Behovet/Viljan av att kontrollera sin partner och att sluta

[Castellini]

Jag lever i en relation sedan 8 år, gift sedan 5 år.

Jag har varit otroligt trygg i relationen. Litat till 100 % på min partner, aldrig haft anledning att vara orolig.

Tills förra sommaren. Då uppdagades ett enormt svek från min partner. Ingenting tidigare i livet hade förberett mig på en sådan chock. Allt rämnade - jag hamnade på psyket 3 dygn med akut krisreaktion där jag tog mig igenom de värsta dagarna i mitt liv. Försökte greppa livet som skild, kontaktade mäklare osv.

Efter den första initiala chocken bestämde vi att vår relation trots allt är värd att kämpa för och vi började i terapi, individuellt och i par. För att det överhuvudtaget skulle vara aktuellt att försöka var det nödvändigt för mig att vi kom fram till vissa överenskommelser och begränsningar för min partner. Vi var överens om detta och min partner visade förståelse för mina behov.

Mellan juli och december hade jag dock en stark känsla av att min partner inte berättade allt för mig. I min stress och i mina försök att överleva en omöjlig situation blev jag fixerad vid att få veta hela sanningen och började kontrollera min partner. Jag började ställa frågor om vart han var och vad han gjorde, blev misstänksam mot allt som avvek från rutinerna, började kontrollera hans webbhistorik. Det skulle visa sig att han konsekvent bröt mot det vi kommit överens om, vilket skapade mycket drama hemma. I december hände en situation som gjorde att jag inte orkade längre. De sista resterna av tillit försvann. Ny kontakt med mäklare, sökte massor med lägenheter, checkade ut från relationen.

Då, när jag var en spillra av mig själv, var det som att min partner vaknade upp ur sin dvala och insåg hur mycket han skadade mig. Vi har fortsatt med terapin, min partner har visat djup ånger och stor förståelse för mitt perspektiv. Från att ha stått på avgrundens brant har vi under det här året jobbat massor med oss själva och vår relation. Även om jag fortfarande inte är säker på att vi kommer kunna leva tillsammans så känns det mer och mer hoppfullt. Vi har nu en till största delen fungerande vardag, även om vi fortfarande sliter mycket med det som hänt.

Min tillit är dock inte tillbaka. Jag tror inte att jag någonsin mer kommer kunna ha så stor tillit till någon som jag hade till min man innan det här hände - den förmågan är nog skadad för gott. Men min bristande tillit tar sig fortfarande uttryck i kontroll. Jag vill veta vart min partner är, vilka han umgås med, när han kommer hem. Jag blir ängslig så snart något frångår det normala. Jag har pga det som hänt stort behov av att veta vad min partner spenderar pengar på så vi går igenom alla utgifter löpande. Jag kontrollerar fortfarande min partners webbhistorik ibland.

Behovet av kontroll har minskat i takt med att förtroendet för mig partner har ökat under året, men jag kommer inte helt ur den där känslan av ängslighet och behovet av att veta vad som händer; rädslan för att det är något som min partner undanhåller mig. Min partner verkar inte lida av detta - han är väldigt tacksam över att jag inte har lämnat honom pga detta och svarar tålmodigt på alla mina frågor, är transparent och gör, så vitt jag vet, inget för att dölja något för mig nu. Han jobbar hårt för vår relation och för att jag ska känna mig trygg.

Finns det någon här som har varit i liknande situation som kan komma med input till mig? Hur man slutar kontrollera och hanterar behovet av att kontrollera på ett sunt sätt? Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara en person som kontrollerar min partner. Jag förstår ju att det inte är sunt, varken för mig själv eller min partner. Finns det något man kan göra som hjälper?

Väldigt långt inlägg - sorry, Tack till dig som orkat läsa. Kommentera helst vänligt, jag mår redan jättedåligt över detta...

 

[Roheryn]

Kanske att du måste bryta beteendet först, innan känslan av att du behöver ha kontroll försvinner? Alltså att hela tiden konsekvent och aktivt VÄLJA att inte kontrollera, inte fråga var han är, inte kolla datorn osv. Hitta en strategi för att distrahera dig med annat, bara konsekvent bryta dit eget beteende. Jag förstår att det inte är lätt, men kan verkligen inte se något annat sätt än att bara orka tugga sig igenom det där och att hitta nya vanor, nya saker att göra när kontrollbehovet gör sig påmint. Det här är kanske saker du redan jobbar med och i så fall kan du ju bara ignorera mitt inlägg, men i annat fall kan det kanske hjälpa dig?

 

[monster1]

Jag lever i en relation sedan 8 år, gift sedan 5 år.

Jag har varit otroligt trygg i relationen. Litat till 100 % på min partner, aldrig haft anledning att vara orolig.

Tills förra sommaren. Då uppdagades ett enormt svek från min partner. Ingenting tidigare i livet hade förberett mig på en sådan chock. Allt rämnade - jag hamnade på psyket 3 dygn med akut krisreaktion där jag tog mig igenom de värsta dagarna i mitt liv. Försökte greppa livet som skild, kontaktade mäklare osv.

Efter den första initiala chocken bestämde vi att vår relation trots allt är värd att kämpa för och vi började i terapi, individuellt och i par. För att det överhuvudtaget skulle vara aktuellt att försöka var det nödvändigt för mig att vi kom fram till vissa överenskommelser och begränsningar för min partner. Vi var överens om detta och min partner visade förståelse för mina behov.

Mellan juli och december hade jag dock en stark känsla av att min partner inte berättade allt för mig. I min stress och i mina försök att överleva en omöjlig situation blev jag fixerad vid att få veta hela sanningen och började kontrollera min partner. Jag började ställa frågor om vart han var och vad han gjorde, blev misstänksam mot allt som avvek från rutinerna, började kontrollera hans webbhistorik. Det skulle visa sig att han konsekvent bröt mot det vi kommit överens om, vilket skapade mycket drama hemma. I december hände en situation som gjorde att jag inte orkade längre. De sista resterna av tillit försvann. Ny kontakt med mäklare, sökte massor med lägenheter, checkade ut från relationen.

Då, när jag var en spillra av mig själv, var det som att min partner vaknade upp ur sin dvala och insåg hur mycket han skadade mig. Vi har fortsatt med terapin, min partner har visat djup ånger och stor förståelse för mitt perspektiv. Från att ha stått på avgrundens brant har vi under det här året jobbat massor med oss själva och vår relation. Även om jag fortfarande inte är säker på att vi kommer kunna leva tillsammans så känns det mer och mer hoppfullt. Vi har nu en till största delen fungerande vardag, även om vi fortfarande sliter mycket med det som hänt.

Min tillit är dock inte tillbaka. Jag tror inte att jag någonsin mer kommer kunna ha så stor tillit till någon som jag hade till min man innan det här hände - den förmågan är nog skadad för gott. Men min bristande tillit tar sig fortfarande uttryck i kontroll. Jag vill veta vart min partner är, vilka han umgås med, när han kommer hem. Jag blir ängslig så snart något frångår det normala. Jag har pga det som hänt stort behov av att veta vad min partner spenderar pengar på så vi går igenom alla utgifter löpande. Jag kontrollerar fortfarande min partners webbhistorik ibland.

Behovet av kontroll har minskat i takt med att förtroendet för mig partner har ökat under året, men jag kommer inte helt ur den där känslan av ängslighet och behovet av att veta vad som händer; rädslan för att det är något som min partner undanhåller mig. Min partner verkar inte lida av detta - han är väldigt tacksam över att jag inte har lämnat honom pga detta och svarar tålmodigt på alla mina frågor, är transparent och gör, så vitt jag vet, inget för att dölja något för mig nu. Han jobbar hårt för vår relation och för att jag ska känna mig trygg.

Finns det någon här som har varit i liknande situation som kan komma med input till mig? Hur man slutar kontrollera och hanterar behovet av att kontrollera på ett sunt sätt? Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara en person som kontrollerar min partner. Jag förstår ju att det inte är sunt, varken för mig själv eller min partner. Finns det något man kan göra som hjälper?

Väldigt långt inlägg - sorry, Tack till dig som orkat läsa. Kommentera helst vänligt, jag mår redan jättedåligt över detta...

Går du själv i terapi? För behovet av att kontrollera kommer ur det som hände med dig när sveket uppdagades. Som jag fått det förklarat för mig är det rädslan av att själv inte kunna hantera situationen som leder till kontroll. Om du känner att du har stabilitet i ditt eget mående oavsett vad den andra hittar på, minskar behovet av kontroll. Nu försöker du istället kontrollera omgivningen för att situationen inte ska uppstå igen (med situationen menar jag din kris i dig). Att du kan lita på att du står stadigt oavsett vad din partner gör eller inte gör.

 

[animalasia]

Jag lever i en relation sedan 8 år, gift sedan 5 år.

Jag har varit otroligt trygg i relationen. Litat till 100 % på min partner, aldrig haft anledning att vara orolig.

Tills förra sommaren. Då uppdagades ett enormt svek från min partner. Ingenting tidigare i livet hade förberett mig på en sådan chock. Allt rämnade - jag hamnade på psyket 3 dygn med akut krisreaktion där jag tog mig igenom de värsta dagarna i mitt liv. Försökte greppa livet som skild, kontaktade mäklare osv.

Efter den första initiala chocken bestämde vi att vår relation trots allt är värd att kämpa för och vi började i terapi, individuellt och i par. För att det överhuvudtaget skulle vara aktuellt att försöka var det nödvändigt för mig att vi kom fram till vissa överenskommelser och begränsningar för min partner. Vi var överens om detta och min partner visade förståelse för mina behov.

Mellan juli och december hade jag dock en stark känsla av att min partner inte berättade allt för mig. I min stress och i mina försök att överleva en omöjlig situation blev jag fixerad vid att få veta hela sanningen och började kontrollera min partner. Jag började ställa frågor om vart han var och vad han gjorde, blev misstänksam mot allt som avvek från rutinerna, började kontrollera hans webbhistorik. Det skulle visa sig att han konsekvent bröt mot det vi kommit överens om, vilket skapade mycket drama hemma. I december hände en situation som gjorde att jag inte orkade längre. De sista resterna av tillit försvann. Ny kontakt med mäklare, sökte massor med lägenheter, checkade ut från relationen.

Då, när jag var en spillra av mig själv, var det som att min partner vaknade upp ur sin dvala och insåg hur mycket han skadade mig. Vi har fortsatt med terapin, min partner har visat djup ånger och stor förståelse för mitt perspektiv. Från att ha stått på avgrundens brant har vi under det här året jobbat massor med oss själva och vår relation. Även om jag fortfarande inte är säker på att vi kommer kunna leva tillsammans så känns det mer och mer hoppfullt. Vi har nu en till största delen fungerande vardag, även om vi fortfarande sliter mycket med det som hänt.

Min tillit är dock inte tillbaka. Jag tror inte att jag någonsin mer kommer kunna ha så stor tillit till någon som jag hade till min man innan det här hände - den förmågan är nog skadad för gott. Men min bristande tillit tar sig fortfarande uttryck i kontroll. Jag vill veta vart min partner är, vilka han umgås med, när han kommer hem. Jag blir ängslig så snart något frångår det normala. Jag har pga det som hänt stort behov av att veta vad min partner spenderar pengar på så vi går igenom alla utgifter löpande. Jag kontrollerar fortfarande min partners webbhistorik ibland.

Behovet av kontroll har minskat i takt med att förtroendet för mig partner har ökat under året, men jag kommer inte helt ur den där känslan av ängslighet och behovet av att veta vad som händer; rädslan för att det är något som min partner undanhåller mig. Min partner verkar inte lida av detta - han är väldigt tacksam över att jag inte har lämnat honom pga detta och svarar tålmodigt på alla mina frågor, är transparent och gör, så vitt jag vet, inget för att dölja något för mig nu. Han jobbar hårt för vår relation och för att jag ska känna mig trygg.

Finns det någon här som har varit i liknande situation som kan komma med input till mig? Hur man slutar kontrollera och hanterar behovet av att kontrollera på ett sunt sätt? Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara en person som kontrollerar min partner. Jag förstår ju att det inte är sunt, varken för mig själv eller min partner. Finns det något man kan göra som hjälper?

Väldigt långt inlägg - sorry, Tack till dig som orkat läsa. Kommentera helst vänligt, jag mår redan jättedåligt över detta...

När jag hör om otrohet och att de båda har bestämt sig för att ge relationen en andra chans så tänker jag att det handlar om både vilja men också vad som är möjligt. I din situation hade jag nog insett att viljan finns men det tyvärr inte är möjligt. Det tar för mycket energi och du lägger tid på att ändra på dig och hur du fungerar. För mig hade det inte varit värt det.

 

[Castellini]

Kanske att du måste bryta beteendet först, innan känslan av att du behöver ha kontroll försvinner? Alltså att hela tiden konsekvent och aktivt VÄLJA att inte kontrollera, inte fråga var han är, inte kolla datorn osv. Hitta en strategi för att distrahera dig med annat, bara konsekvent bryta dit eget beteende. Jag förstår att det inte är lätt, men kan verkligen inte se något annat sätt än att bara orka tugga sig igenom det där och att hitta nya vanor, nya saker att göra när kontrollbehovet gör sig påmint. Det här är kanske saker du redan jobbar med och i så fall kan du ju bara ignorera mitt inlägg, men i annat fall kan det kanske hjälpa dig?

Tack för svar. Det är såhär jag jobbar nu - att helt enkelt försöka låta bli. Att jag kontrollerar mindre nu är dels för att jag känner mindre behov av det, men också för att jag aktivt väljer att avstå.

Problemet är att det inte räcker. Oron blir ibland så stark att jag inte klarar att avstå.

Det finns en röst som säger att om jag hade varit mer uppmärksam tidigare, inte så naiv, hade jag på något sätt kunnat skydda mig själv från lidandet som det här har medfört, och att jag nu inte får vara lika naiv en gång till. Det som har hänt har trumfat mina värsta katastroftankar, och om det kunde hända, vad kan då mer hända i mitt liv som jag måste skydda mig ifrån?

Det här resonemanget är helt irrationellt och jag kommer aldrig kunna skydda mig själv genom att kontrollera min partner - jag förstår det. Men när de där tankarna kommer är de så övertygande att jag har svårt att hantera dem.

 

[Castellini]

Går du själv i terapi? För behovet av att kontrollera kommer ur det som hände med dig när sveket uppdagades. Som jag fått det förklarat för mig är det rädslan av att själv inte kunna hantera situationen som leder till kontroll. Om du känner att du har stabilitet i ditt eget mående oavsett vad den andra hittar på, minskar behovet av kontroll. Nu försöker du istället kontrollera omgivningen för att situationen inte ska uppstå igen (med situationen menar jag din kris i dig). Att du kan lita på att du står stadigt oavsett vad din partner gör eller inte gör.

Tack snälla för det här svaret. Har du möjlighet att utveckla det här lite? Menar du ungefär att om jag skulle må tillräckligt bra i mig själv så skulle jag ha mindre behov av kontroll?

Tyvärr är det så att det här sammanfaller med att jag gå igenom en utmattningsdepression och en jobbrelaterad kris med lång sjukskrivning. Förra sommaren var mitt privatliv det enda som fungerade någorlunda, därav min starka reaktion när även den delen av livet kollapsade. Jag är på bättringsvägen nu men har lång väg kvar.

Och ja, jag går själv i terapi. Terapin har varit så inriktad på kris- och traumabearbetning så vi har inte börjat tagit hand om den här aspekten än. Det är relativt nyligen som jag har insett att jag ens har det här beteendet.

 

[Castellini]

När jag hör om otrohet och att de båda har bestämt sig för att ge relationen en andra chans så tänker jag att det handlar om både vilja men också vad som är möjligt. I din situation hade jag nog insett att viljan finns men det tyvärr inte är möjligt. Det tar för mycket energi och du lägger tid på att ändra på dig och hur du fungerar. För mig hade det inte varit värt det.

Det här handlar inte om en otrohet. Om min partner medvetet hade valt att skada mig på det sättet, flera gånger till och med, hade vi inte levt tillsammans nu.

Jag har medvetet utelämnat vad som har hänt eftersom jag vet att om jag skulle berätta det så skulle tråden inte handla om något annat än det, och det är inte det jag söker stöd för här.

Det kan ju dock vara så att du har rätt - att det inte kommer att gå. Jag lever i tremånadersperioder - jag bestämmer för tre månader i taget om jag vill eller inte vill vara kvar i relationen.

 

[animalasia]

Det här handlar inte om en otrohet. Om min partner medvetet hade valt att skada mig på det sättet, flera gånger till och med, hade vi inte levt tillsammans nu.

Jag har medvetet utelämnat vad som har hänt eftersom jag vet att om jag skulle berätta det så skulle tråden inte handla om något annat än det, och det är inte det jag söker stöd för här.

Det kan ju dock vara så att du har rätt - att det inte kommer att gå. Jag lever i tremånadersperioder - jag bestämmer för tre månader i taget om jag vill eller inte vill vara kvar i relationen.

Nej förlåt jag drog en egen slutsats. Det jag menar är att det inte bara handlar om viljan till att kämpa utan man kan älska någon men ändå inte kunna leva ihop med den.

 

[MiniLi]

Tack för svar. Det är såhär jag jobbar nu - att helt enkelt försöka låta bli. Att jag kontrollerar mindre nu är dels för att jag känner mindre behov av det, men också för att jag aktivt väljer att avstå.

Problemet är att det inte räcker. Oron blir ibland så stark att jag inte klarar att avstå.

Det finns en röst som säger att om jag hade varit mer uppmärksam tidigare, inte så naiv, hade jag på något sätt kunnat skydda mig själv från lidandet som det här har medfört, och att jag nu inte får vara lika naiv en gång till. Det som har hänt har trumfat mina värsta katastroftankar, och om det kunde hända, vad kan då mer hända i mitt liv som jag måste skydda mig ifrån?

Det här resonemanget är helt irrationellt och jag kommer aldrig kunna skydda mig själv genom att kontrollera min partner - jag förstår det. Men när de där tankarna kommer är de så övertygande att jag har svårt att hantera dem.

Fortsätt avstå från alla kontrollerande beteenden så kommer det på sikt på bättre. Kort sagt - varje gång du agerar på en sån här tanke (dvs kontrollerar på något sätt) så gör det att tankar och impulser om att kontrollera blir starkare framåt. Om du däremot konsekvent kan avstå så kommer tankar och impulser att lugna sig. Det tar tid och det sker successivt men så småningom blir tankar/impulser svagare, inte lika påträngande, kommer mer sällan och blir lättare att inte agera på.

 

[monster1]

Tack snälla för det här svaret. Har du möjlighet att utveckla det här lite? Menar du ungefär att om jag skulle må tillräckligt bra i mig själv så skulle jag ha mindre behov av kontroll?

Tyvärr är det så att det här sammanfaller med att jag gå igenom en utmattningsdepression och en jobbrelaterad kris med lång sjukskrivning. Förra sommaren var mitt privatliv det enda som fungerade någorlunda, därav min starka reaktion när även den delen av livet kollapsade. Jag är på bättringsvägen nu men har lång väg kvar.

Och ja, jag går själv i terapi. Terapin har varit så inriktad på kris- och traumabearbetning så vi har inte börjat tagit hand om den här aspekten än. Det är relativt nyligen som jag har insett att jag ens har det här beteendet.

Jag tycker du ska ta upp det med din terapeut.

 

[Lickety]

Jag lever i en relation sedan 8 år, gift sedan 5 år.

Jag har varit otroligt trygg i relationen. Litat till 100 % på min partner, aldrig haft anledning att vara orolig.

Tills förra sommaren. Då uppdagades ett enormt svek från min partner. Ingenting tidigare i livet hade förberett mig på en sådan chock. Allt rämnade - jag hamnade på psyket 3 dygn med akut krisreaktion där jag tog mig igenom de värsta dagarna i mitt liv. Försökte greppa livet som skild, kontaktade mäklare osv.

Efter den första initiala chocken bestämde vi att vår relation trots allt är värd att kämpa för och vi började i terapi, individuellt och i par. För att det överhuvudtaget skulle vara aktuellt att försöka var det nödvändigt för mig att vi kom fram till vissa överenskommelser och begränsningar för min partner. Vi var överens om detta och min partner visade förståelse för mina behov.

Mellan juli och december hade jag dock en stark känsla av att min partner inte berättade allt för mig. I min stress och i mina försök att överleva en omöjlig situation blev jag fixerad vid att få veta hela sanningen och började kontrollera min partner. Jag började ställa frågor om vart han var och vad han gjorde, blev misstänksam mot allt som avvek från rutinerna, började kontrollera hans webbhistorik. Det skulle visa sig att han konsekvent bröt mot det vi kommit överens om, vilket skapade mycket drama hemma. I december hände en situation som gjorde att jag inte orkade längre. De sista resterna av tillit försvann. Ny kontakt med mäklare, sökte massor med lägenheter, checkade ut från relationen.

Då, när jag var en spillra av mig själv, var det som att min partner vaknade upp ur sin dvala och insåg hur mycket han skadade mig. Vi har fortsatt med terapin, min partner har visat djup ånger och stor förståelse för mitt perspektiv. Från att ha stått på avgrundens brant har vi under det här året jobbat massor med oss själva och vår relation. Även om jag fortfarande inte är säker på att vi kommer kunna leva tillsammans så känns det mer och mer hoppfullt. Vi har nu en till största delen fungerande vardag, även om vi fortfarande sliter mycket med det som hänt.

Min tillit är dock inte tillbaka. Jag tror inte att jag någonsin mer kommer kunna ha så stor tillit till någon som jag hade till min man innan det här hände - den förmågan är nog skadad för gott. Men min bristande tillit tar sig fortfarande uttryck i kontroll. Jag vill veta vart min partner är, vilka han umgås med, när han kommer hem. Jag blir ängslig så snart något frångår det normala. Jag har pga det som hänt stort behov av att veta vad min partner spenderar pengar på så vi går igenom alla utgifter löpande. Jag kontrollerar fortfarande min partners webbhistorik ibland.

Behovet av kontroll har minskat i takt med att förtroendet för mig partner har ökat under året, men jag kommer inte helt ur den där känslan av ängslighet och behovet av att veta vad som händer; rädslan för att det är något som min partner undanhåller mig. Min partner verkar inte lida av detta - han är väldigt tacksam över att jag inte har lämnat honom pga detta och svarar tålmodigt på alla mina frågor, är transparent och gör, så vitt jag vet, inget för att dölja något för mig nu. Han jobbar hårt för vår relation och för att jag ska känna mig trygg.

Finns det någon här som har varit i liknande situation som kan komma med input till mig? Hur man slutar kontrollera och hanterar behovet av att kontrollera på ett sunt sätt? Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara en person som kontrollerar min partner. Jag förstår ju att det inte är sunt, varken för mig själv eller min partner. Finns det något man kan göra som hjälper?

Väldigt långt inlägg - sorry, Tack till dig som orkat läsa. Kommentera helst vänligt, jag mår redan jättedåligt över detta...

Jag tycker på ett sätt att det är naturligt att utveckla något av ett kontrollbehov av att ha blivit sviken, om man väljer att vara kvar i relationen. Jag hade högst sannolikt valt att inte vara kvar i relationen om jag hade uppfattat ett så stort svek. Inte så hjälpsamt kanske, men det är väl partnern som i huvudsak ska laga ifall hen nu svikit. Jag har väldigt lite kontrollbehov, och skulle inte trivas i ett förhållande som innehåller sådana element.

 

[Sonnenschein]

Läs på om anxious attachment style, och där finns det många sätt att öva sig i att bli tryggare i en relation

 

[lilstar]

Tack för svar. Det är såhär jag jobbar nu - att helt enkelt försöka låta bli. Att jag kontrollerar mindre nu är dels för att jag känner mindre behov av det, men också för att jag aktivt väljer att avstå.

Problemet är att det inte räcker. Oron blir ibland så stark att jag inte klarar att avstå.

Det finns en röst som säger att om jag hade varit mer uppmärksam tidigare, inte så naiv, hade jag på något sätt kunnat skydda mig själv från lidandet som det här har medfört, och att jag nu inte får vara lika naiv en gång till. Det som har hänt har trumfat mina värsta katastroftankar, och om det kunde hända, vad kan då mer hända i mitt liv som jag måste skydda mig ifrån?

Det här resonemanget är helt irrationellt och jag kommer aldrig kunna skydda mig själv genom att kontrollera min partner - jag förstår det. Men när de där tankarna kommer är de så övertygande att jag har svårt att hantera dem.

On du vet att det kommer tillfällen när ångesten är så stark att du inte kan låta bli måste du se till att du inte kan utföra dina säkerhetsbeteenden. Varför kommer du fortfarande åt hans webbhistorik om det är meningen att du ska låta bli att kolla?
Ifall det känns helt oöverkomligt att avstå den möjligheten kan du tyvärr inte leva med honom längre. Du kan inte ha ett friskt förhållande baserat på tillit samtidigt som du står beredd med åtgärder att ta till för att du egentligen inte litar på honom. Här är det du som måste välja A eller B för de två alternativen är inte kompatibla.

 

[Inte_Ung]

Jag har aldrig haft problem med tillit till någon partner.
Och då så är jag en människa som misstänker alla för allt och egentligen saknar tillit till andra.

Gemensamt för mina relationer har varit total öppenhet om allt. Och ett flitigt rapporterande om var vi är och vad vi gör.
Min exman och min nuvarande sambo reser mycket i arbetet och de har varit noga med rapporter under färd.
Allt för att hålla nere min ångestnivå.

För mig så hade det inte fungerat med att försöka ignorera mitt kontrollbehov utan vi har i stället valt att bejaka det.
Jag får all information som jag behöver för att kontrollen inte skall hoppa igång.
Nu så är jag mest orolig för olyckor och katastrofer men mekanismerna är samma.

Jag kollar att dörren är låst flera gånger också och stänger av spisen flera gånger.
Spisen löser vi numera med att vi tar ur propparna när vi åker iväg en längre stund.
Och så har vi skaffat larm som fungerar på brand och överfall förutom inbrott.

När jag känner mig trygg så blir jag lugn och behöver inte kontrollera en massa.

 

[Roheryn]

Jag har aldrig haft problem med tillit till någon partner.
Och då så är jag en människa som misstänker alla för allt och egentligen saknar tillit till andra.

Gemensamt för mina relationer har varit total öppenhet om allt. Och ett flitigt rapporterande om var vi är och vad vi gör.
Min exman och min nuvarande sambo reser mycket i arbetet och de har varit noga med rapporter under färd.
Allt för att hålla nere min ångestnivå.

För mig så hade det inte fungerat med att försöka ignorera mitt kontrollbehov utan vi har i stället valt att bejaka det.
Jag får all information som jag behöver för att kontrollen inte skall hoppa igång.
Nu så är jag mest orolig för olyckor och katastrofer men mekanismerna är samma.

Jag kollar att dörren är låst flera gånger också och stänger av spisen flera gånger.
Spisen löser vi numera med att vi tar ur propparna när vi åker iväg en längre stund.
Och så har vi skaffat larm som fungerar på brand och överfall förutom inbrott.

När jag känner mig trygg så blir jag lugn och behöver inte kontrollera en massa.

Jag förstår ditt synsätt. Jag är också en ganska orolig person - eller riskmedveten om man så vill. Kollar dörrar, lås, spis, strykjärn osv flera gånger ALLTID, vill gärna höra av nära och kära när de är ute och reser pga oro för olyckor etc. Att ha en tonårsdotter som körde moppe till och från stall, skola osv var klart utmanande i fråga om att inte bli (över)kontrollerande.

Men jag har alltid sett det som att det problemet ligger hos mig. Jag behöver hitta strategier för att hantera min egen oro utan att kräva att andra ska anpassa sig eller begränsa sig för min skull. Särskilt viktigt har det varit för mig i förhållande till min dotter under hennes uppväxt - att dels såklart göra allt för att hon ska vara trygg och säker, men också att våga och "tvinga mig själv" till att släppa taget i tillräcklig omfattning för att hon ska känna att hon får leva sitt eget liv.

Vad gäller förhållande till en partner så skulle jag aldrig, verkligen aldrig, klara total öppenhet. Jag delar inte telefon, dator, lösenord osv med någon - inte för att jag har något att dölja utan för att jag vill ha mitt eget space. Jag vill inte ha någon som jag delar allt med och har aldrig någonsin fått för mig att en partner skulle dela allt med mig heller. Skulle något sådant krävas av mig så skulle jag gå. Jag fixar det inte, är en alldeles för privat person för det.

 

[Inte_Ung]

Jag förstår ditt synsätt

Det har varit det enda som fungerar i längden.
Annars så blir jag trist att leva med.
Jag blir gnällig, tjatig och på allmänt dåligt humör.
Så det har varit den enklaste vägen att gå för oss.

Jag vill inte ha någon som jag delar allt med och har aldrig någonsin fått för mig att en partner skulle dela allt med mig heller. Skulle något sådant krävas av mig så skulle jag gå. Jag fixar det inte, är en alldeles för privat person för det.

Jag har inga problem med det.
Mitt alldeles privata finns inuti mitt huvud och dit har ju ingen annan tillträde.
Allt annat är mer eller mindre öppet för i princip alla i min omgivning och helt öppet för min sambo.
Min sambo har väldigt mycket för sig så jag får ofta mer information än vad jag orkar med att processa.

Men numera, efter 25 år, så behöver jag väldigt litet information för att vara helt lugn.
Vilket antagligen till stor del beror på att inget obehagligt någonsin har uppdagats.
Vi tillbringar tid på olika håll helt utan att jag lider av det trots att vi inte ens har kontakt varje dag.

Så det är faktiskt inte alls säkert att det går att ignorera sitt kontrollbehov och samtidigt må bra.

 

[Bison]

Jag förstår ditt synsätt. Jag är också en ganska orolig person - eller riskmedveten om man så vill. Kollar dörrar, lås, spis, strykjärn osv flera gånger ALLTID, vill gärna höra av nära och kära när de är ute och reser pga oro för olyckor etc. Att ha en tonårsdotter som körde moppe till och från stall, skola osv var klart utmanande i fråga om att inte bli (över)kontrollerande.

Men jag har alltid sett det som att det problemet ligger hos mig. Jag behöver hitta strategier för att hantera min egen oro utan att kräva att andra ska anpassa sig eller begränsa sig för min skull. Särskilt viktigt har det varit för mig i förhållande till min dotter under hennes uppväxt - att dels såklart göra allt för att hon ska vara trygg och säker, men också att våga och "tvinga mig själv" till att släppa taget i tillräcklig omfattning för att hon ska känna att hon får leva sitt eget liv.

Vad gäller förhållande till en partner så skulle jag aldrig, verkligen aldrig, klara total öppenhet. Jag delar inte telefon, dator, lösenord osv med någon - inte för att jag har något att dölja utan för att jag vill ha mitt eget space. Jag vill inte ha någon som jag delar allt med och har aldrig någonsin fått för mig att en partner skulle dela allt med mig heller. Skulle något sådant krävas av mig så skulle jag gå. Jag fixar det inte, är en alldeles för privat person för det.

Jag känner exakt likadant.
Hade blivit galen om jag skulle behöva ha total öppenhet om vart jag är, vad jag gör och med vilka
Jag är väldigt mån om min egna tid och min frihet och ger självklart samma tillbaka till min partner.

Till ts.
Vill du fortsätta relationen tror jag också på att du måste sluta agera på dina impluser.
Personligen hade jag hellre levt ensam än haft det sådär men känner du att det verkligen är värt det, be din terapeut om hjälp om hur du kan tänka för att programmera om hjärnan.

 

[Inte_Ung]

Särskilt viktigt har det varit för mig i förhållande till min dotter under hennes uppväxt -

Min dotter är likadan som jag.
Vi respekterar varandras känslor där.
Det blir både tät och mycket kontakt.
Sönerna är av en annan sort, men de ser till att jag vet hur de har det på annat vis.
Typ postar i sociala medier och så.

 

[Roheryn]

Det har varit det enda som fungerar i längden.
Annars så blir jag trist att leva med.
Jag blir gnällig, tjatig och på allmänt dåligt humör.
Så det har varit den enklaste vägen att gå för oss.


Jag har inga problem med det.
Mitt alldeles privata finns inuti mitt huvud och dit har ju ingen annan tillträde.
Allt annat är mer eller mindre öppet för i princip alla i min omgivning och helt öppet för min sambo.
Min sambo har väldigt mycket för sig så jag får ofta mer information än vad jag orkar med att processa.

Men numera, efter 25 år, så behöver jag väldigt litet information för att vara helt lugn.
Vilket antagligen till stor del beror på att inget obehagligt någonsin har uppdagats.
Vi tillbringar tid på olika håll helt utan att jag lider av det trots att vi inte ens har kontakt varje dag.

Så det är faktiskt inte alls säkert att det går att ignorera sitt kontrollbehov och samtidigt må bra.

Ja, som sagt, jag förstår ditt synsätt även om jag inte kan eller vill leva så själv. Jag har också det mest privata inne i mitt eget huvud, men har också till exempel skrivit dagbok i perioder och då har det där privata "kommit ut". Då behöver jag veta att det inte finns någon - partner eller annan - som ser det som sin rätt att läsa och ta del av det jag skrivit. För jag vill ha en del av mina tankar och känslor för mig själv, även om de inte är "hemliga" per se. Jag vill också få lov att ha hemligheter. Inte stora, svarta, hemska hemligheter som skulle påverka en partner mycket (typ otrohet, stora ekonomiska bekymmer osv) utan små saker som hänt eller funnits i mitt liv som jag aldrig berättat om för någon och inte vill berätta heller. Bara sånt som är privat, liksom. Jag har upptäckt att det är lite viktigt att jag får ha det för mig själv, att jag inte är som en öppen bok.

Men det visar väl egentligen bara att olika människor passar ihop olika bra. Du har ju bevisligen en partner som är helt okej med att dela med sig av allt och hålla dig informerad om allt - det är helt enkelt en bra match med dig som har ett behov av att veta mycket för att må bra! Du och jag hade kanske varit en helt usel match

 

[Roheryn]

Min dotter är likadan som jag.
Vi respekterar varandras känslor där.
Det blir både tät och mycket kontakt.
Sönerna är av en annan sort, men de ser till att jag vet hur de har det på annat vis.
Typ postar i sociala medier och så.

Min dotter är både lik och olik mig - hon är ju vuxen nu och vi har lärt oss att hantera varandra. Jag behöver inte veta allt hon gör och alla platser hon är på, men jag uppskattar att hon hör av sig vilket hon också gör ofta. Och då inte primärt för att upplysa om var hon är och vad hon gör, utan mer för att hon vill dela med sig av något som hänt och/eller prata om våra gemensamma hästar, gemensamma planer osv. Men med det sagt så har jag absolut fått träna väldigt mycket på att våga släppa henne fri och stå på egna ben under hennes uppväxt (har dock inte varit SÅ farligt - hon är en rätt sansad och balanserad person med mycket sunt förnuft så det har ju gått bra ).

Fint att det fungerat med dina barn också - med både likheter och olikheter!

(jag är för övrigt uppvuxen med en väldigt orolig mormor och det var i många år första åtgärden när man var iväg nånstans - när du kommit fram så ring mormor och rapportera! Hela familjen gjorde det så länge hon levde! Jag tyckte det var lite fånigt när jag var tonåring och ung vuxen, men minns det nu enbart med värme )