Att bemöta en ledsen/upprörd främling

[Hazel]

Jag frågade en gång en tjej som såg (i mina ögon) jätteledsen ut om hon va ok. Hon svarade att hon bara va väldigt bakis men hon verkade ändå uppskatta att jag frågade så hade jag känt det va en situation där jag kunde va ett stöd så hade jag nog frågat

 

[sthu]

Jag har nog sett alldeles för många varningar i sociala media, om människor som t.ex. låtsas ha problem med sin bil på vägen, och när man stannar för att hjälpa till hoppar tre snubbar fram ur buskarna och rånar en. I bästa fall.

Eller stories om just gråtande kvinnor som knackar på ens dörr och vill ha hjälp - och när man öppnar dyker samma slags typer upp och rånar en i ens hem.

Osv osv osv. Nu tycks alla dessa filmer komma från ffa USA och jag inbillar mig att läget är lite bättre här i Sverige, fortfarande. Och ja, jag har hjälpt människor som tyckts vara behövande. Min man säger alltid att jag "attract weirdoes" och att människor i samhällets utkanter dras till mig ute på stan eller nån tågstation eller var som helst. Var vi än är. Min dotter är likadan. Jag/vi pratar med folk som söker kontakt och det är alltid otroligt hur glada de blir över att man ser dem och lyssnar. Så jag är inte nån iskall person som vänder ryggen till eller ignorerar. Men, det finns definitivt situationer där jag INTE stannat och hjälpt till. Då är det bättre att ringa 112 (om nån ser skadad ut t.ex. eller nåt hänt längs en väg) än att kliva ut och kanske utsätta sig för nåt.

Jag har råkat ut för något i samma stuk. En man i kostym gick längs 2+1 väg långt bort från närmsta samhälle nyårsdagens morgon. Vi saktade in, tänkte stanna och fråga om han behövde skjuts. Men så fort vi stannade dök det upp en stor röd skåpbil ur skogen, gasade upp rejält snabbt bakom oss och mannen i kostym ställde sig framför bilen.
Vi blev rejält rädda, hade dessutom en liten bebis i bilen, och gasade förbi kostymnissen. Såg i backspegeln när vi körde iväg att mannen hoppade in i skåpbilen, som försvann in i skogen igen.
Det var galet otäckt. Givetvis ringde vi polisen.

Med det sagt, jag har hjälpt och kommer hjälpa människor som behöver det. Men jag väljer när och var jag gör det. Konstiga situationer försöker jag undvika.

 

[Sel]

Jag frågar också om jag kan göra något/hjälpa till. Oftast när jag träffar någon i trångmål eller som är upprörd rör det sig om fulla ungdomar - då brukar jag försäkra mig om att de har någon kompis närvarande och fråga om jag kan ringa någon.

När jag själv är ledsen vill jag helst vara ifred - det blir mycket, mycket värre när någon pratar med mig, men jag uppskattar gesten ändå. Jag tror också att det är otroligt viktigt att vi ser varandra ute i samället.

Andra exemplet i trådstarten hade jag nog lämnat ifred, lite beroende på hur och var och när.

 

[Cattis_E]

Häromdagen när jag åkte tåg upptäckte jag att en kvinna satt och grät, ganska högljutt. Jag funderade på om jag skulle säga nåt men valde att låtsas som ingenting. Det är inte första gången jag är i den situationen. För en del verkar det komma naturligt att känna in en situation och kunna vara den där medmänniskan som ser och lyssnar utan att vara påträngande. Jag kan och vill också vara det, men just det där med att initiera kontakt känns jättesvårt i ett så känsligt läge när man inte vet om det är välkommet, samtidigt som det känns så konstigt att bara låtsas som ingenting när nån är så uppenbart förtvivlad.

Jag tänker att om man genuint vill och kan hjälpa till och lyssna, så borde det väl vara bättre att visa på nåt sätt att man ser (och samtidigt lämna en tydlig öppning för att personen ska få vara ifred om hen vill det) än att ignorera helt?

Jag tror att jag själv om jag grät offentligt i de flesta fall skulle vilja vara ifred och inte vilja öppna upp mig för en främling, men jag hade kanske ändå uppskattat att veta att nån bryr sig.

Hur gör du, reagerar du eller ignorerar du? Om du reagerar, vad säger du? Hur skulle du själv vilja bli bemött i en sån situation? Har du några erfarenheter att berätta om som kändes bra eller mindre bra?

Ett annat exempel var en kvinna med ett litet barn på bussen. Hon var synbart upprörd och pratade med barnet, sa "ja vad tokigt det blev att vi behövde gå hemifrån så plötsligt och inget fick vi med oss. Nej vi kan inte gå tillbaka hem just nu. Vi måste se om vi kan åka till morfar i stället. " Hon pratade så pass högt och mycket att jag fick känslan att hon nästan ville att nån skulle höra. Jag ville säga "jag har förstått att nåt hänt, jag hjälper gärna till om jag kan göra nåt" men det kändes också fel att lägga sig i utifrån "tjuvlyssning" och lite svårt inför barnet. Samtidigt vet man att just det där med att nån vågar lägga sig i ibland kan vara avgörande.

Jag satt faktiskt och grät på en bänk för en tid sedan.
En som såg mig frågade då bara behöver du hjälp med något?
Sedan när jag sa nej så frågade hon: Är du säker?

Det tyckte jag var lagom.

 

[Asko]

Jag önskar att jag kunde göra det Tyvärr är jag så gravt hörselskadad att jag inte hade kunnat erbjuda att lyssna på personen. Det är svårt då att veta vad man kan göra.

Men ser jag någon som behöver fysisk hjälp så väljer jag emellan om jag känner mig trygg nog och kan hjälpa till. Tyvärr även hur troligt det är att personen kommer att behöva/vilja prata, det är så jobbigt att anstränga sig att höra och till 75% lyckas jag ändå inte.

 

[TeamLundVer]

Jag har ställt frågan om de är OK.

 

[Mia_R]

Jag frågar om jag kan hjälpa till, sen är det upp till var och en om de vill ha hjälp eller inte. Utlandsreggade bilar väljer jag att hissa ner rutan lite de gånger jag stannat om de inte står olämpligt till, i annat fall ringer jag polisen.

 

[abc]

Jag har nog sett alldeles för många varningar i sociala media, om människor som t.ex. låtsas ha problem med sin bil på vägen, och när man stannar för att hjälpa till hoppar tre snubbar fram ur buskarna och rånar en. I bästa fall.

Eller stories om just gråtande kvinnor som knackar på ens dörr och vill ha hjälp - och när man öppnar dyker samma slags typer upp och rånar en i ens hem.

Detta är ju nåt helt annat än det ts beskriver. I såna här situationer måste man ju vara väldigt försiktig. I ts beskrivningar hade jag definitivt försynt visat att jag finns om hen behöver hjälp.

 

[Grazing]

Jag har råkat ut för något i samma stuk. En man i kostym gick längs 2+1 väg långt bort från närmsta samhälle nyårsdagens morgon. Vi saktade in, tänkte stanna och fråga om han behövde skjuts. Men så fort vi stannade dök det upp en stor röd skåpbil ur skogen, gasade upp rejält snabbt bakom oss och mannen i kostym ställde sig framför bilen.
Vi blev rejält rädda, hade dessutom en liten bebis i bilen, och gasade förbi kostymnissen. Såg i backspegeln när vi körde iväg att mannen hoppade in i skåpbilen, som försvann in i skogen igen.
Det var galet otäckt. Givetvis ringde vi polisen.

Med det sagt, jag har hjälpt och kommer hjälpa människor som behöver det. Men jag väljer när och var jag gör det. Konstiga situationer försöker jag undvika.

I sådana situationer skulle jag aldrig stannat i, i sådana lägen är det bättre att meddela polisen att det går en person på vägen istället för att stanna.

 

[Kaktus]

En gång för ett antal år sedan när jag var på promenad med vovven så halkade jag och slog i huvudet på isen. Jag tog mig till en busesållplats och band fast hunden där ifall jag skulle svimma då jag plötsligt fick svårt att andas. Jag blev rädd så jag grät. Flera personer gick förbi och ingen sa något. Det var mitt på dagen och inte mycket folk ute där. Kändes förjävligt att ingen sa något. Men typiskt svensk tyvärr. Civil curage och medmänsklighet på gatan är ovanligt.

 

[Malibu_Stacy]

Jag har råkat ut för något i samma stuk. En man i kostym gick längs 2+1 väg långt bort från närmsta samhälle nyårsdagens morgon. Vi saktade in, tänkte stanna och fråga om han behövde skjuts. Men så fort vi stannade dök det upp en stor röd skåpbil ur skogen, gasade upp rejält snabbt bakom oss och mannen i kostym ställde sig framför bilen.
Vi blev rejält rädda, hade dessutom en liten bebis i bilen, och gasade förbi kostymnissen. Såg i backspegeln när vi körde iväg att mannen hoppade in i skåpbilen, som försvann in i skogen igen.
Det var galet otäckt. Givetvis ringde vi polisen.

Med det sagt, jag har hjälpt och kommer hjälpa människor som behöver det. Men jag väljer när och var jag gör det. Konstiga situationer försöker jag undvika.

Det där och det @Otherside beskriver är ju dock helt andra situationer än att se en gråtande person på en buss eller ett tåg. Jag tyckte @Migo sammanfattade det bra.

Vi svenskar behöver bli bättre på att se och interagera med andra människor. I många andra kulturer skulle det aldrig hända att inte fråga någon som är ledsen om den behöver hjälp eller hur den mår. Medmänsklighet behövs, särskilt i den oroliga värld vi lever i nu. Att bli sedd kan vara det som avgör mellan liv och död.

Jag hade faktiskt också frågat den där kvinnan med barnet på bussen som pratade lite för högt om jag kunde hjälpa med något. Kanske så enkelt som att låna ut mobilen för ett samtal till den där morfarn.

 

[Grazing]

En gång för ett antal år sedan när jag var på promenad med vovven så halkade jag och slog i huvudet på isen. Jag tog mig till en busesållplats och band fast hunden där ifall jag skulle svimma då jag plötsligt fick svårt att andas. Jag blev rädd så jag grät. Flera personer gick förbi och ingen sa något. Det var mitt på dagen och inte mycket folk ute där. Kändes förjävligt att ingen sa något. Men typiskt svensk tyvärr. Civil curage och medmänsklighet på gatan är ovanligt.

Jag har bara bra erfarenheter av främlingar som ställt upp och hjälpt till på olika sätt...det är inte så ovanligt faktiskt. Otur att träffa på folk som inte vågar/vill kan man ju alltid ha men det är inte det vanliga här.

 

[Kaktus]

Jag har bara bra erfarenheter av främlingar som ställt upp och hjälpt till på olika sätt...det är inte så ovanligt faktiskt. Otur att träffa på folk som inte vågar/vill kan man ju alltid ha men det är inte det vanliga här.

Beror nog också på om man är i en storstad eller i ett mindre samhälle. På större ställen väntar de flesta på att någon annan ska agera först om något händer. Jag har varit i många situationer där någon behövt hjälp men bara någon/några enstaka stannar och hjälper till. Ett exempel var en person som låg pladask över cykelbanan. Folk cyklade runt stackarn ñ utan att stanna .

 

[Grazing]

Beror nog också på om man är i en storstad eller i ett mindre samhälle. På större ställen väntar de flesta på att någon annan ska agera först om något händer. Jag har varit i många situationer där någon behövt hjälp men bara någon/några enstaka stannar och hjälper till. Ett exempel var en person som låg pladask över cykelbanan. Folk cyklade runt stackarn ñ utan att stanna .

Jag vet inte, jag bor i större stad och häromkring i området jag bor i är folk hyfsat snabba att rycka in om något händer eller någon behöver hjälp. Men som sagt, otur att träffa på just dom som inte vågar/vill/orkar bry sig finns ju alltid oavsett. Min upplevelse är ändå att många i Sverige faktiskt är väldigt hjälpsamma.

 

[Asko]

Jag tror att det ändå ligger något i det där med hur många personer det är runt om. Jag bor i en förort till Stockholm så det är inte som att jag bor i en liten stad. Men när jag stukade foten och ramlade omkull en gång så var det mitt på dagen i ett villaområde där ingen annan var omkring, men det kom förbi en bil där mannen faktiskt stannade och hjälpte mig upp.

Samma sak när jag i Örebro råkade på en man som hade ramlat omkull i snön. Det fanns ingen annan i närheten så jag fick ju hjälpa honom.

Samtidigt som jag kommer ihåg ett tillfälle då en person i närheten hjälpte en annan person som verkade förvirrad och sa något till mig men jag förstod inte (pga min hörselskada) och hade dessutom beställt en taxi som kom. Jag såg att en annan person kom och hjälpte till innan jag klev in i taxin men den gnager i mig, får grymt dåligt samvete när jag tänker på det.

Det är skillnad när man inser att man är den enda som kan hjälpa till och jag tror att de flesta skulle då stanna och göra så gott de kan faktiskt. Men är det många personer runt om så tänker man att någon annan är säkert mera kapabel än en själv eller så tänker man att de andra vet något som en själv inte vet. Det sista händer nog mig då jag använder miljön runt om mycket för att läsa av hur andra reagerar på vad personen möjligen säger eller agerar (då jag inte hör tillräckligt bra för att höra vad de säger). Så då om andra är tveksamma så blir jag också tveksam.

 

[Asko]

Ett stort men dock, jag är en vit kvinna som ser skapligt klädd ut för det mesta. Högst troligt ses jag inte som något hot av de flesta. Andra av annat kön eller med annan hudfärg kan säkert ha en helt annorlunda upplevelse.

 

[Otherside]

Min hund (Beauceron, 50+ kg...) drog omkull mig på en isig gata i ett villaområde. Jag for pladask på rygg. En bilist som körde förbi stannade, vände och kom tillbaka för att kolla att jag var ok. Lite pinsamt var det ju men samtidigt blev jag jätteglad över att hon brydde sig!

En annan kvinna viskade lagom diskret till mig, när jag gick genom mittgången på ett flygplan, att jag hade min tshirt ut-och-in..... Det var också rart av henne - fast tror man på skrock får man ju inte vända plagget igen den dagen...

För att inte tala om när jag fick en hostattack på gymmet en gång och ALLA kom rusande för att bistå mig!

 

[lingonben]

Jag hade nog lämnat över ett paket pappersnäsdukar och lite neutralt frågat om hen ville prata eller vara ifred. Hade det varit jag i den situationen tror jag det hade känts bra att bli sedd åtminstone.

 

[Mia_R]

Att folk inte agerar när de ser en olycka är en klassiker. Det är alltid någon annans problem.

Jag bestämde mig redan som tonåring att alltid stanna om någon ser ut att behöva hjälp. En klasskamrats pappa gick ut med hunden en kall vinterkväll och dog i en snödriva. En annan tjej på gymnasiet avfärdade honom som ett fyllo när hon passerade. Även om han hade varit full, var han inte värd en hjälpande hand?

Vi kommer aldrig få veta om hon hade kunnat rädda honom, men jag hade mått skit om jag varit hon inte gjort något alls.

 

[Islandshästryttare]

Att folk inte agerar när de ser en olycka är en klassiker. Det är alltid någon annans problem.

Ja väldigt vanligt att folk tar upp telefonen och filmar istället. Var något drunkningstillbud förra året räddningstjänsten fick ta hjälp av polisen för att mota bort alla som stod och filmade och hindrade dem från att komma fram och påbörja insatsen för att rädda personen. För naturligtvis hade ingen försökt att hjälpa personen i vattnet alla var fullt upptagna, med att filma. fanns livboj på en stolpe två meter ifrån närmaste person som filmade . Den hade ingen ens noterat. Läste intervju med en brandman som var med på platsen han var med rätta otroligt upprörd. Verkar som att hjärnfunktionen försvinner mer och mer på folk och förmågan att tänka inte existerar. Enligt brandmannen var det numera ett väldigt vanligt problem att folk står i vägen för att filma vid olyckor av olika slag.