Att göra fel och misslyckas

[Nepenthe]

Jag skyller mig själv för en massa saker jag inte kan påverka.... saker som händer i mitt liv som påverkar valen jag gjort.
Jag vet inte varför... antar att jag har det sen jag var liten då en alltid var väldigt ensam i alla beslut. Inte fått någon upppbackning och om det blev fel/krångel fanns ingen där.

Har vuxit upp med psykisk ohälsa i hela familjen så problem/hinder blev jättestora och mycket rädsla för förändring.

Jag har en logisk sida av mig som VET att jag inte ska skylla mig för många av dessa saker men ändå gör jag det.
Jag gissar att det är pga en otrygg barndom men vet inte.

Verkar som att när en mår dåligt psykiskt så ger en sig själv ingen omtanke? Men om du bads att springa en mil när du brutit foten är det ju självklart att du inte kommer klara det.

Men det är nog ett fel i samhället som stort även. "bara göra si, bara göra så" för att såren på insidan inte syns

 

[Rumpnissen]

Stor igenkänning! Hade kunnat skriva inlägget själv. Känner otroligt mycket igen mig.

Jag har inte lyckats komma undan känslan av skam när jag misslyckas/tabbar mig. En litet misstag och jag känner mig som en totalt värdelös person, direkt ner i källaren.

Jag fick en övning av en terapeut som jag använt mig massor av, tror det kallas defusionsteknik och jag använder den i alla sammanhang jag får tankar jag inte vill ha. Grundidén är att jag observerar tanken som en tanke, istället för att fastna i den eller behandla den som en sanning. Jag noterar "nu skäms jag för x". Ibland, om jag har kommit fram till varför så tänker jag "nu skäms jag för x för att...". Och sen släpper jag tanken. Krävs några gånger, sen brukar känslan och tankarna lägga sig. Funkar förvånansvärt bra.

 

[Philosophia]

Hela mitt liv har jag mått skitdåligt när jag gör fel eller misslyckas. Inte när det gäller saker som att råka köpa fel storlek på kläder, eller typ stavfel eller liknande "obetydliga fel", utan lite större saker. Som kanske påverkar andra, eller inte. Det har alltid följts åt av stor skuld och skam.

Det är ingen annan som har lagt det på mig, det kommer någonstans inifrån mig själv. Det hänger inte heller ihop med att tro att jag måste vara perfekt, göra allt perfekt, att aldrig göra misstag osv, för det ska gudarna veta att jag är ingenting av det. Långt ifrån.

Men ändå så skäms jag så himla mycket när något blir galet. Jag "lär mig" verkligen av mina misstag och gör sällan om det misstaget, men jag kommer ihåg vartenda ett. Och skäms igen och igen och igen. Jag skäms även när det andra påstår att jag gjort faktiskt inte har hänt. Så till den milda grad att jag inte längre tror på min egen upplevelse och/eller intention.

Hur sjutton hanterar man sig själv? Rent intellektuellt kan jag förstå att det är helt orimligt och har alla bra argument för att det bara är att släppa och gå vidare och att det är ok att det blir tokigt ibland, men känslorna! De håller inte med. Och skammen flödar. Och det handlar inte om vad jag tror att andra tänker om mig heller, utan det är någon slags inre sorg.

Skam och skuldkänslor kan ju vara bra för att kalibrera kompassen och se till att man håller den riktning man har valt och tror på, men det här är rent ut sagt löjligt.

Och jag förstår att om man inte är som jag så förstår man inte fullt ut kraften bakom detta och jag förstår att det låter helt stört (för ärligt talat är det är helt stört).
Finns det någon annan som funkar som jag och som faktiskt lyckats släppa detta?

Jag har tagit upp detta när jag gått i samtal, gått i kbt, kurator, osv, men trots att jag träffat flera olika så får jag bara höra hur klok jag är, hur rätt jag resonerar, hur bra verktyg jag har mm. Men det har jag ju uppenbarligen inte. För hjärnan fattar, men inte känslorna. Jag försöker att vara snäll mot mig själv men misslyckas ju även med det ...

Jag har inga goda råd att ge, men vill bara säga att du inte är ensam. Jag följer tråden med stort intresse. En del säger att man måste lära sig att göra saker halvdant och att de som är riktigt framgångsrika är sådana som inte är rädda för när det blir fel.

För egen del tror jag att det har med bakgrund att göra - arbetarklass och invandrarbakgrund i mitt fall.

 

[Araminta]

Jag kämpar också med skam till och från. Defusionstekniken som @Rumpnissen nämner är hjälpsam. Har också haft nytta av improvisationsteater där "celebrate your mistakes" är en hörnsten. Att tvinga sig själv att jubla högt (helst rakt ut men inne i huvudet funkar också) är så fånigt att det faktiskt hjälper. Det irrationella jublandet liksom motbalanserar den irrationella skammen.

 

[Enya]

Jag skyller mig själv för en massa saker jag inte kan påverka.... saker som händer i mitt liv som påverkar valen jag gjort.
Jag vet inte varför... antar att jag har det sen jag var liten då en alltid var väldigt ensam i alla beslut. Inte fått någon upppbackning och om det blev fel/krångel fanns ingen där.

Har vuxit upp med psykisk ohälsa i hela familjen så problem/hinder blev jättestora och mycket rädsla för förändring.

Jag har en logisk sida av mig som VET att jag inte ska skylla mig för många av dessa saker men ändå gör jag det.
Jag gissar att det är pga en otrygg barndom men vet inte.

Verkar som att när en mår dåligt psykiskt så ger en sig själv ingen omtanke? Men om du bads att springa en mil när du brutit foten är det ju självklart att du inte kommer klara det.

Men det är nog ett fel i samhället som stort även. "bara göra si, bara göra så" för att såren på insidan inte syns

Jag funderar på om det inte handlar lite om det svenska samhället också. Jantelagen så att säga. Man får inte skryta. Man får inte vara arg. Man får inte visa känslor. Man ska inte tro man är bättre än någon annan. Man ska inte tro man är något. Man ska inte tro man är unik osv i all oändlighet. Jag tror att NU märks det här inte av lika mycket som när vi som ändå har några år på nacken växte upp. Det var väldigt mycket hänsyn till andra-aldrig till en själv. Nu menar jag ju inte att man ska gå runt och skryta över sig själv, men jag tror det tillhör sällanhändelser att höra en svensk ropa "fasen vad bra jag är" när något har lyckats på jobbet. Skulle jag utropa det när jag gjort något bra, av glädje, så skulle jag av endast en kollega få en high five och ett "JA! Fan vad bra du är!" och av de två andra skulle jag tryckas ner till en blöt fläck och snackas skit om till så många de kommer åt sedan. Är det konstigt att man skäms när man gör fel när man inte kan få beröm eller berömma sig själv öppet när man lyckas? Det är skillnad på att skryta och att berömma sig själv, att säga "Yes! Jag fixade det!"

Det är inte heller konstigt att man skäms- och skäms i år för små bagateller, när positiva saker går obemärkt förbi i samhället. Hade man blivit mer uppmärksammad för det positiva tror jag fokus på det man skäms över, felen, hade varit mindre.

 

[nyttnick]

Då låter det som att du i alla fall har en bra grund för dig själv, det är positivt.

Jag tänker att den toxiska relationen troligtvis har förstärkt ditt mönster och gjort det ännu svårare för dig att lita på ditt förnuft, men om du haft det sen du var liten trots omtänksamma föräldrar så är det nog något annat i grunden.

Hur är dina förväntningar på andra? "Dömer" du andra hårt, förväntar du dig att man i allmänhet ska göra allt man kan för att inte begå misstag?

Nej, jag försöker att inte döma andra alls (men ja - jag är mänsklig och riktiga rövhattar och de som verkligen, verkligen har sårat mig eller sagt riktigt taskiga saker återkommande, de kan jag nog döma rätt hårt) och jag har inga problem med att andra gör misstag. Gör de dåliga saker med 100% avsikt och är fullt medvetna om konsekvenserna så är det lite svårare. Men det är ju inte misstag då längre i min bok.

 

[nyttnick]

Jag skyller mig själv för en massa saker jag inte kan påverka.... saker som händer i mitt liv som påverkar valen jag gjort.
Jag vet inte varför... antar att jag har det sen jag var liten då en alltid var väldigt ensam i alla beslut. Inte fått någon upppbackning och om det blev fel/krångel fanns ingen där.

Har vuxit upp med psykisk ohälsa i hela familjen så problem/hinder blev jättestora och mycket rädsla för förändring.

Jag har en logisk sida av mig som VET att jag inte ska skylla mig för många av dessa saker men ändå gör jag det.
Jag gissar att det är pga en otrygg barndom men vet inte.

Verkar som att när en mår dåligt psykiskt så ger en sig själv ingen omtanke? Men om du bads att springa en mil när du brutit foten är det ju självklart att du inte kommer klara det.

Men det är nog ett fel i samhället som stort även. "bara göra si, bara göra så" för att såren på insidan inte syns

"Det är bara att ..." är nog det värsta man kan säga. För oftast följs det av något uppenbart - som om man är för dum för att ha kommit på att prova det själv.

 

[nyttnick]

Stor igenkänning! Hade kunnat skriva inlägget själv. Känner otroligt mycket igen mig.

Jag har inte lyckats komma undan känslan av skam när jag misslyckas/tabbar mig. En litet misstag och jag känner mig som en totalt värdelös person, direkt ner i källaren.

Jag fick en övning av en terapeut som jag använt mig massor av, tror det kallas defusionsteknik och jag använder den i alla sammanhang jag får tankar jag inte vill ha. Grundidén är att jag observerar tanken som en tanke, istället för att fastna i den eller behandla den som en sanning. Jag noterar "nu skäms jag för x". Ibland, om jag har kommit fram till varför så tänker jag "nu skäms jag för x för att...". Och sen släpper jag tanken. Krävs några gånger, sen brukar känslan och tankarna lägga sig. Funkar förvånansvärt bra.

Tack för tipset! Jag får prova det, men jag är lite rädd för att steget "släppa tanken" inte kommer att gå så bra. Det är steget som jag har svårast för, men jag antar att även det går att träna upp på något sätt.

 

[nyttnick]

Jag har inga goda råd att ge, men vill bara säga att du inte är ensam. Jag följer tråden med stort intresse. En del säger att man måste lära sig att göra saker halvdant och att de som är riktigt framgångsrika är sådana som inte är rädda för när det blir fel.

För egen del tror jag att det har med bakgrund att göra - arbetarklass och invandrarbakgrund i mitt fall.

Nog för att det är min tråd, men jag följer den också med intresse. Det verkar finnas lite olika bakgrunder till samma känslor, men har det mest att göra med vilken bakgrund man har, eller vilken personlighet man är född med? Eller är det en kombination? Det kan säkert finnas hur många svar som helst på det

 

[nyttnick]

Hade man blivit mer uppmärksammad för det positiva tror jag fokus på det man skäms över, felen, hade varit mindre.

Det där tror jag på! Precis som positiv förstärkning när man tränar djur.

 

[nyttnick]

Häromdagen pratade jag med en kollega. Jag vet inte hur vi kom in på det, men jag tror att det var för att jag märkte att hon skämdes lite över något och fnissade bort det precis som jag brukar göra. Så jag berättade precis hur jag känner och hur mycket jag skäms för olika saker, men hur jag samtidigt inte tycker att någon annan borde göra det. Då vågade hon på riktigt berätta saker som hänt, som hon skämdes för (men som jag inte alls tycker att hon behöver skämmas för, även om jag kan relatera) och det visade sig att vi funkar väldigt likadant. Så det var skönt. Kanske någon att vädra alla arbetsmisstag med framöver.

 

[Ems]

Jag skäms supermycket över att ha skaffat barn med barnens pappa t exempel. Det är det största misstaget och samtidigt den största välsignelsen och därför skäms jag för att jag önskar att det aldrig hade hänt. Känns som att jag önskar bort mina barn, fast det är det sista jag gör.

Jag har haft mycket problem med stress och ångest kring mitt jobb, rädsla för att jag ska ha missat något eller ha gjort något fel och konsekvenserna av det. Det ingår lite i mitt jobb kan man säga så det har delvis alltid funnits där, men under några (ganska många) år kändes som att det tog över orimligt mycket. Jag gjorde en mängd saker för att bryta det där, och kom en bit på vägen.

Sen brakade mitt förhållande ihop fullständigt efter att ha varit dåligt under flera år. När vi började prata om det, och tog tag i problem som vi sopat under mattan länge, så dämpades också min jobbångest och är nu nere på en ok rimlig nivå.

Jag hade inte själv gjort den kopplingen före, men tänker att om man går och bär på något tungt är det lätt för hjärnan att placera det i invanda hjulspår. Där känns ångesten kanske också mera trygg och hanterlig, när det man faktiskt mår dåligt över är på gränsen till för tungt för att orka med.

 

[nyttnick]

Jag har haft mycket problem med stress och ångest kring mitt jobb, rädsla för att jag ska ha missat något eller ha gjort något fel och konsekvenserna av det. Det ingår lite i mitt jobb kan man säga så det har delvis alltid funnits där, men under några (ganska många) år kändes som att det tog över orimligt mycket. Jag gjorde en mängd saker för att bryta det där, och kom en bit på vägen.

Sen brakade mitt förhållande ihop fullständigt efter att ha varit dåligt under flera år. När vi började prata om det, och tog tag i problem som vi sopat under mattan länge, så dämpades också min jobbångest och är nu nere på en ok rimlig nivå.

Jag hade inte själv gjort den kopplingen före, men tänker att om man går och bär på något tungt är det lätt för hjärnan att placera det i invanda hjulspår. Där känns ångesten kanske också mera trygg och hanterlig, när det man faktiskt mår dåligt över är på gränsen till för tungt för att orka med.

Hmm, jag förstår. Det är en väldigt rimlig tanke.
Men om jag då försöker att översätta det lite till mig själv. Min dåliga relation med allt vad det innebär pågår ju delvis fortfarande eftersom vi har barnen ihop (och det tas en massa friheter att trycka ner mig vid varje tillfälle som ges, på alla möjliga olika sätt, fortfarande). Det har heller aldrig gått att reda ut någonting, eftersom det inte finns något att reda ut enligt min tidigare partner, det är bara jag som missuppfattar, överdriver, är hemsk, orättvis och inte förstår att det är honom det är synd om.
Det blir alltså inget "avslut", vilket är något jag absolut bara får acceptera att jag kommer att bli utan. Och jag tror att jag hade varit på ett helt annat ställe om vi hade brutit och jag aldrig mer behövt ha kontakt. Men nu har vi ju det ändå, det finns ju inget annat sätt när vi har barn ihop. Dock är den väldigt begränsad (och även det skäms jag för - för mina barn förtjänar ju föräldrar som kan samarbeta för deras bästa. Vi kan inte samarbeta alls. It takes 2 to tango och det blir väldigt svårt när en satsar på en vals i stället).

Så absolut, det påverkar min vardag så att stress och annan ångest spiller över på t ex jobb. Det var fint att du skrev ditt inlägg, för det hjälper mig att tänka lite i nya banor runt min stress. Och stress gör ju inte hanteringen av skamkänslor lättare. Men jag tror ju fortfarande inte att detta är roten, eftersom det fanns redan innan. Att det är en katalysator eller förstärkare däremot är rimligt.

 

[Araminta]

Tack för tipset! Jag får prova det, men jag är lite rädd för att steget "släppa tanken" inte kommer att gå så bra. Det är steget som jag har svårast för, men jag antar att även det går att träna upp på något sätt.

Jag vet inte hur @Rumpnissen lärt sig det hela men jag fick från början med mig tekniken från min pappa. Han beskrev det som att försöka titta på tankarna och känslorna som om du tittade på en bioduk eller en teveskärm. Lägg dem någon meter framför dig och låt dem vara där. Liksom monster i filmer så är känslor/tankar är obehagliga men ofarliga och övergående. Det är okej och vi kan se klart filmen.

Jag var en orolig 10-åring första gången pappa beskrev detta. Som vuxen har jag insett att han troligen tagit tekniken från meditation. Jag gör aldrig ett aktivt val att "ta bort" något (det blir för mig som "tänk inte på en rosa elefant") utan det är avdramatiseringen, skapandet av distans och acceptans ("så här känner jag just nu, det är okej") som efter mycket träning ger lindring.

 

[Araminta]

Eller, om man vill, en mer humoristisk vinkel på det hela. Nynna refrängen på denna om och om igen:

 

[Rumpnissen]

Jag vet inte hur @Rumpnissen lärt sig det hela men jag fick från början med mig tekniken från min pappa. Han beskrev det som att försöka titta på tankarna och känslorna som om du tittade på en bioduk eller en teveskärm. Lägg dem någon meter framför dig och låt dem vara där. Liksom monster i filmer så är känslor/tankar är obehagliga men ofarliga och övergående. Det är okej och vi kan se klart filmen.

Jag var en orolig 10-åring första gången pappa beskrev detta. Som vuxen har jag insett att han troligen tagit tekniken från meditation. Jag gör aldrig ett aktivt val att "ta bort" något (det blir för mig som "tänk inte på en rosa elefant") utan det är avdramatiseringen, skapandet av distans och acceptans ("så här känner jag just nu, det är okej") som efter mycket träning ger lindring.

Det låter absolut liknande. Ffa att att observera tanken, låta den vara där. Bland det mest ineffektiva är ju just att aktivt försöka tänka bort saker. Då vet man att de kommer tillbaka som ett kedjebrev på posten.

Det finns säkert tusen varianter, så det är nog vettigt att testa sig fram.

Och sen en till: Mantrat "allt jag tänker är inte sant" är väldigt kraftfullt. Det har jag också arbetat in. Inte lika magiskt, men kan hjälpa ibland. Tack till Björn Natthiko Lindeblad för den .

 

[Lickety]

Hela mitt liv har jag mått skitdåligt när jag gör fel eller misslyckas. Inte när det gäller saker som att råka köpa fel storlek på kläder, eller typ stavfel eller liknande "obetydliga fel", utan lite större saker. Som kanske påverkar andra, eller inte. Det har alltid följts åt av stor skuld och skam.

Det är ingen annan som har lagt det på mig, det kommer någonstans inifrån mig själv. Det hänger inte heller ihop med att tro att jag måste vara perfekt, göra allt perfekt, att aldrig göra misstag osv, för det ska gudarna veta att jag är ingenting av det. Långt ifrån.

Men ändå så skäms jag så himla mycket när något blir galet. Jag "lär mig" verkligen av mina misstag och gör sällan om det misstaget, men jag kommer ihåg vartenda ett. Och skäms igen och igen och igen. Jag skäms även när det andra påstår att jag gjort faktiskt inte har hänt. Så till den milda grad att jag inte längre tror på min egen upplevelse och/eller intention.

Hur sjutton hanterar man sig själv? Rent intellektuellt kan jag förstå att det är helt orimligt och har alla bra argument för att det bara är att släppa och gå vidare och att det är ok att det blir tokigt ibland, men känslorna! De håller inte med. Och skammen flödar. Och det handlar inte om vad jag tror att andra tänker om mig heller, utan det är någon slags inre sorg.

Skam och skuldkänslor kan ju vara bra för att kalibrera kompassen och se till att man håller den riktning man har valt och tror på, men det här är rent ut sagt löjligt.

Och jag förstår att om man inte är som jag så förstår man inte fullt ut kraften bakom detta och jag förstår att det låter helt stört (för ärligt talat är det är helt stört).
Finns det någon annan som funkar som jag och som faktiskt lyckats släppa detta?

Jag har tagit upp detta när jag gått i samtal, gått i kbt, kurator, osv, men trots att jag träffat flera olika så får jag bara höra hur klok jag är, hur rätt jag resonerar, hur bra verktyg jag har mm. Men det har jag ju uppenbarligen inte. För hjärnan fattar, men inte känslorna. Jag försöker att vara snäll mot mig själv men misslyckas ju även med det ...

Jag var sådan när jag var yngre. Mycket för att ett misstag bestraffades hårt, kunde leda till oproportionerligt hårda konsekvenser, bråk, fylla, drogs upp vid familjesammankomster för att skamma personen vidare osv osv. Uppväxt i mycket toxisk familjedynamik helt enkelt.

Jag behövde programmera om mig för jag fick sådan ångest när jag gjorde misstag, och det tog för mycket energi utan att det hjälpte mig ett dugg. Jag gick i terapi och programmerade gradvis om mig genom att aktivt tänka på nya sätt. Det tog flera år som ung vuxen att programmera om hjärnan. Nu är jag inte alls lika hård på mig själv och mår mycket bättre överlag. Jag har dock behövt göra mig av med de toxiska personerna i min omgivning. Det var tufft på sina vis eftersom de ändå är familj, men helt klart bättre i det långa loppet.