Arv,f-kassan och soc

[Inte_Ung]

Om man jobbar åt sig själv då?

Man får inte jobba i eget företag när man är sjukskriven.
Så det är samma sak där.

 

[Korven]

Man får inte jobba i eget företag när man är sjukskriven.
Så det är samma sak där.

Hm, misstänkte väl det. Svårt när man får veta för mycket om sånt.

 

[Inte_Ung]

Att vara deprimerad eller ha psykiska besvär var inte ursäkt nog tydligen, då var man bara lat och kom man iväg till stallet en dag så skulle man lika gärna gått till jobb/skola.

Så fungerar det ju inte.
När psyket sviker så kan det vara helt omöjligt att passa en tid och det fungerar inte i arbetslivet.
Det kan vara omöjligt att säga om man kommer överhuvud taget.

Därför så verkar det så konstigt att klara av att mocka 25 boxar med kravet att det skall bli gjort samma dag.

 

[Kattennizze]

Jag tror att väldigt få människor fuskar, utan de har nästan alltid ett skäl till att ha nedsatt arbetsförmåga. Däremot tycker jag en sak är väldigt underlig, om man har långvarig kronisk smärta i rörelseapparaten får man ofta deltidssjukskrivningar/pensioner. Men däremot om man har ångest och depressioner får man nästan alltid heltidssjukskrivningar med en helt nedsatt arbetsförmåga. Det är nästan så att jag tror att man fortfarande 2015 inte ser psykisk ohälsa som något biologiskt också och att man därmed skulle nöja sig med en deltidssjukskrivning ist för en heltid, vilket är så mycket bättre på lång sikt för individen.

 

[sjoberga]

Om man jobbar åt sig själv då?

Då får man starta eget. Självklart finns det ett litet utrymme att ha en hobby även om man är sjuk.

 

[sjoberga]

Jag tror att väldigt få människor fuskar, utan de har nästan alltid ett skäl till att ha nedsatt arbetsförmåga. Däremot tycker jag en sak är väldigt underlig, om man har långvarig kronisk smärta i rörelseapparaten får man ofta deltidssjukskrivningar/pensioner. Men däremot om man har ångest och depressioner får man nästan alltid heltidssjukskrivningar med en helt nedsatt arbetsförmåga. Det är nästan så att jag tror att man fortfarande 2015 inte ser psykisk ohälsa som något biologiskt också och att man därmed skulle nöja sig med en deltidssjukskrivning ist för en heltid, vilket är så mycket bättre på lång sikt för individen.

Starkt gilla.

 

[ainasoja]

Så fungerar det ju inte.
När psyket sviker så kan det vara helt omöjligt att passa en tid och det fungerar inte i arbetslivet.
Det kan vara omöjligt att säga om man kommer överhuvud taget.

Därför så verkar det så konstigt att klara av att mocka 25 boxar med kravet att det skall bli gjort samma dag.

Behöver inte bara gälla dom som har psykiska besvär... Jag har inget problem med mitt psyke men vissa dagar sover jag bort.

Många ser inte hur dom som är sjuka lever egentligen. Jag kan ta ett ex! Min lillasyster tycker jag lever ett aktivit liv och aldrig är hemma och vilar utan bara ränner runt hela tiden. Det är den fasaden jag har utåt! Tror inte att någon vill vet hur jävla ynklig jag är merparterna av dagarna. Jag sover bort mitt liv pga värk och både psykisk och fysisk fatigue men jag klagar inte öppet om det till alla jag känner eller umågs med.

 

[MJLee]

Apropå det här med husdjur, jag var sjukskriven, aktivitetsstöd om vartannat bla bla. Jag är för det mesta en mycket rationell människa som hur dåligt jag än mår kan diskutera mitt mående lugnt och analytiskt - ju värre det blir desto mer distans får jag och jag gråter aldrig, aldrig. Men just före ett besök hos psykolog var jag hos vet och fick veta att Nikita, min katt, hade dåliga njurvärden och jag var helt övertygad om att hon hade akut njursvikt och var döende. Jag satt och grät helt hysteriskt under hela besöket (nu visade det sig att det var UVI och efter antibiotika och ett halvår med njurfoder mådde hon prima) att om Nikita dog skulle allt vara slut.

Det slutade med att när man gjorde upp en krisplan så var nummer ett på listan att min vet skulle ringa psykologen/vården om något hände Nikita så att de kunde ingripa akut. Snacka om obekvämt samtal med Nikitas vet.

 

[sjoberga]

Jag tror att väldigt få människor fuskar, utan de har nästan alltid ett skäl till att ha nedsatt arbetsförmåga. Däremot tycker jag en sak är väldigt underlig, om man har långvarig kronisk smärta i rörelseapparaten får man ofta deltidssjukskrivningar/pensioner. Men däremot om man har ångest och depressioner får man nästan alltid heltidssjukskrivningar med en helt nedsatt arbetsförmåga. Det är nästan så att jag tror att man fortfarande 2015 inte ser psykisk ohälsa som något biologiskt också och att man därmed skulle nöja sig med en deltidssjukskrivning ist för en heltid, vilket är så mycket bättre på lång sikt för individen.

Jag tror att det hänger ihop med att det är svårare att tekniskt bedöma psykiska sjukdomar. Det är helt enkelt lätt att vara simulant och inte låtsas att man orkar ett skit, för att man inte vill. Därmed inte sagt att alla eller många är simulanter och just därför blir det så svårt.

Men många sjuka underskattar gravt sin arbetsförmåga. Ett annat problem är att arbetsmarknaden idag har förtvivlat svårt att använda dessa enorma resurser på ett bra sätt. Normen om prestation är så stark.

 

[Kattennizze]

Jag tror att det hänger ihop med att det är svårare att tekniskt bedöma psykiska sjukdomar. Det är helt enkelt lätt att vara simulant och inte låtsas att man orkar ett skit, för att man inte vill. Därmed inte sagt att alla eller många är simulanter och just därför blir det så svårt.

Men många sjuka underskattar gravt sin arbetsförmåga. Ett annat problem är att arbetsmarknaden idag har förtvivlat svårt att använda dessa enorma resurser på ett bra sätt. Normen om prestation är så stark.

Nja, det finns många mätinstrument för att bedöma grad av psykisk ohälsa, däremot hinns de nog knappast att använda inom iaf primärvården. Jag tror att du mera har rätt ang arbetsmarknaden, vem vill anställa folk med ångest? Det är så läskigt och stigmatiserande ffa inom den offentliga sektorn som väl är sämst på att anställa folk med olika funktionshinder. Då är det "lättare" att sjukskriva på heltid så blir man av med problemet och slipper också ta en jobbig konflikt med en patient. FK ska ju ändå bedöma det hela sen. Jag tycker det är bisarrt hur folk kan gå sjukskrivna på heltid, det borde vara förbehållet de som verkligen behöver det, typ dödlig cancer etc.

 

[sjoberga]

Nja, det finns många mätinstrument för att bedöma grad av psykisk ohälsa, däremot hinns de nog knappast att använda inom iaf primärvården. Jag tror att du mera har rätt ang arbetsmarknaden, vem vill anställa folk med ångest? Det är så läskigt och stigmatiserande ffa inom den offentliga sektorn som väl är sämst på att anställa folk med olika funktionshinder. Då är det "lättare" att sjukskriva på heltid så blir man av med problemet och slipper också ta en jobbig konflikt med en patient. FK ska ju ändå bedöma det hela sen.

Det jag tror är svårare att mäta är inte själva sjukdomen, utan vilka konsekvenser det har för arbetsförmågn. Jag uttryckte mig klumpigt för jag tror inte att det är många som simulerar sig igenom själva diagnosen, utan simulerar sig till en lägre konstaterad arbetsförmåga än skäligt.

 

[cirkus]

Så länge man är sjuk en kort period och inte ska prövas mot hela arbetsmarknaden så finns ingen absolut konflikt.

Men det sticker ändå i ögonen att vissa är sjukskrivna, gör jobb på sin fritid, när en ensamstående sliter ont som städare på övertid för bara lite mer pengar för sin överlevnad och inte hinner nån fritid alls.

Står man då och säger att man inte kan jobba, för då hinner man inte rida, så bör man få en käftsmäll. Av rättsapparaten.

Sen om det handlar om att hand om en enda egen häst eller hund, så är det en sak. Om det är precis vad man orkar så ligger ändå arbetsförmågan på bara 10% eller så.

I mitt fall så handlade det om rehab efter en stroke. Jag hade kunnat tära på samhället genom att bo på sjukhem och gå i deras verksamhet - men jag mockade, ryktade, red, gick med hundarna och plockade svamp mycket hellre. Jag var sjukskriven i tre månader på heltid efter 5 veckor började jag jobba för jag kunde.

Vad jag vill säga med allt detta är att det är inte svartvitt. I mitt fall var det som tillhör mitt liv det som gjorde att jag blev frisk fortare. hade jag hamnade på sjukhem hade jag fan dött av ren tristess - de hade kunnat ha hur många aktiviteter som helst, men jag hade skrynklat ihop

 

[Kattennizze]

Det jag tror är svårare att mäta är inte själva sjukdomen, utan vilka konsekvenser det har för arbetsförmågn. Jag uttryckte mig klumpigt för jag tror inte att det är många som simulerar sig igenom själva diagnosen, utan simulerar sig till en lägre konstaterad arbetsförmåga än skäligt.

Mm fast det är ju lite syftet med att använda mätinstrument, att kunna bedöma arbetsförmågan. Och för vana bedömare är det ganska enkelt. Däremot är det inte lika enkelt att förklara för patienten kanske och ta en potentiell konflikt. Där tror jag delvis problemet är. Sen är det så att ryktet går dessvärre, vilka doktorer som lättast sjukskriver en. Det blir ju en födkrok, dessvärre och fullständigt förödande på längre sikt för den enskilda individen. Och det tycker jag, som är så långt ifrån höger politiskt som man kan komma, typ.

 

[Niyama]

Nu har jag inte jag varit med om år efter år på arbetsmarknaden osv, men jag har varit sjukskriven i flera månader. Och det må låta udda, men jag blev faktiskt lättad när jag fick problem med hjärtat. Jag kände att äntligen hade jag en så kallad "giltig" anledning till att vara sjukskriven ur samhällets perspektiv. Att vara deprimerad eller ha psykiska besvär var inte ursäkt nog tydligen, då var man bara lat och kom man iväg till stallet en dag så skulle man lika gärna gått till jobb/skola. När i själva verket det blev 100ggr värre när man isolerade sig hemma eller låg i sängen.

Det är tur att inte alla ser på det så, utan t.ex. min läkare på hjärtintensiven förstod verkligen att jag behövde komma iväg till min häst några timmar per dag eftersom hon själv har hästar och vet att det gör en hel del för den psykiska hälsan. Jag har inte längre psykiska problem som förr (tack och lov), och det är till mestadels för att jag listade ut att jag var tvungen att ta mig ur huset och göra någon nytta för att känna mig duglig, så jag förstår verkligen hur t.ex. TS resonerar med att behålla hästen (fast kanske inte om man vill gå på soc samtidigt).

Min fetning: enligt vem? Jag har varit sjukskriven i flera omgångar och jag har aldrig hört någon ens antyda att jag är lat (sjukskrivningarna har handlat om PTSD och ibland även depression). Varken privatpersoner, läkare, soc eller FK har antytt något sådant. Både soc och FK har uppmuntrat aktiviteter jag mår bra av och jag har i vissa fall kunnat söka extra bidrag till dessa (t.ex. red jag ett tag en kompis häst och fick då bidrag till busskort).

Nu har jag aktivitetsersättning vid förlängd skolgång och efter två terminer kraschade jag helt i våras, blev sjukskriven igen och har varit det sen dess. Ska börja plugga deltid igen i början på december och hade nyligen möte med FK och läkare, jag sa att 25 % känns lite lite, 50 % kanske funkar. Då sa de att de skriver 25 % och så får jag plugga mer om jag känner att det funkar. Alltså min uppfattning är att FK och vården snarare "bromsar", alltså försöker få mig att ta det lite lugnt och känna efter vad som funkar. Aldrig någonsin har någon antytt att jag är lat. Jag kanske bara har haft tur, jag vet inte.

 

[Kattennizze]

Min fetning: enligt vem? Jag har varit sjukskriven i flera omgångar och jag har aldrig hört någon ens antyda att jag är lat (sjukskrivningarna har handlat om PTSD och ibland även depression). Varken privatpersoner, läkare, soc eller FK har antytt något sådant. Både soc och FK har uppmuntrat aktiviteter jag mår bra av och jag har i vissa fall kunnat söka extra bidrag till dessa (t.ex. red jag ett tag en kompis häst och fick då bidrag till busskort).

Nu har jag aktivitetsersättning vid förlängd skolgång och efter två terminer kraschade jag helt i våras, blev sjukskriven igen och har varit det sen dess. Ska börja plugga deltid igen i början på december och hade nyligen möte med FK och läkare, jag sa att 25 % känns lite lite, 50 % kanske funkar. Då sa de att de skriver 25 % och så får jag plugga mer om jag känner att det funkar. Alltså min uppfattning är att FK och vården snarare "bromsar", alltså försöker få mig att ta det lite lugnt och känna efter vad som funkar. Aldrig någonsin har någon antytt att jag är lat. Jag kanske bara har haft tur, jag vet inte.

Jag har varit sjukskriven i närmare tio ÅR av samma anledning som du. Ingen sa heller att jag var lat. Däremot kan jag nu såhär i efterhand konstatera att det var tio förlorade år det och helt vansinnigt att låta en ung människa som jag var då och dessutom högutbildad gå och vara sjukskriven på heltid. Deltid, absolut, men inte heltid. Nu arbetar jag och har pluggat in en till krävande utbildning på helfart. Och så mycket bättre arbetsförmåga har jag knappast nu än då för snart tio år sen utan mer haft turen att träffa rätt folk som hjälpt mig vidare. Dessutom har jag tre småbarn numera också. Heltidssjukskrivningar skapar fler problem (utom i vissa fall givetvis ) än de hjälper.

 

[Rosett]

Jag tror att väldigt få människor fuskar, utan de har nästan alltid ett skäl till att ha nedsatt arbetsförmåga. Däremot tycker jag en sak är väldigt underlig, om man har långvarig kronisk smärta i rörelseapparaten får man ofta deltidssjukskrivningar/pensioner. Men däremot om man har ångest och depressioner får man nästan alltid heltidssjukskrivningar med en helt nedsatt arbetsförmåga. Det är nästan så att jag tror att man fortfarande 2015 inte ser psykisk ohälsa som något biologiskt också och att man därmed skulle nöja sig med en deltidssjukskrivning ist för en heltid, vilket är så mycket bättre på lång sikt för individen.

Att man ger heltidssjukskrivning vid depression kan ju bero på att arbete kan leda till ett självmord. Depression är en allvarlig sjukdom och inget att ta lätt på. Ca fem gånger fler dör i självmord än i trafiken. http://www.dn.se/debatt/en-ny-myndighet-maste-satta-stopp-for-sjalvmorden/

Sen undrar jag vad du har för källa på ditt påstående? (Har strukit under det).

 

[GotAsecret]

Jag vet inte om jag vågar mig in i tråden igen, men jag försöker, eftersom tråden tagit en ny vändning.

Jag tänker som så också, att de som faktiskt är sjukskrivna på heltid får en tämligen usel ersättning på så vis att vårt arbete med att hålla oss på banan inte pågår mellan 08-17.
Utan oftast dygnet runt, året om.
Och för det får man en summa att överleva på. Jag hade gärna stängt av problematiken och "gått hem" kl.16 för att sen leva ett "normalt" liv.

Ibland kanske man kan unna sig att göra saker man vet tar hårt på en, för att kunna göra något som känns roligt/bra, även om man sen vet att man är däckad i flera dygn. Eller bara få miljöombyte, komma hemifrån.
Och då är det ju aktiviteten som folk ser, inte "biverkningarna". Det är ett rätt högt pris att betala, men ger omväxling och att man väljer att göra det därför.
Jag är sjukskriven 100% och har varit det sen jag gick ut gymnasiet 2005. Har således aldrig jobbat. Och anses inte arbetsför, däremot vet de vad jag har för intressen och att jag kommer vilja utbilda mig och fortsätta med det "ja, det tycker jag verkligen du ska göra, det verkar passa dig jättebra! men utbildningarna får du ju stå för själv". Inget som helst ifrågasättande.

Jag anar att det sticker sjukt mycket i folks ögon att jag tränar som jag gör dessutom; 1-2 tuffa träningspass av varierande sort om dagen. Men jag säger det, att jag vilar (gör inte ett skvatt mer än nödvändigt. I bästa fall lagar jag mat och/eller går en promenad ) 22-23 timmar om dygnet.
FK uppmuntrar det till 100% och när jag hade akt.ers. betalade de gymavgiften rakt av för att de såg hur bra jag mådde + att jag stärktes både inifrån och ut.
Enda kravet jag fick från AF i somras när jag blev utförsäkrad i tre månader (då fick jag dessutom "klara mig" på 7.000:- /månad) var "vi vill att du fortsätter träna som du gör i sommar. Så mycket du kan och vill!" några andra krav hade de inte.
Jag har även haft medryttarhästar, varav fk faktiskt betalade för en av dem (betalning till ägaren samt. busskort för att ta mig dit) och jag har alltid varit öppen med vad jag gör mot dem.
Jag skäms inte. Min problematik syns inte mycket utåt, jag ifrågasätts så fort det kommer på tal "vad jobbar du med då?" - Ingenting, är sjukskriven. "varför då?? Du som ser så pigg och frisk ut!". Och ja, det gör jag, det vet jag.
Och jag känner mig pigg och frisk i det stora hela, även om sanningen är en helt annan.
Så vitt jag vet har ingen ifrågasatt min rätt till ersättning eller om jag är en "såndär bidragsfuskare". Och det är jag glad för, väldigt glad.
Jag kommer aldrig kunna stå till arbetsmarknadens förfogande, det är vi alla rörande överens om, men vi är också överens om att jag ändå ska leva livet som om jag vore på väg dit.
Och det gör jag, varje dag. Jag utgår ifrån mitt bästa, alltid.
Och jag hoppas att de bidragsfuskare som finns åker dit så det smäller om det.

 

[Niyama]

Jag har varit sjukskriven i närmare tio ÅR av samma anledning som du. Ingen sa heller att jag var lat. Däremot kan jag nu såhär i efterhand konstatera att det var tio förlorade år det och helt vansinnigt att låta en ung människa som jag var då och dessutom högutbildad gå och vara sjukskriven på heltid. Deltid, absolut, men inte heltid. Nu arbetar jag och har pluggat in en till krävande utbildning på helfart. Och så mycket bättre arbetsförmåga har jag knappast nu än då för snart tio år sen utan mer haft turen att träffa rätt folk som hjälpt mig vidare. Dessutom har jag tre småbarn numera också. Heltidssjukskrivningar skapar fler problem (utom i vissa fall givetvis ) än de hjälper.

Jag vet inte hur det ser ut generellt vid olika diagnoser men jag hade nog varit död och begraven om inte vården bromsat mig när jag kört på i 200 och varit på väg rakt åt helvete. Deltid hade inte funkat eftersom jag alltid känner att jag borde göra mer och har extremt höga krav på mig själv. Har behövt (försöka) släppa allt och nöja mig med att typ äta och sova. Varje gång jag försökt köra på ändå har slutat med självmordsförsök, inläggning, kaos och lång återhämtning.

 

[Kattennizze]

Jag vet inte hur det ser ut generellt vid olika diagnoser men jag hade nog varit död och begraven om inte vården bromsat mig när jag kört på i 200 och varit på väg rakt åt helvete. Deltid hade inte funkat eftersom jag alltid känner att jag borde göra mer och har extremt höga krav på mig själv. Har behövt (försöka) släppa allt och nöja mig med att typ äta och sova. Varje gång jag försökt köra på ändå har slutat med självmordsförsök, inläggning, kaos och lång återhämtning.

Exakt. Därför behövs sjukskrivning i vissa fall som t ex i ditt fall. Däremot visar studier och evidens på att långa sjukskrivningar löser absolut nada generellt. Däremot att i stället satsa alla resurser på att stötta individen på arbetet med olika åtgärder är vad man ska göra, inom vården ska man på något slussa ut folk men i stället ska man sätta folk i sysselsättning och arbete direkt och stötta dem där. Och där brister det sannerligen idag, man kastar ju bara ut frön i öknen och skiter i att vattna och det är klart som 17 att det inte funkar.

 

[Thaliaste]

Exakt. Därför behövs sjukskrivning i vissa fall som t ex i ditt fall. Däremot visar studier och evidens på att långa sjukskrivningar löser absolut nada generellt. Däremot att i stället satsa alla resurser på att stötta individen på arbetet med olika åtgärder är vad man ska göra, inom vården ska man på något slussa ut folk men i stället ska man sätta folk i sysselsättning och arbete direkt och stötta dem där. Och där brister det sannerligen idag, man kastar ju bara ut frön i öknen och skiter i att vattna och det är klart som 17 att det inte funkar.

Jag är inte säker på att jag förstod dig rätt, men jag tror jag håller med
När personer som stått utanför arbetsmarknaden, oavsett om det är pga sjukdom eller andra orsaker, ska in där behöver de mer stöd än någon som klarat sig själv på arbetsmarknaden i många år. Inte bara med arbetsuppgifterna, utan även med den personliga utvecklingen utanför arbetstimmarna. Det känns rätt självklart, utan lite sunt förnuft och en normal nivå av människokännedom. Som skattebetalare bidrar jag gärna de resurserna eftersom jag tror att samhället tjänar enormt mycket på att alla med någon förmåga i någon grad (vilket de alla flesta har) får chansen att bidra med det som den kan.