Bukefalos 25 år!

Aspergers hos kvinnor

Nej, det behöver det verkligen inte vara! Svårigheter att hantera sensoriska intryck kan vara extremt problematiskt och göra att det är nästan omöjligt att ta sig ut i samhället. Kläder som gör ont, ljud som gör ont, ljus som gör ont. Synintryck som är omöjliga att sortera. Det kan vara exakt lika hindrande som andra svårigheter, och ge en exakt lika stor funktionsnedsättning.
Jag tänkte nog på att det är mycket som går att ordna om man klarar av att prata med andra människor.
Det blir ju nästan omöjligt att reda ut det minsta lilla om man inte kan prata med någon.
 
Jag tänkte nog på att det är mycket som går att ordna om man klarar av att prata med andra människor.
Det blir ju nästan omöjligt att reda ut det minsta lilla om man inte kan prata med någon.

Med tanke på hur fruktansvärt dåliga människor är (till och med människor som är normalstörda) på att kommunicera så är "prata med människor" inte alltid något som hjälper speciellt mycket.
 
Med tanke på hur fruktansvärt dåliga människor är (till och med människor som är normalstörda) på att kommunicera så är "prata med människor" inte alltid något som hjälper speciellt mycket.
Säger du det.
Jag brukar kunna ordna det mesta via telefon hemifrån helt utan att gå ut.
 
Också en bra förklaring.
Med samma liknelse så borde man kunna sätta någon gräns för när hjälp behövs på samma sätt som med hörapparat.
Och även när hjälpen kompenserar tillräckligt för att lösa problemen, på samma sätt som hörapparat.
Det är vad som sker i en utredning (bla). Många resultat från olika deltest jämförs med resultat på samma test/skattning som en stor hög människor gjort. Resultaten är normalt fördelade i en klockformad kurva i befolkningen (dvs de allra flesta är mittemellanbra på olika saker eller har mittemellanmycket av olika egenskaper, väldigt få finns i båda extremerna av kurvan). Det går att googla normalfördelningskurva eller Bell curve. Om ens resultat är mer än väntat högt eller lågt på ett visst antal parametrar OCH svårigheter i vardagen beskrivs så ges diagnos.

Detta är såklart en lite förenklad förklaring, men dessa efterfrågade gränser för hur mycket svårigheter som kan förväntas vara funktionshindrande i en icke anpassad miljö finns.
 
Säger du det.
Jag brukar kunna ordna det mesta via telefon hemifrån helt utan att gå ut.
Telefon är ofta ännu svårare än face to face, eftersom man då inte har någon mimik över huvud taget att få hjälp av. Det kan vara näst intill omöjligt att ta till sig mimiken från den man pratar med, men det kan gå att träna upp någorlunda, men i telefon finns inget.
 
Men det är ju samma som med en hörselnedsättning. Du kan ha 2% hörselnedsättning eller 100% hörselnedsättning, men det är fortfarande en nedsättning. Samma sak är det ju med asperger/autism, du kan ha en liten funktionsnedsättning eller en total funktionsnedsättning. Har du en liten kan du fungera nästan helt oproblematiskt och har du en total kan du inte fungera alls utan hjälp.

Det är också det som gör att jag tycker att diagnosen är så svår, det är ett så oerhört brett spann av människor och nivåer av funktionsnedsättning. Nu blir man väl inte diagnostiserad om det enbart skulle vara 2% precis som @Shaggy skrev ovan, men även inom diagnoskriteriet så är det ju mycket brett.
 
Det är också det som gör att jag tycker att diagnosen är så svår, det är ett så oerhört brett spann av människor och nivåer av funktionsnedsättning. Nu blir man väl inte diagnostiserad om det enbart skulle vara 2% precis som @Shaggy skrev ovan, men även inom diagnoskriteriet så är det ju mycket brett.
Nej, jag tog ju bara en siffra för att kunna göra mitt exempel. Och det ÄR en svår diagnos, både att ha och att förstå sig på. Och alla fördomar som finns om hur en människa med autism ska vara och bete sig gör det ju inte direkt lättare.
 
Nej, jag tog ju bara en siffra för att kunna göra mitt exempel. Och det ÄR en svår diagnos, både att ha och att förstå sig på. Och alla fördomar som finns om hur en människa med autism ska vara och bete sig gör det ju inte direkt lättare.

Så är det verkligen. Min exsambo hade OCD och det är lite samma där, många har en tydlig uppfattning om diagnosen. Men det är ju också en bred diagnos som kan ta sig uttryck på väldigt många olika sätt.
 
Jag uttreddes för asperger men blev diagnostiserad med ADD och atypisk autism. Jag var ett gränsfall. Har starka drag av dom flesta aspergerdragen, men uppfyllde bara nästan det ena kriteriet.
 
Åh, det lät som ett smart system! Får jag bara ordning på att alls få in kläderna i garderoben så ska jag nog testa det... Just att få in kläder i garderob är typisk sån sak som blir lidande så fort det är mycket på jobbet. Jag har istället en påse med ren tvätt och förhoppningsvis en påse med smutsig tvätt. Tar från den rena påsen när jag lägger fram morgondagens kläder och stoppar ner i smutsiga påsen mot dagens slut. Någon garderob ser mina kläder aldrig :cautious: Kollegor som slutat nyligen gjorde det för att de inte orkade med mer än basic-saker i vardagen efter jobbet, inte hade så mycket energi för träning, träffa vänner osv utan bara kom hem, städade, lagade mat osv. Jag orkar inte ens det och gissar att det beror på att det tar längre tid för mig än för dem att återhämta sig och att det krävs mer för mig att kunna fokusera och prestera i stökig miljö.

Nu när jag varit hemma och sjuk sen i torsdags, då har jag faktiskt plockat in allt i garderoben. Inte i någon prydlig ordning dock. Älskar ordning egentligen, men hade inte energi nog att göra annat än slänga in allt på ungefär rätt hylla. Var ändå så trött efter det + byta sängkläder att jag var tvungen att vila en timme... Men ja, hade jag bara varit fysiskt frisk och haft längre paus från jobbet hade det inte varit något problem, troligen.

Hahaha, så mycket igenkänning 🙈 jag har tre maskiner ren tvätt (den mörka är snart använd igen dock 😅) på min soffa och behöver egentligen köra tre till nu. Hoppas att mina 3 lediga dagar mellan skiftveckorna lyckas råda bot på detta. Min utredare sa att en av sakerna som pekar just åt autisthållet är att man har en stor vilja att lyckas (alltså även med dessa helt basala behoven) och när man inte gör det så mår man otroligt dåligt över det. Det är liksom inte att man struntar i saker eller hela tiden tänker "jag gör det i morgon" utan viljan finns och ändå bara känns det totalt oöverstigligt. Såklart min tolkning av hennes infon utifrån min situation. Men jag kände så igen mig när vi pratade om det. Jag älskar både att ha ordning och att skapa ordning och är bra på det rent logiskt men det blir så många hinder hela tiden typ och jag tar illa vid mig och då klarar jag inget alls. Fastän jag numera är väldigt snäll mot mig själv. Det var det enda jag själv insåg jag kunde öva på när det bara blev svårare o svårare att få vardagen att fungera. Försökte ta bort allt som gav mig ångest och en bra dag är liksom när jag ätit mat. Nästa prio är sömn, det funkar tyvärr alldeles för sällan. Men också att nästa dag är en ny dag om denna blev kass.
 
Tvätt är ju typ det värsta som finns! ;)

Det är ju sju tusen steg och minst två av dem måste man nudda fuktiga/blöta kläder. Jag får rysningar och allt hår på hela kroppen reser sig bara jag tänker på det (och skriver här)

På jobbet har vi en diskmaskin till produktionsglas. Jag har bara automatiskt hämtat mina hörlurar och tagit på mig handskar innan men tänkte va fan, sluta mesa det är bara 2 flaskor och 3 mätglas. Ville bara ha det gjort innan mitt skift var slut. Åh fy fan vad jag aldrig kommer göra om det 😆 var helt kallsvettig och blev livrädd för varje gång glasen lossnade från ställningen och vattnet åkte av fastän jag ju visste det skulle komma. Tur jag var själv för jag var ganska högljudd 😅 vilken vidrig känsla bara av att tänka på det.
 
Inser att jag var otydlig.
Jag menade inte att man ska låta bli att utreda. utan mer att det inte nödvändigtvis är viktigt att få diagnosen på papper. Om man på egen hand känner att en viss diagnos stämmer på en anhörig och att det blir lättare för både personen själv och hens omgivning att hantera det dagliga livet om man gör det "som om personen hade den aktuella diagnosen", så menar jag att diagnosen på pappret är av sekundär betydelse. Det viktiga är förståelsen varför man fungerar på ett visst sätt och hur man kan underlätta för sig själv/den personen. (och jag känner att jag som vanligt har svårt att få fram exakt vad jag menar...)
Det var lite det jag menade med mitt tidigare inlägg. För mig blev din text huvudet på spiken!
Jag kommer fortsätta som vanligt med de som är familj/sammanhang/arbete.
Som du säger, tänker man så, så verkar det fungera bättre för alla, på alla sätt och på alla plan.
 
Telefon är ofta ännu svårare än face to face, eftersom man då inte har någon mimik över huvud taget att få hjälp av. Det kan vara näst intill omöjligt att ta till sig mimiken från den man pratar med, men det kan gå att träna upp någorlunda, men i telefon finns inget.
Men det är ju lika för alla.
l telefonen är alla hänvisade till vad som sägs.
Det borde väl göra situationen mer på samna nivå mellan de som talar med varandra?
 
Men det är ju lika för alla.
l telefonen är alla hänvisade till vad som sägs.
Det borde väl göra situationen mer på samna nivå mellan de som talar med varandra?

Jag tänker mig att du kan höra och tolka olika nyanser i rösten hos den du pratar med, och kanske t.o.m. se mimiken framför dig. Det kan inte jag. Jag förstår inte om den jag pratar med är allvarlig eller skämtar (nu förenklar jag lite), och eftersom jag inte heller kan se personen kan jag inte använda dens mimik för att försöka komma fram till det.
 
Men jag är lite rädd för en utredning, eftersom han är så högfungerande och inte har någon funktionsnedsättning i livet generellt. Då kanske de inte anser att han bör ha diagnos. Och om han söker svar, och får svaret att det inte är så? Jag är rädd för att det bara skulle få honom, och oss, att känna att det lilla svar vi har på hans svårigheter skulle gå upp i rök. Jag vet inte, det är svårt.
Han kan ju ha autistiska drag helt utan att ha en diagnos, den möjliga förklaringen på hans svårigheter försvinner inte bara för att de inte bedöms tillräckligt stora. Men om man inte behöver vård, behöver man då ett svar? Några av de med autistiska drag kanske hamnar precis utanför en diagnos, det är inte svartvitt "har" och "har inget av det alls", för vården svarar väl mest på frågan om och vilken hjälp man behöver, inte vem man är.
 
Han kan ju ha autistiska drag helt utan att ha en diagnos, den möjliga förklaringen på hans svårigheter försvinner inte bara för att de inte bedöms tillräckligt stora. Men om man inte behöver vård, behöver man då ett svar? Några av de med autistiska drag kanske hamnar precis utanför en diagnos, det är inte svartvitt "har" och "har inget av det alls", för vården svarar väl mest på frågan om och vilken hjälp man behöver, inte vem man är.

Nej, det vet jag såklart, att han är ju densamme med sina svårigheter oavsett vad vården säger. Det är väl just därför jag själv är tveksam till utredning, att en utredning utan diagnos lätt kan tolkas som att "då var det ingenting". Även om det inte är så, så är det nog ganska enkelt att gå i den fällan. Jag vet själv när jag varit inne i vården och inte uppfyllt kriterierna för viss hjälp, att jag känt mig lite uppgiven och avvisad. Inte helt sedd, helt enkelt. Om det är risken även för min man så kanske det är bättre att bara acceptera att han i vissa lägen fungerar på ett visst sätt, och det kan kräva mer av omgivningen att förstå men kommunicerar man det så kanske problemen inte är så stora. För honom då, som ändå fungerar väl i livet.

En annan sida av mig är dock lite rädd för att sitta och läsa på om diverse diagnoser och "självdiagnostisera" drag, tänk om det ligger något helt annat till grund som man riskerar att missa helt utan utredning. Så går man hela livet utan rätt vägledning. För det är väl egentligen det som skulle underlätta för honom om jag tolkat det rätt, svar på varför han inte alltid fungerar som andra och vägledning kring hur det kan hanteras på bästa sätt. Jag som fru skulle verkligen behöva vägledning ibland, känner jag, för han kan inte alltid kommunicera hur han tänker. Ja, som två frågetecken står vi helt enkelt ibland när vi försöker förstå varandra :heart

Svårt det där.
 
Nej, det vet jag såklart, att han är ju densamme med sina svårigheter oavsett vad vården säger. Det är väl just därför jag själv är tveksam till utredning, att en utredning utan diagnos lätt kan tolkas som att "då var det ingenting". Även om det inte är så, så är det nog ganska enkelt att gå i den fällan. Jag vet själv när jag varit inne i vården och inte uppfyllt kriterierna för viss hjälp, att jag känt mig lite uppgiven och avvisad. Inte helt sedd, helt enkelt. Om det är risken även för min man så kanske det är bättre att bara acceptera att han i vissa lägen fungerar på ett visst sätt, och det kan kräva mer av omgivningen att förstå men kommunicerar man det så kanske problemen inte är så stora. För honom då, som ändå fungerar väl i livet.

En annan sida av mig är dock lite rädd för att sitta och läsa på om diverse diagnoser och "självdiagnostisera" drag, tänk om det ligger något helt annat till grund som man riskerar att missa helt utan utredning. Så går man hela livet utan rätt vägledning. För det är väl egentligen det som skulle underlätta för honom om jag tolkat det rätt, svar på varför han inte alltid fungerar som andra och vägledning kring hur det kan hanteras på bästa sätt. Jag som fru skulle verkligen behöva vägledning ibland, känner jag, för han kan inte alltid kommunicera hur han tänker. Ja, som två frågetecken står vi helt enkelt ibland när vi försöker förstå varandra :heart

Svårt det där.
Är du med i några anhöriggrupper på FB? Det är annars ett hett tips. Finns några riktigt bra 😊
 
Men det är ju lika för alla.
l telefonen är alla hänvisade till vad som sägs.
Det borde väl göra situationen mer på samna nivå mellan de som talar med varandra?

Fast ingenting är ju lika för alla, precis allting vi gör är subjektiva upplevelser. Att klä på sig och gå utanför dörren är inte likadant för dig och mig, och det sannerligen inte lika för någon med torgskräck eller OCD. Att ringa ett telefonsamtal är lika många olika upplevelser som personer som lyfter luren. Det kan var empatiskt att ha förståelse för detta, särskilt när man pratar med personer med olika former av funktionsnedsättningar.
 

Liknande trådar

Övr.Barn Jag har två barn i ålder 7 och 8, båda går i en liten skola med gott om lärare och engagerade föräldrar. Det kunde ha varit helt...
2
Svar
39
· Visningar
4 671

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Ny färg på olästa notiser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Minnesträning
  • Tittar in i ditt kök del 25
  • plastband i butik?

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Färgtråd III
  • Ridbyx-tips

Omröstningar

Upp