslan att något inte stämmer och aldrig nonchalera att kolla upp det. Det är vi skyldiga våra hästar. Vi kan inte bara ta dem för givna att de finns där för oss, vi måste finnas där för dem också!
Jag vet flera exempel på islandshästar som om man kan tolka islandshästens signaler, tydligt visar att de har ont. Det syns på hållningen och beteendet. De sänker huvudet, de kan gå undan, de undviker vissa rörelser, de försöker härda ut men underlätta så det skall göra så lite ont som möjligt, tex undviker trav och töltar eller rent av passar, men folk avfärdar det som gångartsproblem. De kan verka envisa med att inte vilja gå i ett varv, böja sig åt ett håll eller annat men i själva verket har de ont i nacken. De kan verka sura för att de har ont tex ett roterat kors, men protesterar inte lika våldsamt och tydligt och byter gångart istället för att halta.
Jag vet flera islandshästar som är oerhört smärtkänsliga för tex nålstick. Vissa vet precis att nu sticker det och just i rätt ögonblick ruskar de på huvudet, tar ett steg framåt eller rent av stegrar sig, men det är mest yngre individer. Flera blir märkbart irriterade av bremsar som sticks och rusar i hagen. Tycker en del tom reagerar mer än andra hästar för just stick. Vet också flera med ont i nacken eller som blivit sura eller "skygga" och svåra att ta, gått undan och verkar vilja vara ifred. Tycker det verkar vara ett av de vanligaste symptomen.
Jag har också sett så många exempel på där ryttaren/ägaren hänvisar till gångartsproblem som egentligen har med ont att göra, alltifrån nack- och ryggkotor som ligger fel till låsningar i knän, vridna bäcken osv. Många ggr är det saker som inte märks på en vanlig 3-gångare men som direkt märks i tölten som inte blir ren, hästen rollar, vill lägga huvudet åt ena sidan, blir passaktig, undviker traven som har sväv och är mer stötig osv.
Att stå och hänga och gå undan när man har ont i magen, bli mer passiv, är i naturen en fördel istället för att väcka uppmärksamhet och rulla sig och då samtidigt ligga ner i en position som gör att rovdjuren lättare kommer åt en. Och islandshästen är ju lite närmre vildhästen i sitt beteende.
Ärligt talat känner jag mig inte alls övertygad om att våra kära isisar är mer smärttåliga. Jag tror snarare att de har andra sätt att visa smärta, en annan attityd till hur de handskas med den och att många är dåliga på att avläsa sina hästars signaler, delvis för att de inte är så övertydliga som kanske inom en del andra raser. Jag har sett så många exempel där det för mig är uppenbart att hästen har ont, men ryttaren förstår det inte och vill inte ens tro på det om man påtalar det ibland.
Ibland förundras jag över att folk inte förstår ens hästar med mycket tydliga signaler. Som det halvblod som flippade totalt ibland och verkade verklighetsfrånvarande och kastade av folk. Jag ställde mig bakom hästen och de var flera cm skillnad på höjden rumpan på v jämfört m höger sida, när hästen stod med bakbenen jämte varandra. Men den ställde sig sällan så. Den kompenserade alltid spontant med att sätta det ena bakbenet längre bak och flytta över tyngden till det andra. Den hade så stora problem att det inte gick att rätta till och den dömdes senare ut och avlivades...
Eller som tränaren jag lämnade mina hingstar till där han inte kunde förstå varför den ena hingsten blev verklighetsfrånvarande och tappade viljan efter en stunds ridning, när han innan gått kanon. Inte alls underligt då han ansträngts så mycket i tölt och åter tölt vid inridningen så bakknäna svarat med att bilda en broskpålagring i ledespringan som efter en stunds pressande i tölt givetvis gjorde så ont så han inte ville gå framåt mer! En reaktion som inte är helt ovanlig på hästar som tränas hårt och inte växt färdigt. Problem med bakknäna är enlig försäkringsbolagen större än spattproblematiken, men det diskuteras inte!? Tyvärr hjälpte inte vila i 3 månader utan han blev sämre, drog sig undan för sig själv och gick inte med de andra hästarna. Han haltade inte men hade en ledsen, låg hållning och blev utdömd då pålagringen bara accelererade och han hade för ont att ens bli sällskapshäst så vi avlivade honom...
Jag tycker ägare, ryttare och tränare måste bli bättre på att läsa sina hästar och jag skulle vara glad om ALLA kollade sin häst med equiterapeut åtminstone före inridning och gärna 1 gång/år eller åtminstone när hästen inte beter sig, rör sig eller känns som vanligt. Tycker man skall följa den vaga känslan att något inte stämmer och aldrig nonchalera att kolla upp det. Det är vi skyldiga våra hästar. Vi kan inte bara ta dem för givna att de finns där för oss, vi måste finnas där för dem också!
Senast ändrad av en moderator:
.
