Ja, jag är ju med i vägföreningen, tex. Och jag hälsar ju på alla som man ska på landet. Och jag brukar bjuda när mina persikor är mogna på trädet.och @Petruska jag tycker inte det är så konstigt. Jag åker oftast till min stuga när jag vill vara ifred alltså söker jag inte umgänge med omgivningen när jag är där, dessutom är jag rätt privat i vanliga fall. De andra i mitt stugområde verkar umgås, men jag har liksom inget större intresse vi är dessutom på ganska olika platser i livet (de är nästan alla pensionärer med extra familjer som minglar runt). Ju fler de är och mer ute ju mer är jag inne och håller mig undan. Jag deltar snällt på alla städningar och samtalar med folk och hälsar och så. Men jag håller mig för mig själv.
Men då pratar vi om samma hälsningsfraser i decennier. Det händer aldrig något i relationerna. Jag tänker helt enkelt att de kulturella skillnaderna i landet är MINST lika stora mellan olika grupper av "svenskar sedan generationer", som mellan olika etniciteter inom landet. Tex de iranska grannarna i stan är mycket lättare att känna gemenskap med.
Jag har läst någonstans att stadsbor känner sig mer lika stadsbor i andra länder än landsbygdsbor i sitt eget land. Men det är ju på gruppnivå, inte individnivå.