Jag tror att du har problemet här... Skolan i största allmänhet verkar vara experter på att döda all glädje med matte, alltså flyr man allt som har med matte att göra. De som jag hör pratar om ett intresse i matematik har det trots skolan, inte tack vare skolan. Nu är min yngsta rätt ung än så länge men han har ärvt sin fars matematiska sinne, jag hänger inte med hur de tänker, jag har svårt att få ihop det utan papper och penna och tydliga tecken, de tänker flera steg åt gången och finner glädje i tal
Men den skolans sätt att hantera sonens matematiska intresse är att försöka döda det med mängdträning i sånt han redan kan. Ta exempel som gångertabellen, han har kunnat 1-10 sen åk 1 typ men ändå ska han traggla gångertabellen varje vecka för det är andra elever i klassen som inte kan den..
Han är så trött på den så han håller på att krevera, så hemma vände vi på det och frågade om bråktal, vilket han snabbt förstod, nackdelen är att han nu börjar ledsna på det när övriga klassen börjar med bråk osv. Han ser fram emot hösten då han byter skola och får göra matteprov i början av terminen och får fortsätta framåt i den takt han själv vill utan att bromsas av en klass. Vi peppar för civilingenjör redan nu, även om han ännu inte riktigt har grepp om vad det innebär.
