Aspergers hos kvinnor

Jag har funderat på det, men åter igen är jag rädd för att jag har fel, tänk om hans svårigheter har helt annan grund? Så har jag sökt svar på helt fel plats 🙈
Spelar det någon roll varifrån svårigheterna kommer? Svårigheterna är ju där all the same liksom. Klart du ska gå med! Om inte annat kan det vara hjälpsamt att bara läsa vad andra skriver, utan att skriva själv 😊
 
Spelar det någon roll varifrån svårigheterna kommer? Svårigheterna är ju där all the same liksom. Klart du ska gå med! Om inte annat kan det vara hjälpsamt att bara läsa vad andra skriver, utan att skriva själv 😊

Nej men jag gissar att anhöriggrupperna är just för anhöriga till personer med autism? Då har man ju tagit ett steg emot att hans svårigheter skulle vara just autism, om det är där man söker förståelse. Men visst, att läsa vad andra anhöriga skriver kan ju aldrig skada. Kanske skulle jag känna igen mig.
 
Nej men jag gissar att anhöriggrupperna är just för anhöriga till personer med autism? Då har man ju tagit ett steg emot att hans svårigheter skulle vara just autism, om det är där man söker förståelse. Men visst, att läsa vad andra anhöriga skriver kan ju aldrig skada. Kanske skulle jag känna igen mig.

Så är det såklart, men det brukar vara högt i tak. Jag hade en kille för många år sedan som var odiagnotiserad och det var då jag gick med i grupperna, skrev ”misstänkt npf-diagnos hos partner” som anledning till att jag sökte. Har aldrig skrivit i någon av grupperna men läst mycket och känt igen mig i mycket, och det hjälpte att inte känna sig ensam.
 
Jag är väldigt glad att jag inte har några problemtår... Är däremot extremt petig med strumpor. Färg kvittar, det viktiga är att de känns likadant. Håller mig till en modell som är bekväm, men om jag köper ett gäng av en sort och senare köper likadana så blir det ändå problem eftersom de första blir utslitna lite snabbare och då känns lite slappare, lite tunnare eller på annat sätt olika. Det går inte att para ihop dem fel efter tvätt då, utan då står jag där och efter tvätt känner igenom hur elastiska de är eller jämför exakta längden på dem eller liknande för att verkligen få det rätt. Att köpa olika modeller olika tillfällen blir också bökigt eftersom de kanske sitter för hårt, för löst, har för obekväma sömmar eller så, så jag kör gärna på en modell som jag vet att fungerar... Älskar sommaren när det går att ha sandaler och man inte behöver bekymra sig om strumpor :D (och inga byxor som trycker på knäna när man går, inga jackor som hindrar axlarnas rörelser eller varma tröjor som sitter på fel sätt runt halsen...)
Jag har upptäckt att enfärgade strumpor har sämre passform så jag måste alltid köpa strumpor med mönster, annars går det inte. För att inte tala om trosor…
 
Du tycker alltså det är rimligt att folk behöver en dag ledighet och vara halvt förlamande utmattade dagen efter att ha behövt oväntat åka och tanka bilen? Jösses..det är inte att fungera och det är inte rimligt att leva sitt liv så.
Nej jag tycker att det är helt rimligt att räkna det som en funktionsnedsättning.
Ursäkta om jag var otydlig.
 
Jag tänker mig att du kan höra och tolka olika nyanser i rösten hos den du pratar med, och kanske t.o.m. se mimiken framför dig. Det kan inte jag. Jag förstår inte om den jag pratar med är allvarlig eller skämtar (nu förenklar jag lite), och eftersom jag inte heller kan se personen kan jag inte använda dens mimik för att försöka komma fram till det.
Där så överskattar du nog andra människors förmåga.
Jag ser ofta det hos människor med NPF, att de tror att de utan diagnos liksom kan allt helt magiskt.
Och så är det ju inte.
 
Där så överskattar du nog andra människors förmåga.
Jag ser ofta det hos människor med NPF, att de tror att de utan diagnos liksom kan allt helt magiskt.
Och så är det ju inte.
Nej nu missuppfattade du mitt inlägg, det var verkligen inte det jag skrev. Jag är väldigt ödmjuk för människors svårigheter, diagnos eller inte. Jag generaliserande, och använde uttrycket ”jag tänker mig” just för att du skulle förstå att jag inte på något sätt tog förgivet att du hade den förmågan.
 
Nej, det behöver det verkligen inte vara! Svårigheter att hantera sensoriska intryck kan vara extremt problematiskt och göra att det är nästan omöjligt att ta sig ut i samhället. Kläder som gör ont, ljud som gör ont, ljus som gör ont. Synintryck som är omöjliga att sortera. Det kan vara exakt lika hindrande som andra svårigheter, och ge en exakt lika stor funktionsnedsättning.
Sensoriska intryck är en stor del av mina besvär och oerhört handikappande emellanåt. Ljus är ett helvete i konferensrum för många vill ha ljust medan jag går därifrån med ont i ögonen. Fläktsystemet på jobbet lyckas jag aldrig "koppla bort" som det heter, utan jag hör det susa konstant trots ingen av mina kollegor hör det. Läkarna har konstaterat att min hjärna inte kan sortera intryck överhuvudtaget så hjärnan blir konstant bombarderad.
 
Sensoriska intryck är en stor del av mina besvär och oerhört handikappande emellanåt. Ljus är ett helvete i konferensrum för många vill ha ljust medan jag går därifrån med ont i ögonen. Fläktsystemet på jobbet lyckas jag aldrig "koppla bort" som det heter, utan jag hör det susa konstant trots ingen av mina kollegor hör det. Läkarna har konstaterat att min hjärna inte kan sortera intryck överhuvudtaget så hjärnan blir konstant bombarderad.

Sensoriska intryck är mitt största helvete, för alla andra svårigheter går att träna på. Att prata med folk, att hantera ”system” som kollapsar, hantera andra människors känslor när man inte förstår dem, göra saker i fel ordning, äta annan mat än den man brukar äta, osv osv. Allt det där går att träna på. De sensoriska intrycken går inte att träna bort, det är ju något kroppen och hjärnan gör ”av sig själva”. Som jag skrev inte tidigare inlägg funderar jag ofta på att amputera mina tår eftersom de ständigt ligger emot varandra och trots att de gjort det varje sekund av mitt liv vänjer min hjärna sig aldrig vid det och det plågar mig varje dag. Har man inte själv problem med hanteringen av sensoriska intryck är det OMÖJLIGT att ens börja förstå.
 
Sensoriska intryck är mitt största helvete, för alla andra svårigheter går att träna på. Att prata med folk, att hantera ”system” som kollapsar, hantera andra människors känslor när man inte förstår dem, göra saker i fel ordning, äta annan mat än den man brukar äta, osv osv. Allt det där går att träna på. De sensoriska intrycken går inte att träna bort, det är ju något kroppen och hjärnan gör ”av sig själva”. Som jag skrev inte tidigare inlägg funderar jag ofta på att amputera mina tår eftersom de ständigt ligger emot varandra och trots att de gjort det varje sekund av mitt liv vänjer min hjärna sig aldrig vid det och det plågar mig varje dag. Har man inte själv problem med hanteringen av sensoriska intryck är det OMÖJLIGT att ens börja förstå.
+1 på sista meningen!
 
Sensoriska intryck är mitt största helvete, för alla andra svårigheter går att träna på. Att prata med folk, att hantera ”system” som kollapsar, hantera andra människors känslor när man inte förstår dem, göra saker i fel ordning, äta annan mat än den man brukar äta, osv osv. Allt det där går att träna på. De sensoriska intrycken går inte att träna bort, det är ju något kroppen och hjärnan gör ”av sig själva”. Som jag skrev inte tidigare inlägg funderar jag ofta på att amputera mina tår eftersom de ständigt ligger emot varandra och trots att de gjort det varje sekund av mitt liv vänjer min hjärna sig aldrig vid det och det plågar mig varje dag. Har man inte själv problem med hanteringen av sensoriska intryck är det OMÖJLIGT att ens börja förstå.
Strumpor och skor med tår?
 
Sensoriska intryck är en stor del av mina besvär och oerhört handikappande emellanåt. Ljus är ett helvete i konferensrum för många vill ha ljust medan jag går därifrån med ont i ögonen. Fläktsystemet på jobbet lyckas jag aldrig "koppla bort" som det heter, utan jag hör det susa konstant trots ingen av mina kollegor hör det. Läkarna har konstaterat att min hjärna inte kan sortera intryck överhuvudtaget så hjärnan blir konstant bombarderad.
Är det likadant för dig hela tiden, eller påverkas du av hur du mår i övrigt?
Jag tex tycker det är hemskt med gatlyktor på vintermornar och att komma in på jobbet (med lysrörsbelysning överallt) en mörk morgon är också hemskt. Däremot senare på dagen när jag är piggare så är det inga problem. Kanske inte tycker om det, men mår inte dåligt av det.

Däremot alla dessa ljud... :banghead: Någonstans i huset hemma finns något som låter som en bullrande fläkt som går igång ibland. Den bullrar då så att jag knappt kan sitta i vardagsrummet. När fastighetsskötare (flera olika) kommit hit många(!) gånger och försökt lyssna precis där jag säger att det hör som mest och de aldrig hör någonting, då blir det lite jobbigt. De kan ju såklart inte göra något åt en sak som de inte ens märker av att krånglar...

På jobbet är det också bullrande fläktar. Är jag ensam inne så klarar jag av dem. Men en normal dag så är det fläktar + kollegor som pratar + någon vidrig radio som står igång på hög volym, och så alla vanliga jobbljud som kommer på det i form av tunga backar som släpas runt osv. Min lösning där blev svindyra hörlurar som stänger ute omvärldens ljud. Använder dem och lyssnar på lugn musik, då är det iaf bara en typ av ljud jag hör och ljud som jag väljer själv. Nackdelen är ju att jag då blir helt utestängd också från kollegors samtal osv. De dagar som det varit som mest livat på jobbet klarar jag inte av att göra någonting hemma mer än att sitta i lugnt, tyst rum, gå i skogen med hundarna och liknande just för att alla ljud tröttar ut mig.

Det var också en av de saker som gjorde att jag började fundera på att göra en utredning ändå, att det kanske är något "fel" på min hjärna. För när jag pratar med andra så upplever de inte alls samma problem. De kan ha radio eller liknande som "bakgrundsljud", ett begrepp jag öht inte förstår... Alltså, klart jag förstår vad som menas, men jag förstår inte hur man kan ha något bara i bakgrunden. Det är som att min hjärna aktivt tar in allt, varje ord från radion, varje ton från fläktarna, varje skrap i golvet. Allt på en gång i en sjujäkla röra, och så ska jag klara av att fokusera på jobbet mitt i allt det! Så blir jag trött, det blir ännu jobbigare för mig att klara ljuden, jag blir trött för att ljuden är överallt, det blir jobbigare...
 
Inser att jag var otydlig.
Jag menade inte att man ska låta bli att utreda. utan mer att det inte nödvändigtvis är viktigt att få diagnosen på papper. Om man på egen hand känner att en viss diagnos stämmer på en anhörig och att det blir lättare för både personen själv och hens omgivning att hantera det dagliga livet om man gör det "som om personen hade den aktuella diagnosen", så menar jag att diagnosen på pappret är av sekundär betydelse. Det viktiga är förståelsen varför man fungerar på ett visst sätt och hur man kan underlätta för sig själv/den personen. (och jag känner att jag som vanligt har svårt att få fram exakt vad jag menar...)
Oftast tas man inte på samma allvar innan man får en diagnos rent officiellt. Det är min stora erfarenhet. Både i vardagen med såna i närheten och vården och av mig själv.
 
Är det likadant för dig hela tiden, eller påverkas du av hur du mår i övrigt?
Jag tex tycker det är hemskt med gatlyktor på vintermornar och att komma in på jobbet (med lysrörsbelysning överallt) en mörk morgon är också hemskt. Däremot senare på dagen när jag är piggare så är det inga problem. Kanske inte tycker om det, men mår inte dåligt av det.

Däremot alla dessa ljud... :banghead: Någonstans i huset hemma finns något som låter som en bullrande fläkt som går igång ibland. Den bullrar då så att jag knappt kan sitta i vardagsrummet. När fastighetsskötare (flera olika) kommit hit många(!) gånger och försökt lyssna precis där jag säger att det hör som mest och de aldrig hör någonting, då blir det lite jobbigt. De kan ju såklart inte göra något åt en sak som de inte ens märker av att krånglar...

På jobbet är det också bullrande fläktar. Är jag ensam inne så klarar jag av dem. Men en normal dag så är det fläktar + kollegor som pratar + någon vidrig radio som står igång på hög volym, och så alla vanliga jobbljud som kommer på det i form av tunga backar som släpas runt osv. Min lösning där blev svindyra hörlurar som stänger ute omvärldens ljud. Använder dem och lyssnar på lugn musik, då är det iaf bara en typ av ljud jag hör och ljud som jag väljer själv. Nackdelen är ju att jag då blir helt utestängd också från kollegors samtal osv. De dagar som det varit som mest livat på jobbet klarar jag inte av att göra någonting hemma mer än att sitta i lugnt, tyst rum, gå i skogen med hundarna och liknande just för att alla ljud tröttar ut mig.

Det var också en av de saker som gjorde att jag började fundera på att göra en utredning ändå, att det kanske är något "fel" på min hjärna. För när jag pratar med andra så upplever de inte alls samma problem. De kan ha radio eller liknande som "bakgrundsljud", ett begrepp jag öht inte förstår... Alltså, klart jag förstår vad som menas, men jag förstår inte hur man kan ha något bara i bakgrunden. Det är som att min hjärna aktivt tar in allt, varje ord från radion, varje ton från fläktarna, varje skrap i golvet. Allt på en gång i en sjujäkla röra, och så ska jag klara av att fokusera på jobbet mitt i allt det! Så blir jag trött, det blir ännu jobbigare för mig att klara ljuden, jag blir trött för att ljuden är överallt, det blir jobbigare...

Jag hör också sådant som andra inte hör, men framför allt känner jag lukter som andra inte känner. Ibland undrar jag vad det är för fel på folk, hur kan de inte höra/känna sådant som är heeeelt uppenbart? 😅😅

För mig är det stor skillnad beroende på hur jag mår i övrigt. Mår jag sämre blir de sensoriska intrycken fler och värre, och när jag mår bättre är de lättare att hantera och upplevs som färre.
 
Nej, det vet jag såklart, att han är ju densamme med sina svårigheter oavsett vad vården säger. Det är väl just därför jag själv är tveksam till utredning, att en utredning utan diagnos lätt kan tolkas som att "då var det ingenting". Även om det inte är så, så är det nog ganska enkelt att gå i den fällan. Jag vet själv när jag varit inne i vården och inte uppfyllt kriterierna för viss hjälp, att jag känt mig lite uppgiven och avvisad. Inte helt sedd, helt enkelt. Om det är risken även för min man så kanske det är bättre att bara acceptera att han i vissa lägen fungerar på ett visst sätt, och det kan kräva mer av omgivningen att förstå men kommunicerar man det så kanske problemen inte är så stora. För honom då, som ändå fungerar väl i livet.

En annan sida av mig är dock lite rädd för att sitta och läsa på om diverse diagnoser och "självdiagnostisera" drag, tänk om det ligger något helt annat till grund som man riskerar att missa helt utan utredning. Så går man hela livet utan rätt vägledning. För det är väl egentligen det som skulle underlätta för honom om jag tolkat det rätt, svar på varför han inte alltid fungerar som andra och vägledning kring hur det kan hanteras på bästa sätt. Jag som fru skulle verkligen behöva vägledning ibland, känner jag, för han kan inte alltid kommunicera hur han tänker. Ja, som två frågetecken står vi helt enkelt ibland när vi försöker förstå varandra :heart

Svårt det där.
Ja svårt. Men det finns människor som idag har autism-diagnos som inte hade fått en tidigare eftersom det inte krävs lika mycket symtom/lika tydlig autism, skillnaden mellan människor med och utan autism har blivit mindre. Så dels finns det kanske rätt så god chans att få en diagnos, dels kanske han om han inte får en diagnos har såpass milda symtom att han klarar sig rätt bra i livet ändå? Gör han en utredning behöver ni åtminstone inte undra mer.
 
För mig är det stor skillnad beroende på hur jag mår i övrigt. Mår jag sämre blir de sensoriska intrycken fler och värre, och när jag mår bättre är de lättare att hantera och upplevs som färre.

För mig också. Och pendlar snabbt från situation till situation. Tyvärr också åt andra hållet. Jag har på daglig basis både ont av att det är för ljust eller för mörkt, för varmt eller för kallt, för tyst eller för högljutt. Det är fan inte lätt att göra mig nöjd 😅

Men lyckligtvis har jag nog inget som liksom stör hela tiden. Det är ofta något jag återkommer till att jag inte förstår, både under min utredning och med min arbetsterapeut nu. Det är ofta så generaliserade symptombeskrivningar. Typ man har ont av starkt ljus, höga ljud, störande ljud, att någon rör vid en, inte vill testa ny mat osv. Jag pendlar mycket mellan att undvika och söka sinnesintryck, även för samma intryck och tycker det har varit svårt att beskriva. Lyckligtvis har de inom vården förstått mig bra där. Det där testet vi går igenom nu är ett försök att förstå det lite bättre och se vad som kan hjälpa. Det är liksom en konstig känsla att tappa all förmåga och energi av att det är för tyst och lite för mörkt men samtidigt få ont av för starkt ljus och bli helt blockerad och stressas av för högt/fel ljud. Jag och närmsta kollegan turas om att höja och sänka volymen och att tända o släcka lamporna i vårt gemensamma utrymme och den som måste vara på plats just där har förtur 😅
 
Inser att jag var otydlig.
Jag menade inte att man ska låta bli att utreda. utan mer att det inte nödvändigtvis är viktigt att få diagnosen på papper. Om man på egen hand känner att en viss diagnos stämmer på en anhörig och att det blir lättare för både personen själv och hens omgivning att hantera det dagliga livet om man gör det "som om personen hade den aktuella diagnosen", så menar jag att diagnosen på pappret är av sekundär betydelse. Det viktiga är förståelsen varför man fungerar på ett visst sätt och hur man kan underlätta för sig själv/den personen. (och jag känner att jag som vanligt har svårt att få fram exakt vad jag menar...)
Jag tror det är lättare att få anpassning på sitt jobb tex om man har diagnosen på papper. Det har det iaf varit för de som jag känner. De flesta är högfungerande utåt på så sätt att de klarar av sina jobb, har relationer etc. Men de måste överkompensera väldigt och blir därför trötta/utmattade/går in i väggen. De har en del av dem problem med ljud, ljus etc och tröttas ut väldigt av det. Då kan man ju i våssa yrken tex få jobba mer hemifrån, få hjälp med lurar som blockar ljud etc etc.

Sen är det ju i vissa familjer så att det kan finnas personer som har svårt att sätta sig in i andras sits och som inte förmår anpassa sig efter någon annans behov. Då kan ha iaf lite större chans att personen med diagnosticerad autism kan få lite mer förståelse och ev anpassning.

Sen finns det ju folk som är förmögna att förstå olika diagnoser etc och man förmår behandla tex den med förmodad autism på bästa möjliga sätt. Då kan det ju kvitta vad det står på pappret så länge personen mår bra.
Men tyvärr är det väl långt från alla som är så bra på det.
Och mår personen bra och inte känner behov av utredning för egen del är väl det fint det med!
 
För mig också. Och pendlar snabbt från situation till situation. Tyvärr också åt andra hållet. Jag har på daglig basis både ont av att det är för ljust eller för mörkt, för varmt eller för kallt, för tyst eller för högljutt. Det är fan inte lätt att göra mig nöjd 😅

Men lyckligtvis har jag nog inget som liksom stör hela tiden. Det är ofta något jag återkommer till att jag inte förstår, både under min utredning och med min arbetsterapeut nu. Det är ofta så generaliserade symptombeskrivningar. Typ man har ont av starkt ljus, höga ljud, störande ljud, att någon rör vid en, inte vill testa ny mat osv. Jag pendlar mycket mellan att undvika och söka sinnesintryck, även för samma intryck och tycker det har varit svårt att beskriva. Lyckligtvis har de inom vården förstått mig bra där. Det där testet vi går igenom nu är ett försök att förstå det lite bättre och se vad som kan hjälpa. Det är liksom en konstig känsla att tappa all förmåga och energi av att det är för tyst och lite för mörkt men samtidigt få ont av för starkt ljus och bli helt blockerad och stressas av för högt/fel ljud. Jag och närmsta kollegan turas om att höja och sänka volymen och att tända o släcka lamporna i vårt gemensamma utrymme och den som måste vara på plats just där har förtur 😅
Precis sådär är det för mig också. Vill att killen ska stryka mig över huden, sen gör det ont och då får han sluta. Mina smycken sitter för löst och sen för hårt och sen för löst igen. Musiken är för hög eller för låg, och eftersom volymen måste vara på jämna siffror är den aldrig riktigt rätt. Ibland måste jag byta bestick eller glas för att de jag använder inte känns rätt, trots att det är samma som jag alltid använder. Lamporna har dimmer, vilket är guld värt! Kläderna åker av och på. Jag äter samma sak ofta och plötsligt en dag går den maten inte att äta, men dagen efter går den att äta igen. Att min kille står ut med mig när vi ska sova är ett under, haha. Kan ta flera minuter för mig att lägga mig rätt med kudden och täcket och hans kropp mot min och min egen hud mot sig själv 😬

En annan sak som är extremt jobbigt för mig är att jag inte kan strunta i de sensoriska intrycken. Jag vet ju inte hur det det är för icke-autister, men min kille och mina vänner har iaf inte samma problem. Om jag känner minsta lilla fuktighet i mungipan tex, eller att det kliar pyttepyttelite någonstans, då kan jag bara inte strunta i det. Jag måste rätta till det, kosta vad det kosta vill. Härom dagen hade vi varit på självplock och plockat massor med fina blommor som jag höll i famnen i bilen. Då får jag en känsla av att jag har lite fukt i mungipan, och trots att jag vet att alla blommor kommer rasa om jag släpper dem och jag verkligen anstränger mig så går det inte, jag bara MÅSTE torka mungipan. Totalt kaos i bilen med alla blommor 😅
När jag tänker på det nu skulle jag inte kunna stå emot de äckliga känselintrycken ens om jag fick tusen spänn, eller mer 🤷‍♀️
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Aspbergers fanns inte hos kvinnor när jag var liten, inte ens ADHD diagnostiserades hos tjejer. Jag är född 1987. Min mamma är utbildad...
5 6 7
Svar
130
· Visningar
9 432
Senast: cirkus
·
Övr. Barn Jag har två barn i ålder 7 och 8, båda går i en liten skola med gott om lärare och engagerade föräldrar. Det kunde ha varit helt...
2
Svar
39
· Visningar
5 272
Senast: lundsbo
·
Övr. Barn Skrev för en tid sen om vår son som är 8 år och som vi tycker varit rätt så besvärlig sen ca.1½ år tillbaka och är fortfarande bitvis...
Svar
13
· Visningar
2 149
Senast: bliss
·
Övr. Barn Trodde aldrig jag skulle behöva starta en tråd om detta men jag behöver ösa ur mig allt, och så behöver jag råd om hur jag ska göra med...
5 6 7
Svar
136
· Visningar
15 395

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Lös i magen
  • Ännu en tråd om hundfoder

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp