Att dejta en kollega, granne, eller person inom närmsta kretsen (utbruten från Dejtingtråden 39)

[Bison]

Ang diskussionen här om en ska eller inte ska ragga på grannar, kollegor eller bekanta så har jag en fundering.

De gånger jag blivit kär så har jag liksom inte haft någon chans att"välja " vem jag blivit kär i, utan jag har blivit kär oavsett personens bostadsort, yrke, osv. I takt med att jag lärt känna personen så har känslorna växt, funkar det inte så för er andra?

För att bli kär krävs det att jag umgås väldigt mycket med en person under lång tid, det gör jag varken med grannar eller kollegor.
Attraktion kan jag däremot känna men det är ju väldigt enkelt att inte agera på.

 

[Skojamindoja]

För att bli kär krävs det att jag umgås väldigt mycket med en person under lång tid, det gör jag varken med grannar eller kollegor.
Attraktion kan jag däremot känna men det är ju väldigt enkelt att inte agera på.

Lite så känner jag också. Jag har varit fruktansvärt förälskad i en kollega. Verkligen fruktansvärt. Och det är nog det som är grejen för mig, för jag fick sparken för att jag blev kär i honom. Hela mitt liv kraschade för att jag gjorde det katastrofala felet enligt vår gemensamma chef att bli kär i honom. Och därför är jag väldigt restriktiv med att utsätta mig för det igen. Attraktion kan man absolut känna, men karln ifråga skulle nog behöva vara väldigt, väldigt exceptionell för att jag skulle våga göra något åt det med det bagaget jag har.

Men, med det sagt. Jag förstår också att det inte går att säga att man aldrig ska bli ihop med en kollega, jag skrev bara att jag tänker så för mig själv. På min nuvarande arbetsplats som är större skulle det förmodligen egentligen inte vara något problem. Jobbar man bara inte tätt ihop med samma saker och i samma grupp kanske man inte ens ser varandra på jobbet. Jag fattar också att extremt mycket människor idag träffas på just jobbet, och jag ser inget fel med det, men jag hade som sagt själv inte agerat på det med mitt bagage. Vissa arbetsplatser är ju enorma, så då lär problemet bli ännu mindre.

En granne hade jag dock inte stött på under några som helst omständigheter. Jag vill inte behöva flytta, varken för att jag inte klarar av att bo kvar om han nobbat mig, eller om han visar sig vara ett freak som inte kan släppa en. Lika mycket som jag till exempel inte skulle stöta på en nära bekant, syskons partners syskon, en kusins kusin eller annan person som jag kommer behöva träffa i fortsättningen. Min mosters svåger var till exempel ashet när min moster och hennes man träffades (dels är min moster mycket yngre än min mamma, och sambons bror är dessutom ett sladdbarn så vi är mer i samma ålder), men honom hade jag aldrig ens kommit på idén att stöta på, hur snygg han än var.

 

[Sassy]

För att bli kär krävs det att jag umgås väldigt mycket med en person under lång tid, det gör jag varken med grannar eller kollegor.
Attraktion kan jag däremot känna men det är ju väldigt enkelt att inte agera på.

Jag behöver också tid för att bli kär på riktigt, och någonstans längs den vägen finns det ju flera tillfällen att göra ett val. Däremot är det väldigt sällan jag blir riktigt attraherad av någon, och en hel del sorterar ju bort sig av naturliga skäl (omatchande i någon aspekt), så den gången var femte år eller nåt som jag faktiskt blir intresserad på riktigt så tycker jag inte riktigt att jag "har råd" att välja bort i övrigt bra personer.

Det finns så mycket som måste matcha för att jag ska vara intresserad, så sannolikheten att jag ska hitta någon sådan på ren slump och utanför mina andra sammanhang är väldigt nära noll.

När det har tagit slut på något seriöst har det förstås varit en period när det varit lite jobbigt att råka springa på varandra, men sånt går ju över. Jag kan inte strypa mitt sociala liv pga katastrofscenarion som hittills aldrig ens varit i närheten av att inträffa.

Att träffa folk som redan finns i den perifera kompiskretsen är dessutom lite av en försäkring mot det. Folk som beter sig som rövhattar blir inte kvar i gänget, och skulle det totalt slå slint hos någon finns det många kompetenta vänner med en väldigt stadig social kompass som kan hugga tag i dem och på ett bra sätt få dem på andra tankar. Vi har rätt höga förväntningar på hur man beter sig i relationer till varandra och hur man tar ansvar för sitt eget känsloliv. Jag är mycket mer tveksam till människor (ffa män) utanför det här sammanhanget.

 

[Sel]

Jag håller lite med @cambodia här. Man kan liksom inte alltid rå för vem man blir kär i. Tänk om du träffar ditt livs kärlek i en kollega/granne? Flyttar du då längre bort/byter jobb för att ni ska kunna vara ihop eller struntar du i att agera på det och är olyckligt kär istället så att ni kan fortsätta vara grannar/kollegor? Frågan är ställd lite skämtsamt men trots det är det ju faktiskt vanligt att träffa sin partner på jobbet idag.

Jag har det inte i mig att bli sådär plötsligt förälskad så för mig personligen är det jättelätt att helt enkelt välja bort ett romantiskt intresse, sedan förstår jag att det inte fungerar så för alla. Men de flesta vuxna människor kan väl döva det där initiella pirret och helt enkelt låta bli att fördjupa och utforska känslorna tänker jag, om det inte är en situation man vill hamna i.
Sedan finns det förstås också många olika sätt att vara kollegor på på olika arbetsplatser, på vissa fungerar det säkert mycket bättre än andra även om ett knepigt uppbrott skulle ske! Grannar skulle jag helt uppriktigt inte ta i med tång ens för det KAN ju verkligen bli så att man måste välja mellan att flytta och må skit i sitt eget hem, men där har jag ju andra dåliga upplevelser i bagaget också.

 

[Skojamindoja]

Jag har det inte i mig att bli sådär plötsligt förälskad så för mig personligen är det jättelätt att helt enkelt välja bort ett romantiskt intresse, sedan förstår jag att det inte fungerar så för alla. Men de flesta vuxna människor kan väl döva det där initiella pirret och helt enkelt låta bli att fördjupa och utforska känslorna tänker jag, om det inte är en situation man vill hamna i.
Sedan finns det förstås också många olika sätt att vara kollegor på på olika arbetsplatser, på vissa fungerar det säkert mycket bättre än andra även om ett knepigt uppbrott skulle ske! Grannar skulle jag helt uppriktigt inte ta i med tång ens för det KAN ju verkligen bli så att man måste välja mellan att flytta och må skit i sitt eget hem, men där har jag ju andra dåliga upplevelser i bagaget också.

Det är nog ungefär så jag känner också. På arbetsplatser där det är okej att bli tillsammans med en kollega har de ju förmodligen också någon slags policy för vad som händer om man av någon anledning gör slut. På min arbetsplats jobbar till exempel alla utom ett par på olika avdelningar, och träffar därför aldrig varandra i jobbet. Ett enda par vet jag jobbar på samma, men de är dels i pensionsåldern och dels har de precis hamnat i samma för att kvinnans arbetsuppgifter tyvärr hoppar mellan avdelningar under omorganisationer och liknande.

Men jag vill verkligen inte behöva flytta och därför är en granne big no no.

 

[FannyN]

Jag är gift med min kollega. Det fungerar fint.

 

[Skojamindoja]

Nu bröts ju dessutom mitt inlägg från Dejtingtråden ut och blev en egen tråd, vilket verkligen inte var min mening. Men ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag nog att jag skulle aldrig stöta på en kollega just med tanke på vad jag varit med om i den vägen tidigare. Men skulle han stöta på mig först kan jag nog känna att läget lite är ett annat. Men å andra sidan stöter jag aldrig på någon först.

 

[Sel]

Nu bröts ju dessutom mitt inlägg från Dejtingtråden ut och blev en egen tråd, vilket verkligen inte var min mening. Men ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag nog att jag skulle aldrig stöta på en kollega just med tanke på vad jag varit med om i den vägen tidigare. Men skulle han stöta på mig först kan jag nog känna att läget lite är ett annat. Men å andra sidan stöter jag aldrig på någon först.

Det är ett intressant sidospår tycker jag, så jag är glad att det togs upp och bröts ut.