Att göra fel och misslyckas

[nyttnick]

Hela mitt liv har jag mått skitdåligt när jag gör fel eller misslyckas. Inte när det gäller saker som att råka köpa fel storlek på kläder, eller typ stavfel eller liknande "obetydliga fel", utan lite större saker. Som kanske påverkar andra, eller inte. Det har alltid följts åt av stor skuld och skam.

Det är ingen annan som har lagt det på mig, det kommer någonstans inifrån mig själv. Det hänger inte heller ihop med att tro att jag måste vara perfekt, göra allt perfekt, att aldrig göra misstag osv, för det ska gudarna veta att jag är ingenting av det. Långt ifrån.

Men ändå så skäms jag så himla mycket när något blir galet. Jag "lär mig" verkligen av mina misstag och gör sällan om det misstaget, men jag kommer ihåg vartenda ett. Och skäms igen och igen och igen. Jag skäms även när det andra påstår att jag gjort faktiskt inte har hänt. Så till den milda grad att jag inte längre tror på min egen upplevelse och/eller intention.

Hur sjutton hanterar man sig själv? Rent intellektuellt kan jag förstå att det är helt orimligt och har alla bra argument för att det bara är att släppa och gå vidare och att det är ok att det blir tokigt ibland, men känslorna! De håller inte med. Och skammen flödar. Och det handlar inte om vad jag tror att andra tänker om mig heller, utan det är någon slags inre sorg.

Skam och skuldkänslor kan ju vara bra för att kalibrera kompassen och se till att man håller den riktning man har valt och tror på, men det här är rent ut sagt löjligt.

Och jag förstår att om man inte är som jag så förstår man inte fullt ut kraften bakom detta och jag förstår att det låter helt stört (för ärligt talat är det är helt stört).
Finns det någon annan som funkar som jag och som faktiskt lyckats släppa detta?

Jag har tagit upp detta när jag gått i samtal, gått i kbt, kurator, osv, men trots att jag träffat flera olika så får jag bara höra hur klok jag är, hur rätt jag resonerar, hur bra verktyg jag har mm. Men det har jag ju uppenbarligen inte. För hjärnan fattar, men inte känslorna. Jag försöker att vara snäll mot mig själv men misslyckas ju även med det ...

 

[skiesabove]

För mig var vägen igenom skammen en shamanisk resa som tog ungefär ett år. Inte direkt en vanlig metod om man säger så.

Du går ju redan i terapi, har ni pratat något om vad skam är (biologiskt, socialt, historiskt)? Om olika kulturers sätt att handskas med skam, ritualer för förkastandet och återaccepterandet?

 

[tanten]

Skam är kraftfullt.

Har man blivit skammad kanske i kombination med höga krav i utbyte mot gillande och omsorg - då är det toxiskt

Läs på om skam. (t.ex. Göran Larssons Skamfilad)

För mig har det varit en ensam men klargörande resa. Jag vet numera varför jag skäms, när och varför.
Fast det hjälper inte så mycket i stunden. Jag känner mig skammad ändå.

 

[nyttnick]

För mig var vägen igenom skammen en shamanisk resa som tog ungefär ett år. Inte direkt en vanlig metod om man säger så.

Du går ju redan i terapi, har ni pratat något om vad skam är (biologiskt, socialt, historiskt)? Om olika kulturers sätt att handskas med skam, ritualer för förkastandet och återaccepterandet?

Nej, det har vi inte. För mycket i samtalen kretsar om att hantera det jag konstant utsätts för av en människa i min omgivning och som är viktigare att hantera för att klara av att vara en rimlig förälder till mina barn

 

[nyttnick]

Skam är kraftfullt.

Har man blivit skammad kanske i kombination med höga krav i utbyte mot gillande och omsorg - då är det toxiskt

Läs på om skam. (t.ex. Göran Larssons Skamfilad)

För mig har det varit en ensam men klargörande resa. Jag vet numera varför jag skäms, när och varför.
Fast det hjälper inte så mycket i stunden. Jag känner mig skammad ändå.

Jag har inte blivit det hemifrån som liten (för jag vet att jag kände allt det här redan då), men det kan ju ha kommit från skolan, kompisar eller andra såklart och det har jag inte så tydliga minnen av.

Jag vet att min relation till mitt extremt manipulativa ex har förstärkt mycket av det i mig, men samtidigt så vet jag ju intellektuellt att inget av det han påstår är sant. Men känslomässigt så köper jag allt och förstärker det gånger 10 000.

Tack för tipset, ska se om den går att låna som ljudbok.

Jag är bara så trött på mig själv. Jag vet att jag verkligen gör så gott jag förmår i livet, men vad jag vekligen inte klarar av är att vara snäll mot mig själv. Och det är det jag behöver mest av allt.

 

[lilstar]

För mig har det varit hjälpsamt att "rebranda" misslyckanden som att jag har vågat försöka, vågat göra något utan att eftersträva perfektion. Det och att hitta hobbys där man kan få misslyckas helt utan konsekvenser. Något som bara påverkar MIG på så sätt att jag vid misslyckanden inte får det resultat jag önskade mig, men helt utan prestation. T ex när jag broderar gör jag det bara för sakens skull. Det är en positiv bieffekt om jag skapar något fint men om saken blir fel, ful eller halvgjord är skitsamma för det är själva utförandet som är poängen. Jag skapar inte för andra och jag visar inte upp mina alster, det är och ska förbli en hobby för mitt eget nöje.

 

[nyttnick]

För mig har det varit hjälpsamt att "rebranda" misslyckanden som att jag har vågat försöka, vågat göra något utan att eftersträva perfektion. Det och att hitta hobbys där man kan få misslyckas helt utan konsekvenser. Något som bara påverkar MIG på så sätt att jag vid misslyckanden inte får det resultat jag önskade mig, men helt utan prestation. T ex när jag broderar gör jag det bara för sakens skull. Det är en positiv bieffekt om jag skapar något fint men om saken blir fel, ful eller halvgjord är skitsamma för det är själva utförandet som är poängen. Jag skapar inte för andra och jag visar inte upp mina alster, det är och ska förbli en hobby för mitt eget nöje.

Hmm, gillar grundidén. Men det är inte i de sammanhangen som jag skäms när jag misslyckas. Och om jag så gjorde 1000 saker rätt, bra, osjälviskt, med omtanke osv så väger alltid ett enda misstag eller fel tyngre. Det liksom raderar allt bra jag gör på ett ögonblick. Orimligt, absolut.

Jag kan ägna mig åt sådant och det känns tryggt och bra. I mitt fall är det mycket trädgård på den delen av året då det funkar. Och i bubblan slipper jag de tankarna. Men sen finns ju resten av livet, med andra vänner, jobbet, barnen, deras aktiviteter osv. Men jag kanske ska försöka hitta ännu mer tid till att befinna mig i trygga bubblor.

 

[nyttnick]

Vill också säga att jag aldrig undviker saker pga rädsla att misslyckas eller så. Jag gör allt jag vill göra, men när det blir fel så mår jag sjukt dåligt och kan återuppleva känslan både 5, 10 och 25 år senare.

Det begränsar mig inte i vad jag tar mig för, men det får mig att tycka mindre om mig själv.

Vet inte om det är tydligt vad jag menar då?

 

[lilstar]

Jag tror att jag förstår hur du menar.
Du har ju uppenbarligen försökt på många sätt att förminska och tänka mindre på misslyckanden så att de ska ta mindre utrymme i ditt liv utan något vidare resultat. Men har du testat att aktivt tänka mer på dem? Alltså typ ha en lista i telefonen där du skriver en detaljerad beskrivning av varje misslyckande. Vad det var som gick fel och hur dåligt det gick, hur det känns och så vidare. Verkligen tillåta dig själv att tänka den tanken fullt ut.

 

[tanten]

Vid ett par tillfällen har jag gjort fel och tagit tag i det på en gång, det har fått dem att försvinna.

En gång gjorde jag fel i ett internt stort utskick. Inåg och bad chef om ursäkt. Fick ett glatt - alla gör fel ibland. Puh. Det blev ingen jäsande katastrof. En annan gång tröttnade jag ur på en kund som inte gick att resonera med och röt ifrån. Gick till min chef och berättade. Även det funkade för att mota ångesten.

Funkar inte alltid, men att erkänna fel funkar för mig de gånger det är tillämpligt. Har ett ganska aktivt självhat som spär på saker. Att ta tag i saker direkt är ett av de yterst få saker som hjälpt.

 

[cassiopeja]

Jag är också jagad av extremt starka och knäckande skamkänslor. Egentligen spelar det ingen större roll VAD jag gör, utan vilken skitsak som helst kan orsaka att skammen drar igång och går bananas.
Jag kommer ihåg att det här fanns i mig redan när jag var 2-3 år gammal - då kunde jag definitivt inte hantera den starka känslan utan blev antingen arg/utåtagerande eller självstraffande/självdestruktiv.

Jag tycker att "anfallen" sker mer sällan när jag känner mig trygg, lugn, avslappnad och självmedkännande, så jag försöker jobba med de delarna. Jag hade noll självmedkänsla i mig tidigare (bara självhat) och har gått flera kurser, läst flera böcker och gjort många övningar för att lära mig självmedkänsla, och det tycker jag har hjälpt en del för mig. Just nu håller jag även på att sätta mig in i EFT-tapping och är försiktigt positiv. Det verkar faktiskt kunna bryta eller mildra styrkan i ett "skam-anfall" på mig. Men jag har också tänkt att jag ska läsa på mer om skam, tex boken som nämndes ovan.

 

[Mineur]

Jag känner igen mig och för mig har det mycket att göra med bristande självkänsla och en oförmåga att se mitt eget värde. Min hjärna är liksom hela tiden redo att fokusera på hur dålig jag är, så misstag och motgångar tenderar att blåsas upp till enorma saker och leda till självhat. Det här ligger så pass djupt att det kommer att ta lång tid att "bota" men några lite mer kortsiktiga strategier som hjälpt mig är:

• Leta efter bevis på att det faktiskt var så illa som min hjärna vill få mig att tro, eller snarare som skammen får det att kännas. I 9 fall av 10 hittar jag inget bevis och kan då lättare avfärda tankarna/känslorna som påhitt och överdrifter.
• Påpeka för mig själv, gärna högt, hur taskig jag faktiskt är mot mig själv när jag ältar grejer och slår på mig själv på det här sättet.
• Påminna mig själv om att det finns absolut noll värde i att låta den här sortens tankar mala på, det gör enbart skada. Och det är ju inte jätteproduktivt att "tillåta" sig själv att hålla på med ett beteende som enbart har nackdelar, inga fördelar.

 

[soom]

Jag kan relatera. För mig tror jag att det är kopplat till nån sorts social svaghet, alltså att jag varit väldigt rädd att bli dömd, inte få vara med osv. Det har dels blivit bättre med åldern, dels genom aktivt arbete med det.

Skam gör oss tysta, sa en terapeut till mig. Och för mig hjälper det att dra fram den i ljuset, för när den väl kommer ut där så krymper den. Alltså, berätta om det jag skäms för, helst för nån annan, men åtminstone för mig själv.

 

[tuaphua]

Just skam är väl en av de svåraste känslor att bli av med. Just för att det lätt gör att vi undviker att vädra känslorna inför andra. Jag har känt mycket skuld och skam även för saker som inte varit mitt ansvar/fel etc, tagit på mig saker.
För mig hjälper det att dra fram känslorna i ljuset. Att prata med någon om det gör nästan alltid så att iaf enormt mycket av det försvinner. Och för varje gång man gör det inser man ofta att det inte var så hemskt, vare sig ens misstag eller det man byggt upp inuti sig kring det.
Skam måste liksom vädras ut.
Utöver att man så klart kan jobba aktivt med att bemöta tankar/känslor på sundare sätt för sig själv med.

 

[starcraft]

Har inga tips eller lösningar då jag känner igen mig och själv jobbat med det i många år. Jag förstår rent intelligensmässigt att jag alla gör fel, att jag inte är sämre för det osv, men skulden och skammen finns kvar. För mig bottnar det i dålig självkänslan från min uppväxt där jag ofta upplevde att man inte fick göra fel. Som andra skriver hjälper det till viss del att vädra känslorna och säga dem högt, även om det inte tar bort det helt.

Ville mest säga att du inte är ensam

 

[nyttnick]

Jag tror att jag förstår hur du menar.
Du har ju uppenbarligen försökt på många sätt att förminska och tänka mindre på misslyckanden så att de ska ta mindre utrymme i ditt liv utan något vidare resultat. Men har du testat att aktivt tänka mer på dem? Alltså typ ha en lista i telefonen där du skriver en detaljerad beskrivning av varje misslyckande. Vad det var som gick fel och hur dåligt det gick, hur det känns och så vidare. Verkligen tillåta dig själv att tänka den tanken fullt ut.

Tänker mycket på dem gör jag verkligen. Det går ju på retur i huvudet, men jag har nog aldrig konkret skrivit ner det detaljerat. Kan vara värt att testa.

 

[nyttnick]

Vid ett par tillfällen har jag gjort fel och tagit tag i det på en gång, det har fått dem att försvinna.

En gång gjorde jag fel i ett internt stort utskick. Inåg och bad chef om ursäkt. Fick ett glatt - alla gör fel ibland. Puh. Det blev ingen jäsande katastrof. En annan gång tröttnade jag ur på en kund som inte gick att resonera med och röt ifrån. Gick till min chef och berättade. Även det funkade för att mota ångesten.

Funkar inte alltid, men att erkänna fel funkar för mig de gånger det är tillämpligt. Har ett ganska aktivt självhat som spär på saker. Att ta tag i saker direkt är ett av de yterst få saker som hjälpt.

Jag ber alltid om ursäkt, säkert för många gånger och ofta när det inte ens var mitt ansvar. Reder upp min egen röra gör jag alltid. Ibland hjälper det, men många gånger känner jag att när andra säger "Det är okej, alla gör fel, vi löser det" osv, då tror jag inte riktigt på att de menar det. Det är taskigt, både mot mig och dem, men något gör att jag inte riktigt litar på det.

Men jag förstår. Hade jag inte tagit tag i saker och försökt ställa till rätta så tror jag att jag hade gått under helt.

 

[nyttnick]

Jag är också jagad av extremt starka och knäckande skamkänslor. Egentligen spelar det ingen större roll VAD jag gör, utan vilken skitsak som helst kan orsaka att skammen drar igång och går bananas.
Jag kommer ihåg att det här fanns i mig redan när jag var 2-3 år gammal - då kunde jag definitivt inte hantera den starka känslan utan blev antingen arg/utåtagerande eller självstraffande/självdestruktiv.

Jag tycker att "anfallen" sker mer sällan när jag känner mig trygg, lugn, avslappnad och självmedkännande, så jag försöker jobba med de delarna. Jag hade noll självmedkänsla i mig tidigare (bara självhat) och har gått flera kurser, läst flera böcker och gjort många övningar för att lära mig självmedkänsla, och det tycker jag har hjälpt en del för mig. Just nu håller jag även på att sätta mig in i EFT-tapping och är försiktigt positiv. Det verkar faktiskt kunna bryta eller mildra styrkan i ett "skam-anfall" på mig. Men jag har också tänkt att jag ska läsa på mer om skam, tex boken som nämndes ovan.

Nej, det där med att ta hand om mig själv och ha förståelse för mig själv sitter ibland långt inne. Jag undrar ibland om det hela inte drivs av att jag hatar att känna mig dum. För det vet jag att jag kände flera gånger i skolan som yngre. Alltså inte ointelligent, för jag var extremt lättlärd och högpresterande från start, utan mer dum när andra barn omkring mig med ögonkast och småord verkade fatta saker som inte jag gjorde och sen tittade de på mig och fnissade. För att de visste att jag inte fattade.

Och när jag misslyckas eller gör fel så känner jag mig också dum.
Som ung vuxen och uppåt så har jag hanterat det som alla andra som vill ha lite distans till sig själv. Jag driver med mig själv och är den första som uttrycker hur himla korkad jag är, skrattar och går vidare. Helt klart ett försvar. För driver jag med migg själv först så behöver ju ingen annan göra det.

 

[nyttnick]

Jag känner igen mig och för mig har det mycket att göra med bristande självkänsla och en oförmåga att se mitt eget värde. Min hjärna är liksom hela tiden redo att fokusera på hur dålig jag är, så misstag och motgångar tenderar att blåsas upp till enorma saker och leda till självhat. Det här ligger så pass djupt att det kommer att ta lång tid att "bota" men några lite mer kortsiktiga strategier som hjälpt mig är:

• Leta efter bevis på att det faktiskt var så illa som min hjärna vill få mig att tro, eller snarare som skammen får det att kännas. I 9 fall av 10 hittar jag inget bevis och kan då lättare avfärda tankarna/känslorna som påhitt och överdrifter.
• Påpeka för mig själv, gärna högt, hur taskig jag faktiskt är mot mig själv när jag ältar grejer och slår på mig själv på det här sättet.
• Påminna mig själv om att det finns absolut noll värde i att låta den här sortens tankar mala på, det gör enbart skada. Och det är ju inte jätteproduktivt att "tillåta" sig själv att hålla på med ett beteende som enbart har nackdelar, inga fördelar.

Tack! Jag gör lite liknande. Men det är som att det inte når riktigt ner på djupet. Jag vet inte om jag behöver göra det oftare eller om det är något annat som saknas. För uppe i huvudet hjälper det, men i magen och kroppen sitter allt kvar och då kör hjärnan ett varv till.

Men som du säger så är det nog ett långsiktigt arbete för att komma framåt i detta.

 

[nyttnick]

Jag kan relatera. För mig tror jag att det är kopplat till nån sorts social svaghet, alltså att jag varit väldigt rädd att bli dömd, inte få vara med osv. Det har dels blivit bättre med åldern, dels genom aktivt arbete med det.

Skam gör oss tysta, sa en terapeut till mig. Och för mig hjälper det att dra fram den i ljuset, för när den väl kommer ut där så krymper den. Alltså, berätta om det jag skäms för, helst för nån annan, men åtminstone för mig själv.

Och jag vill inte känna mig dum eller korkad. Samma drivkraft gissar jag.

Och terapeuten har rätt. Jag berättar definitivt inte allt. Det beror lite på situation. Men jag delar ganska mycket med mig om andra delar av mig själv och har ofta fått höra att en del runt omkring mig verkligen har uppskattat det. För att de då känner sig mindre konstiga och mer "normala". Att få höra hur andra jobbar med sig själva och hjärnspöken som de har.

Men det kanske är dags att hitta någon förtrogen som jag vågar prata om skammen med. Att ta upp det i terapi är ju fortfarande i ett "hemligt rum", det kanske måste ut i det öppna någon annanstans.

Jag vet att många uppfattar mig som självsäker, gott själförtroende, stark och modig. Jag känner inte igen mig i någon av de orden.