Aldrig haft en pojkvän

[Redfox]

Låter inte så nyttigt av att vara så beroende av din far....Om du inte kan gå in i en butik? Handlar han åt dig med? Låter som du låtit ångesten begränsa ditt liv till att bara vara på gården...utöver arbetet? Och där lär ju knappast någon potentiell partner komma och knacka på dörren....Tror du har väldigt mycket att vinna på att försöka få rätsida på din ångest så du kan ta för dig mer av livet .

Nej, nyttigt är det verkligen inte. Men är ju inte helt självvalt utan beror ju som sagt på en långvarig psykisk ohälsa sen barndomen pga olika händelser i livet som sedan gått över i vuxen ålder och eskalerat. Samtidigt som det under åren även skett mycket utveckling hos mig eftersom det är mitt största fokus. Men det går sakta och just att köra bilen är den svåraste biten att ta tag i. Mycket annat har det skett utveckling i.

Jag kan ju följa med in i butiker om någon annan är med, men att gå in helt själv är lite för svårt. Praktiskt skulle jag kunna göra det men mentalt så säger huvudet nej bara vid tanken. Lågt självförtroende och för mycket övertänkande.

Ja mitt liv är ganska begränsad till gården, jobb + intressen, så några gånger i veckan är man iväg och är då oftast ganska socialt och träffar då en hel del människor. Men ja jag begränsar mig mycket i mitt liv och detta har lett till att man till och från mår sämre av situationen.

 

[Redfox]

@Redfox Vad är det minsta steget du kan ta för att få till en förändring?

Som flera redan skrivit så tänker jag att du skulle må bra av att känna dig mer kapabel och självständig. Din pappa är de facto medberoende i din ångesthantering, och det är tyvärr inte hjälpsamt i längden. Även om det kan tyckas snällt att han skjutsar dig när du behöver så är det bara en kortsiktig hjälp, som förstör mer på sikt.

Angående att köra bil, börja smått, på hemmaplan. Sätt dig i bilen, på förarplats. Starta bilen, utan att köra iväg. Kör en kort bit hemma på gården, kom igång igen med att växla, backa, parkera. Kör i ditt närområdet. Och så vidare, vidga din värld. Behöver du kan din pappa sitta med när du börjar med ett nytt steg,men målet behöver vara att du kan själv.

Känns det övermäktigt att tänka hela vägen så håll fokus på det steg du är på. Börja redan idag med att sätta dig i bilen, på förarsätet.

Jag har ofta ångest av att känna att jag belastar min pappa pga min situation, något jag inte vill göra. Något som ses normalt i ungdomens ålder att bli skjutsad av sin förälder men pga problem som barn och i skolan. Fortsatte detta även som vuxen. Många föräldrar hade nog inte ställt upp som min pappa gör, han har själv undrat om han gjort rätt eller ej.
Men samtidigt vet både han och jag om att hade han inte ställt upp för mig som yngre eller nu som vuxen så hade jag aldrig haft allt jag har idag och hade jag inte haft det hade situationen varit ännu sämre. Om jag då ens hade varit här vi det det laget.

Så ja det förstör på sikt, eftersom han skjutsat mig i många år. Samtidigt det han skjutsar mig till är det som får mig att utvecklas och håller modet uppe. Skulle han inte ställa upp är risken hög att jag istället tappar allt och inte kommer ha tillräcklig motivation att resa mig igen. Jag har redan flertal gånger varit i närheten av att han inte längre kan ställa upp pga olika omständigheter under vissa perioder. Där jag då fått panik och inte alls kunnat se lösningar. Trots den rädslan har jag fortfarande varit oförmögen att förändra min situation med att börja träna på att köra igen med sällskap.

Alla planer för det finns där, att ta små myrsteg. Men ändå är det så svårt att börja och hålla igång det med bilkörningen.

 

[stjarnhimmel]

Kan han skjutsa dig en bit dvs finns det en busshållplats han kan skjutsa dig till? Du skriver också att det är jobbigt att alla ser att han skjutsar dig- kan han inte annars stanna en bit ifrån dit du ska? Jag tänker att du kan tex börja med sådana saker för att börja vara lite mer självständig?

 

[Badger]

Jag har börjat vara än mer social och är med på luncher och fikar med andra på jobb och vid utbildningar mm. Ibland går det bra men ibland känns det som att man inte riktigt kan hålla en konversation som de andra gör, när de pratar om jobb, familj, intressen mm. Där tycker jag att det är svårt att föra en sådan konversation vidare. Men det är väl bara träna vidare på det.

Det är säkert inte på samma skala.

Men inte alla människor känner alltid att de är väldigt självsäkra och duktiga på konversation. Utan det är många som framstår som helt normala som inuti sig känner att de inte alltid lyckas med konversationer med nya människor eller sina vänner.

Jag tänker som de ovan att ett första steg är att köra bilen runt gårdsplanen eller sitta i förarsätet och läsa en bok.

 

[Fjordfrälst]

Nej, nyttigt är det verkligen inte. Men är ju inte helt självvalt utan beror ju som sagt på en långvarig psykisk ohälsa sen barndomen pga olika händelser i livet som sedan gått över i vuxen ålder och eskalerat. Samtidigt som det under åren även skett mycket utveckling hos mig eftersom det är mitt största fokus. Men det går sakta och just att köra bilen är den svåraste biten att ta tag i. Mycket annat har det skett utveckling i.

Jag kan ju följa med in i butiker om någon annan är med, men att gå in helt själv är lite för svårt. Praktiskt skulle jag kunna göra det men mentalt så säger huvudet nej bara vid tanken. Lågt självförtroende och för mycket övertänkande.

Ja mitt liv är ganska begränsad till gården, jobb + intressen, så några gånger i veckan är man iväg och är då oftast ganska socialt och träffar då en hel del människor. Men ja jag begränsar mig mycket i mitt liv och detta har lett till att man till och från mår sämre av situationen.

Nej det förstår jag att det inte är, tro mig jag lever själv med psykisk ohälsa sedan några år- tyvärr så kan förstå att det är svårt för dig, så det är inte meningen att få det låta så lätt- men sanningen är ju så för både dig och mig: att livet blir begränsat, hoppas du förstår hur jag menar!

Ahhhh, övertänkande är ett skit, man vill säga tänk mindre och bara gör det, men det är INTE lätt egentligen! Men man måste ta sig över tröskeln- brukar vanligen bli lättare då.

 

[stjarnhimmel]

Förstår det, denne skulle ju inte vara hela min social sfär. Träffar mycket människor i arbete och intressen. Men ja det är inte kul varken för mig eller anhörig/annan person att behöva skjuts mig till allt detta. Väl på plats klarar jag mig själv. Men jag gillar det inte själv att behöva vara beroende av att någon annan ska med hela tiden.

Jag har börjat vara än mer social och är med på luncher och fikar med andra på jobb och vid utbildningar mm. Ibland går det bra men ibland känns det som att man inte riktigt kan hålla en konversation som de andra gör, när de pratar om jobb, familj, intressen mm. Där tycker jag att det är svårt att föra en sådan konversation vidare. Men det är väl bara träna vidare på det.

Vet du.. jag tror att det också är lätt att se att alla andra är så sociala och så duktiga. Men- det är många som också känner som du. Och det är okej att inte vara social, extrovert och liknande.
Jag ville bara skriva det angående att du skriver att du inte kan hålla en konversation som andra- det är okej att inte heller vara som de är.

 

[farin]

Jag har ofta ångest av att känna att jag belastar min pappa pga min situation, något jag inte vill göra. Något som ses normalt i ungdomens ålder att bli skjutsad av sin förälder men pga problem som barn och i skolan. Fortsatte detta även som vuxen. Många föräldrar hade nog inte ställt upp som min pappa gör, han har själv undrat om han gjort rätt eller ej.
Men samtidigt vet både han och jag om att hade han inte ställt upp för mig som yngre eller nu som vuxen så hade jag aldrig haft allt jag har idag och hade jag inte haft det hade situationen varit ännu sämre. Om jag då ens hade varit här vi det det laget.

Så ja det förstör på sikt, eftersom han skjutsat mig i många år. Samtidigt det han skjutsar mig till är det som får mig att utvecklas och håller modet uppe. Skulle han inte ställa upp är risken hög att jag istället tappar allt och inte kommer ha tillräcklig motivation att resa mig igen. Jag har redan flertal gånger varit i närheten av att han inte längre kan ställa upp pga olika omständigheter under vissa perioder. Där jag då fått panik och inte alls kunnat se lösningar. Trots den rädslan har jag fortfarande varit oförmögen att förändra min situation med att börja träna på att köra igen med sällskap.

Alla planer för det finns där, att ta små myrsteg. Men ändå är det så svårt att börja och hålla igång det med bilkörningen.

Såklart finns det också fördelar med att din pappa hjälper dig, och det är inte meningen att du ska känna skuld eller press för att du får hjälp.

Jag tänker ändå att du ska börja igen med de små stegen, som att bara sitta i förarsätet, eller att starta bilen, eller köra kort hemma på gården. Då har du ett beteende att återgå till om/när det blir övermäktigt med de senare stegen.

Lite som att hoppa simhopp, du är trygg från kanten och går vidare till 1 meter, 3 meter, 5 meter. Vid 5 meter händer något som gör att du inte kan fortsätta där. I stället för att gå in i omklädningsrummet går du ner till kanten igen och börjar om där. Hade du istället börjat vid 5 meter från början hade du inte vetat att kanten är en trygg plats.
Även om paniken kommer när du står på kanten (sitter i förarsätet) är det inte farligt, inget allvarligt kan hända där, när du står still. Hoppas du kan ta detta som en tanke att utgå från, jag vill inte säga att det "bara är att göra" eller förringa svårigheten på något sätt utan önskar att du blir hjälpt av perspektivet.

 

[Otherside]

Det där med konversationer: Det bästa du kan göra är att visa intresse för personen, ställa frågor, lyssna. De allra flesta tycker det är underbart med nån som faktiskt lyssnar och visar intresse, inte bara öser på med eget prat.

Så, det är ett tips! SEN, när man, förhoppningsvis hittat nåt gemensamt, blir konversationen mer ett utbyte.

Jag är själv lite usel på att prata om mig själv, men jag är en bra lyssnare. Sen får man då hoppas att personen i fråga börjar visa intresse också, om en själv. Gör den det inte så kanske det inte är så mycket att spinna vidare på. Alla möten mynnar ju verkligen inte ut i djupare vänskap.

Men, ett tips: lyssna. Ställ frågor. Visa intresse. Du behöver inte själv komma med spännande stories etc. eller hålla låda, jag själv tycker såna människor mest är jobbiga, de som bara vill ösa på med sina egna grejer.

 

[Grazing]

Jag har ofta ångest av att känna att jag belastar min pappa pga min situation, något jag inte vill göra. Något som ses normalt i ungdomens ålder att bli skjutsad av sin förälder men pga problem som barn och i skolan. Fortsatte detta även som vuxen. Många föräldrar hade nog inte ställt upp som min pappa gör, han har själv undrat om han gjort rätt eller ej.
Men samtidigt vet både han och jag om att hade han inte ställt upp för mig som yngre eller nu som vuxen så hade jag aldrig haft allt jag har idag och hade jag inte haft det hade situationen varit ännu sämre. Om jag då ens hade varit här vi det det laget.

Så ja det förstör på sikt, eftersom han skjutsat mig i många år. Samtidigt det han skjutsar mig till är det som får mig att utvecklas och håller modet uppe. Skulle han inte ställa upp är risken hög att jag istället tappar allt och inte kommer ha tillräcklig motivation att resa mig igen. Jag har redan flertal gånger varit i närheten av att han inte längre kan ställa upp pga olika omständigheter under vissa perioder. Där jag då fått panik och inte alls kunnat se lösningar. Trots den rädslan har jag fortfarande varit oförmögen att förändra min situation med att börja träna på att köra igen med sällskap.

Alla planer för det finns där, att ta små myrsteg. Men ändå är det så svårt att börja och hålla igång det med bilkörningen.

Kan du ha hamnat i den här låsta situationen pga av att du har möjlighet att din pappa hjälper till så mycket? Jag hamnar väldigt lätt i ett läge att ju mera hjälp jag får med vissa saker ju värre blir mina begränsningar och problem. Måste jag göra saker och ting själv så kan jag mer än vad jag tror. Jag behöver mer ett understödjande stöd som pushar lagom mycket men som också går att lita på rycker in om det behövs men inte i onödan så att säga. För att komma framåt så behövs det också lite krav från omgivningen och på sej själv, annars är det lätt att man aldrig släpper sina fobier och sin ångest osv.

Du kanske kan försöka få en ledsagare iallafall, då är du inte lika beroende av din pappa på samma sätt och gör saker och ting själv fast med en annan person, det kan göra det lättare att bryta situationen litegrann.

 

[Johanna1988]

Jag tror verkligen steg ett är att våga dig på att köra bilen igen, få upp självförtroendet till att du kan det och ta dig iväg själv, då kanske självförtroendet även stärkts till att ta nya kontakter. Men först, hitta en bra kurator/psykolog/ samtalsteruapeut

 

[Soapbubble]

På vems gård bor du? ( Om du fortfarande bor hos dina föräldrar i samma hus eller i ett hus på gården, kanske en lägenhet i närheten av ditt jobb så du inte behöver skjuts kunde vara ett rimligt mål.)

I en sådan här tråd blir det lätt att alla, både Ts och alla andra i tråden inklusive mig själv fokuserar på det som ”inte funkar”. Vad är det som funkar i ditt liv?

 

[Redfox]

Kan han skjutsa dig en bit dvs finns det en busshållplats han kan skjutsa dig till? Du skriver också att det är jobbigt att alla ser att han skjutsar dig- kan han inte annars stanna en bit ifrån dit du ska? Jag tänker att du kan tex börja med sådana saker för att börja vara lite mer självständig?

Det är tyvärr sällan det fungerar då jag har hund och mitt jobb + intresse är där jag har med hundar så bilen är ett måste till just dessa grejer.

Men jag har andra intressen och utbildningar som inte är hund, där brukar han redan nu bara skjutsa mig dit lämna mig själv där sen hämta mig när jag är klar. Så framsteg sker.

 

[Redfox]

På vems gård bor du? ( Om du fortfarande bor hos dina föräldrar i samma hus eller i ett hus på gården, kanske en lägenhet i närheten av ditt jobb så du inte behöver skjuts kunde vara ett rimligt mål.)

I en sådan här tråd blir det lätt att alla, både Ts och alla andra i tråden inklusive mig själv fokuserar på det som ”inte funkar”. Vad är det som funkar i ditt liv?

Min pappas, jag bor själv i ett av husen. Flytt finns inte med i beräkningen även om jag själv tänkt tanken att ett tillfälligt boende i stan skulle underlätta att jobba med att få bort social fobin. Men det är inte tänkbart med flytt, vill bo på landet, har flera djur, samt mitt jobb har inte en fast plats utan är på olika platser ganska ofta och det är långt hemifrån. En flytt så långt bort skulle innebära att jag tappar all familj och hjälp. Vilket inte är något jag vill.

Vad som funkar är väl att jag klarar mig till 90% själv i hemmet och alla sysslor där kring, tar ansvar över mig och andra. Gör mitt arbete och jobbar på andra sätt att utveckla mig själv.

Samtidigt som jag inte fullt ut gör det heller, trots att läget är bra och jag mår bra och har motivation och positivt tänkande nu så känns det ändå när är det man ska ta vidare hjälp? När man mår bra i en dålig situation eller när man mår sämre i en dålig situation?

 

[Redfox]

Kan du ha hamnat i den här låsta situationen pga av att du har möjlighet att din pappa hjälper till så mycket? Jag hamnar väldigt lätt i ett läge att ju mera hjälp jag får med vissa saker ju värre blir mina begränsningar och problem. Måste jag göra saker och ting själv så kan jag mer än vad jag tror. Jag behöver mer ett understödjande stöd som pushar lagom mycket men som också går att lita på rycker in om det behövs men inte i onödan så att säga. För att komma framåt så behövs det också lite krav från omgivningen och på sej själv, annars är det lätt att man aldrig släpper sina fobier och sin ångest osv.

Du kanske kan försöka få en ledsagare iallafall, då är du inte lika beroende av din pappa på samma sätt och gör saker och ting själv fast med en annan person, det kan göra det lättare att bryta situationen litegrann.

Så kan det säkert vara, samtidigt blev det ju så med automatik ifrån tonåren upptill vuxen ålder. Tog körkort sent.

Jag har stöd ifrån flera håll inom familjen/anhöriga och haft i flera år men det fungerar inte eller snarare är inte tillräckligt.

Att min pappa pushar för att få mig att köra har tyvärr haft negativ effekt antagligen för att det sitter i ifrån barndomen och dålig skolgång där han försökte pusha mig till skolan (som ofta slutade på dåliga sätt) men som aldrig gav effekt. Sedan är det som att beteendet kommit över på bilkörningen. Både hans reaktioner och mitt beteende.

Så hans positiva pushande kan istället trigga mig, detta har vi dock diskuterat och försökt hitta andra strategier.

Ledsagare skulle tyvärr inte heller fungera då det skulle förstöra i arbetet mm. Till annat kanske går men inte jobb mm.

 

[Grazing]

Så kan det säkert vara, samtidigt blev det ju så med automatik ifrån tonåren upptill vuxen ålder. Tog körkort sent.

Jag har stöd ifrån flera håll inom familjen/anhöriga och haft i flera år men det fungerar inte eller snarare är inte tillräckligt.

Att min pappa pushar för att få mig att köra har tyvärr haft negativ effekt antagligen för att det sitter i ifrån barndomen och dålig skolgång där han försökte pusha mig till skolan (som ofta slutade på dåliga sätt) men som aldrig gav effekt. Sedan är det som att beteendet kommit över på bilkörningen. Både hans reaktioner och mitt beteende.

Så hans positiva pushande kan istället trigga mig, detta har vi dock diskuterat och försökt hitta andra strategier.

Ledsagare skulle tyvärr inte heller fungera då det skulle förstöra i arbetet mm. Till annat kanske går men inte jobb mm.

Det är ju så att för att hitta en förändring så måste man hitta anledningen lite till att det är som det är och sen göra aktiva val. Visst kan man falla in i vanor och beteenden men det går att bryta det om man vill det, problemet är ju ofta att bryta tryggheten är svår hur dåligt man än mår i den.

Vet att det inte bara är att flytta men ni kan sätta upp tydliga gränser, jag tror du nog mycket väl kan bli mer lösningsorienterad om du kommer ifrån den, vad det nu verkar vara. lite osunda relationen till din pappa. Det är snällt att han vill hjälpa men går det inte framåt så måste man testa andra sett, om man vill.

Tänker att ni kan komma fram till att han tex inte ska pusha dig om körkort eller tjata eller ens fråga om ifall han ska hjälpa till osv, låt det hänga på dig istället. Och låta dig hitta själv lösningar att komma dit du vill, måste du ha skjuts så fråga om du måste men lev inte med att det är självklart att han kan eller vill så försök hitta alternativ.

Ledsagare tror jag hade varit utmärkt för dig, dom följer ju dock inte med till jobbet utan är med en i vardagen så att man kommer ut. typ som att handla osv eller vart man nu vill gå. Då kan din pappa vara ett stöd bara och stötta i det du väljer att göra istället för att ha ansvaret för att du gör något så att säga.