Så det är alltså så att de resultat man sett inom forskningen avseende hjärn-stress, hormonpåslag osv när det kommer till mobilsurfande inte stämmer alls då? Eller är det bara det att det behöver vara ett visst mått av besvärlighet för att man ska kalla det för ett beroende.
Nej det är väl klart man blir stressad och att det inte är bra. Men måste allting man blir stressad av och som inte är bra vara beroenden? Kan inte någonting vara dåligt, vanebildande, vara bra att minska på osv utan att det är ett beroende? Vanor bygger in sig och är svåra att sluta med, om det så är en promenad varje morgon.
(Anekdotiskt blir jag själv "stressad" av mobilen, dvs tittar gärna istället för att göra någonting vettigt som läsa en bok eller prata. Trots att jag lugnt kan ignorera alla pip och ljud den ger ifrån sig, det är snarare omgivningen som blir hysterisk om man får ett sms eller ett mess. Så jag menar verkligen inte att det inte för dåligt med sig och att man inte blir snurrig i bollen. Det är jag övertygad om att man blir. Även om forskare på området inte verkar helt färdigfunderade ännu. Jag menar bara att folk inte är beroende av mobil.)
Beroende har ju en definition och man kan inte urholka ord hur som helst. Visst om flera forskare inom läkarvetenskapen konstaterar att det är ett beroende så är det väl det. Men tills dess duger väl dålig vana.
Dvs ok om folk i allmänhet är beroende av mobiler, då har jag hela mitt liv varit djupt beroende av böcker. Tur att man inte blir snurrig och snuttifierad av dem.
Dålig vana=svårt att sluta men fullt möjligt med lite ansträngning, trist men det går med lite jobb. Inte plättlätt men det går.
Stämmer rätt bra med att sluta röka också i så fall. Helt uppenbart att det går (har själv gjort det efter 30 år), svårt att sluta: Ja, det är det, men går med lite ansträngning.
Nej det gör det ju inte, vanligen inte med "lite ansträngning" vilket är en jättestor skillnad mot en "stor ansträngning" det är konstaterat att man blir beroende av nikotin och för de flesta är just sluta röka en av de riktigt svåra beroendeformerna att göra sig av med. Beroendesyndrom har ju vissa kriterier.
Nikotinet är en
psykoaktiv drog som binds till specifika
nikotinreceptorer, bland annat i
hjärnan. Nikotinet orsakar frisättning av flera
signalsubstanser, bland annat den mestadels stimulerande signalsubstansen
noradrenalin. Detta leder till att känslan av välbefinnande ökar och man känner sig bättre till mods. Nikotinet påverkar också
perifera neuron (nervceller) i
hjärta,
blodkärl, andningsvägar och skelettmuskulatur. Framför allt stimuleras det sympatiska nervsystemet, detta medför att
puls och
blodtryck stiger.
Ämnet är kraftigt beroendeframkallande och dödlig dos är ca 0,05 g per kilo kroppsvikt.
[5] Nikotinet i 2-3
cigaretter innehåller ca 0,05 g.
[5] I lägre doser under lång tid orsakar det i stället
hypertoni.
Tycker nog inte mobiltelefonsurfning riktigt hör hemma där. Hur mycket ska sjukvården lägga på att hjälpa de mobiltelefonberoende? När vi knappt har pengar till höftledsoperationer.
Nä, jag tänker nog att problem med mobilsurfande nog inte ska tas med en klackspark. Lika lite som man tidigare inte ansåg att man kunde sätta en diagnos på utmattnings-symptom men som blev en sjukdom att ta på allvar. Jag själv tror att utmattning också kan ha med det konstanta informationsflödet vi utsätts för att göra och det undermedvetna behovet att ständigt ha koll genom att ständigt fippla med mobilen.
Människan är inte gjord för den här typen av konstanta intryck. Många klarar inte att sluta med lite vilja, precis som att alla inte kan sluta röka med lite vilja.
Jag tycker nog inte att vi kan dela in saker i samhället i två avdelningar. Beroenden som vi måste göra någonting åt och saker som vi inte är beroende av som därmed är helt problemfria och som vi kan fortsätta med ohejdat. Det måste ju vara ok att använda mobilen mindre utan att ha varit beroende av den? Utan bara haft en dålig vana att använda den.
Vana
En vana är en återkommande handling som man vanligtvis utför omedvetet och som "triggas" av en särskild miljö eller känsla.
Vanor som är negativa eller innebär problem för den som utför dem kallas vanligtvis för ovanor.
Bland de som studerar
kognitiv beteendevetenskap finns det en bred samstämmighet i påståendet att vanor kan ändras genom att byta ut (oftast o)vanan med något annat beteende. Som terapeutisk metod har den varit lyckosam med att hjälpa väldigt många att inte utföra
tics. För att någon skall kunna ändra sina vanor genom att följa den här modellen krävs det att man (a) blir medveten om när man utför vanan och vad som triggar den, (b) utför en konkurrerande handling så att det blir omöjligt att använda musklerna för att göra den vanliga vanan, (d) observera ovanan och få socialt stöd för att förändra och (e) föreställa sig begå den gamla vanan men istället göra den nya, motsatta, handlingen.
[5]
wiki
