Att dejta en kollega, granne, eller person inom närmsta kretsen (utbruten från Dejtingtråden 39)

[Bison]

Ang diskussionen här om en ska eller inte ska ragga på grannar, kollegor eller bekanta så har jag en fundering.

De gånger jag blivit kär så har jag liksom inte haft någon chans att"välja " vem jag blivit kär i, utan jag har blivit kär oavsett personens bostadsort, yrke, osv. I takt med att jag lärt känna personen så har känslorna växt, funkar det inte så för er andra?

För att bli kär krävs det att jag umgås väldigt mycket med en person under lång tid, det gör jag varken med grannar eller kollegor.
Attraktion kan jag däremot känna men det är ju väldigt enkelt att inte agera på.

 

[Skojamindoja]

För att bli kär krävs det att jag umgås väldigt mycket med en person under lång tid, det gör jag varken med grannar eller kollegor.
Attraktion kan jag däremot känna men det är ju väldigt enkelt att inte agera på.

Lite så känner jag också. Jag har varit fruktansvärt förälskad i en kollega. Verkligen fruktansvärt. Och det är nog det som är grejen för mig, för jag fick sparken för att jag blev kär i honom. Hela mitt liv kraschade för att jag gjorde det katastrofala felet enligt vår gemensamma chef att bli kär i honom. Och därför är jag väldigt restriktiv med att utsätta mig för det igen. Attraktion kan man absolut känna, men karln ifråga skulle nog behöva vara väldigt, väldigt exceptionell för att jag skulle våga göra något åt det med det bagaget jag har.

Men, med det sagt. Jag förstår också att det inte går att säga att man aldrig ska bli ihop med en kollega, jag skrev bara att jag tänker så för mig själv. På min nuvarande arbetsplats som är större skulle det förmodligen egentligen inte vara något problem. Jobbar man bara inte tätt ihop med samma saker och i samma grupp kanske man inte ens ser varandra på jobbet. Jag fattar också att extremt mycket människor idag träffas på just jobbet, och jag ser inget fel med det, men jag hade som sagt själv inte agerat på det med mitt bagage. Vissa arbetsplatser är ju enorma, så då lär problemet bli ännu mindre.

En granne hade jag dock inte stött på under några som helst omständigheter. Jag vill inte behöva flytta, varken för att jag inte klarar av att bo kvar om han nobbat mig, eller om han visar sig vara ett freak som inte kan släppa en. Lika mycket som jag till exempel inte skulle stöta på en nära bekant, syskons partners syskon, en kusins kusin eller annan person som jag kommer behöva träffa i fortsättningen. Min mosters svåger var till exempel ashet när min moster och hennes man träffades (dels är min moster mycket yngre än min mamma, och sambons bror är dessutom ett sladdbarn så vi är mer i samma ålder), men honom hade jag aldrig ens kommit på idén att stöta på, hur snygg han än var.

 

[Sassy]

För att bli kär krävs det att jag umgås väldigt mycket med en person under lång tid, det gör jag varken med grannar eller kollegor.
Attraktion kan jag däremot känna men det är ju väldigt enkelt att inte agera på.

Jag behöver också tid för att bli kär på riktigt, och någonstans längs den vägen finns det ju flera tillfällen att göra ett val. Däremot är det väldigt sällan jag blir riktigt attraherad av någon, och en hel del sorterar ju bort sig av naturliga skäl (omatchande i någon aspekt), så den gången var femte år eller nåt som jag faktiskt blir intresserad på riktigt så tycker jag inte riktigt att jag "har råd" att välja bort i övrigt bra personer.

Det finns så mycket som måste matcha för att jag ska vara intresserad, så sannolikheten att jag ska hitta någon sådan på ren slump och utanför mina andra sammanhang är väldigt nära noll.

När det har tagit slut på något seriöst har det förstås varit en period när det varit lite jobbigt att råka springa på varandra, men sånt går ju över. Jag kan inte strypa mitt sociala liv pga katastrofscenarion som hittills aldrig ens varit i närheten av att inträffa.

Att träffa folk som redan finns i den perifera kompiskretsen är dessutom lite av en försäkring mot det. Folk som beter sig som rövhattar blir inte kvar i gänget, och skulle det totalt slå slint hos någon finns det många kompetenta vänner med en väldigt stadig social kompass som kan hugga tag i dem och på ett bra sätt få dem på andra tankar. Vi har rätt höga förväntningar på hur man beter sig i relationer till varandra och hur man tar ansvar för sitt eget känsloliv. Jag är mycket mer tveksam till människor (ffa män) utanför det här sammanhanget.

 

[Sel]

Jag håller lite med @cambodia här. Man kan liksom inte alltid rå för vem man blir kär i. Tänk om du träffar ditt livs kärlek i en kollega/granne? Flyttar du då längre bort/byter jobb för att ni ska kunna vara ihop eller struntar du i att agera på det och är olyckligt kär istället så att ni kan fortsätta vara grannar/kollegor? Frågan är ställd lite skämtsamt men trots det är det ju faktiskt vanligt att träffa sin partner på jobbet idag.

Jag har det inte i mig att bli sådär plötsligt förälskad så för mig personligen är det jättelätt att helt enkelt välja bort ett romantiskt intresse, sedan förstår jag att det inte fungerar så för alla. Men de flesta vuxna människor kan väl döva det där initiella pirret och helt enkelt låta bli att fördjupa och utforska känslorna tänker jag, om det inte är en situation man vill hamna i.
Sedan finns det förstås också många olika sätt att vara kollegor på på olika arbetsplatser, på vissa fungerar det säkert mycket bättre än andra även om ett knepigt uppbrott skulle ske! Grannar skulle jag helt uppriktigt inte ta i med tång ens för det KAN ju verkligen bli så att man måste välja mellan att flytta och må skit i sitt eget hem, men där har jag ju andra dåliga upplevelser i bagaget också.

 

[Skojamindoja]

Jag har det inte i mig att bli sådär plötsligt förälskad så för mig personligen är det jättelätt att helt enkelt välja bort ett romantiskt intresse, sedan förstår jag att det inte fungerar så för alla. Men de flesta vuxna människor kan väl döva det där initiella pirret och helt enkelt låta bli att fördjupa och utforska känslorna tänker jag, om det inte är en situation man vill hamna i.
Sedan finns det förstås också många olika sätt att vara kollegor på på olika arbetsplatser, på vissa fungerar det säkert mycket bättre än andra även om ett knepigt uppbrott skulle ske! Grannar skulle jag helt uppriktigt inte ta i med tång ens för det KAN ju verkligen bli så att man måste välja mellan att flytta och må skit i sitt eget hem, men där har jag ju andra dåliga upplevelser i bagaget också.

Det är nog ungefär så jag känner också. På arbetsplatser där det är okej att bli tillsammans med en kollega har de ju förmodligen också någon slags policy för vad som händer om man av någon anledning gör slut. På min arbetsplats jobbar till exempel alla utom ett par på olika avdelningar, och träffar därför aldrig varandra i jobbet. Ett enda par vet jag jobbar på samma, men de är dels i pensionsåldern och dels har de precis hamnat i samma för att kvinnans arbetsuppgifter tyvärr hoppar mellan avdelningar under omorganisationer och liknande.

Men jag vill verkligen inte behöva flytta och därför är en granne big no no.

 

[FannyN]

Jag är gift med min kollega. Det fungerar fint.

 

[Skojamindoja]

Nu bröts ju dessutom mitt inlägg från Dejtingtråden ut och blev en egen tråd, vilket verkligen inte var min mening. Men ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag nog att jag skulle aldrig stöta på en kollega just med tanke på vad jag varit med om i den vägen tidigare. Men skulle han stöta på mig först kan jag nog känna att läget lite är ett annat. Men å andra sidan stöter jag aldrig på någon först.

 

[Sel]

Nu bröts ju dessutom mitt inlägg från Dejtingtråden ut och blev en egen tråd, vilket verkligen inte var min mening. Men ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag nog att jag skulle aldrig stöta på en kollega just med tanke på vad jag varit med om i den vägen tidigare. Men skulle han stöta på mig först kan jag nog känna att läget lite är ett annat. Men å andra sidan stöter jag aldrig på någon först.

Det är ett intressant sidospår tycker jag, så jag är glad att det togs upp och bröts ut.

 

[the_connemara]

Jag är kass på mycket i mänskliga relationer men ser också lite likt det @Sassy mfl beskrivit det som att är det någon på något vis I bekantskapskretsen har flera ️Är inte ett freak redan bockats I. Det passar mig. Jag kan verkligen hänga upp mig på mycket i relationer men har aldrig haft problem med avslut varken i kompiskretsen eller kollegor eller liknande. Är nog rätt bra på just avslut dock och att I det läget vara ganska krass så kanske är det som gör att det funkar.

 

[Skojamindoja]

Jag antar att det också spelar ganska stor roll för det hela hur stor arbetsplatsen är. Nu jobbar jag på en mellanstor arbetsplats med ungefär 250 anställda. Där skulle jag nog säga att risken för att det ska bli problem är ganska så obefintlig (så länge du inte gör något extremt olämpligt och kärar ner dig i chefen eller nått).

Men tidigare har jag jobbat på mindre arbetsplatser. På den ena, där jag och en manlig kollega fick känslor för varandra, var vi fyra personer inklusive chefen. På den andra, där det var en manlig kollega som fick obesvarade känslor för mig, var vi sex personer plus chefen, så det var väldigt små grupper och där fick det mer påverkan. I det första fallet slutade det alltså med att jag fick sluta. Hade det ändå slutat med att jag fick mannen så hade jag kanske inte brytt mig lika mycket, men nu fick jag varken mannen eller behålla jobbet, så det var liksom som att jag blev dubbelt straffad för en känsla som man egentligen inte kan rå för.

På den arbetsplatsen där den oönskade uppvaktningen skedde påverkade det hela gruppen väldigt negativt. Jag tyckte det var asjobbigt att han hade känslor för mig, för han hade helt och hållet missuppfattat mina försök att bara vara trevlig, och de andra kollegorna tyckte det var jobbigt eftersom han gick runt och pratade med dem om att jag snart skulle ändra mig och att jag snart skulle skita i den killen som jag hade och sånt. Han slutade efter någon månad på arbetsplatsen, annars hade det blivit ohållbart. Var framför allt en kollega som verkligen hamnade i kläm, för han stod oss ganska nära båda två och tyckte det var svårt att hamna som åsnan mellan två hötappar. Han tyckte ju synd om killen samtidigt som han förstod att jag inte ville.

 

[pepp]

Jag träffade en karl på min förra arbetsplats (är inhyrd städerska) det slutade rörigt och han kunde inte hantera det speciellt bra. Jag tror han är orsaken till att jag fick byta ställe att städa på hade också en "lös relation" med en annan person där, det var inga problem efteråt.

Nu dejtar jag ju en person på min nuvarande arbetsplats, och vi är båda vettiga människor så jag tvivlar på att det skulle bli några problem om det skulle avslutas mellan oss

 

[Sryoqwe]

Jag antar att det också spelar ganska stor roll för det hela hur stor arbetsplatsen är. Nu jobbar jag på en mellanstor arbetsplats med ungefär 250 anställda. Där skulle jag nog säga att risken för att det ska bli problem är ganska så obefintlig (så länge du inte gör något extremt olämpligt och kärar ner dig i chefen eller nått).

Men tidigare har jag jobbat på mindre arbetsplatser. På den ena, där jag och en manlig kollega fick känslor för varandra, var vi fyra personer inklusive chefen. På den andra, där det var en manlig kollega som fick obesvarade känslor för mig, var vi sex personer plus chefen, så det var väldigt små grupper och där fick det mer påverkan. I det första fallet slutade det alltså med att jag fick sluta. Hade det ändå slutat med att jag fick mannen så hade jag kanske inte brytt mig lika mycket, men nu fick jag varken mannen eller behålla jobbet, så det var liksom som att jag blev dubbelt straffad för en känsla som man egentligen inte kan rå för.

På den arbetsplatsen där den oönskade uppvaktningen skedde påverkade det hela gruppen väldigt negativt. Jag tyckte det var asjobbigt att han hade känslor för mig, för han hade helt och hållet missuppfattat mina försök att bara vara trevlig, och de andra kollegorna tyckte det var jobbigt eftersom han gick runt och pratade med dem om att jag snart skulle ändra mig och att jag snart skulle skita i den killen som jag hade och sånt. Han slutade efter någon månad på arbetsplatsen, annars hade det blivit ohållbart. Var framför allt en kollega som verkligen hamnade i kläm, för han stod oss ganska nära båda två och tyckte det var svårt att hamna som åsnan mellan två hötappar. Han tyckte ju synd om killen samtidigt som han förstod att jag inte ville.

Vad var orsaken till uppsägningen (tolkar det som att du blev uppsagd?)? Låter som en märklig sak att säga upp någon för. Om man beter sig olämpligt är det klart att det i sig kan vara ett problem, men det är ju knappast bundet till endast avslut på relationer.

Fallet längst ner i ditt inlägg tycker jag att det låter som att de styrande brustit. Det ska väl ändå inte vara tillåtet att uppvakta en kollega som inte vill. Klart att kollegan son uppvaktar egentligen skulle inse detta själv men när han uppenbarligen inte gjorde det anser jag att det är något för chefen att ordna upp, för allas skull. Problemet var knappast heller att han var intresserad av dig, utan snarare att han skötte detta intresse kasst och utan hänsyn till dig och de andra.

 

[Skojamindoja]

Vad var orsaken till uppsägningen (tolkar det som att du blev uppsagd?)? Låter som en märklig sak att säga upp någon för. Om man beter sig olämpligt är det klart att det i sig kan vara ett problem, men det är ju knappast bundet till endast avslut på relationer.

Fallet längst ner i ditt inlägg tycker jag att det låter som att de styrande brustit. Det ska väl ändå inte vara tillåtet att uppvakta en kollega som inte vill. Klart att kollegan son uppvaktar egentligen skulle inse detta själv men när han uppenbarligen inte gjorde det anser jag att det är något för chefen att ordna upp, för allas skull. Problemet var knappast heller att han var intresserad av dig, utan snarare att han skötte detta intresse kasst och utan hänsyn till dig och de andra.

Ja du. Den chefen har orsakat mig ganska mycket problem om vi säger så. Den officiella versionen var ”arbetsbrist” men han sa rakt ut att det var för citat ”du är dum i huvudet och borde överväga ett jobb där de kan få bidrag för dig, och du trodde väl inte att X skulle vilja ha dig”.

Inte ett ställe jag ville vara kvar på, men jag antar att han egentligen inte hade fått göra så. Men det gör ju inte precis att jag vill gambla med att dejta en kollega igen. En partner klarar jag mig uppenbart bra utan, men inte mitt jobb liksom. Men jag fattar att jag är sjukt skadad av det jag varit med om med den rövhatten till tidigare arbetsgivare, många andra har så klart haft bra erfarenheter istället.

 

[anonymys22]

Min mamma har blivit ihop med två olika grannar (inte samtidigt) och har haft över 15 års förhållanden med dem som har varit riktigt bra. Jag tror därför att det kan fungera med grannar men med min otur när det gäller förhållanden skulle jag inte våga. Har även varit kär i en kollega, men som tur är gick det över snabbt.