Arbetsgivare har rätt att kräva god hälsa?

För att svara på frågan : Nej AG har inte rätt att säga upp ngn för att den inte lever hälsosamt.

AG kan säga upp pga av arbetsbrist om personen blir så oförmögen av ngt så arbetstagaren inte kan utföra något arbete på sitt jobb.

Ansvaret på AG blir ofta orättvist då 14 dagars perioden ska betalas av AG (14-1) om den anställde har en riskfylld livsstil- tex åker snowboard på fritiden bryter nyckelbenet 3 ggr / säsong OCH är hemma för det- nu brukar de snowboardåkare jag känner och gör det gå till jobbet ändå... Att man äter sig till att inte kunna utföra sitt jobb är ju mycket ovanligare än att man stressar så mycket med hemma grejjer så att man inte får vila någon gång och så bränner ut sig och är hemma från jobbet...
 
Det är ingen jag tänker på. Hade en diskussion med några vänner, att arbetsgivaren har ett enormt ekonomiskt ansvar för de personer som jobbar där. (vilket är OK för mig). Och då kom frågan upp hur mycket kan AG kräva av de som jobbar där.
I denna tråd tycker jag att det låter som att övervikt och fetma inte alls är något hälsoproblem.

Det är ganska stor skillnad på att anse att fetma är ett hälsoproblem och att anse att man ska ge folk sparken som är överviktiga.
 
Ska vi hårddra det hela så är det få som har så hög frånvaro som småbarnsföräldrar, tycker någon att vi ska börja avskeda folk till höger och vänster för att de insjuknar pga stress och sjuka barn?
Exakt det som jag tänkte på. Även om jag är överviktig med sjukdomar är jag inte i närheten av frånvaro som småbarnsföräldrar har. Om vi bortser från Vab pch sjukdom så har jag sett många mammor med små barn som blivit utbrända, har hög frånvaro, ät stressade etc.
Så krasst om jag s arbetsgivare inte vill ha frånvaro ska jag undvika att ha föräldrar anställda. Kanske ska undvika kvinnor i barnafödande ålder.
 
Just vad gäller barnalstrande, är det ju faktiskt något för framtiden. Det krävs ny arbetskraft för att samhället (och företaget) ska överleva. Ett slags nödvändigt ont, om man så vill.

Att ha någon som äter sig till ohälsa eller dricker sig till sjukdom är däremot inget som behövs på sikt inför framtiden. Det är bara en belastning och kostnad.
 
Frågan är ju då vem man ska anställa?
Inte någon som är småbarnsförälder eller kvinna i barnafödande ålder.
Inte någon överviktig, ingen rökare.
Ingen som å andra sidan tränar mkt heller eller som är aktiv med snowboardåknkng/ skidåkning etc då dessa har högre risk för andra skador etc.
 
Just vad gäller barnalstrande, är det ju faktiskt något för framtiden. Det krävs ny arbetskraft för att samhället (och företaget) ska överleva. Ett slags nödvändigt ont, om man så vill.

Att ha någon som äter sig till ohälsa eller dricker sig till sjukdom är däremot inget som behövs på sikt inför framtiden. Det är bara en belastning och kostnad.
Visst är det,
Men samtidigt är det en kostnad för den enskilde arbetsgivaren.
 
Visst är det,
Men samtidigt är det en kostnad för den enskilde arbetsgivaren.

Absolut, och det är inte oviktigt hur man löst barnomsorgen. Det får man inte fråga om, men det går att luska i de detaljerna ändå, på en anställningsintervju. Jag vill nog mena att den som har goda chanser att få sjuka barn omhändertagna av t ex ickearbetande mormor har en bättre ställning än den ensamstående utan någon bekant som kan ta ett sjukt barn.
 
Just vad gäller barnalstrande, är det ju faktiskt något för framtiden. Det krävs ny arbetskraft för att samhället (och företaget) ska överleva. Ett slags nödvändigt ont, om man så vill.

Att ha någon som äter sig till ohälsa eller dricker sig till sjukdom är däremot inget som behövs på sikt inför framtiden. Det är bara en belastning och kostnad.
Fast varför skulle jag som arbetsgivare vilja ta smällen av att ha en småbarnsförälder enbart för att det på sikt är bra för samhället, här och nu är det dåligt för mitt företag? Kan jag kräva att folk inte får syssla med hästar, utförsåkning, köra MC, racing, hoppa fallskärm eller dyka? Vi har en nyanställd på jobbet, vältränad kille som även har insamlingar till välgörenhet genom sitt idrottande, han har under det här året som nyanställd haft en högre sjukfrånvaro än hela avdelningen tillsammans, om man räknar bort småbarnsföräldrarna. Vill vi ha personer som tränar mycket?
 
På vilket sätt menar du att övervikt påverkar arbetsprestationen? När tycker du att en arbetsgivare kan börja ha synpunkter på det? Vid ett visst antal kilo? BMI? Eller vad?
Arbetsgivaren kan ha synpunkter när någons arbetsprestation påverkas. Oavsett orsaken till att prestationen påverkas. Oftast blir det ju rehabiliteringsåtgärder i och med att någons sänkta prestation ofta resulterar i sjukskrivning.

Jag har i mitt jobb varit med om att just övervikt påverkar arbetsprestationen; personen får sänkt arbetsförmåga; kan inte utföra vissa uppgifter osv. Och där har vi agerat utifrån rehabiliteringsperspektiv.
 
Fast varför skulle jag som arbetsgivare vilja ta smällen av att ha en småbarnsförälder enbart för att det på sikt är bra för samhället, här och nu är det dåligt för mitt företag? Kan jag kräva att folk inte får syssla med hästar, utförsåkning, köra MC, racing, hoppa fallskärm eller dyka?

En anställningsintervju kan säga SÅ mycket.

Dels beror det ju givetvis på kompetens. Jag har varit med om att man anställt en extremt frånvarande person, just för den unika kompetensen (sjubarnsförälder med resande make/maka). Fördelarna utkonkurrerade de otroligt stora nackdelarna (det kunde gå månader mellan gångerna man såg personen på kontoret). Det sågs ändå som en fördel för kontoret att ha personen i gruppen.

Nej, det blir nog svårt att ställa krav på redan anställda. Däremot kan man ju alltid som arbetsgivare ta ett nyanserat samtal med den anställde.
 
Jag ser fetma, stor viktuppgång som symptom (ibland biverkning) på något annat så frågan är väl varför den anställda går/gått upp i vikt? Får man sparka ngn som drabbats av tex stress och ångest? Hur möter man en anställd som drabbas av psykisk ohälsa? :)
Samma skyldigheter gäller vid psykisk ohälsa som fysisk. Arbetsgivaren har rehabiliteringsansvar och samma ansvar som för fysiskt sjuka.

Även alkoholism kan ha sin grund i psykiska problem.
 
Där är ett utmärkt alibi för att lägga sig i enskilda personers livsföring. Det är ju t o m tvingande för arbetsgivaren att göra det!

Det kan det vara; ett "alibi" alltså. Men inte så länge hen inte är sjuk eller får svårigheter att prestera på grund av sin livsföring.

Och det kanske är rimligt?
 
Du kan inte jämföra missbruk med övervikt/dålig kondis/ohälsosamt leverne. Varför? Ja för det första är ju narkotika olagligt, det går inte ur kroppen så personen kommer vara påverkad på jobbet även om denne inte intar narkotikan på arbetstid.
Alkoholmissbruk brukar leda till hög frånvaro, personen kanske inte fungerar på jobbet pga baksmälla och ibland kan även alkohol finnas kvar i blodet på arbetstid. Att vara påverkad på arbetstid medför en risk i många arbeten där fokus är viktigt, eller framförande av fordon. Jag har också jobbat på arbetsplatser där man inte får vara bakis då vi jobbat med missbruksvård. Att vara påverkad kan alltså bli en fråga om att personen gör något olagligt.

Är hälsofrågan endast förknippad med övervikt? En person med dåliga sömnvanor som inte kan hålla fokus då? Kanske somnar på sitt pass? Bör inte den personen utredas? En smal person med grymt dålig kondis dom inte orkar bära kartongerna på jobbet eller springa så som behövs? En diabetiker som missköter sin mat så denne blir sjuk? Någon som tokbantar och därför får yrsel/näringsbrist och inte funkar som den ska? Varför snöa in sig på enbart övervikt när det finns många fler hälsorelaterade tillstånd som påverkar jobbet.

Gällande viktfrågan kan ju arbetsgivaren alltid uppmuntra till viktminskning om det nu skulle spåra ur. Kanske betala medlemsskap i viktväktarna? Gymkort, hälsofrämjande insatser.

Jag tycker dock trådstarten känns onödig när du försöker linda in det och prata om hälsosam livsstil men sen handlar det enbart om fetma.

Jag säger såhär: VAD bristande arbetsförmågan beror på spelar mindre roll.

Däremot kan ha olika regelverk att följa som ag beroende på hur denna brist i arbetsförmågan ger sig uttryck. Berta som somnar på sitt jobbpass får ett samtal där det klargörs att det inte är ok. Om Berta då säger att hon har något slags hälsoproblem så är arbetsgivaren skyldig att starta en rehabiliteringsprocess. Om Berta däremot inte har någon förklaring (eller tycker det är väl ok att hon sover lite på jobbet); då kan ag varna och därefter säga upp henne om det händer igen.

Om Berra har övervikt så är det inget problem i sig; om han däremot börjar få hälsoproblem och inte kan utföra vissa arbetsuppgifter; då har arbetsgivaren skyldighet att starta en rehabprocess.
 
För att svara på frågan : Nej AG har inte rätt att säga upp ngn för att den inte lever hälsosamt.

AG kan säga upp pga av arbetsbrist om personen blir så oförmögen av ngt så arbetstagaren inte kan utföra något arbete på sitt jobb.
Jag kan inte låta bli att påtala att det heter inte arbetsbrist när en enskild sägs upp på grund av bristande arbetsförmåga. Då heter det att personen sägs upp av "personliga skäl". De personliga skälen i en process där någon fått en sänkt arbetsförmåga pga sjukdom innebär att personen inte "kan utföra arbete av betydenhet" hos arbetsgivaren. Personliga skäl är ett samlingsnamn; det kan bero på sänkt arbetsförmåga pga sjukdom, det kan bero på misskötsamhet också.

Jag ser titt som tätt att det kallas arbetsbrist eller "personlig arbetsbrist", men det heter inte så rent juridiskt. Arbetsbrist är en helt annan sak. Det är när en arbetsgivare t ex minskar antalet anställda på grund av att de lägger ner en del av verksamheten. Och då är det en massa andra regler kring det; gällande turordningslistor mm.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Fågelobservationer
  • Flytta med utekatt
  • Akvarietråden V

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp