Att bryta mig loss

Just nu befinner jag mig i ett vägskäl - ska jag göra vad jag känner är rätt eller ska min mamma få avgöra vad jag ska göra likt hon brukar?
Jag är i allra högsta grad vuxen men min mamma håller mig fortfarande allt för nära och jag är som oförmögen att satta gränser. Det har alltid varit omöjligt. Och nu när tiden har gått så har hennes inverkan gjort att jag inte har något liv utan henne, vilket gör det ännu läskigare att försöka etablera någon form av distans till henne. Samtidigt är jag så beroende av henne, både emotionellt och ekonomiskt.

Nu när jag inte haft någon större inkomst har hon exempelvis stått för mina matkostnader, vilket innebär att maten måste handlas med henne närvarande. Om jag lägger en vara i korgen som hon anser är onyttig, blir det blickar, suckar, ifrågasättande och en diskussion om min vikt. Hon säger att hon gör det för att hon bryr sig om mig trots att jag förklarat att det gör allt värre och att jag panik-köper mig mat som jag vill äta.

Hon ringer mig minst 3 gånger per dag. Jag träffar henne minst 3 dagar i veckan. Om jag inte svarar inom en trekvarts timme använder hon extranyckel för att gå in i min lägenhet.
Om hon skulle hjälpa mig att mata katten går hon igenom mina sopor och vill diskutera vad jag ätit och att jag missköter mig.
Hon gör mig tjänster som jag sagt att jag inte vill ha hjälp med, som att tvätta och diska.
Klassikern är att hon står utanför om jag är på väg någonstans för att köra mig fast jag förtydligat att det inte behövs och att det går jättebra att ta bussen. Ibland ber jag om hjälp själv, vilket jag skäms för, men det är som att det blir så ändå och då har jag kontroll över när det sker.

Så fort jag försöker prata med henne om att jag vill vara mer självständig blir hon alltid ledsen och känner att jag stöter bort henne. Då blir hon kall och ger mig dåligt samvete. Hon gör det bara för att hon älskar mig och vet vad som är bäst för mig. Hon matar mig med att jag aldrig klarat mig själv och att jag behöver mycket stöttning i mitt liv men jag känner att jag aldrig fått möjligheten att skapa ett. Jag har mått dåligt stora delar av mitt liv, där mina föräldrar ställt upp mycket och sett till att jag hållit mig flytande. Samtidigt önskar jag att de hade hjälpt mig med att skapa något eget som ger mig mening.

 

[Tystnatt]

Din mamma och pappas mående är på inget vis ditt ansvar. Ta kontakt med polisen i Luleå berätta om att din mamma saknar gränser och hur mycket hon ringer så får de hantera när hon ringer och är hysterisk. Att ngn inte svarar på varje samtal så ofta som hon ringer är helt normalt. Blir polisen orolig för hennes mående kommer de att göra åtgärder tillsammans med vården och det är FORTFARANDE inte ditt ansvar. Säg också att du INTE vill att de kontaktar dig varje gång hon ringer och är orolig. Du vet redan att hon är totalt utanför kontroll när det gäller kontakt du behöver ingen mer vetskap om detta.

Begränsa dina samtal till ett minimum inget du gör kan varken hjälpa eller stjälpa henne detta är hennes ansvar helt och hållet så du ska BARA tänka på vad du orkar med. Jag skulle säga max 1 gång vecka för att hon ska släppa dig och börja fokusera på något annat. Tre gånger per dag är sjukt mycket jag pratar inte med någon så många gånger per dag. Mina föräldrar som är över 80 år pratar jag med ngn gång i veckan varannan vecka. Max.

Jag tror du behöver inse att din mamma är rejält sjuk och hon behöver själv ta ansvar för det hennes mående är aldrig något du kommer kunna hjälpa henne med. Detsamma gäller din far, han är vuxen och tar egna beslut.

Det bästa du kunde göra var att flytta så långt bort jag tror att du kommer att växa massor av det!

Ja, det är det där med att släppa ansvaret som sätter käppar i hjulet tror jag. När jag känner att jag är den som avgör hur mammas mående är, så är det inte så konstigt att jag svarar än ignorerar när jag tänker efter.

3 gånger per dag är väldigt lite för oss, så jag får klump i magen bara jag tänker på 1 gång per dag Samtidigt så hinner hon ju inte göra något annat än att vänta på när hon kan ringa igen som du säger.

Flytt har hittills gjort att hon inte bara går in med nyckel om jag t.ex. duschar och inte svarar iaf

 

[Otherside]

Ja, det är det där med att släppa ansvaret som sätter käppar i hjulet tror jag. När jag känner att jag är den som avgör hur mammas mående är, så är det inte så konstigt att jag svarar än ignorerar när jag tänker efter.

3 gånger per dag är väldigt lite för oss, så jag får klump i magen bara jag tänker på 1 gång per dag Samtidigt så hinner hon ju inte göra något annat än att vänta på när hon kan ringa igen som du säger.

Flytt har hittills gjort att hon inte bara går in med nyckel om jag t.ex. duschar och inte svarar iaf

Vad pratar ni om, 3 gånger per dag? Är det långa samtal eller snabba -Hej! Hur går det? Hur ska det fungera sen när du jobbar, kan du ta emot samtal på arbetstid?

8 gånger om dagen är helt bisarrt (som du ju insett) och jag tror att du inledningsvis får begränsa det till 3. En slags nedtrappning. Du kanske själv känner oro och vill checka av din mamma då och då? Eller känner du att du kan lita på att din pappa har koll och hör av sig om nåt händer?

Det positiva är ändå att du har en fysisk frihet, som du skriver. Hon kan inte bara knalla in med egen nyckel närhelst hon vill. Du har större möjlighet till integritet nu. Ett jättestort plus!

 

[Tantan]

Jag har ju strategin med en sådan person att jag ringer på väg till jobbet. Det gör att samtalet begränsas i tid naturligt. Vi pratar dagligen men det blir inte mer än 10 minuter.

 

[Tystnatt]

Låter verkligen som din mamma har någon sorts munchausen by proxy, inte att hon gör dig sjuk som dessa mammor gör, men att hon vill "hålla dig tillbaka i livet" så hon har något att "leva för". Inte hälsosamt någonstans, men hennes beteende du har beskrivit i denna tråden är verkligen som mammor som håller på med såna grejor.- Dom klarar inte av att det skall "gå bra" för sina barn och har en enorm ohälsosam anknytning till sina barn.

Det är jätte svårt för barnen i den sitsen att sätta gränser, men hon lägger en enorm press på dig med hennes mående. Det är HENNES mående att ta tag i, inte ditt. Att hon snackar om att dricka och hur ledsen hon är, är extremt gränslöst.
Har du någon samtalskontakt eller liknande? tänker att du behöver stöd och få prata av dig om din mamma, och kanske få redskap till att hantera henne. Typ som när hon går igång med hennes "åh jag mår så dåligt" att du får sätta ner foten och säga att ni inte skall prata om det och hon får prata med din pappa eller någon annan om det.

Förstår det är jätte svårt att sätta såna gränser, men sakta och säkert fixar du det att avbryta henne när hon börjar och sätta gränser som att ni kan prata om trevliga saker och klarar hon inte av det så skall ni inte ha kontakt på ett tag. För hon gör att du mår dåligt med hennes beteende, och hennes mående är inte ditt ansvar. Hon är förälder, hon borde bete sig vuxet (vilket jag fattar hon inte komma göra), men sätta gränser lite i taget kommer nog hjälpa dig mycket.

Jag har själv idag ingen kontakt med min mamma, och min syster har väldigt lite kontakt med henne. Pga hennes extrema gränslöshet och narcissm. Jag försökte i många år och fixa det, men till slut pallade jag inte mer. Så nu har vi ingen kontakt. Så vet hur det känns med en gränslös förälder. Där finns dock dom som faktiskt till slut fattar det med gränser. Tyvärr är dock min mamma inte en av dom.

Nu med mer distans till henne börjar jag inse att hennes beteende faktiskt inte är friskt. Att precis alla inte har det så här med sin mamma. Det låter tråkigt att du fått bryta med din mamma helt men det verkar som att du mår mycket bättre av att ha det så efter massa försök?

Jag har haft samtalskontakt tidigare men hade verkligen behövt det nu. Jag ska försöka spara ihop till några samtal med någon.

Jag hoppas också jag fixar det med tid

 

[Tystnatt]

Vad pratar ni om, 3 gånger per dag? Är det långa samtal eller snabba -Hej! Hur går det? Hur ska det fungera sen när du jobbar, kan du ta emot samtal på arbetstid?

8 gånger om dagen är helt bisarrt (som du ju insett) och jag tror att du inledningsvis får begränsa det till 3. En slags nedtrappning. Du kanske själv känner oro och vill checka av din mamma då och då? Eller känner du att du kan lita på att din pappa har koll och hör av sig om nåt händer?

Det positiva är ändå att du har en fysisk frihet, som du skriver. Hon kan inte bara knalla in med egen nyckel närhelst hon vill. Du har större möjlighet till integritet nu. Ett jättestort plus!

Oftast runt 20-40 min. Hon pratar om vad hon ska göra, vad hon har gjort, tv-program, sitt jobb, nyheter, hur hon mår. Hon frågar vad jag ska göra, när jag ska åka, när jag ska komma tillbaka. Undrar vad jag har ätit, om jag har rört på mig.

Jag vacklar lite mellan nedtrappning av samtal och hård gräns. Sagt till henne att vi måste prata färre gånger men svarar ännu ändå.

Precis, det är min oro som gör att jag svarar Mina föräldrar pratar inte med varandra på det sättet, bara det mest nödvändiga för att vardagen ska fungera.

Det är så skönt att kunna slänga brödpåsar, yoghurtpaket och godispapper i min återvinning inne i lägenheten utan att få panik Helt sjukt att jag gömt mitt skräp i väskor i garderoben i mitt eget hem som vuxen människa

 

[Tystnatt]

Hon är inte konsekvent i sitt tänk heller. Hon säger att jag har svårt att klara mig själv och att det inte kommer gå bra med maten. Jag behöver hennes hjälp.

När jag idag sa att boendestöd kommer idag för planering av insatser kring maten blir hon putt och säger att jag inte alls behöver den typen av hjälp "Det får du avsäga dig". Hon vill hellre komma upp och handla åt mig...

 

[skiesabove]

Hon är inte konsekvent i sitt tänk heller. Hon säger att jag har svårt att klara mig själv och att det inte kommer gå bra med maten. Jag behöver hennes hjälp.

När jag idag sa att boendestöd kommer idag för planering av insatser kring maten blir hon putt och säger att jag inte alls behöver den typen av hjälp "Det får du avsäga dig". Hon vill hellre komma upp och handla åt mig...

Vilken sjuk grej att säga... Och så skönt att du har det fysiska avståndet nu! Du kan själv, och det du inte kan, kan andra hjälpa med .

 

[monster1]

Hon är inte konsekvent i sitt tänk heller. Hon säger att jag har svårt att klara mig själv och att det inte kommer gå bra med maten. Jag behöver hennes hjälp.

När jag idag sa att boendestöd kommer idag för planering av insatser kring maten blir hon putt och säger att jag inte alls behöver den typen av hjälp "Det får du avsäga dig". Hon vill hellre komma upp och handla åt mig...

Du avgör vad du behöver, superbra med boendestöd tycker jag. Kämpa på med självständigheten och frigörelsen.

Angående frågorna hon ställer till dig och reaktionerna känns det mer som förhör (kontroll) än vanlig konversation.

 

[Javan]

Hon är inte konsekvent i sitt tänk heller. Hon säger att jag har svårt att klara mig själv och att det inte kommer gå bra med maten. Jag behöver hennes hjälp.

När jag idag sa att boendestöd kommer idag för planering av insatser kring maten blir hon putt och säger att jag inte alls behöver den typen av hjälp "Det får du avsäga dig". Hon vill hellre komma upp och handla åt mig...

Avståndet är magiskt bra!

INGEN normal relation mellan mor och dotter som jag har hört om innebär att man pratar i telefon runt 8 gånger per dag. Ska jag vara helt ärlig INGEN jag känner pratar så ofta med någon som de inte bor med och aldrig i mobilen.

Du är vuxen du bestämmer helt själv hur du vill ha ditt liv och hon har faktiskt inget att säga till om lika lite som du kan säga hur hon ska leva sitt liv. Det din mamma inte får och som hon gör nu är att lasta av allt sitt dåliga mående på dig och drar ner dig med henne för jag hoppas att du förstår att din mamma är riktigt sjuk och inte alls mår bra psykiskt. Inget av detta är ditt fel eller något du kan eller ska göra något åt det är hennes liv och uppgift.

Fortsätt sätt gränser och ta gärna kontakt med närmsta hälsocentral om samtalskontakt. Superbra att du har boendestöd de är till för att hjälpa dig. Din mamma avgör inte vilken hjälp du ska ha och i vilken form.

 

[Otherside]

Oftast runt 20-40 min. Hon pratar om vad hon ska göra, vad hon har gjort, tv-program, sitt jobb, nyheter, hur hon mår. Hon frågar vad jag ska göra, när jag ska åka, när jag ska komma tillbaka. Undrar vad jag har ätit, om jag har rört på mig.

Jag vacklar lite mellan nedtrappning av samtal och hård gräns. Sagt till henne att vi måste prata färre gånger men svarar ännu ändå.

Precis, det är min oro som gör att jag svarar Mina föräldrar pratar inte med varandra på det sättet, bara det mest nödvändiga för att vardagen ska fungera.

Det är så skönt att kunna slänga brödpåsar, yoghurtpaket och godispapper i min återvinning inne i lägenheten utan att få panik Helt sjukt att jag gömt mitt skräp i väskor i garderoben i mitt eget hem som vuxen människa

40 minuter flera gånger om dagen är väldigt väldigt mycket!! 20 minuter likaså.

Jag har en inställning i min mobil där jag kan trycka iväg ett sms om jag inte vill svara på samtalet. Då har hon i alla fall fått ett livstecken från dig. Inte för att det är tillräckligt, antar jag, men ändå. Hon behöver inte gripas av panik.

Men, alltsammans är ju helt orimligt. Din mamma har ett gigantiskt problem som du inte kan lösa genom att ständigt vara tillgänglig. Det gör bara att problematiken lever vidare. Jag vet inte vilken form av hjälp din mamma kan få för att bryta mönstret och beroendet. Men jag hoppas ni kan hitta nån utväg, för det här är ju förfärligt.

Det är dessutom extremt lätt att hamna i ett medberoende, vilket väl blivit lite av din situation här. Du oroar dig tillbaka över din mamma och vågar inte ta ett större steg för att ändra på situationen. Så du skulle också behöva få stöd och hjälp i det hela. Ditt jättestora steg att flytta är ju fantastiskt. Nu behöver du finputsa rejält, för att gå vidare ännu mer. Och din mamma behöver också ta sig ur sitt beroende, men det är inte din uppgift att lösa.

 

[QueenLilith]

Nu med mer distans till henne börjar jag inse att hennes beteende faktiskt inte är friskt. Att precis alla inte har det så här med sin mamma. Det låter tråkigt att du fått bryta med din mamma helt men det verkar som att du mår mycket bättre av att ha det så efter massa försök?

Jag har haft samtalskontakt tidigare men hade verkligen behövt det nu. Jag ska försöka spara ihop till några samtal med någon.

Jag hoppas också jag fixar det med tid

Ja det känns mycket bättre. Har många många incidenter under åren som va helt sjuka. Likt det du beskriver. Tex hade vi ett klassprov på universitetet som man gör i grupp på programmet jag gick. Man skulle lösa olika saker i grupp under 3 timmar så inte som en tenta men ändå för HP. Vi fick ha mobil och så. Kollade snabbt på min då den vibrerar I min ficka och då har min mamma skrovit massa obehagliga saker som gjorde jag bröt ihop under detta. Fast hon visste jag hade prov för jag hade skrivit jag inte hade tid att svara. Helt jäkla sjukt beteende. Fick stänga av mobilen. Men bara känslan av hur det rinner en kallt över ryggen när man läser såna obehagliga saker från sin mamma. Den känslan minns jag fortfarande. Bara en sak av många och därav jag har valt att bryta helt. Deg måste inte bli så för andra. Men för mig fanns det inget annat val om jag skall må bra

 

[lingonben]

Nu med mer distans till henne börjar jag inse att hennes beteende faktiskt inte är friskt. Att precis alla inte har det så här med sin mamma. Det låter tråkigt att du fått bryta med din mamma helt men det verkar som att du mår mycket bättre av att ha det så efter massa försök?

Ja, det blir lätt så när man är inne i spindelnätet av en sån människas beteende. En tror att det är normalt och alla har det så, jag har själv varit där. Jättebra att du får de här insikterna! Jag flyttade också om än inte lika långt, och till sist klippte jag av kontakten helt. Det var en sån lättnad

 

[QueenLilith]

Avståndet är magiskt bra!

INGEN normal relation mellan mor och dotter som jag har hört om innebär att man pratar i telefon runt 8 gånger per dag. Ska jag vara helt ärlig INGEN jag känner pratar så ofta med någon som de inte bor med och aldrig i mobilen.

Du är vuxen du bestämmer helt själv hur du vill ha ditt liv och hon har faktiskt inget att säga till om lika lite som du kan säga hur hon ska leva sitt liv. Det din mamma inte får och som hon gör nu är att lasta av allt sitt dåliga mående på dig och drar ner dig med henne för jag hoppas att du förstår att din mamma är riktigt sjuk och inte alls mår bra psykiskt. Inget av detta är ditt fel eller något du kan eller ska göra något åt det är hennes liv och uppgift.

Fortsätt sätt gränser och ta gärna kontakt med närmsta hälsocentral om samtalskontakt. Superbra att du har boendestöd de är till för att hjälpa dig. Din mamma avgör inte vilken hjälp du ska ha och i vilken form.

Hade aldrig ens orkat prata telefon med min sambo i gånger per dag när jag är iväg. Aldrig I livet

 

[MiaMia]

Oftast runt 20-40 min. Hon pratar om vad hon ska göra, vad hon har gjort, tv-program, sitt jobb, nyheter, hur hon mår. Hon frågar vad jag ska göra, när jag ska åka, när jag ska komma tillbaka. Undrar vad jag har ätit, om jag har rört på mig.

Tänk också begränsning av vad ni pratar om och vilken information det är hon ska få om ditt liv, inte bara tid och antal för samtalen.

Jag har haft samtalskontakt tidigare men hade verkligen behövt det nu. Jag ska försöka spara ihop till några samtal med någon.

Jag tänker att din situation är lik att ta sig ur relationsvåld från en partner? Uppfattar din beskrivning som långvarigt psykiskt våld från närstående. Går det att få någon hjälp från de som är vana vid dessa situationer typ kvinnojour eller kommunens verksamheter?

 

[lingonben]

Tänk också begränsning av vad ni pratar om och vilken information det är hon ska få om ditt liv, inte bara tid och antal för samtalen.

Jag tänker att din situation är väldigt lik att ta sig ur relationsvåld från en partner? Uppfattar din beskrivning som långvarigt psykiskt våld från närstående. Går det att få någon hjälp från de som är vana vid dessa situationer typ kvinnojour eller kommunens verksamheter?

Det är en väldigt bra idé! @Tystnatt kolla här: https://www.lulea.se/omsorg--stod/vald-i-nara-relationer.html

 

[Angel]

Jisses, om mina föräldrar ofta gick in i mitt hus oombedda skulle jag byta lås låter som ett väldigt gränslöst beteende.

"Stör ej" funktionen i telefonen är väldigt bra. Ringer någon många gånger så kommer de fram men annars inte. Och ringer någon många gånger fast det visar sig vara oviktigt så är det bara att säga att "jag kan inte prata nu, jag är upptagen" och lägga på. Nu förstår jag att relationen här är väldigt komplicerad så det låter absolut rätt med utsomstående stödpersoner.
Det går ju också att i förväg kontakta polisen och påtala den anhöriges kontrollbehov, dvs man är inte i fara eller liknande om man inte svarar i telefonen. De brukar ha bra koll på sådant och kan återkoppla att man mår bra men inte vill bli kontaktad. Blir den anhöriga väldigt upprörd så är det ju utmärkt att det isf är polisen som märker att personen inte mår så bra.

Absolut att man kan kolla till en anhörig om personen inte svarar på någon dag när de borde och att man pratar ofta om det är något speciellt men som referens så pratar jag med min mamma 1-2 gånger i veckan. Svarar hon eller jag inte försöker man ringa igen lite senare eller dagen efter. Min sambo brukar jag mest skicka ett par meddelanden till under en dag och är vi ifrån varandra så ringer någon en gång på kvällen. Uppfattar det som en ganska normal frekvens på kontakt med anhöriga om man är två vuxna som kan ta hand om sig själva.

 

[Tantan]

Jag tänker att du kanske ska backa långsamt så du håller ihop? Nytt jobb, ny stad, nytt boendestöd osv. Det är mycket för vem som helst. Du kan markera lite i taget, avsluta samtalet efter en rimlig tid osv. Du behöver inte tvärt klippa, du kan också vara som en gråsten, bli tråkig, spara på info och fråga henne istället för att dela med dig av dig.

 

[Tystnatt]

Mamma ringde och sa att hon "ramlat ner i hålet" igen. Att hon har så mycket ångest över att inte kunna se mig att hon inte vet hur hon ska klara sig

Att hon har fått sådan ångest att hon börjat dricka igen. Tydligen var utlösande faktor att jag bad henne att vänta med att ringa igen en kvart efter att jag inte svarat, efter att hon ringde 4 gånger under 5 minuter när jag var på toaletten. Och att jag sa att hon inte skulle åka upp som idag

I andra andetaget säger hon att jag inte ska må dåligt över det. Varför säger hon ens dessa saker då? Och varför dagen innan jag ska börja jobba när hon vet att jag tar på mig ansvar?

 

[Luff]

Mamma ringde och sa att hon "ramlat ner i hålet" igen. Att hon har så mycket ångest över att inte kunna se mig att hon inte vet hur hon ska klara sig

Att hon har fått sådan ångest att hon börjat dricka igen. Tydligen var utlösande faktor att jag bad henne att vänta med att ringa igen en kvart efter att jag inte svarat, efter att hon ringde 4 gånger under 5 minuter när jag var på toaletten. Och att jag sa att hon inte skulle åka upp som idag

I andra andetaget säger hon att jag inte ska må dåligt över det. Varför säger hon ens dessa saker då? Och varför dagen innan jag ska börja jobba när hon vet att jag tar på mig ansvar?

Därför att hon är sjuk. Och det är inte ditt ansvar. Du är inte hennes krycka. Hon är vuxen och får ta ansvar för sitt mående.

 

[Shaggy]

Mamma ringde och sa att hon "ramlat ner i hålet" igen. Att hon har så mycket ångest över att inte kunna se mig att hon inte vet hur hon ska klara sig

Att hon har fått sådan ångest att hon börjat dricka igen. Tydligen var utlösande faktor att jag bad henne att vänta med att ringa igen en kvart efter att jag inte svarat, efter att hon ringde 4 gånger under 5 minuter när jag var på toaletten. Och att jag sa att hon inte skulle åka upp som idag

I andra andetaget säger hon att jag inte ska må dåligt över det. Varför säger hon ens dessa saker då? Och varför dagen innan jag ska börja jobba när hon vet att jag tar på mig ansvar?

För att hon medvetet eller omedvetet vill behålla kontrollen över dig. Om du klarar dig utan henne vem är hon då? Hon har troligen en identitetskris vilket inte är ditt ansvar.