Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

Posta ny tråd
Eftersom det är ett sidospår så lägger jag det här som en spoiler.
Tyckte den här bilden och kommentarerna var så spot on! :bow:
12341175_10208156223207744_860510246320250490_n.jpg
 
Den låten är så vacker, såg Helen sjunga den live i somras. Så fin film också!

Ja, är det inte dags att gå nu? Det är så subtilt det han gör men som jag ser det är det faktisk värre än att han skulle ha varit otrogen en gång. Inte för att det inte är hemskt, men det bryter ju inte ner dig. Gör ont ett tag men sen går det över.

Att psykiskt bryta ner dig och förminska dig över lång tid skadar dig mycket mer än du tror! Du säger det själv, du vet inte vem du är...

Alla människor har brister, det finns inga perfekta människor, därför finns inga helt perfekta förhållanden. Men det du berättar om är inget som går leva med pga hur det påverkar dig och din bild av dig själv. Min pojkvän har sina fel men han har aldrig fått mig att känna att jag inte duger eller hindrat mig i att göra saker jag vill. Tvärtom, han är min head cheerleader. ;)

Snälla du, lämna honom nu. Han kommer utplåna dig helt om du stannar. Hans lilla marionette.
 
Har nu läst hela tråden och har inte så mycket att tillägga.

Att vara den som går är minst lika jobbigt som att vara den som blir lämnad. Det är ord som är bra att ha i åtanke när det känns tufft. Det har hjälpt mig i alla fall. Jag har själv haft några dåliga förhållanden men inte närmelsevis något som detta. Styrkekramar till er alla därute.

Själv känner jag mig otroligt tacksam över min partner just nu och tänker gå in och ge honom en kram. (även om han retar gallfeber på mig ibland och min högsta dröm är att han ska förändra sig så till den grad att hans smutsiga sockar ska hitta till tvättkorgen utan att jag plockar upp dem/säger till, men han diskar ibland :rofl: )
 
mandalaki skrev:
Eftersom hon har varit inne i tråden med flera inlägg sedan dess så får du nog anstränga dig för att skylla hennes frånvaro på mig.
Klicka för att se mer...

Jaa...summan är ju att allt man har omkring sig och tar till sig har man fri tolkningsrätt på. Vill du tolka mina rader som att jag skyller på dig, så är det fine by me.

Jag hoppas innerligt att det är bra med TS och att hennes frånvaro betyder gott.
 
em-pirre skrev:
@Hemligaste vilken klassiker! Låter så bekant. För många av oss. Många gånger önskade jag att mitt ex hade slagit mig eller gjort något fel som syntes utanpå. Jag funderade i åratal på om jag bara överdrev, eller om det skulle gå om o.s.v.

Han var också väldigt artig och trevlig bland folk. Fy fan.

Försök tänka att det enda du behöver veta är att det inte känns bra för dig i ert förhållande. Det räcker. Du behöver inga andra orsaker, du behöver inte ge honom chanser eller hjälp. Tankar om att du överdriver eller så kan du glömma genast. Det spelar ingen roll. Du är inte skyldig honom något. Du är inte hans psykolog eller mamma.

Och sen brukar det vara bäst att klippa helt. Totalt.

Edit Jag tror inte att det är fysiskt våld du ska vara rädd för. Det är det våld du utsätts för just nu. Det räcker mer än väl.
Klicka för att se mer...

Min exman gick från att vara en snäll, omtänksam, fantastisk man och jättebra pappa till att bli en bitter, egoistisk man efter 20 år tillsammans. Han trakasserade mig och yngsta sonen. Jag fick försvara oss bägge 2 var och varannan dag i nästan 5 år. Efter 20 år bad jag om skilsmässa för andra gången men han vägrade och skulle ändra sig. Nu med facit i handen skulle jag ha stått på mig när jag VET att han inte kunde det. Då hade min yngsta son inte farit så illa som han har gjort!! Något som jag måste leva med resten av mitt liv. Men min exman får däremot leva med att hans yngsta son (21 år gammal idag) INTE vill ha någon kontakt alls med sin pappa.

I min exmans fall kom det smygande.....ett alkoholmissbruk som eskalerade. En hobby som eskalerade i samma veva och som gjorde att han valde bort familjen...dvs mig och barnen till förmån till jakten och hundarna. Han skulle jaga ett halvår per år.....under den tiden skulle jag passa upp honom och det enda han skulle göra var att jaga och sedan orkade han inget mer förutom att jobba?

Så man kan säga att jag "förlorade" den mannen jag älskat i 20 år....gifte mig med och valde att bilda familj med för 6 år sedan när han började förändras. Jag kämpade i flera år för att "den" mannen skulle komma tillbaka men det gjorde han aldrig. Det var bara att inse att den "nya" mannen var grymt obehaglig, bitter och tänkte tyvärr bara på sig själv och att familjen inte hade något värde för honom!! Vi levde tillsammans i nästan 25 år innan vi skilde oss. Och det är snart 1 år sedan skilsmässan gick igenom. Idag har jag ingen kontakt med honom och det beror på att han har trakasserat, gjort påhopp och kränkt mig öppet på FB. Och bett andra skriva hot på min blogg. Då bröt jag all kontakt med honom och idag är det lugnt i mitt liv som tur är!! Jag ångrar varken skilsmässan eller att jag brytit helt med honom. Man kan säga att det har varit min räddning!!

Han sa bla till mig: Bara så du vet kommer andra män att tycka att din kropp är läskig! Då ligger jag på normalvikt och har alltid gjort. Däremot så börjar jag närma mig 50 år och har fött fram 2 barn så någon fotomodell är jag ju inte....men så fruktansvärt anskrämlig anser jag inte att jag är!! Sedan eskalerade de kommentarerna också. Han tyckte bla att jag skulle raka av mig håret så att andra män inte skulle titta på mig? Han krävde att jag skulle sälja min häst och byta jobb? Kan säga att inget av det gjorde jag utan stod på mig!! Han ansåg inte att jag tillförde någonting hemmavid utan det var han som "gjorde allt" trots att jag gjorde all mat och fixade allt hemma. Han sov nästan alltid 4 timmar efter middagen för att orka med att gå ut med hundarna innan han skulle gå och lägga sig på riktigt. Tja, tragiskt är bara förnamnet!! Jag är en stark människa men man bryts ner till slut varese man vill eller inte. Lögnen blir till slut en sanning och man börjar fundera på OM man verkligen är frisk eller psykiskt sjuk pga hur man blir behandlad......av sin egen man.....

Det värsta i den här historien är nog "smörbyttan" ändå!! Redan när jag sov över hos honom första gången reagerade jag på hans smörbytta. Så här i efterhand skulle jag ha "sprungit åt andra hållet" direkt då!! När jag öppnade smörbyttan var det helt slätt i den. Inte en grop eller annat. Den såg alltid ut så där enligt honom. Så länge det bara var vi 2 var det inget problem. När vi sedan fick barn förklarade jag för honom att nu kunde han INTE klaga och gnälla på barnen över att det var gropar i smörbyttan. Nej, då det lovade han! Allt gick bra tills för 6 år sedan när han började förändras. Då kom "smörbyttan" tillbaka med besked och det eskalerade rejält!! Både jag och barnen fick rejäla utskällningar var och varannan dag för att det var minsta lilla grop. Jag sa till och försvarade oss alla 3 och tog ofta på mig skulden då jag inte orkade med att han bråkade med barnen. Kulmen blev när den yngre sonen på skämt hade skrivit HEJ i smörbyttan. Ja, det går nog inte att förklara obehaglighetsfaktorn när min exman blev helt galen och rabiat och höll på att slå till sonen?? Både jag och äldsta sonen var i chock och jag kände att det räckte! Jag sa att nu får du en egen smörbytta så delar barnen med mig för jag orkar inte med det här tafset. Då började tafset med osten istället...men suck!! Alltid var det någonting!! Än idag kryper kroppen liksom ihop och väntar på en utskällning när jag ser en smörbytta med gropar i :(nDet är rätt obehagligt om jag ska vara ärlig och något som är svårt att styra. Min pojkvän brukar säga att jag ska gräva till botten.....för att överdriva och komma över olustkänslan med smörbyttan. Det börjar gå bättre och bättre allt eftersom. Äldsta sonen känner likadant och har svårt att göra gropar!!

Yngsta sonen fick liksom jag utstå en hel del. Han är vegetarian och hans pappa jagar älg och andra djur. Det blev inte populärt kan jag säga!! Jag fick förklara för min exman som till ett barn att en del äter kött och en del äter inte kött och det är inget fel med det. Jag har provat det mesta under årens lopp förutom att dunka vett i honom!! Till saken hör att min exman är lärare på en gymnaiseskola. Så man kan ju tycka att han ska kunna vara pedagogisk!! Yngsta sonen gick också en annan linje än den äldre sonen och det gick inte heller hem hos hans pappa. Så då sa han ofta: Hur går det på den där mongoskolan du går på? Sedan var hans vegetariska mat äcklig och allt annat man kan tänkas säga som var negativt. Till saken hör att jag ALLTID konfronterade min exman när han hävde ur sig de här sakerna och ifrågasatte vad han sysslade med och bad honom att sluta. Man kan ju tycka att en vuxen människa ska ha bättre vett än att trakassera sin familj:( När vi sedan skilde oss var yngsta sonen tacksam att slippa sin pappa. Han "stängde ner" och jag har försörjt honom i 1 år då han inte har orkat med att söka jobb eller fungera normalt överhuvudtaget. Så jag har fått sopa upp spillrorna av min son pga hur hans pappa har varit mot honom. Och mannen i fråga har inte ens förstått VAD han har utsatt oss för? Som sagt så har jag mest dåligt samvete över att jag inte stod på mig angående skilsmässa för flera år sedan för sonens skull....jag klarar mig eftersom jag är vuxen....men med honom kan det bli livslångt och ta tid innan han kommer på fötter igen:(

Det finns en hel del att säga om min exman men det jag kan säga är att när jag ville skiljas första gången för 13 år sedan ....skulle jag har gjort det!! Min magkänsla då var RÄTT och jag skulle INTE ha låtit mig övertalas att fortsätta. Det VET jag idag! Den enda jag kan vara arg på är mig själv då jag har tagit mina egna beslut och får stå för dem!! Men om man får en dålig magkänsla ska man helt klart stanna upp och fundera på VARFÖR och fråga sig själv OM det är det här jag vill? Ska jag ha det så här resten av livet? Om svaret är nej, bryt upp på en gång!! Jag kan säga att jag är rejält mentalt förstörd efter mina år med min exman. Eftersom ALLT var mitt fel enligt honom så tar jag på mig allt även i nuläget så fort det är någonting....även fast det självklart inte är mitt fel. Det brukar vara enklast så tidigare för husfridens skull. Så nu är prioriteringen för mig att prata med en kurator och stärka upp mitt självförtroende och min självkänsla och "får tillbaka mitt värde som människa"....som jag förlorade rejält för 6 år sedan!! Jag har en fantastisk pojkvän som nu efter 1 år börjar förstå vad jag varit med om. Han har märkt att jag reagerat på vissa saker och situationer. Vissa saker måste jag jobba med på egen hand och andra kan vi hjälpas åt att jobba med. Det känns skönt att ha en otroligt snäll och omtänksam pojkvän.....allt blir så mycket lättare då :love:

Mitt tips är att gå innan det blir för jobbigt!! Psykisk misshandel är INTE att leka med!! Det är inte värt det att må så dåligt som man mår när man är utsatt!! Ni unga tjejer har ju framtiden för er! SE till att göra det bästa av det!!! Det finns andra män som är omtänksamma, snälla och uppskattar er:love:

Nu blev det otroligt långt och jag ber om ursäkt men jag känner att om någon tänker till och börjar fundera på sitt liv.... är det värt att jag har skrivit ut vad jag har varit med om!!

Sköt om er allihopa!!

Mvh anaby som numera mår riktigt bra och håller på att stärka upp sig rejält:)
 
@anaby - vilken jobbig historia du har. Jag ser framför mig hur familjen är normal utåt och en katastrof inåt. Jag gläds med dig och dina barn att ni kommit ifrån mannen som förpestat så mycket. Jag känner väl till känslan när man blivit av med en energitjuv som försökt styra och ställa med ens liv. Det är fint att du delar med dig - jag tror att den som är utsatt känner sig styrkt av att inte vara ensam.
 
anaby skrev:
Min exman gick från att vara en snäll, omtänksam, fantastisk man och jättebra pappa till att bli en bitter, egoistisk man efter 20 år tillsammans. Han trakasserade mig och yngsta sonen. Jag fick försvara oss bägge 2 var och varannan dag i nästan 5 år. Efter 20 år bad jag om skilsmässa för andra gången men han vägrade och skulle ändra sig. Nu med facit i handen skulle jag ha stått på mig när jag VET att han inte kunde det. Då hade min yngsta son inte farit så illa som han har gjort!! Något som jag måste leva med resten av mitt liv. Men min exman får däremot leva med att hans yngsta son (21 år gammal idag) INTE vill ha någon kontakt alls med sin pappa.

I min exmans fall kom det smygande.....ett alkoholmissbruk som eskalerade. En hobby som eskalerade i samma veva och som gjorde att han valde bort familjen...dvs mig och barnen till förmån till jakten och hundarna. Han skulle jaga ett halvår per år.....under den tiden skulle jag passa upp honom och det enda han skulle göra var att jaga och sedan orkade han inget mer förutom att jobba?

Så man kan säga att jag "förlorade" den mannen jag älskat i 20 år....gifte mig med och valde att bilda familj med för 6 år sedan när han började förändras. Jag kämpade i flera år för att "den" mannen skulle komma tillbaka men det gjorde han aldrig. Det var bara att inse att den "nya" mannen var grymt obehaglig, bitter och tänkte tyvärr bara på sig själv och att familjen inte hade något värde för honom!! Vi levde tillsammans i nästan 25 år innan vi skilde oss. Och det är snart 1 år sedan skilsmässan gick igenom. Idag har jag ingen kontakt med honom och det beror på att han har trakasserat, gjort påhopp och kränkt mig öppet på FB. Och bett andra skriva hot på min blogg. Då bröt jag all kontakt med honom och idag är det lugnt i mitt liv som tur är!! Jag ångrar varken skilsmässan eller att jag brytit helt med honom. Man kan säga att det har varit min räddning!!

Han sa bla till mig: Bara så du vet kommer andra män att tycka att din kropp är läskig! Då ligger jag på normalvikt och har alltid gjort. Däremot så börjar jag närma mig 50 år och har fött fram 2 barn så någon fotomodell är jag ju inte....men så fruktansvärt anskrämlig anser jag inte att jag är!! Sedan eskalerade de kommentarerna också. Han tyckte bla att jag skulle raka av mig håret så att andra män inte skulle titta på mig? Han krävde att jag skulle sälja min häst och byta jobb? Kan säga att inget av det gjorde jag utan stod på mig!! Han ansåg inte att jag tillförde någonting hemmavid utan det var han som "gjorde allt" trots att jag gjorde all mat och fixade allt hemma. Han sov nästan alltid 4 timmar efter middagen för att orka med att gå ut med hundarna innan han skulle gå och lägga sig på riktigt. Tja, tragiskt är bara förnamnet!! Jag är en stark människa men man bryts ner till slut varese man vill eller inte. Lögnen blir till slut en sanning och man börjar fundera på OM man verkligen är frisk eller psykiskt sjuk pga hur man blir behandlad......av sin egen man.....

Det värsta i den här historien är nog "smörbyttan" ändå!! Redan när jag sov över hos honom första gången reagerade jag på hans smörbytta. Så här i efterhand skulle jag ha "sprungit åt andra hållet" direkt då!! När jag öppnade smörbyttan var det helt slätt i den. Inte en grop eller annat. Den såg alltid ut så där enligt honom. Så länge det bara var vi 2 var det inget problem. När vi sedan fick barn förklarade jag för honom att nu kunde han INTE klaga och gnälla på barnen över att det var gropar i smörbyttan. Nej, då det lovade han! Allt gick bra tills för 6 år sedan när han började förändras. Då kom "smörbyttan" tillbaka med besked och det eskalerade rejält!! Både jag och barnen fick rejäla utskällningar var och varannan dag för att det var minsta lilla grop. Jag sa till och försvarade oss alla 3 och tog ofta på mig skulden då jag inte orkade med att han bråkade med barnen. Kulmen blev när den yngre sonen på skämt hade skrivit HEJ i smörbyttan. Ja, det går nog inte att förklara obehaglighetsfaktorn när min exman blev helt galen och rabiat och höll på att slå till sonen?? Både jag och äldsta sonen var i chock och jag kände att det räckte! Jag sa att nu får du en egen smörbytta så delar barnen med mig för jag orkar inte med det här tafset. Då började tafset med osten istället...men suck!! Alltid var det någonting!! Än idag kryper kroppen liksom ihop och väntar på en utskällning när jag ser en smörbytta med gropar i :(nDet är rätt obehagligt om jag ska vara ärlig och något som är svårt att styra. Min pojkvän brukar säga att jag ska gräva till botten.....för att överdriva och komma över olustkänslan med smörbyttan. Det börjar gå bättre och bättre allt eftersom. Äldsta sonen känner likadant och har svårt att göra gropar!!

Yngsta sonen fick liksom jag utstå en hel del. Han är vegetarian och hans pappa jagar älg och andra djur. Det blev inte populärt kan jag säga!! Jag fick förklara för min exman som till ett barn att en del äter kött och en del äter inte kött och det är inget fel med det. Jag har provat det mesta under årens lopp förutom att dunka vett i honom!! Till saken hör att min exman är lärare på en gymnaiseskola. Så man kan ju tycka att han ska kunna vara pedagogisk!! Yngsta sonen gick också en annan linje än den äldre sonen och det gick inte heller hem hos hans pappa. Så då sa han ofta: Hur går det på den där mongoskolan du går på? Sedan var hans vegetariska mat äcklig och allt annat man kan tänkas säga som var negativt. Till saken hör att jag ALLTID konfronterade min exman när han hävde ur sig de här sakerna och ifrågasatte vad han sysslade med och bad honom att sluta. Man kan ju tycka att en vuxen människa ska ha bättre vett än att trakassera sin familj:( När vi sedan skilde oss var yngsta sonen tacksam att slippa sin pappa. Han "stängde ner" och jag har försörjt honom i 1 år då han inte har orkat med att söka jobb eller fungera normalt överhuvudtaget. Så jag har fått sopa upp spillrorna av min son pga hur hans pappa har varit mot honom. Och mannen i fråga har inte ens förstått VAD han har utsatt oss för? Som sagt så har jag mest dåligt samvete över att jag inte stod på mig angående skilsmässa för flera år sedan för sonens skull....jag klarar mig eftersom jag är vuxen....men med honom kan det bli livslångt och ta tid innan han kommer på fötter igen:(

Det finns en hel del att säga om min exman men det jag kan säga är att när jag ville skiljas första gången för 13 år sedan ....skulle jag har gjort det!! Min magkänsla då var RÄTT och jag skulle INTE ha låtit mig övertalas att fortsätta. Det VET jag idag! Den enda jag kan vara arg på är mig själv då jag har tagit mina egna beslut och får stå för dem!! Men om man får en dålig magkänsla ska man helt klart stanna upp och fundera på VARFÖR och fråga sig själv OM det är det här jag vill? Ska jag ha det så här resten av livet? Om svaret är nej, bryt upp på en gång!! Jag kan säga att jag är rejält mentalt förstörd efter mina år med min exman. Eftersom ALLT var mitt fel enligt honom så tar jag på mig allt även i nuläget så fort det är någonting....även fast det självklart inte är mitt fel. Det brukar vara enklast så tidigare för husfridens skull. Så nu är prioriteringen för mig att prata med en kurator och stärka upp mitt självförtroende och min självkänsla och "får tillbaka mitt värde som människa"....som jag förlorade rejält för 6 år sedan!! Jag har en fantastisk pojkvän som nu efter 1 år börjar förstå vad jag varit med om. Han har märkt att jag reagerat på vissa saker och situationer. Vissa saker måste jag jobba med på egen hand och andra kan vi hjälpas åt att jobba med. Det känns skönt att ha en otroligt snäll och omtänksam pojkvän.....allt blir så mycket lättare då :love:

Mitt tips är att gå innan det blir för jobbigt!! Psykisk misshandel är INTE att leka med!! Det är inte värt det att må så dåligt som man mår när man är utsatt!! Ni unga tjejer har ju framtiden för er! SE till att göra det bästa av det!!! Det finns andra män som är omtänksamma, snälla och uppskattar er:love:

Nu blev det otroligt långt och jag ber om ursäkt men jag känner att om någon tänker till och börjar fundera på sitt liv.... är det värt att jag har skrivit ut vad jag har varit med om!!

Sköt om er allihopa!!

Mvh anaby som numera mår riktigt bra och håller på att stärka upp sig rejält:)
Klicka för att se mer...

Vad starkt av dig att berätta och vad skönt att höra att du gått vidare! Som du säger magkänslan finns där av en anledning och jag hoppas intensivt att ts följt sin magkänsla och gått vidare.
 

Liknande trådar

S
Hur ska man få relationen att överleva?
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 558
Senast: Whoever
·
E
Osäker på mina känslor
Relationer Hej! Undrar om någon här varit i liknande sits och som kan dela med sig av sina erfarenheter. Jag har träffat min kille snart ett år, i...
3 4 5
Svar
80
· Visningar
5 520
Senast: cewe
·
Pratsch
Osäker sambo eller är det jag?
Relationer Jag träffade en granne på ICA idag. Vi ska träffas några stycken med barn och grilla whamburgare på söndag och jag sa till grannen att...
2
Svar
32
· Visningar
3 659
Senast: Pratsch
·
BusBarro
Är relationen död?
Relationer Bakgrund: Tillsammans 12 år Gifta 9 år Två barn (4 år + 16 mån) Hus Vi har sedan några år tillbaka (4-5 år) haft mycket konflikter och...
5 6 7
Svar
133
· Visningar
15 602
Senast: strawberrysylt
·

Välj ämne nedan

Ekonomi & Juridik Anläggning Hästmänniskan Gnägg Utrustning Hästvård Foder & Strö Hästhantering Träning Ridning Avel Tävling Distans Dressyr Fälttävlan Hoppning Islandshäst Körning Trav Western Övr. Grenar Hundhälsa Hundträning Hundavel & Ras Övr. Hund Katthälsa Övr. Katt Lantbruksdjur Däggdjur Övr. Djur Samhälle Juridik & Ekonomi Skola & Jobb Relationer Kropp & Själ Hemmet Trädgård & Växter Mat Kläder & Bli fin Fordon IT & Mobiler Kultur Fritid Tjatter Äldre Gravid - 1år Småbarn Övr. Barn Dagbok Hästnyheter Radannons Företag Bukefalos Bukefalosnyheter

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • sjoberga
    Hämta eller sälja? Toyota Auris
    • Fordon Jag har ärvt en halv Toyota Auris Diesel mildhybrid, automat årsmodell 2013. Miltalet 2021 var 3500 ungefär och sedan dess är det oklart...
    • Startad av sjoberga
    • Svar: 10
    • Visningar: 434
    • Allmänt
Tillbaka
Upp