Att inte ha (känna) tillhörighet...

[Texaz]

Kanske dum rubrik (språkmässigt), men som det antyder....

Jag har problem med att passa in någonstans, att känna gemenskap.

Finns med i en del sociala sammanhang, men känns aldrig som att jag passar in i grupperna. Lite som att jag alltid rör mig i ytterkanten, och har en biroll.

Tror att det mest rör sig om osäkerhet/hjärnspöken, men HUR gör man för att hitta "sin" plats?

Inga nära vänner, inte såna som jag kan ringa till bara sådär, men en del fina personer i min närhet.

Saknar dock att kunna känna mig som en del av ett sammanhang.

Någon som känner igen sig, och som "löst" det hela????

 

[aprilmaj]

Vad är det för typ av sammanahang du vill passa in i? Och känna gemenskap hur?

 

[Texaz]

Arbete, föreningsliv, ja gärna vänskap i bara dess enkelhet med ;-)

Känns som att jag lever i en yttre rymd, överdrivet sett... Men tja, jag känner det som att jag inte riktigt hör ihop med resten av världen

 

[aprilmaj]

Arbete, föreningsliv, ja gärna vänskap i bara dess enkelhet med ;-)

Känns som att jag lever i en yttre rymd, överdrivet sett... Men tja, jag känner det som att jag inte riktigt hör ihop med resten av världen

Är det så att du förminskar dig för att du tycker att du inte hör ihop med resten av världen? Att du tar ett steg tillbaka?

 

[TheRedLightning]

Kanske dum rubrik (språkmässigt), men som det antyder....

Jag har problem med att passa in någonstans, att känna gemenskap.

Finns med i en del sociala sammanhang, men känns aldrig som att jag passar in i grupperna. Lite som att jag alltid rör mig i ytterkanten, och har en biroll.

Tror att det mest rör sig om osäkerhet/hjärnspöken, men HUR gör man för att hitta "sin" plats?

Inga nära vänner, inte såna som jag kan ringa till bara sådär, men en del fina personer i min närhet.

Saknar dock att kunna känna mig som en del av ett sammanhang.

Någon som känner igen sig, och som "löst" det hela????

Välkommen till klubben, känner likadant här.
Alltid varit den som är utanför och hänger på som en "svans" när de andra ska göra något. Känner mig dum och klumpig och skrattar ofta för att jag är osäker.

Själv har jag inte löst problemet, men jobbar på det och försöker utsätta mig för prövningar och försöka hitta en del i gemenskapen, men det är svårt.

 

[em-pirre]

Oj, är du jag? Jag funderar i liknande banor ibland, men jag tror att det är som aprilmaj säger, att jag på nnåt sätt inte vill våga tro att jag duger.

För egentligen vet jag att jag är trevlig, rolig, duktig o.s.v. och jag blir medbjuden på grejer och folk ringer mig. Men ändå vågar jag inte riktigt vara den som tar kontakt, för att inte bli för påträngande. Och kanske alla hedersuppdrag och inbjudningar egentligen bara är slumpen/ingen annan ville/de har inte märkt att jag egentligen är skitdålig o.s.v.

Om jag har nån lösning? Nej.

 

[Ramona]

Fast vad innebär det att känna gemenskap i ett föreningsliv? Som att man är del i arbetet och planeringen? Att man blir hörd?

 

[Skjøldur]

Fast vad innebär det att känna gemenskap i ett föreningsliv? Som att man är del i arbetet och planeringen? Att man blir hörd?

Føreningsliv och kyrkliv ær inte alls dumt, jag ær engagerad i både och. Jag kænner mig uppskattad dær, i alla fall ibland. Jag har ett par nærmare vænner också och dom har jag fått før att vi, i alla fall i något skeende i livet, behøvde varandra. Så længe livet bara rullar på så duger det rætt bra med føreningsgemenskap och vanlig vardagsgemenskap på jobbet och i stallet och sådær. Nr 1 om man ska ha någon lite nærmre væn ær førtroende. Det kan man kænna før någon som inte pratar bakom ryggen på en och som ær trogen.

 

[Texaz]

Jo jag är nog förvisso uppskattad för mitt arbete, men det känns lite som att det just är det jag presterar som betyder något, inte att jag är den jag är.....
Som Red Hyuuga skriver, lite som att jag hänger med som en svans
Känns skönt att fler känner likadant, även om det i sig är tragiskt!
Jag har ju ingen som ringer om annat än just arbete, antar att jag på något vis inte inbjuder till umgänge. Jag är ingen otrevlig person, utan öppen och glad för det mesta. Ändå blir relationerna ytterst ytliga???
Jobbar gärna med mig själv, bara jag hittar verktygen!

 

[Lovisaleonora]

Du beskriver dig som väldigt passiv. Hänger med som en svans, inbjuder inte till umgänge.

Men bjuder du in till umgänge? Tar du initiativ till aktiviteter? Är du en ledare eller en följare? Vad vill du vara? Vem vill du bli? Det går ju att ändra sig, om man är tillräckligt motiverad. Men det är inget tvingande, alla är vi... ja, liksom den vi är. Vissa saker är förutsättningar som vi får acceptera, annat är sådant vi kan ändra. Jag kan inte bli längre, men smalare, ungefär.

Vem vill du vara i en grupp? Har du läst om gruppdynamik? Det kan vara nyttigt, för att se mönster klarare.

 

[Texaz]

Tja för några år sen bjöd jag regelbundet in till samkväm här hemma, allt från lägereldsaftnar till middagar/enbart lättsamt umgänge. Visst kom det folk, men när jag slutade med det upphörde den mesta kontakten
Jag är nog rätt drivande i många situationer, t ex anordnande av tävlingar. Sitter ofta på nyckelposter, men det stannar där, och jag känner mig ändå utanför, vid sidan om liksom...


Ska kika lite på gruppdynamik

 

[tanten]

Tja för några år sen bjöd jag regelbundet in till samkväm här hemma, allt från lägereldsaftnar till middagar/enbart lättsamt umgänge. Visst kom det folk, men när jag slutade med det upphörde den mesta kontakten

Men det där är ju ingen balansräkning där bägge sidor balanserar.

Vi har olika roller!! Vissa bjuder in och fixar, andra hänger med. Jag är dålig på att bjuda in men blir superglad när vänner ringer, när jag räknas in i sammanhanget. Jag är övertygad om att jag inte ses som mindre värd eller uppskattad bara för att jag inte vågar bjuda in eller vågar ta den där kontakten själv. Folk är inte heller vana vid att jag bjuder in. De få gånger jag gjort det har det knappt kommit någon. På mitt 50-årskalas kom fem personer. På mitt inflyttningesevenemang kom tre.

I andra sammanhang är jag den drivande. Jag är den som ser till att saker sker och att grejer blir av.

Kanske är folk lite ledsna över att dina inbjudningar till de där samkvämen upphörde?

 

[Ramona]

Tja för några år sen bjöd jag regelbundet in till samkväm här hemma, allt från lägereldsaftnar till middagar/enbart lättsamt umgänge. Visst kom det folk, men när jag slutade med det upphörde den mesta kontakten

Fast det där tror jag att de flesta känner igen. Jag är den som vill att grejer ska hända, vilket innebär att jag ofta är den som arrangerar saker. Men det kommer ju stunder när jag är trött på att alltid vara den drivande, men då säger jag det till mina vänner och så får de ta tag i saker och ting istället. Sen är det ju så att jag inte är dummare än att jag har lite koll på vem som gör vad och vem som ger vad i mitt liv. Bidrar man inte så lägger jag ingen större möda på att involvera och dra med den personen på grejer, då finns det andra roligare människor att umgås med som man faktiskt har ett utbyte med.

 

[Aliche]

Jag känner också igen mig, har inga sådär jättenära vänner som jag känner jag kan ringa oavsett vad förutom min fina sambo och min mamma och syster. Jag är väl en ledare känner jag, drar gärna igång saker, planerar, bjuder in, ordnar ch fixar men som någon annan sa så tröttnar man ju efter ett tag för även om dom som kommer är jätteglada att man anordnade nånting så är det ju inte så kul att bara vara den som bjuder in men att ingen annan tar initiativ. Jag gillar att göra saker för andra och fixa saker som födelsdagsfester, middagar, nyår m.m. men så himla kul är det inte att ingen annan nånsin anordnar saker spontant.
Jag känner mig aldrig riktigt "med" i gänget när vi ses flera stycken, jag har trevligt och skrattar och pratar men det känns aldrig som att någon tänker att henne vill jag umgås med sen också eller om dom gör det så hör dom iaf aldrig av sig och vill ses.. Det är inte så jättekul men samtidigt har jag ingenting emot att vara själv mycket, behöver det faktiskt. Däremot hade jag tyckt att det hade vart kul om nån någongång hörde av sig och ville ses och hänga lite bara för att.

Den enda riktigt nära vännen jag haft på länge insåg jag hade bara mig som vän när hon mådde dåligt och behövde klaga av sig och gråta men när hon mådde bättre så gick hon ut och träffad andra istället för mig och då är jag hellre ensam än har såna "vänner". Man vill ju ha vänskapsrelationer där det är jämnlikt; både ger och tar och stöttar och peppar inte bara vara någons avfallskvarn!

Så jag har väl ingen riktigt bra lösning men som andra påpekat så tror jag också att det har mycket med självkänsla och självuppfattning att göra att man känner sig lite utanför hela tiden, jag jobbar gärna också med mig själv om man bara hittade rätt verktyg

 

[Lovisaleonora]

När jag läser Aliches inlägg ser jag så oerhört mycket förväntningar på omgivningen. Jag förstår att man blir besviken, om man har så strikta regler för hur saker "ska" fungera i tillvaron.

Vill vara själv, men vill ändå att folk hör av sig. Anordnar saker och förvänta sig att alla bjuder igen enligt lika-principen. Krav på vänner att om man erbjuder en axel, ska man ha exklusiv rätt på vännen efter detta.

Nä, jag kan faktist förstå att tillvaron känns konstig för somliga. Men det är kanske på insidan förändringen ska ske.

 

[TryMe]

När jag läser Aliches inlägg ser jag så oerhört mycket förväntningar på omgivningen. Jag förstår att man blir besviken, om man har så strikta regler för hur saker "ska" fungera i tillvaron.

Vill vara själv, men vill ändå att folk hör av sig. Anordnar saker och förvänta sig att alla bjuder igen enligt lika-principen. Krav på vänner att om man erbjuder en axel, ska man ha exklusiv rätt på vännen efter detta.

Nä, jag kan faktist förstå att tillvaron känns konstig för somliga. Men det är kanske på insidan förändringen ska ske.

Nu vet jag inte riktigt om jag missförstår dig, men du tycker alltså att det är okej att en vän enbart ringer dig när hon mår dåligt, och aldrig annars vill umgås? För det var så jag förstod Aliches inlägg, att hon har en vän som bara är intresserad av hennes vänskap när hon mår dåligt eller är ledsen, sen när det inte är någon livskris på g så umgås hon med alla andra men skiter i Aliche.
Det betyder ju inte att man ska ha exklusiv rätt på vännen, det betyder att man känner sig åsidosatt för att enda gången personen hör av sig är när något dåligt har hänt, men när allt är bra finns helt plötsligt inte tiden för att umgås.

 

[Aliche]

@TryMe det är precis så det är, jag har verkligen inga förväntningar eller ens vilja att ha exklusiv rätt på någon vän men jag tycker att man kan förvänta sig att vänner vill umgås mer än bara för att lassa av sin skit och sitt missnöje.. Med ömsesidigt menar jag att man finns där för varandra både när det är bra och dåligt inte bara att man förväntar sig att den andra ska finnas där när man mår dåligt och sen när man mår bättre så hör man inte av sig utan umgås med nån som är "roligare" eller vad det nu är som jag tydligen inte är.

Jag tror @Lovisaleonora läser med andra ögon än vad jag skrev med. Vad jag menar är att om en person alltid är den som anordnar nyår, midsommar, helgmiddagar, fikor, shoppingrundor, bio osv och andra vänner tycker det är jätteroligt att ses och göra dom där sakerna men aldrig själva tar initiativet till någonting inte ens ett glas vin eller en bulle så kanske det inte är så konstigt att den första personen till slut tröttnar lite på att vissa tycker det är jättekul att ses oh göra saker så länge dom inte behöver anstränga sig eller göra minsta lilla. Men när den som alltid anordnar inte tycker det är kul längre att vara ensam cirkusledare så blir det ingenting av nånting, ingen ringer, de ses inte utan de umgås med andra vänner istället. Tycker du det är okej att vissa bara ska ha rätt att ta och ta men när de förväntas ge nånting tillbaka eller anstränga sig lite så går dom bara vidare till nästa?
Som exempel så är samma vän med tillhörande sambo alltid dom som kommer sist när vi har middag och allt är helt klart fast alla andra kommit tidigare för att hjälpa till och hänga, dom hjälper aldrig till med förberedelser trots att man sagt att från X klockslag börjar vi med matlagningen för dom som vill hjälpa till och kökshänga.
Men det kanske är helt okej för dig att vissa bara glider med på alla andras initiativ och planering men aldrig lyfter ett finger själva eller tänker ut nåt, men då har vi väldigt olika syn på vad schyssta vänner är. Dock förstår jag då isåfall att du tycker jag är krävande

Och när jag säger att jag gärna är ensam så menar jag att jag inte är en sån person som måste ha folk omkring mig hela tiden och göra saker varje minut av varje dag med vänner utan jag tänker väl mer kvalitet än kvantitet Men igen det är inte kul att alltid vara den som hör av sig och gör man inte det så umgås man inte alls.. Jag tycker bara det är konstigt att man kan ha så mycket roligt när man ses och den andra säger hur kul det är att ses och varför gör vi det inte oftare men sen aldrig hör av sig.

 

[TheRedLightning]

Jo jag är nog förvisso uppskattad för mitt arbete, men det känns lite som att det just är det jag presterar som betyder något, inte att jag är den jag är.....
Som Red Hyuuga skriver, lite som att jag hänger med som en svans
Känns skönt att fler känner likadant, även om det i sig är tragiskt!
Jag har ju ingen som ringer om annat än just arbete, antar att jag på något vis inte inbjuder till umgänge. Jag är ingen otrevlig person, utan öppen och glad för det mesta. Ändå blir relationerna ytterst ytliga???
Jobbar gärna med mig själv, bara jag hittar verktygen!

Ja, det är likadant här. Har fått höra att jag är jättetrevlig och social på jobbet, kan bero på att jag måste vara det. Jobbar som lastbilschaufför och då är jag åkeriets ansikte utåt. Hade önskat att jag kunde vara som jag är på jobbet privat också, men det känns som om jag byter roller då på något sätt. Sen när det kommer till att umgås med andra så blir det som en slags svans för att jag är osäker och inte vet min plats i gänget och det känns troligen tryggare att inte ta för mycket plats.

Jag har inga direkta vänner att umgås med sådär, det blir oftast sambons gemensamma vänner som vi träffar på fredag och lördag kvällar. Visst i det gänget har jag hittat min plats och kan skämta och prata utan att känna mig dum, men det känns ändå inte helt bra, känns ändå lite som man är i utkanten och lyssnar mer än vad man är med.

Nu i helgen träffade jag några kompisar från Högskolan och då lade jag märke till att jag känner mig lite för på och vill prata typ hela tiden och det får mig att må lite dåligt också, för de andra behöver prata också. Det är inte bara jag som ska synas och höras.
Vet inte om anledningen är till att jag inte har så många vänner i vardagen om det beror på att jag är rädd för att höra av mig, sms funkar bra men när det kommer till att ringa så tar det emot om jag inte känner den andra personen mycket bra förstås.

 

[Aliche]

Ja, det är likadant här. Har fått höra att jag är jättetrevlig och social på jobbet, kan bero på att jag måste vara det. Jobbar som lastbilschaufför och då är jag åkeriets ansikte utåt. Hade önskat att jag kunde vara som jag är på jobbet privat också, men det känns som om jag byter roller då på något sätt. Sen när det kommer till att umgås med andra så blir det som en slags svans för att jag är osäker och inte vet min plats i gänget och det känns troligen tryggare att inte ta för mycket plats.

Jag har inga direkta vänner att umgås med sådär, det blir oftast sambons gemensamma vänner som vi träffar på fredag och lördag kvällar. Visst i det gänget har jag hittat min plats och kan skämta och prata utan att känna mig dum, men det känns ändå inte helt bra, känns ändå lite som man är i utkanten och lyssnar mer än vad man är med.

Nu i helgen träffade jag några kompisar från Högskolan och då lade jag märke till att jag känner mig lite för på och vill prata typ hela tiden och det får mig att må lite dåligt också, för de andra behöver prata också. Det är inte bara jag som ska synas och höras.
Vet inte om anledningen är till att jag inte har så många vänner i vardagen om det beror på att jag är rädd för att höra av mig, sms funkar bra men när det kommer till att ringa så tar det emot om jag inte känner den andra personen mycket bra förstås.

Jag måste bara säga att det känns som att det skulle kunnat vara jag som skrev det här! Just att mest umgås med sambons och mina gemensamma vänner men inte ha så många egna och speciellt det där med att när jag träffar "egna" människor själv så när jag väl bestämmer mig för att inte bara vara tyst och blyg så känns det som att jag pratar för mycket, blir för på och det känns inte heller bra.. Varför kan man inte bara hitta ett bra mellanläge mellan det där väldigt sociala och trevliga personen jag är på jobbet (jobbar i en mindre och mer personlig klädbutik) och min privatperson som ofta blir lite för tyst (eller som sagt ibland lite för på) Det känns som att jag har lättare att småprata och skapa kontakt med kunderna på jobbet än med folk i mitt privatliv varför är det så? Det är ju människor allihopa!

 

[TheRedLightning]

Jag måste bara säga att det känns som att det skulle kunnat vara jag som skrev det här! Just att mest umgås med sambons och mina gemensamma vänner men inte ha så många egna och speciellt det där med att när jag träffar "egna" människor själv så när jag väl bestämmer mig för att inte bara vara tyst och blyg så känns det som att jag pratar för mycket, blir för på och det känns inte heller bra.. Varför kan man inte bara hitta ett bra mellanläge mellan det där väldigt sociala och trevliga personen jag är på jobbet (jobbar i en mindre och mer personlig klädbutik) och min privatperson som ofta blir lite för tyst (eller som sagt ibland lite för på) Det känns som att jag har lättare att småprata och skapa kontakt med kunderna på jobbet än med folk i mitt privatliv varför är det så? Det är ju människor allihopa!

Jamen precis, man vill ju hitta det där lagom all pratar om.
Jag känner igen det där med att det är lättare att skapa kontakter på jobbet än på fritiden, knepigt nog. Undra varför det är så egentligen.