Att komma över saker

[Sparrisen123]

Hur lång tid kan sånt ta?
Det beror förstås på vad det är, men i det här fallet tänker jag på våldtäkt. Hur lång tid efteråt kan man påverkas så pass av det att det försvårar relationer extremt mycket, ger en skitdålig självbild osv?

 

[MM]

Sv: Att komma över saker

Det kan nog påverka till viss del hela ens liv.

Jag var med om lite saker i min tonår och det är ju över 10 år sedan nu men det påverkar fortfarande mig. Ibland mer och ibland mindre men det finns alltid där.

Den stora frågan är snarare hur pass mycket man tilllåter det påverka en.
Själv försöker jag acceptera och lägga det bakom mig. Inte försöka älta. Att acceptera är första delen i processen. Det har hänt och det är inget man kan påverka men man får blicka framåt istället för bakåt.

Vissa behöver samtalsterapi och andra klurar ut själva hur dom ska hantera det.
Jag tror det är viktigt att få prata om det som hänt.

 

[Sparrisen123]

Sv: Att komma över saker

Tack för ditt svar.

Det är det jag försöker göra, alltså acceptera och gå vidare. Men av någon anledning blir det svårare och svårare, jag får då och då "återfall" rakt in i minnen och tankar kring det, och det känns tyngre för varje gång

 

[annie_cool]

Sv: Att komma över saker

Det kan nog ta ett tag För mig tog det ungefär en månad att komma över det som jag var med om.


Sexuella handlingar en man i 50-60 års åldern var på mig han kysste mig kramde mig tog på mina bröst utan mitt tillstånd. och var nära att våldta mig men jag lyckas att fly.

 

[MM]

Sv: Att komma över saker

Men du, det är inte ditt fel.

Att du får minnen som kommer tillbaka är hjärnans sätt att processa det hela. Min psykolog sa att man får ofta bilder för att hjärnan inte hänger med i vad som hänt utan att man måste få prata om det detaljerat så hjärnan kan hänga med.
Det sa hon bara sist jag var hos henne.
Jag får också minnesbilder. Minst en gång varje dag. Ibland låter jag mig påverkas och ibland skakar jag bara bort det.

 

[Sparrisen123]

Sv: Att komma över saker

Okej. Vet du om det är på samma sätt med känslor?
Jag är så trött på att det där ligger och gnager i mig och ställer till det i relationer till andra Är det alltså prata om det som gäller enligt din psykolog?

 

[MM]

Sv: Att komma över saker

Det gäller säkerligen känslor med. Det är ju oftast känslorna som påverkar en mest tycker jag.

Ja, att prata om det var lösningen sa hon. KBT är det som är mest effektivt och det jag går i nu. Och jag har gjort stora framsteg tycker jag. Men det tar tid och man får vara beredd på att det är en tuff process att gå igenom.

 

[Svarta]

Sv: Att komma över saker

Jag tror att sådana traumatiska upplevelser kan sitta kvar hela livet. Men att offret behöver tänka att det inte var dennes fel och att våldtäkt är något sjukt. Att träna sig i att särskilja att sex med någon man tycker om är som en smekning kontra våldtäkt som är som om någon skulle sparka en med all kraft i ansiktet och sen i magen(kontra smekningen.).
Jag tror att ett bra sätt att komma vidare är att tillåta sig att tänka på det onda som skett och konstatera att det var precis så vidrigt och hemskt. Men samtidigt försöka fylla livet med positiva upplevelser och intryck så att man känner att livet ändå är glatt och värt att leva och hjärnan blir fylld av positiva tankar och bilder också. Att undvika ensamhet och isolering och våga testa nya grejer- gå kurser etc.
Själv blev jag mobbad som barn. Samtidigt som vi hade kaotiskt hemma JUST DÅ. Det har präglat mig som vuxen att jag lätt känner mig mobbad och tror att folk inte tycker om mig, att jag är ful, äcklig etc vilket irriterar mig lite för jag blir ju det offer jag är inför vad de elaka fick mig att tro. Men jag försöker gå vidare och ofta går det bra men sen kan den det räcka med en dålig dag och jag gör mig plötsligt sämst i världen. Men jag jobbar på det men har en känsla av att jag alltid kommer att få jobba med det. Att jag är tyvärr alltför signalkänslig och läser av minsta gnutta irritation hos folk och tror då att det är JAG och MIG de inte står ut med men försöker träna på att tänka att det skall jag inte ta för givet. Men det är svårt.
Och då kan jag tänka mig att det är ännu svårare med en våldtäkt. Sen tror jag att det hemska man upplever som barn blir på något vis ännu hemskare för att man inte hunnit fylla sitt bagage som en vuxen med självkänsla och medvetenhet om sitt egna värde. Men jag vet inte... Det bästa vore kanske om man kunde lära sig att se på hemska upplevelser som elakartad cancer och försöka känna sig stark som överlevt men vara ödmjuk inför att det kanske tar tid att bli lugn och hel igen.

 

[Sparrisen123]

Sv: Att komma över saker

Tack för ditt svar. Att bli mobbad som barn är inte heller helt lätt, sånt kan ju sätta förjävliga spår i ens självbild. Jag tycker du verkar ha väldigt bra insikt i hur du reagerar och fungerar, det tror jag kan vara en stor hjälp för dig hela livet faktiskt.

Jag tror att sådana traumatiska upplevelser kan sitta kvar hela livet. Men att offret behöver tänka att det inte var dennes fel och att våldtäkt är något sjukt. Att träna sig i att särskilja att sex med någon man tycker om är som en smekning kontra våldtäkt som är som om någon skulle sparka en med all kraft i ansiktet och sen i magen(kontra smekningen.).

När jag läste det här kände jag att jag nog vet var det gått extra snett för mig. Nämligen just det att jag aldrig tänkt sådär, aldrig tillåtit de tankarna utan istället lagt locket på och fortsatt haft sex, vilket har lett till att varje gång känts som ett mindre övergrepp mot mig själv...
Det kan nog vara så att just att tillåta sig att tänka och känna, är ett viktigt steg i bearbetningen. Då är frågan, kan det bli för sent för det?

 

[Borttaget konto]

Sv: Att komma över saker

Det kan nog vara så att just att tillåta sig att tänka och känna, är ett viktigt steg i bearbetningen. Då är frågan, kan det bli för sent för det?

Det är aldrig för sent för att känna och bearbeta.

Jag tror inte vägen är spikrak för särskilt många, man trampar snett, man blir destruktiv, man plockar upp sig själv, försöker, ger upp, försöker igen, man lyckas ta sig framåt steg för steg. Det går lättare och lättare.

Det kommer aldrig försvinna helt, därför stör jag mig lite på uttryck som "lägga bakom sig" och liknande, "du måste lägga det bakom dig och gå vidare" - som om man bara kunde glömma och radera allt och lämna det någonstans för att aldrig någonsin komma tillbaka till det.

Man kan jämföra det med en sten. När det händer faller den på dig och den är så stor och tung att du knappt kan bära den på dina axlar. Ofta känns den extremt tung, alldeles för tung, men ibland verkar den krympa lite. I takt med att du bearbetar det som hänt blir den mindre och mindre. Den försvinner inte, den kommer aldrig försvinna helt, men till slut blir den så liten och lätt att du kan stoppa den i fickan. Så lätt att du inte känner den i ditt dagliga liv, om du inte råkar stoppa handen i fickan. En liten liten mörk sten som du kanske en dag kan ta upp i ljuset och se på utan att bli helt förtvivlad.

 

[nyponros]

Sv: Att komma över saker

Det är nog väldigt individuellt hur lång tid en läkningsprocess tar, och hur den ter sig, och vad man känner sig mogen för under tiden. Jag tror att det viktigaste är att man får rätt hjälp, att man inte hanterar det alldeles ensam. Och jag tror att man vinner på att berätta för de som är närstående och som ev påverkas av hur man mår, så att de får en chans att förstå och stötta. Jag var med om en helt annat trauma för ungefär ett år sedan som förleddes Av en väldigt tuff period. Jag är fortfarande inte redo att släppa någon för nära och har väldigt mycket kvar att bearbeta. Men jag tidsbestämmer ingenting, utan låter känslan styra och försöker också att utmana ångesten och det som är jobbigt ibland, för att jag tror att jag vinner på det. Tvinga inte fram någonting och låt det ta tid, men tänk på att det är för din skull du lever ditt liv och att du kan ta makten över din framtid. Du ÄR inte det som hände dig. Du var med om det och det var fruktansvärt och jobbigt, men det ska inte få definiera den du är. Kram!

 

[LitetÄpple]

Sv: Att komma över saker

Att ''komma över'' är ju en definitionsfråga. Med det sagt tror jag inte att man någonsin glömmer, eller slutar att i perioder påverkas av en sådan sak. Du kommer, med tid och hjälp, lära dig leva med det, alltså kunna fortsätta leva ett ''normalt'' liv utan att påverkas av det i din vardag, men hur lång tid det tar är omöjligt att säga.
Inom psykoterapi brukar man räkna med att ett trauma eller en svår chock/kris (som våldtäkt definitivt är) sällan tar mindre än ett år att processa, och ofta längre.
Ibland får man psykosomatiska symtom, eller symptom som kan liknas vid PTSD (post traumatic stress disorder), och då måste man ha professionell hjälp. Ju längre tiden går, desto svårare blir det att hantera och behandla.
Men även utan PTSD är ett trauma en segdragen sak att hantera. De minsta saker kan utlösa minnen och panik, och hjärnan tar tid på sig för att processa traumatiska upplevelser, det är många kemiska och biologiska funktioner som blir störda och måste ''återställas''.
Jag minns en undersökning i kurslitteraturen, där man haft möjligheten att studera och kartlägga tidigare offer senare i livet ser man ofta att även åratal senare är de påverkade av sina upplevelser, även om de återgått till normala liv och inte alltid tänker på eller är konstant medvetna så verkar trauman sätta sig i det undermedvetna mer eller mindre permanent och även om offret lärt sig hantera det är det inte ovanligt att vissa situationer, dofter, känslor utlöser de ursprungliga känslorna.
Det är vanligt, de första året/åren (beroende på hur snabbt man återhämtar sig) att man, som du säger, har svårt för fysisk/psykisk närhet, förhållanden, beröring, osv. Självförakt och självskadebeteende som följd är inte heller helt främmande. Det verkar dock som att det mesta går över, med stöd och tid.
Psykologi är lika mycket biologi och kemiska processer i hjärnan som det är känslor och tankar, och när någotdera blir skadat är det en rehabiliteringsprocess, precis som ett brutet ben. Och precis som med ett brutet ben kommer man med tiden kunna gå och springa som vanligt igen, men man kan fortfarande känna vissa men av skadan, även långt efter att brottet läkt.
Kontentan av denna novell är att du kommer att ''komma över'' det, med tålamod, men du kommer aldrig att glömma det.

 

[Sparrisen123]

Sv: Att komma över saker

Flera bra svar här nu, tackar för det.

Foinix
Jag antar att du har rätt i att man egentligen inte kan "komma över" eller "lägga det bakom sig", även om jag onekligen hoppas och har försökt. Fast uppenbarligen misslyckats.
Men så länge man fortsätter försöka, och bearbetar det (hur gör man det?) är det alltså inte "för sent". Skönt att höra!

nyponros
Jag kan verkligen inte berätta för de allra närmsta, d.v.s. familjen. Däremot har jag nyligen nämnt i det för några vänner och det känns faktiskt skönt att ha det "ute" och ge dem en chans att förstå mina reaktioner ibland.
Din metod/teori låter vettig, och jag hoppas att det går bra för dig att fortsätta bearbeta och "komma tillbaka" efter det du var med om.

LitetÄpple
Det har gått längre tid än ett år för mig, men om jag ska vara lite psykologiskt analyserande på mig själv tror jag att eftersom jag "förskjutit" det och gjort raka motsatsen till vad jag kanske innerst inne ville, så har det växt undermedvetet och börjar komma ikapp mig först nu. Kan det ens fungera så?
Iochmed att mitt sexliv dessutom börjat bli mer destruktivt, kommer väl kanske de här minnena upp lättare också. Tänker jag. Om det är så går det väl ändå att få ett "normalt" liv och framförallt kapacitet att kunna ha "normala" relationer, för det är främst där det skiter sig. Fysisk närhet har jag, som sagt, bara fortsatt med samtidigt som jag stänger av men psykisk närhet är mycket, mycket svårare.

Sen har jag även depression, självskadebeteende och lite sånt men det har jag haft längre än sedan det här hände, så jag vet inte hur mycket det har "med saken att göra" egentligen även om det blivit värre senaste typ året.

Men okej, tålamod alltså, och glömma och helt gå vidare kommer jag troligen (tyvärr) aldrig att göra.

 

[Borttaget konto]

Sv: Att komma över saker

Foinix
Jag antar att du har rätt i att man egentligen inte kan "komma över" eller "lägga det bakom sig", även om jag onekligen hoppas och har försökt. Fast uppenbarligen misslyckats.
Men så länge man fortsätter försöka, och bearbetar det (hur gör man det?) är det alltså inte "för sent". Skönt att höra!

Vi ser kanske olika på ord som "gå vidare" och "lägga bakom sig", jag har ju säkert färgats av hur jag ofta hört det användas (med en förväntan om att man i princip kan trycka på en knapp eller helt enkelt bestämma sig så försvinner allt permanent och dyker inte upp igen).

Vad jag menar är att man absolut kan gå vidare, komma över osv, i bemärkelsen att man lever utan att ha det som hänt i tankarna hela tiden och utan att känna sig nere pga det, men att det förstås inte kommer raderas från ens historia och man inte kan förvänta sig att det plockas bort från ens minne och aldrig dyker upp i tankarna igen. Jag menar att det ligger kvar som en erfarenhet som man inte skiljs ifrån, men det ligger inte kvar som en konstant börda.

Ärligt talat vet jag inte hur man bearbetar det bäst, det finns olika sätt, men jag tror de flesta mår bättre av att prata med någon som förstår det man går igenom tex någon professionell, det kan vara ett stöd.

 

[Sparrisen123]

Sv: Att komma över saker

Näedå, jag tror vi ser orden ganska lika, men jag hade ju önskat att det faktiskt gick att helt enkelt radera/glömma och inte ha det kvar som erfarenhet eller något alls. Men det lär ju inte gå ens med den djupaste hypnos.

 

[MM]

Sv: Att komma över saker

Näedå, jag tror vi ser orden ganska lika, men jag hade ju önskat att det faktiskt gick att helt enkelt radera/glömma och inte ha det kvar som erfarenhet eller något alls. Men det lär ju inte gå ens med den djupaste hypnos.

Nej, tyvärr går ju inte det