Att tappa tålamodet

[Raderad medlem 6459]

Varför är det inte okej att ett barn utagerar sin ilska när hen är arg men det är okej att hen gråter när hen blir ledsen?

Det jag har vänt mig emot är att det ska fungera att slå ur sig ilska. De barn jag har haft omkring mig har snarare gått in i världens tantrums när de fritt får agera på sin ilska, det liksom hjälper dem inte.

Att gråta när man är ledsen är en annan sak. Att tårarna kommer är nåt man inte kan kontrollera, det går ju per automatik. Även för en vuxen (trots att du inte verkar vara bekant med det). Att slå sönder saker omkring sig bör ju dock inte gå på automatik.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny
Jag ställer mig också frågande till varför man ska "slå ur sig ilskan".
Blir man arg på en kompis/ mamma&pappa är det oftast bättre att resonera, än att gå och slå ur sig den.
Ett litet barn är det såklart svårare att resonera med, men de har o andra sidan inget behov av att "slå ur sig den".

Tycker liknelsen haltar, de finns de barns som blir så ledsna att de skriker, hoppar runt och hyperventilerar. De måste också lära sig att gråta är ok när man är ledsen, men vi pratar om varför och ibland är det ledsamt, men att det inte går att göra något åt.
Som att slå sitt knä, det kan göra ont för stunden och kanske ett tag efteråt, men ibland får man säga till dem att nej. Det innebär inte att du inte behöver bäras resten av dagen.

Barn är olika och det finns hur många olika situationer som helst. Det jag tänker på är inte när man hamnar i en sådan konflikt som man kan resonera om utan där ilskan bubblar upp av andra, icke resonabla anledningar.

Om ett barn blir så ledset att hen skriker, hoppar runt och hyperventilerar så tröstar man självklart. Precis som man alltid tröstar ett barn som är ledset. Det ser jag inte som något konstigt alls.

 

[TinyWiny]

Det jag har vänt mig emot är att det ska fungera att slå ur sig ilska. De barn jag har haft omkring mig har snarare gått in i världens tantrums när de fritt får agera på sin ilska, det liksom hjälper dem inte.

Att gråta när man är ledsen är en annan sak. Att tårarna kommer är nåt man inte kan kontrollera, det går ju per automatik. Även för en vuxen (trots att du inte verkar vara bekant med det). Att slå sönder saker omkring sig bör ju dock inte gå på automatik.

Barn är olika som jag skrev ovan. Självklart släpper man inte barnet så att hen får ta hand om sina känslor själv. Det vore väldigt elakt. Man hjälper barnet att hantera sina känslor men ibland behöver man få ut känslorna på ett sätt genom att slå, ta en snabb promenad eller ge sig ut och springa.

Självklart kan man kontrollera tårar precis som man kan kontrollera alla känslor. Varför skulle det vara svårare att kontrollera tårar än ilska? Jag har aldrig träffat någon vuxen som varit psykiskt stabil som börjar gråta för att något går emot hen. Då har det varit verkligt jobbiga saker, inte att en kompis inte kunde träffas som man hade tänkt vilket för ett barn är en helt legitim anledning att börja gråta.

Jag har aldrig skrivit att det är okej att slå sönder saker omkring sig eftersom jag verkligen inte tycker att det är okej.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag har aldrig träffat någon vuxen som varit psykiskt stabil som börjar gråta för att något går emot hen.

Det är förmodligen för att personen inte blir SÅ ledsen, inte för att den kan kontrollera sina tårar. Barn gråter nog snarast mer än vuxna för att de generellt blir ledsnare oftare än vuxna.

Tycker din ton är jävligt trist då det är många vuxna som också gråter och inte kan kontrollera det, när de blir arga som fan, eller väldigt ledsna. Skulle min partner göra slut med mig i dag skulle jag gråta oavsett jag ville eller inte. När jag tittar på en sorglig film gråter jag oavsett om jag vill eller inte. Tror knappast det gör mig till en unik människa eller en vuxenbebis.

Jag har aldrig skrivit att det är okej att slå sönder saker omkring sig eftersom jag verkligen inte tycker att det är okej.

Varför är inte det okej? Varför ska inte barnet få slå ur sig sin ilska, även om nåt råkar gå sönder?

 

[Hiddeous]

Varför är inte det okej? Varför ska inte barnet få slå ur sig sin ilska, även om nåt råkar gå sönder?

Om jag får svara: För att det är ett asocialt beteende. Jag uppfostrar mina barn i akt och mening att rusta dem för sociala situationer i framtiden, och det är inte acceptabelt att slå sönder saker bara för att man är förbannad. Det finns tusen bättre alternativ än att bli öppet aggressiv.

 

[TinyWiny]

Det är förmodligen för att personen inte blir SÅ ledsen, inte för att den kan kontrollera sina tårar. Barn gråter nog snarast mer än vuxna för att de generellt blir ledsnare oftare än vuxna.

Tycker din ton är jävligt trist då det är många vuxna som också gråter och inte kan kontrollera det, när de blir arga som fan, eller väldigt ledsna. Skulle min partner göra slut med mig i dag skulle jag gråta oavsett jag ville eller inte. När jag tittar på en sorglig film gråter jag oavsett om jag vill eller inte. Tror knappast det gör mig till en unik människa eller en vuxenbebis.


Varför är inte det okej? Varför ska inte barnet få slå ur sig sin ilska, även om nåt råkar gå sönder?

Jag tror inte att barn gråter för att de blir ledsna oftare än vuxna utan för att de inte har lärt sig att det är "fel" att visa sina känslor i alla sammanhang. Vuxna har också en helt annan överblick över livet och kan inse att det inte är värt att gråta för vissa saker.

Du får självklart tycka att min ton är trist men jag ser ingen skillnad på att lära sig att hantera sin ilska eller sin ledsenhet. Om din partner gör slut ser inte jag det som att något går emot dig. Det ser jag som en livskris och självklart blir man då så ledsen att man gråter. Förmodligen gråter du dock inte på ditt arbete eller i affären utan du stannar hemma med din sorg tills du känner att du klarar av att vistas bland okända människor igen om så bara för ett tag. Om du tittar på en sorglig film så har du förmodligen ingen anledning att låta bli att gråta vilket du förmodligen känner att du har om du hade känt samma känsla när du är på ditt jobb eller ute bland folk. Om någon gråter när hen blir arg så har hen inte lärt sig hantera ilska som jag skrev om ovan.

Iallafall jag hade som mål med min guidning av mina barn att de skulle kunna fungera väl som vuxna i en hel massa olika sammanhang. Att lära sig att det är okej att slå sönder saker fungerar inte i de flesta sammanhang. Det är inte acceptabelt att slå sönder saker och ting för att man blir arg. Då har man inte lärt sig hantera sina känslor och behöver lära sig det.

 

[Badger]

Varför är det inte okej att ett barn utagerar sin ilska när hen är arg men det är okej att hen gråter när hen blir ledsen?

Inte ok?

Jag tror inte att jag har skrivit att det inte är ok. Jag tror att jag har skrivit att det vore intressant med en diskussion om huruvida det är bra som råd eller inte. Sannolikt vet man inte, inte mer än att det inte är bra för vuxna att avreagera sig när de är arga.

Det är kanske som med andra saker, lite mittemellan. Det kanske är bra som råd för ett barn som är helt obehärskat och slår folk helt vilt, det kanske behöver lära sig behärska sig i små steg, första steget kanske är att kontrollera sig nog för att ta sig till en kudde. Men jag tror kanske inte det vore bra att lära ett barn som är ganska behärskat och normalt sett inte slåss som reaktion att börja slå på kuddar.

Men rådet verkar vara så vanligt och populärt att jag kände det kunde vara bra att om det dykt upp flera gånger i en tråd bidra med lite andra sidor på området. Så kan folk göra som de vill eller det som funkar.

 

[Tora]

Inte ok?

Jag tror inte att jag har skrivit att det inte är ok. Jag tror att jag har skrivit att det vore intressant med en diskussion om huruvida det är bra som råd eller inte. Sannolikt vet man inte, inte mer än att det inte är bra för vuxna att avreagera sig när de är arga.

Det är kanske som med andra saker, lite mittemellan. Det kanske är bra som råd för ett barn som är helt obehärskat och slår folk helt vilt, det kanske behöver lära sig behärska sig i små steg, första steget kanske är att kontrollera sig nog för att ta sig till en kudde. Men jag tror kanske inte det vore bra att lära ett barn som är ganska behärskat och normalt sett inte slåss som reaktion att börja slå på kuddar.

Men rådet verkar vara så vanligt och populärt att jag kände det kunde vara bra att om det dykt upp flera gånger i en tråd bidra med lite andra sidor på området. Så kan folk göra som de vill eller det som funkar.

Fast tanken är väl inte att lära barn att slå på kuddar utan snarare om man har ett barn som är väldigt utåtagerande när det blir argt så är det bättre att barnet får en kudde att slå på istället för att förstöra något.

Sen de där studierna skall man ta med en nypa salt. Ena veckan kommer en som säger det är skadligt att agera utåt och nästa vecka så kommer det en som påstår att utåtagerande människor löper mindre risk att drabbas av depressioner/hjärtbesvär.

Det är ju inte bra att lära någon att slåss men om någon har problem med att hantera sin ilska så är det kanske bättre att få boxa lite på en kudde än att explodera.

Sen kan jag tycka själv att det kan kännas skönt att ta ut lite aggressioner på något som envisas med att krångla. Tex en spik som jäklas med en är väldigt skönt att klappa till med hammaren ett par gånger riktigt hårt bara för att visa vem som bestämmer.

 

[Badger]

Tack Det har upptagit endel tankeverksamhet under åren då jag själv aldrig någonsin fick visa känslor som liten. Varken glädje, ilska, sorg, besvikelse eller någon känsla alls. Jag skulle vara helt neutral hela tiden. Jag vet hur illa jag har farit av det och hur lång tid det tog innan jag vågade börja känna det jag faktiskt kände. Därför var det så självklart för mig att verkligen ge mina barn verktygen att hantera sina känslor och att de fick känna det de kände.

Mm det kanske ger olika perspektiv, men glöm inte att det inte är så i alla familjer. Min familj (pappa med bröder och farmor) är mer så det sprakar känslor och högljudda diskussioner ganska mycket.

Så det är inte en issue för mig att man inte skulle få visa känslor. Jag har snarare lärt mig behärska mig när jag är arg och studsar fortfarande när jag är glad.

Men jag tycker att det är ett jättebra råd att man ska få visa när man är arg och besviken eller glad eller ledsen inför sitt barn. För man har den känslan och det är precis som du säger förvirrande för barnet och lite förljuget att låtsas att man inte blev arg när någon slog en eller ledsen när vasen gick i golvet eller glad när man fick en present eller en kram. Det är någonting jag faktiskt fått tänka på eftersom det känns som att litteraturen, forum, föräldratidningar styr åt att man inte riktigt får reagera med negativa känslor inför barn. Så man måste anstränga sig lite för att få tycka att det är ok.

 

[Badger]

Fast tanken är väl inte att lära barn att slå på kuddar utan snarare om man har ett barn som är väldigt utåtagerande när det blir argt så är det bättre att barnet får en kudde att slå på istället för att förstöra något.

Sen de där studierna skall man ta med en nypa salt. Ena veckan kommer en som säger det är skadligt att agera utåt och nästa vecka så kommer det en som påstår att utåtagerande människor löper mindre risk att drabbas av depressioner/hjärtbesvär.

Det är ju inte bra att lära någon att slåss men om någon har problem med att hantera sin ilska så är det kanske bättre att få boxa lite på en kudde än att explodera.

Sen kan jag tycka själv att det kan kännas skönt att ta ut lite aggressioner på något som envisas med att krångla. Tex en spik som jäklas med en är väldigt skönt att klappa till med hammaren ett par gånger riktigt hårt bara för att visa vem som bestämmer.

Hm jag tror jag skrev någonting sådant längst ned i inlägget du citerade.

 

[Tora]

Hm jag tror jag skrev någonting sådant längst ned i inlägget du citerade.

Skrev vadå?

 

[Amha]

Hm jag menade inte att man inte fick känna det man känner, men att ilska göder ilska. Att agera ut sin ilska har tydligen för vuxna i alla fall möjliga konsekvenser att det göder och belönar ilskebeteendet och man kan bli argare nästa gång och mer ofta. Men det var från artiklarna ovan.

Själv har jag aldrig blivit lärd att agera ut min ilska på en kudde eller föremål (utom då säga -dumma stol) utan jag har gjort det ändå ibland som liten. Det har inte varit ok att slå sönder en dörr tex eller slänga föremål, även om föräldrar inte överreagerat. Jag känner inte alls att jag har problem med ilska överhuvudtaget. Ibland är jag arg såklart ibland jättearg så det blixtrar och det är helt ok. Ibland är A arg och det är också helt ok. Inga undertryckta känslor men man behöver inte agera fysiskt på det utan försöka agera för att lösa problemet.

Men då vet jag att inte heller barn som är aktivt lärda att slå på kuddar och agera ut sin ilska behöver bli mer arga med tiden. Utan även då kan de sedan lära sig behärska sig. (Skulle tycka det var otäckt med en make tex som slog näven i väggen eller mosade till soffan när han var arg.)

Om min sambo slamrar och bankar i saker när han är arg blir jag rädd/orolig även om det inte är hans mening att föra liv. Jag tror inte att han skulle slå mig så det är inte därför jag reagerar men jag tycker att det är jobbigt när jag inte har kontroll och det är nog det som spökar. Däremot om han går ut och slår nävarna i säcken några gånger skulle jag inte bry mig en fläck. Säcken går inte sönder och låter inte högt. Den är till för att slå på. Sen känner jag, rörande att använda våld på döda ting, att jag skulle nog inte uppskatta om dottern eller sambon går och drar en högerkrok i en dörr eller så (aldrig hänt så jag vet inte säkert min reaktion). Jag har flera gånger när vi pratat om våld med dottern varit tydlig med att det är boxningssäcken man får slå på. För mig innebär det även att om man blir arg ute bland folk får man spara det tills man kommer hem vilket ju också är en del i att behärska sig.

Jag tror att jag är en väldigt lugn människa men ibland blir jag väldigt frustrerad och vid ett par tillfällen har jag känt att det hade varit jävligt skönt att agera på det. Inte genom att slå på levande varelser utan genom antingen rejält hård träning eller gå lös på säck eller mitsar. Det gör mig lugn och definitivt inte mer aggressiv till nästa konflikt. Jag vet också flera som varit ganska hetsiga som efter att de börjat med kampsport fått kontroll på sitt humör. Orsaken vet jag inte men något är det som händer gissar jag.

Vår äldsta är inte alls en person som ännu använder våld. Jag vet inte när sånt ska komma riktigt men jag känner mig ändå helt trygg med att det finns en pryl hon faktiskt får slå på. På skoj eller för att hon är frustrerad. Blir hon arg någon annanstans är det fortfarande den som gäller.

 

[Badger]

Jag tror inte att barn gråter för att de blir ledsna oftare än vuxna utan för att de inte har lärt sig att det är "fel" att visa sina känslor i alla sammanhang. Vuxna har också en helt annan överblick över livet och kan inse att det inte är värt att gråta för vissa saker.

Nah, jag håller nog inte riktigt med. Jag skulle säga att det är mest överblick. Världen gick verkligen under när man var liten, på riktigt och ofta.

För mig är det snarare så att perspektivet gör att man inte blir lika ledsen för att man har haft större besvikelser så att säga och har lärt sig lösningar. Som liten är ju just Den besvikelsen den allra värsta de någonsin upplevt, men med tiden vet man ju att julklapparna inte alltid är perfekta. Efter tonåren så ska det till någonting extra för att toppa.

Sedan är vuxna man känner litegrann sällan lika elaka som barn kan vara, de har lärt sig viss självbehärskning och socialt beteende. De som inte gjort det umgås man inte lika mycket med -om de inte är släkt.

Så det Är lite kallt att säga att folk inte gråter för att de lärt sig. Med rätt typ av elakhet från en person som känner en väl så kunde de få mig att gråta lika väl vid 30 som vid 14 eller 7 (ingen har testat på senare tid). Men vuxna beter sig ofta inte så. (Ja jag vet att folk har läskig släkt, jag vet, min farmor hade sina stunder minst sagt. Men de blir också ledsna och det är ok.)

Sedan vet man ju efter ett tag att det enda man kan göra är att agera. Som när man nästan precis missat en registrering som student och vill kasta sig på golvet och skrika, men allt man kan göra är ju att sätta sig på cykeln och cykla, samla sig och böna och be.

Så jag skulle säga så här. Du kanske lärde dig det men inte jag. Å andra sidan påstår min man att jag är lite barnslig, speciellt när femåringen och jag smågrälar när vi spelar Play Station .

 

[Och_Aye]

Om någon gråter när hen blir arg så har hen inte lärt sig hantera ilska som jag skrev om ovan.

Fast va? Hur tänker du nu?
När jag väl blir arg kommer tårarna oftast som ett brev på posten. Som när jag blir ledsen, eller väldigt rörd t ex. Jag har lätt till tårar helt enkelt.
Vad är det jag inte skulle ha lärt mig när det gäller att hantera ilska?
Jag blir aldrig elak när jag är arg (blir sällan arg öht - i brist på temperament), har aldrig slagit någon eller på något och har inga problem att släppa känslan. Men gråter gör jag.

 

[Badger]

Skrev vadå?

Detta

Det kanske är bra som råd för ett barn som är helt obehärskat och slår folk helt vilt, det kanske behöver lära sig behärska sig i små steg, första steget kanske är att kontrollera sig nog för att ta sig till en kudde. Men jag tror kanske inte det vore bra att lära ett barn som är ganska behärskat och normalt sett inte slåss som reaktion att börja slå på kuddar.

Dvs att det kanske är bra för barn som är väldigt utåtagerande. Och vem vet.

 

[Badger]

Fast va? Hur tänker du nu?
När jag väl blir arg kommer tårarna oftast som ett brev på posten. Som när jag blir ledsen, eller väldigt rörd t ex. Jag har lätt till tårar helt enkelt.
Vad är det jag inte skulle ha lärt mig när det gäller att hantera ilska?
Jag blir aldrig elak när jag är arg (blir sällan arg öht - i brist på temperament), har aldrig slagit någon eller på något och har inga problem att släppa känslan. Men gråter gör jag.

Jag gråter också ibland när jag är arg. Jag kan inte se att det skulle vara fel. Det är naturligtvis däremot inte så som det ska vara enligt (manliga)normen och det är inte elegant, men det är. (Jag skulle tveklöst kunna slå sönder möblemanget också om jag tillät mig, men det gör jag inte.)

 

[TinyWiny]

Inte ok?

Jag tror inte att jag har skrivit att det inte är ok. Jag tror att jag har skrivit att det vore intressant med en diskussion om huruvida det är bra som råd eller inte. Sannolikt vet man inte, inte mer än att det inte är bra för vuxna att avreagera sig när de är arga.

Det är kanske som med andra saker, lite mittemellan. Det kanske är bra som råd för ett barn som är helt obehärskat och slår folk helt vilt, det kanske behöver lära sig behärska sig i små steg, första steget kanske är att kontrollera sig nog för att ta sig till en kudde. Men jag tror kanske inte det vore bra att lära ett barn som är ganska behärskat och normalt sett inte slåss som reaktion att börja slå på kuddar.

Men rådet verkar vara så vanligt och populärt att jag kände det kunde vara bra att om det dykt upp flera gånger i en tråd bidra med lite andra sidor på området. Så kan folk göra som de vill eller det som funkar.

Precis som @Tora skrev så är det utåtagerande barn man ger något att slå på. Det finns ju ingen anledning om inte behovet finns.

 

[TinyWiny]

Mm det kanske ger olika perspektiv, men glöm inte att det inte är så i alla familjer. Min familj (pappa med bröder och farmor) är mer så det sprakar känslor och högljudda diskussioner ganska mycket.

Så det är inte en issue för mig att man inte skulle få visa känslor. Jag har snarare lärt mig behärska mig när jag är arg och studsar fortfarande när jag är glad.

Men jag tycker att det är ett jättebra råd att man ska få visa när man är arg och besviken eller glad eller ledsen inför sitt barn. För man har den känslan och det är precis som du säger förvirrande för barnet och lite förljuget att låtsas att man inte blev arg när någon slog en eller ledsen när vasen gick i golvet eller glad när man fick en present eller en kram. Det är någonting jag faktiskt fått tänka på eftersom det känns som att litteraturen, forum, föräldratidningar styr åt att man inte riktigt får reagera med negativa känslor inför barn. Så man måste anstränga sig lite för att få tycka att det är ok.

Nej självklart är inte alla familjer dysfunktionella. Jag skrev bakgrunden till att jag har ägnat mycket tid med att tänka på hur känslor och hur vi hanterar dem påverkar oss alla

 

[TinyWiny]

Nah, jag håller nog inte riktigt med. Jag skulle säga att det är mest överblick. Världen gick verkligen under när man var liten, på riktigt och ofta.

För mig är det snarare så att perspektivet gör att man inte blir lika ledsen för att man har haft större besvikelser så att säga och har lärt sig lösningar. Som liten är ju just Den besvikelsen den allra värsta de någonsin upplevt, men med tiden vet man ju att julklapparna inte alltid är perfekta. Efter tonåren så ska det till någonting extra för att toppa.

Sedan är vuxna man känner litegrann sällan lika elaka som barn kan vara, de har lärt sig viss självbehärskning och socialt beteende. De som inte gjort det umgås man inte lika mycket med -om de inte är släkt.

Så det Är lite kallt att säga att folk inte gråter för att de lärt sig. Med rätt typ av elakhet från en person som känner en väl så kunde de få mig att gråta lika väl vid 30 som vid 14 eller 7 (ingen har testat på senare tid). Men vuxna beter sig ofta inte så. (Ja jag vet att folk har läskig släkt, jag vet, min farmor hade sina stunder minst sagt. Men de blir också ledsna och det är ok.)

Sedan vet man ju efter ett tag att det enda man kan göra är att agera. Som när man nästan precis missat en registrering som student och vill kasta sig på golvet och skrika, men allt man kan göra är ju att sätta sig på cykeln och cykla, samla sig och böna och be.

Så jag skulle säga så här. Du kanske lärde dig det men inte jag. Å andra sidan påstår min man att jag är lite barnslig, speciellt när femåringen och jag smågrälar när vi spelar Play Station .

Självklart går världen under för barn. Det var ju det jag skrev fast med andra ord. Jag ser ingen kyla med att säga att vuxna inte gråter för att de har lärt sig det. Många många människor gråter inte alls oavsett vad som händer dem och självklart är inte det bra alls! De flesta vuxna gråter ju inte publikt och visst är det något man har lärt sig.

Jag är inte alls med på vad du menar att jag lärde mig men inte du?

 

[Hiddeous]

ag har flera gånger när vi pratat om våld med dottern varit tydlig med att det är boxningssäcken man får slå på.

För mig är inte avreagerandet i sig det stora problemet egentligen, utan att man öht blir så förbannad att man slår på saker. Det tyder på en hel del uppdämd aggressivitet. En person som börjar gråta på jobbet eller slå på saker hade jag rekommenderat att vända sig till företagshälsan. Det är för mig tecken på att något inte står rätt till i känslolivet. Visst finns det personer som har nära till tårar, men enligt min erfarenhet ligger ofta någonting allvarligare bakom.

Hade min man kastat någonting i golvet - oavsett vad det var - hade jag bett honom kontakta psykvården.