Att bryta mig loss

Just nu befinner jag mig i ett vägskäl - ska jag göra vad jag känner är rätt eller ska min mamma få avgöra vad jag ska göra likt hon brukar?
Jag är i allra högsta grad vuxen men min mamma håller mig fortfarande allt för nära och jag är som oförmögen att satta gränser. Det har alltid varit omöjligt. Och nu när tiden har gått så har hennes inverkan gjort att jag inte har något liv utan henne, vilket gör det ännu läskigare att försöka etablera någon form av distans till henne. Samtidigt är jag så beroende av henne, både emotionellt och ekonomiskt.

Nu när jag inte haft någon större inkomst har hon exempelvis stått för mina matkostnader, vilket innebär att maten måste handlas med henne närvarande. Om jag lägger en vara i korgen som hon anser är onyttig, blir det blickar, suckar, ifrågasättande och en diskussion om min vikt. Hon säger att hon gör det för att hon bryr sig om mig trots att jag förklarat att det gör allt värre och att jag panik-köper mig mat som jag vill äta.

Hon ringer mig minst 3 gånger per dag. Jag träffar henne minst 3 dagar i veckan. Om jag inte svarar inom en trekvarts timme använder hon extranyckel för att gå in i min lägenhet.
Om hon skulle hjälpa mig att mata katten går hon igenom mina sopor och vill diskutera vad jag ätit och att jag missköter mig.
Hon gör mig tjänster som jag sagt att jag inte vill ha hjälp med, som att tvätta och diska.
Klassikern är att hon står utanför om jag är på väg någonstans för att köra mig fast jag förtydligat att det inte behövs och att det går jättebra att ta bussen. Ibland ber jag om hjälp själv, vilket jag skäms för, men det är som att det blir så ändå och då har jag kontroll över när det sker.

Så fort jag försöker prata med henne om att jag vill vara mer självständig blir hon alltid ledsen och känner att jag stöter bort henne. Då blir hon kall och ger mig dåligt samvete. Hon gör det bara för att hon älskar mig och vet vad som är bäst för mig. Hon matar mig med att jag aldrig klarat mig själv och att jag behöver mycket stöttning i mitt liv men jag känner att jag aldrig fått möjligheten att skapa ett. Jag har mått dåligt stora delar av mitt liv, där mina föräldrar ställt upp mycket och sett till att jag hållit mig flytande. Samtidigt önskar jag att de hade hjälpt mig med att skapa något eget som ger mig mening.

 

[bettysmatte]

Det är så jäkla svårt att säga vad jag vill och behöver Mamma har hittills ringt mig 8 gånger idag. Det är ju inte hållbart någonstans.

Jag behöver liksom inte höra hur nära hon är att börja dricka, att hon inte kan köra vissa vägar i stan för att hon saknar mig så hon blir otröstligt ledsen eller att hon gråter att jag ska komma hem varje gång.

En del av mig vill vara henne till lags och tror att hon blir mindre ledsen och mår bättre om jag svarar henne varje gång hon ringer. Men en del av mig känner ju hur jag bara spär på hennes beteende och dramatik när jag inte sätter gränser.

Det blir ju förhoppningsvis enklare att skylla på jobbet sen men hon fortsätter väl att ringa tätare på eftermiddagen bara

Men jag kan bara ta myrsteg. Nästa gång ska jag inte svara och sms:a att jag ringer henne sen.

Men kära nån - det låter ju RENT gräsligt! Kan du prata med din pappa om det, kanske? För visst var han stöttande i din flytt?

 

[tuaphua]

Det är så jäkla svårt att säga vad jag vill och behöver Mamma har hittills ringt mig 8 gånger idag. Det är ju inte hållbart någonstans.

Jag behöver liksom inte höra hur nära hon är att börja dricka, att hon inte kan köra vissa vägar i stan för att hon saknar mig så hon blir otröstligt ledsen eller att hon gråter att jag ska komma hem varje gång.

En del av mig vill vara henne till lags och tror att hon blir mindre ledsen och mår bättre om jag svarar henne varje gång hon ringer. Men en del av mig känner ju hur jag bara spär på hennes beteende och dramatik när jag inte sätter gränser.

Det blir ju förhoppningsvis enklare att skylla på jobbet sen men hon fortsätter väl att ringa tätare på eftermiddagen bara

Men jag kan bara ta myrsteg. Nästa gång ska jag inte svara och sms:a att jag ringer henne sen.

Det låter ju som att hon behöver professionell stöttning i sitt mående. Kan din pappa hjälpa till med det och att försöka hjälpa dig sätta upp gränser?
För det där är ju oerhört olämpligt och gränslöst att lägga på dig. Förstår givetvis att det är jobbigt att hantera!

 

[SiZo]

Det är så jäkla svårt att säga vad jag vill och behöver Mamma har hittills ringt mig 8 gånger idag. Det är ju inte hållbart någonstans.

Jag behöver liksom inte höra hur nära hon är att börja dricka, att hon inte kan köra vissa vägar i stan för att hon saknar mig så hon blir otröstligt ledsen eller att hon gråter att jag ska komma hem varje gång.

En del av mig vill vara henne till lags och tror att hon blir mindre ledsen och mår bättre om jag svarar henne varje gång hon ringer. Men en del av mig känner ju hur jag bara spär på hennes beteende och dramatik när jag inte sätter gränser.

Det blir ju förhoppningsvis enklare att skylla på jobbet sen men hon fortsätter väl att ringa tätare på eftermiddagen bara

Men jag kan bara ta myrsteg. Nästa gång ska jag inte svara och sms:a att jag ringer henne sen.

8 gånger är inte hållbart alls. Lämna telefonen hemma och hitta på något kul i några timmar. SMSa tillbaka på kvällen att du varit iväg och inte haft tid o svara och nu ska gå o lägga dig.
Tids nog så kommer hon lära sig, men du måste sätta gränser.

Och behöver hon hjälp så måste hon själv vilja ha hjälpen. Här hjälper det inte att tjata. Kanske berätta för din pappa om hennes beteende så att han har lite koll bara.

 

[gammalek]

Det är så jäkla svårt att säga vad jag vill och behöver Mamma har hittills ringt mig 8 gånger idag. Det är ju inte hållbart någonstans.

Jag behöver liksom inte höra hur nära hon är att börja dricka, att hon inte kan köra vissa vägar i stan för att hon saknar mig så hon blir otröstligt ledsen eller att hon gråter att jag ska komma hem varje gång.

En del av mig vill vara henne till lags och tror att hon blir mindre ledsen och mår bättre om jag svarar henne varje gång hon ringer. Men en del av mig känner ju hur jag bara spär på hennes beteende och dramatik när jag inte sätter gränser.

Det blir ju förhoppningsvis enklare att skylla på jobbet sen men hon fortsätter väl att ringa tätare på eftermiddagen bara

Men jag kan bara ta myrsteg. Nästa gång ska jag inte svara och sms:a att jag ringer henne sen.

Jag tror inte det hjälper att svara varje gång, tvärtom kan det öka hennes ångest (?). För då blir du lika översvämmande som hon.

Tänk ramar. Oro behöver ramas in, inte låta svalla fritt. Berätta att du har fullt upp och att ni kan höras en gång om dagen eller vad du tycker är rimligt. Gärna en bestämd tid, ytterligare ett sätt att rama.

Det behöver bli hanterbart för dig. Bonusen är att det kan hjälpa din mamma också.

 

[Tystnatt]

Men kära nån - det låter ju RENT gräsligt! Kan du prata med din pappa om det, kanske? För visst var han stöttande i din flytt?

Pappa håller med mig! Han lyckas tyvärr inte bättre med att sätta gränser eller tala henne till sans mer än vad jag gör. Hon blir också fruktansvärt elak mot min pappa, så jag vill inte utsätta honom för det heller

Mamma har aldrig tagit åt sig av vad vi haft att säga, hon bara är sådan säger hon. Det finns liksom inget annat sätt än hennes, hon accepterar inte att göra annorlunda för någon annans skull.

 

[Tystnatt]

Det låter ju som att hon behöver professionell stöttning i sitt mående. Kan din pappa hjälpa till med det och att försöka hjälpa dig sätta upp gränser?
För det där är ju oerhört olämpligt och gränslöst att lägga på dig. Förstår givetvis att det är jobbigt att hantera!

Pappa låter också mamma styra för att det blir så obehagliga konsekvenser annars
Och hon skulle aldrig prata med min pappa istället t.ex.

Jag önskar så att hon ville ta hjälp men har fått acceptera att det inte blir så

 

[JohannaB]

Skapa en SMS-mall ”Jag är upptagen just nu, ringer upp när jag har tid” och använd den när hon ringer?

 

[Tystnatt]

8 gånger är inte hållbart alls. Lämna telefonen hemma och hitta på något kul i några timmar. SMSa tillbaka på kvällen att du varit iväg och inte haft tid o svara och nu ska gå o lägga dig.
Tids nog så kommer hon lära sig, men du måste sätta gränser.

Och behöver hon hjälp så måste hon själv vilja ha hjälpen. Här hjälper det inte att tjata. Kanske berätta för din pappa om hennes beteende så att han har lite koll bara.

Jag tycker bara det är så jobbigt att hon ringer polisen när jag inte svarar Och så ringer hon ännu mer efteråt och hamnar i upplösningstillstånd.

Jag är övertygad att hon kommer upp om jag sonika inte svarar trots upprepade försök och kontakt med polisen.

Men det finns ju inget annat sätt än att jag inte gör som hon önskar. Det kanske får bli så att jag helt enkelt knuffar ut henne om/när hon kommer upp?

 

[Tystnatt]

Jag tror inte det hjälper att svara varje gång, tvärtom kan det öka hennes ångest (?). För då blir du lika översvämmande som hon.

Tänk ramar. Oro behöver ramas in, inte låta svalla fritt. Berätta att du har fullt upp och att ni kan höras en gång om dagen eller vad du tycker är rimligt. Gärna en bestämd tid, ytterligare ett sätt att rama.

Det behöver bli hanterbart för dig. Bonusen är att det kan hjälpa din mamma också.

Jag tror också att min tillgänglighet föder hennes beteende. Det är helt klart enklare för mig att leva med kontrollerandet och gränslösheten än att försöka handskas med skuldkänslorna hon skapar.

Jag har sagt att jag kan höras 3 gånger per dag men jag svarar såklart när hon ringer ändå och säger att "det får du bara acceptera, det är så det kommer vara".

 

[Tystnatt]

Skapa en SMS-mall ”Jag är upptagen just nu, ringer upp när jag har tid” och använd den när hon ringer?

Det gör jag men hon fortsätter ringa tills jag svarar emellan hon hör av sig till sjukhus och polis och så

 

[SiZo]

Jag tycker bara det är så jobbigt att hon ringer polisen när jag inte svarar Och så ringer hon ännu mer efteråt och hamnar i upplösningstillstånd.

Jag är övertygad att hon kommer upp om jag sonika inte svarar trots upprepade försök och kontakt med polisen.

Men det finns ju inget annat sätt än att jag inte gör som hon önskar. Det kanske får bli så att jag helt enkelt knuffar ut henne om/när hon kommer upp?

Det är inte farligt att polisen kommer och knackar på. Lite pinsamt kanske, men inte för dig, utan snarare secondhand mot din mor tänker jag? Det är bara att säga som det är, hon ringer 8 ggr/dag och nu var det några timmar när jag helt enkelt inte orkade med det mer. Troligen kommer polisen inte hälsa på i närtid efter det.

Om hon kommer upp så är det hennes problem. Och ja, det är okej att knuffa ut henne. Du har nödvärnsrätt för att få ut någon ur ditt hem. Jag har själv gjort det med en gränslös närstående - det hjälpte. Det var jättetufft och jag hade jättemycket ångest direkt efteråt, men sedan blev det bättre.

3 ggr/dag är JÄTTEMYCKET. Men har du redan sagt det så kanske det får vara så ett tag? En gång/dag kanske kan vara mer rimligt såhär i början. Ev skulle du kunna säga att DU ringer, och helt enkelt blocka hennes nummer så slipper du stressen över att se antalet gånger hon har ringt. Då kan du välja tid och plats.

 

[Piaff]

Jag har också en mamma som måste hållas mycket kort, och det viktiga här är att du sätter upp ramar och rutiner som passar dig och ditt liv. Att prata i telefon tre gånger per dag låter otroligt mycket och tärande, några gånger i veckan känns väl mer rimligt? Svara inte eller sätt telefonen i flygläge. Ring upp eller svara när det passar i ditt liv. Ringer hon polisen och de hör av sig så bara berätta hur det är.

Det är inte ditt fel eller ditt ansvar att din mamma får ångest över detta. Du behöver få låtas vara en vuxen självständig människa och skapa ditt liv nu så som du vill ha det!

 

[bettysmatte]

Jag tror också att min tillgänglighet föder hennes beteende. Det är helt klart enklare för mig att leva med kontrollerandet och gränslösheten än att försöka handskas med skuldkänslorna hon skapar.

Jag har sagt att jag kan höras 3 gånger per dag men jag svarar såklart när hon ringer ändå och säger att "det får du bara acceptera, det är så det kommer vara".

Fast det GÅR ju inte? Hur tror hon att de ska funka sedan när du jobbar? På de flesta jobb kan man verkligen inte sitta i privata samtal stup i kvarten. Jag hoppas att det löser sig då, om inte förr!

 

[monster1]

Det gör jag men hon fortsätter ringa tills jag svarar emellan hon hör av sig till sjukhus och polis och så

Det hon gör är trakasserier, jag förstår att det är din mamma och att du älskar henne. Men det är ett helt orimligt beteende från hennes sida. Hon beter sig som ett misshandlade ex. Det här är ett sätt att kontrollera. Det kan ju vara bra att se hennes beteende för vad det är tänker jag. Allt det där skuldbeläggandet och hoten, det är ett sätt att straffa dig och kontrollera dig för att du flyttat.

Sen tänker jag så här. Om du svarar henne med ett automatiserat sms, så har hon ju egentligen ingen anledning att ringa polisen eller sjukhusen. En gång om dagen är fullt tillräckligt med kontakt. När mina föräldrar var friska hördes vi en gång i veckan max, nu lite oftare för att de är lite skröpliga och behöver lite mer social kontakt så jag ringer några gånger i veckan lite beroende på.

 

[Shaggy]

Jag tror också att min tillgänglighet föder hennes beteende. Det är helt klart enklare för mig att leva med kontrollerandet och gränslösheten än att försöka handskas med skuldkänslorna hon skapar.

Jag har sagt att jag kan höras 3 gånger per dag men jag svarar såklart när hon ringer ändå och säger att "det får du bara acceptera, det är så det kommer vara".

Det är jättemycket. Jag pratar med mina föräldrar 1 gång per dag. Vi har ett gott förhållande utan den typ av gränslöshet och skuldbeläggande du blir utsatt för. När jag hör andra prata om sina föräldrar så är en gång per dag oerhört ofta. Bara sätt gränsen och låt henne lösa sina problem.

 

[Piaff]

Jag pratar med min pappa varje dag men det är oftast lite korta ”har ni gjort nåt kul idag?” samtal, ingen press utan bara lite trevligt. Mamma hörs jag med nån gång i veckan, det är mer energikrävande så jag har skalat ned de samtalen.

 

[manda]

Det låter skittufft @Tystnatt !

Min mamma har också lite gränslösa tendenser (men inte på nivån du beskriver) och nu när hon åldras blir hon i perioder väldigt på (och aggressiv).

Jag har också gjort ett anpassat sms jag kan svara henne med men det är mer typ ”jag älskar dig mamma. Du måste ta hand om det här på egen hand. Jag kan inte hjälpa dig nu. Jag har det bra. Vi hörs imorgon.” För mig känns det viktigt att både skapa avstånd och visa att jag både bryr mig och är ok trots att jag inte svarar. Det dämpar det lite ibland.

 

[JohannaB]

Det gör jag men hon fortsätter ringa tills jag svarar emellan hon hör av sig till sjukhus och polis och så

Polisen kommer inte söka dig för att du inte svarat på din mammas telefonsamtal med annat än ett SMS på måååååånga dygn om alls, de har lite annat att göra
Oroa dig inte för polisen, eller om hon ringer sjukhus, de är vana vid konstiga samtal och lägger inte energi på det. Se till att skydda dig själv och försöka få till en rimlig nivå av kontakt.

 

[Piaff]

Och även om det skulle bli så att hon tjatar dit polisen, så är det inget farligt. Du har inte gjort nåt fel och det enda de kommer vara ute efter är att se att du lever.

 

[lingonben]

Jättebra att du orkat bryta dig loss ur situationen och lagt fysisk distans mellan dig och din mamma, hon beter sig inte alls på ett sunt sätt! Jag har också varit där, jag känner alldeles för väl igen telefonterrorn och att det rings runt till alla möjliga om jag inte var kvick nog på att svara. Försök sätta dina gränser lite i taget, även om det innebär att hon börjar ringa polis och sjukhus. Om de kontaktar dig, berätta då att hon inte mår bra och är väldigt kontrollerande så kommer de att förstå situationen. Jag har suttit i telefon med diverse aktörer efter att min mor gått bananas och förklarat på samma sätt. De har varit väldigt förstående och respektfulla, så jag är säker på att det blir samma för dig Stor kram och lycka till i din nya hemstad!