Att bemöta en ledsen/upprörd främling

[enough]

Häromdagen när jag åkte tåg upptäckte jag att en kvinna satt och grät, ganska högljutt. Jag funderade på om jag skulle säga nåt men valde att låtsas som ingenting. Det är inte första gången jag är i den situationen. För en del verkar det komma naturligt att känna in en situation och kunna vara den där medmänniskan som ser och lyssnar utan att vara påträngande. Jag kan och vill också vara det, men just det där med att initiera kontakt känns jättesvårt i ett så känsligt läge när man inte vet om det är välkommet, samtidigt som det känns så konstigt att bara låtsas som ingenting när nån är så uppenbart förtvivlad.

Jag tänker att om man genuint vill och kan hjälpa till och lyssna, så borde det väl vara bättre att visa på nåt sätt att man ser (och samtidigt lämna en tydlig öppning för att personen ska få vara ifred om hen vill det) än att ignorera helt?

Jag tror att jag själv om jag grät offentligt i de flesta fall skulle vilja vara ifred och inte vilja öppna upp mig för en främling, men jag hade kanske ändå uppskattat att veta att nån bryr sig.

Hur gör du, reagerar du eller ignorerar du? Om du reagerar, vad säger du? Hur skulle du själv vilja bli bemött i en sån situation? Har du några erfarenheter att berätta om som kändes bra eller mindre bra?

Ett annat exempel var en kvinna med ett litet barn på bussen. Hon var synbart upprörd och pratade med barnet, sa "ja vad tokigt det blev att vi behövde gå hemifrån så plötsligt och inget fick vi med oss. Nej vi kan inte gå tillbaka hem just nu. Vi måste se om vi kan åka till morfar i stället. " Hon pratade så pass högt och mycket att jag fick känslan att hon nästan ville att nån skulle höra. Jag ville säga "jag har förstått att nåt hänt, jag hjälper gärna till om jag kan göra nåt" men det kändes också fel att lägga sig i utifrån "tjuvlyssning" och lite svårt inför barnet. Samtidigt vet man att just det där med att nån vågar lägga sig i ibland kan vara avgörande.

 

[sjoberga]

Häromdagen när jag åkte tåg upptäckte jag att en kvinna satt och grät, ganska högljutt. Jag funderade på om jag skulle säga nåt men valde att låtsas som ingenting. Det är inte första gången jag är i den situationen. För en del verkar det komma naturligt att känna in en situation och kunna vara den där medmänniskan som ser och lyssnar utan att vara påträngande. Jag kan och vill också vara det, men just det där med att initiera kontakt känns jättesvårt i ett så känsligt läge när man inte vet om det är välkommet, samtidigt som det känns så konstigt att bara låtsas som ingenting när nån är så uppenbart förtvivlad.

Jag tänker att om man genuint vill och kan hjälpa till och lyssna, så borde det väl vara bättre att visa på nåt sätt att man ser (och samtidigt lämna en tydlig öppning för att personen ska få vara ifred om hen vill det) än att ignorera helt?

Jag tror att jag själv om jag grät offentligt i de flesta fall skulle vilja vara ifred och inte vilja öppna upp mig för en främling, men jag hade kanske ändå uppskattat att veta att nån bryr sig.

Hur gör du, reagerar du eller ignorerar du? Om du reagerar, vad säger du? Hur skulle du själv vilja bli bemött i en sån situation? Har du några erfarenheter att berätta om som kändes bra eller mindre bra?

Ett annat exempel var en kvinna med ett litet barn på bussen. Hon var synbart upprörd och pratade med barnet, sa "ja vad tokigt det blev att vi behövde gå hemifrån så plötsligt och inget fick vi med oss. Nej vi kan inte gå tillbaka hem just nu. Vi måste se om vi kan åka till morfar i stället. " Hon pratade så pass högt och mycket att jag fick känslan att hon nästan ville att nån skulle höra. Jag ville säga "jag har förstått att nåt hänt, jag hjälper gärna till om jag kan göra nåt" men det kändes också fel att lägga sig i utifrån "tjuvlyssning" och lite svårt inför barnet. Samtidigt vet man att just det där med att nån vågar lägga sig i ibland kan vara avgörande.

För mig faller det inte naturligt, men den gång det hänt (i samma miljö - på ett tåg med få resande) så frågade jag om personen behövde hjälp med något. Personen svarade "nej, men tack" och jag satte mig igen. På nåt sätt upplevde jag att det ändå hjälpte att bli sedd, gråten släppte (kanske hade den gjort det ändå). Samma hände på en flygplats där det var strul med förseningar på nästan alla flyg, och då fick jag förmånen att hjälpa till med att ladda en telefon med min powerbank (på den tiden hade de på Heathrow tänkt att ett par laddstationer med 8 uttag på varje räcker för hela flygplatsen - så det var många långa köer för att få igång urladddade telefoner).

Men det är svårt. Människor måste också få gråta ifred även i det offentliga, så det är svårt att veta när man bör göra något och inte - men jag tänker att ett försiktigt erbjudande om hjälp om det är önskvärt borde vara okej för de flesta. Och om de verkar tycka det är jobbigt så får man ta det också och bara backa direkt.

Själv skulle jag nog bara uppfatta det positivt om någon försiktigt visade att de bryr sig.

 

[Islandshästryttare]

När jag grät på spårvagnen efter att ha planerat min pappas begravning på begravningsbyrån kom ett litet barn fram och frågade varför jag var ledsen. Jag sa att jag var ledsen för att min pappa åkt till himlen och jag aldrig skulle träffa honom mer. Sade också att det gjorde ont i hjärtat.

Barnet vände sig till sin mamma och bad om ett bamseplåster. Det gav hon till mig och sa att om jag sätter det på hjärtat gör det nog mindre ont. Det var ett väldigt fint möte

I övrigt har jag blivit tillfrågad av en vuxen när jag grät på en buss om hon kunde göra något. Det kändes väldigt fint för mig att någon såg mig i en tuff situation. Så jag blir absolut tacksam för att någon frågar och ser mig och jag har gjort samma sak för andra människor. Men var och en måste ta ställning till hur man vill göra såklart det kan ingen bestämma åt en.

 

[Grazing]

Häromdagen när jag åkte tåg upptäckte jag att en kvinna satt och grät, ganska högljutt. Jag funderade på om jag skulle säga nåt men valde att låtsas som ingenting. Det är inte första gången jag är i den situationen. För en del verkar det komma naturligt att känna in en situation och kunna vara den där medmänniskan som ser och lyssnar utan att vara påträngande. Jag kan och vill också vara det, men just det där med att initiera kontakt känns jättesvårt i ett så känsligt läge när man inte vet om det är välkommet, samtidigt som det känns så konstigt att bara låtsas som ingenting när nån är så uppenbart förtvivlad.

Jag tänker att om man genuint vill och kan hjälpa till och lyssna, så borde det väl vara bättre att visa på nåt sätt att man ser (och samtidigt lämna en tydlig öppning för att personen ska få vara ifred om hen vill det) än att ignorera helt?

Jag tror att jag själv om jag grät offentligt i de flesta fall skulle vilja vara ifred och inte vilja öppna upp mig för en främling, men jag hade kanske ändå uppskattat att veta att nån bryr sig.

Hur gör du, reagerar du eller ignorerar du? Om du reagerar, vad säger du? Hur skulle du själv vilja bli bemött i en sån situation? Har du några erfarenheter att berätta om som kändes bra eller mindre bra?

Jag tycker man bör fråga hur läget är, det räcker långt oavsett problem att märka att någon övht bryr sig. Ibland måste man lite gå ifrån sin bekvämlighetszon och agera.

Ett annat exempel var en kvinna med ett litet barn på bussen. Hon var synbart upprörd och pratade med barnet, sa "ja vad tokigt det blev att vi behövde gå hemifrån så plötsligt och inget fick vi med oss. Nej vi kan inte gå tillbaka hem just nu. Vi måste se om vi kan åka till morfar i stället. " Hon pratade så pass högt och mycket att jag fick känslan att hon nästan ville att nån skulle höra. Jag ville säga "jag har förstått att nåt hänt, jag hjälper gärna till om jag kan göra nåt" men det kändes också fel att lägga sig i utifrån "tjuvlyssning" och lite svårt inför barnet. Samtidigt vet man att just det där med att nån vågar lägga sig i ibland kan vara avgörande.

Det där är lite en annan sak tycker jag, vet inte riktigt varför. Men i det läget hade det inte riktigt funnits något jag hade kunnat göra..lägga sig i absolut men i den situationen hade jag inte varit till någon nytta för personen, ingen möjlighet att erbjuda någonting som personen verkar behöva riktigt och att bara notera för personen att "jag hör er och tycker synd om er men jag kan inte hjälpa till" känns bara dumt. Möjligtvis hade jag kunnat fråga om personen behövde ringa efter hjälp kanske men det kan också vara så att man i tjuvlyssnandet missförstått allting.

 

[athena_arabians]

Jag tror, som flera andra varit inne på, att visa att en ser personen i fråga genom att tex fråga om en kan hjälpa till med något. Även om svaret är "nej" så har en ju visat att en sett människan i fråga och jag tror det är enormt viktigt, både i stunden och för samhället i stort.

 

[tanten]

Jag lägger mig i opm nåt händer.
Mötte en kvionna utanför jobbet som stod och höll i väggen bredvid och hennes väska låg på trottoaren. Jag hjälpte henne upp och gav väskan. Samma om jag ser att nån kämpar med nåt.

Upprörda eller ledsna personer - där beror det nog på situationen. Erbjuda ett leende eller en stillsam fråga ifall det behövs hjälp gör jag nog.

(beror nog på Anna-Karin Elde Var ska näsan vara om inte i blöt. )

 

[athena_arabians]

När jag grät på spårvagnen efter att ha planerat min pappas begravning på begravningsbyrån kom ett litet barn fram och frågade varför jag var ledsen. Jag sa att jag var ledsen för att min pappa åkt till himlen och jag aldrig skulle träffa honom mer. Sade också att det gjorde ont i hjärtat.

Barnet vände sig till sin mamma och bad om ett bamseplåster. Det gav hon till mig och sa att om jag sätter det på hjärtat gör det nog mindre ont. Det var ett väldigt fint möte

I övrigt har jag blivit tillfrågad av en vuxen när jag grät på en buss om hon kunde göra något. Det kändes väldigt fint för mig att någon såg mig i en tuff situation. Så jag blir absolut tacksam för att någon frågar och ser mig och jag har gjort samma sak för andra människor. Men var och en måste ta ställning till hur man vill göra såklart det kan ingen bestämma åt en.

Ett så enormt fint ögonblick i en svart stund Jag hade varit jätteglad åt en sådan reaktion om jag varit i samma situation

 

[Dorinda]

Jag försöker fråga om det är ok.

De gånger jag har behovet hjälp själv har jag ju varit oändligt tacksam.

Som den gången vi var på Astrid Lindgrens värld och barnet rasar ner i en av vattenlek grejerna. Det var höstlov och kallt, barnet lyfts upp, illvrålande och en mamma kommer direkt fram med en påse extra kläder och frågar vad vi behöver nu hade vi egna i vagnen 100m bort men hon hade ju kunnat rädda hela dagen för oss!

 

[Motacilla]

Jag har gett/erbjudit en sån liten fickförpackning med näsdukar några gånger när jag stött på människor som varit mycket ledsna.

Tycker det känns lite för påträngande att fråga varför de gråter, men genom att erbjuda näsdukar (som det förstås är fritt fram att tacka nej till) får den ledsna en möjlighet att säga något om hen vill.

 

[hastflicka]

Jag fragar inte varfor de grater eller ar ledsna, men fragar om det finns nagot Jag kan hjalpa till med.

 

[Tilja]

Jag var den som grät på tåget en gång. Bredvid mig satt en kille runt 25 som inledde ett samtal om helt andra saker, vad han jobbade med, att han hade fått åka till Stockholm i jobbet och gå på mässa för första gången, att han skulle byta tåg i Skövde och var lite nervös för vi var sena, och sen väldigt ingående förklarade hur olika ventilationssystem fungerar. Jag fattade ingenting av det sistnämnda, men jag vet att jag kände mig så oerhört sedd och omhändertagen av en främmande person som ändå verkligen inte trängde sig på (han satt ju redan där liksom).

Det är över 20 år sen men jag skänker honom en tanke ibland, vem han nu var, och har i liknande situationer med både kända och okända människor försökt göra likadant, bara öppna ett samtal utan att påpeka det uppenbara. Ibland är det rätt, ibland inte, men det brukar tas emot väl.

 

[Crossline]

”Hej, vill du vara ifred eller kan jag hjälpa dig med något?” tycker jag låter bra. Och hade uppskattat att bli sedd själv i det läget, även om jag inte vill ha hjälp.

 

[Islandshästryttare]

Ett så enormt fint ögonblick i en svart stund Jag hade varit jätteglad åt en sådan reaktion om jag varit i samma situation

Ja det var otroligt rörande jag blev verkligen upplyft av det i en väldigt tuff och svart dag i mitt liv.

 

[Midsommarblomster]

”Hej, vill du vara ifred eller kan jag hjälpa dig med något?” tycker jag låter bra. Och hade uppskattat att bli sedd själv i det läget, även om jag inte vill ha hjälp.

Håller med. Något som signalerar att jag gärna hjälper till men har full förståelse för om du hellre vill vara ensam.

Jag tänker att det är ganska sällan som någon gråter i en offentlig miljö som en främling egentligen kan hjälpa till med någonting. Jag inbillar mig att man helt enkelt bara är ostoppbart ledsen över något. Med det sagt så vet man ju inte, och även om det inte finns något att göra så kan ju några ord mellan främlingar vara ganska fint. Överlag har jag nog inställningen att hellre fråga en gång för mycket än en gång för lite. Det värsta som kan hända att någon blir lite obekväm. Det bästa som kan hända är att man räddar livet på någon.

 

[Sirap]

I det första fallet hade jag nog frågat ungefär "Hur är det - kan jag hjälpa dig med något?". Då väljer personen själv om de vill ha min hjälp eller inte.
I det andra fallet, med mamman och barnet, hade jag inte blandat mig i.

 

[parellikusken]

För mig faller det sig naturligt för mig att fråga hur läget är. Skulle nog inte kunna sitta tyst och ignorera den gråtande personen, det skulle inte kännas bra i magen.

 

[tanten]

I det andra fallet, med mamman och barnet, hade jag inte blandat mig i.

I rätt sinnesstämning hade jag nog närmat mig mamman.
Lite tyst frågat om hon hade det stöd hon behövde eller om jag kunde göra nåt.

 

[Migo]

Jag stannar och frågar om jag kan hjälpa dem med nått, precis som jag stannar om jag ser nån längs landsvägen som har problem med bil/cykel, kollar läget med en utslagen människa på en parkbänk, hjälper barn som tappat bort förälder på affären eller stannar och hjälper gubben som ramlat med cykeln.

För att vi är människor, och att bli sedd är viktigt.

 

[Otherside]

Jag har nog sett alldeles för många varningar i sociala media, om människor som t.ex. låtsas ha problem med sin bil på vägen, och när man stannar för att hjälpa till hoppar tre snubbar fram ur buskarna och rånar en. I bästa fall.

Eller stories om just gråtande kvinnor som knackar på ens dörr och vill ha hjälp - och när man öppnar dyker samma slags typer upp och rånar en i ens hem.

Osv osv osv. Nu tycks alla dessa filmer komma från ffa USA och jag inbillar mig att läget är lite bättre här i Sverige, fortfarande. Och ja, jag har hjälpt människor som tyckts vara behövande. Min man säger alltid att jag "attract weirdoes" och att människor i samhällets utkanter dras till mig ute på stan eller nån tågstation eller var som helst. Var vi än är. Min dotter är likadan. Jag/vi pratar med folk som söker kontakt och det är alltid otroligt hur glada de blir över att man ser dem och lyssnar. Så jag är inte nån iskall person som vänder ryggen till eller ignorerar. Men, det finns definitivt situationer där jag INTE stannat och hjälpt till. Då är det bättre att ringa 112 (om nån ser skadad ut t.ex. eller nåt hänt längs en väg) än att kliva ut och kanske utsätta sig för nåt.

 

[Pilot]

Jag tycker man frågar, har hänt att jag inte gjort det och ångrar mig alltid/det stannar längre i minnet än de jag inte frågar. Det känns avigt och inte helt naturligt, men lite medmänsklighet/ det kostar så lite att fråga om det har hänt något eller om de behöver hjälp.

Tycker inte iheller att man behöver fråga varför, vill de prata så gör de det.