Att vara beroende av bil (utbruten från Vilket ansvar ligger på föräldrar)

[Eurydome]

Jag bor i en större svensk stad. Trots att jag och barnen cyklar/går till jobbet så skulle min livskvalitet bli rejält mycket sämre utan bil. Med bil tar det 55 minuter till mina föräldrar som bor i en stad 6 mil bort. Med kollektivtrafik tar det 1 timme och 56 minuter, alltså totalt 4 timmar bara i restid för ett besök.

Vill jag åka och bada tar det 23 minuter med bilen till närmsta strand, mer än 1 timme kollektivt. Kvällsbaden med barnen efter jobbet skulle nog inte bli av utan bil.

Ett stort intresse är att åka ut i naturen på helgerna och jag åker ofta till ställen utan kollektivtrafik. Det skulle jag inte kunna göra utan bil.

Alla mina sommarjobb har krävt bil trots att jag har bott i en stad.

 

[MiaMia]

Jag kan tycka att det blir lite som överdriven prepping över det där. Saker kan skita sig på oändligt många fler sätt än det är möjligt att förbereda sig för.

Om jag tex vaknar plötsligt blind imorgon, så är väl plan a att jag sjukskriver mig och ringer vårdcentralen. Sen får jag väl hantera livet allteftersom. Om jag bryter foten blir väl första steget detsamma, och sen får vi se.

De flesta av oss bor ju inte ensamma på en öde ö utan samhälle och samhällsservice.

Allting har marginalkostnader och sannolikheter. Det finns ingen värld det går att förhandspreppa för alla potentiella möjlihgeter.

I krishantering sägs det väl dessutom att de som klarar sig bäst är de som är mentalt förberedda på att "hamna i det oförberedda", eftersom det som faktiskt händer sällan passar helt men den föreställning om krisen du gjorde din prepping utifrån.

För att återknyta till ansvar för ungdoms-frågan.
Ingen kan rimligen ha plan A, B, C osv. som täcker precis allt som kan hända. Och ifall det osannolika sammanfaller med det osannolika så är man en helt ok förälder även om man vid just det tillfället varken kan komma och hämta eller ens svara i telefon.

Det sista lagret av trygghet kommer, hur man än vänder sig, alltid att vara det av eget förnuft och kapacitet ungdomen fått med sig och vad den omgivning som för tillfället finns till hand kan göra.

 

[Thaliaste]

Jag kan tycka att det blir lite som överdriven prepping över det där. Saker kan skita sig på oändligt många fler sätt än det är möjligt att förbereda sig för.

Om jag tex vaknar plötsligt blind imorgon, så är väl plan a att jag sjukskriver mig och ringer vårdcentralen. Sen får jag väl hantera livet allteftersom. Om jag bryter foten blir väl första steget detsamma, och sen får vi se.

De flesta av oss bor ju inte ensamma på en öde ö utan samhälle och samhällsservice.

Jag tänker att det beror på vad som ingår i "jag skulle inte klara mig" utan bilen, och där tror jag att vi lägger rätt olika saker. Men att kunna få hem mat, mediciner och att skolpliktiga barn ska kunna ta sig till skolan räknar jag in i vad som är nödvändigt. Det är ju väldigt poppis nu att man ska preppa inför strömavbrott osv, så jag tycker inte att det är konstigt att i sin tankevärld tänka igenom hur man får livet att fungera under en kortare eller längre tid om man inte kan köra bil, om hushållet (inklusive minderåriga barn) är totalt beroende av att man själv alltid är körbar.

För var och en tänker jag att det blir olika svar, beroende på ens situation.

I det större perspektivet handlar det om att kollektivtrafik/samåkning inte får tappas bort genom att det blir självuppfyllande: de bilburna vill inte betala skatt till en kollektivtrafik de inte använder, för de kör ju hellre bil och räknar med att det fortsatt kommer att vara så.

Alternativet som jag själv sett, är att man fortsätter att köra även när man inte borde, eftersom man inte ser något alternativ.

 

[Palermo]

Jag tänker att det beror på vad som ingår i "jag skulle inte klara mig" utan bilen, och där tror jag att vi lägger rätt olika saker. Men att kunna få hem mat, mediciner och att skolpliktiga barn ska kunna ta sig till skolan räknar jag in i vad som är nödvändigt. Det är ju väldigt poppis nu att man ska preppa inför strömavbrott osv, så jag tycker inte att det är konstigt att i sin tankevärld tänka igenom hur man får livet att fungera under en kortare eller längre tid om man inte kan köra bil, om hushållet (inklusive minderåriga barn) är totalt beroende av att man själv alltid är körbar.

För var och en tänker jag att det blir olika svar, beroende på ens situation.

I det större perspektivet handlar det om att kollektivtrafik/samåkning inte får tappas bort genom att det blir självuppfyllande: de bilburna vill inte betala skatt till en kollektivtrafik de inte använder, för de kör ju hellre bil och räknar med att det fortsatt kommer att vara så.

Alternativet som jag själv sett, är att man fortsätter att köra även när man inte borde, eftersom man inte ser något alternativ.

Om jag tänker på riktigt på att jag skulle bli blind över natten, så ser jag ju att jag får väldigt många problem att lösa. Just mat, medicin och barnens skolgång, verksr bland det mer hanterliga: Mathem, Apotekets hemleverans plus någon form sv skolskjuts om det är långt till skolan.

Allt annat, vem är jag om jag inte ser, känns som betydligt större utmaningar.

 

[Thaliaste]

Om jag tänker på riktigt på att jag skulle bli blind över natten, så ser jag ju att jag får väldigt många problem att lösa. Just mat, medicin och barnens skolgång, verksr bland det mer hanterliga: Mathem, Apotekets hemleverans plus någon form sv skolskjuts om det är långt till skolan.

Allt annat, vem är jag om jag inte ser, känns som betydligt större utmaningar.

Fast jag har inte skrivit något om att bli blind, som i att permanent förlora synen och att livet som är kvar ställs upp och ner. Min poäng är snarare att det är just det man vanligtvis tänker på, att något dramatiskt plötsligt händer som förändrar allt. Medan jag snarare tar upp mindre dramatiska saker, som kanske förändras över tid och som kan vara övergående. Dvs inte en krishändelse där man ställs inför faktumet att det över en natt blir omöjligt att bo kvar.

Det jag ser är svårare, är alla mittemellantillstånd. Man är trött, men kör ändå, för man måste ju. Man ser dåligt på natten men kör ändå, för man ser ju bra andra tider på dygnet. Man har ena armen i mitella men styr med knät, för man måste ju. Man kör med blankslitna däck, för man måste ju. Osv...

 

[Luff]

Är inte såna tätorter rätt små, med korta avstånd?

Alltså, jag VET att en överväldigande majoritet av befolkningen tycker att de måste ha bil. Men jag tror att många av dem gör en annan bedömning än jag. Det är jag som avviker, det vet jag. Men. Avvikelsen kan inte förklaras med att just jag är så udda att jag bor i en stad, eftersom flera miljoner bor i de tre (bara tre) största städerna. Något annat är förklaringen. I småstaden i ungdomen tog jag inte körkort, för det var så nära till allt ändå. Jag får inte riktigt ihop påståendena om bilbehov.

Hursom har jag typ aldrig skjutsat mina barn i bil, det har funkat ändå. Både i storstaden och i sommarhuset i obygden.

Jag bor 5 respektive 7 km från tätorter. Här har jag vuxit upp och även mina barn. Du släpper inte ut någon under 12-13 på cykel på riksvägen. Ingen vägren. Maken började motionscykla efter många års uppehåll och han var rejält chockad hur nära och hänsynslöst bilister kör nuförtiden. Vi hade en dödsolycka i början på sommaren. Vuxen kvinna. Hon cyklade samma väg varje dag med reflexväst. Chauffören körde vidare och hävdar att han inte såg henne alls. Till staden är det 19 km. Busstrafik för en biosugen tonåring är antingen vara hemma före 22 eller 02. Fotbollen börjar 17, innan det ska högstadieungarna som slutar 16 hem, äta och ner till byn/tätorten. Högstadiet ligger alltså 15 km bort i en annan tätort. Med skolbussen är dom hemma vid 17 efter att gått/cyklat 3 km grusväg.
Vi bor alltså i Skaraborg, inte i någon urskog. Såhär ser Sveriges landsbygd ut.
Gissa om många föräldrar då väljer att skjutsa. Och ta ledigt från jobbet någon timme här o där.
Så jo, vi kör bil. Kors o tvärs till aktiviteter och jobb.

 

[Palermo]

Fast jag har inte skrivit något om att bli blind, som i att permanent förlora synen och att livet som är kvar ställs upp och ner. Min poäng är snarare att det är just det man vanligtvis tänker på, att något dramatiskt plötsligt händer som förändrar allt. Medan jag snarare tar upp mindre dramatiska saker, som kanske förändras över tid och som kan vara övergående. Dvs inte en krishändelse där man ställs inför faktumet att det över en natt blir omöjligt att bo kvar.

Det jag ser är svårare, är alla mittemellantillstånd. Man är trött, men kör ändå, för man måste ju. Man ser dåligt på natten men kör ändå, för man ser ju bra andra tider på dygnet. Man har ena armen i mitella men styr med knät, för man måste ju. Man kör med blankslitna däck, för man måste ju. Osv...

Ja, jag håller utan förbehåll med om att många"måste" köra bil vid även väldigt tveksamma tillfällen. Jag har tolkat det som attdet ingår i tanken på bilen som möjliggörare: det GÅR att köra med en arm. Osv. Cykla med arm i mitella, tror jag är svårare. Osv.

 

[Luff]

Blir jag oförmögen att köra bil blir jag oförmögen att jobba på nuvarande jobb. Slipper jag lägga 50h i veckan på jobb och resa till/ från jobb så har jag all tid i världen att lägga den tiden på ta cykeln eller mopeden till ställen jag behöver åka till.

Ja precis. Mitt jobb funkar inte om jag inte kan röra mig obehindrat.

 

[Niyama]

Jag bor 5 respektive 7 km från tätorter. Här har jag vuxit upp och även mina barn. Du släpper inte ut någon under 12-13 på cykel på riksvägen. Ingen vägren. Maken började motionscykla efter många års uppehåll och han var rejält chockad hur nära och hänsynslöst bilister kör nuförtiden. Vi hade en dödsolycka i början på sommaren. Vuxen kvinna. Hon cyklade samma väg varje dag med reflexväst. Chauffören körde vidare och hävdar att han inte såg henne alls. Till staden är det 19 km. Busstrafik för en biosugen tonåring är antingen vara hemma före 22 eller 02. Fotbollen börjar 17, innan det ska högstadieungarna som slutar 16 hem, äta och ner till byn/tätorten. Högstadiet ligger alltså 15 km bort i en annan tätort. Med skolbussen är dom hemma vid 17 efter att gått/cyklat 3 km grusväg.
Vi bor alltså i Skaraborg, inte i någon urskog. Såhär ser Sveriges landsbygd ut.
Gissa om många föräldrar då väljer att skjutsa. Och ta ledigt från jobbet någon timme här o där.
Så jo, vi kör bil. Kors o tvärs till aktiviteter och jobb.

Jag är också smått chockad över hur många bilister som verkar helt likgiltiga inför att köra på en cyklist. Vi har en ganska smal slingrig väg som det nu är 60 på (tidigare 70). Många envisas med att köra om mig som cyklar samtidigt som de får möte. Jag gör aldrig så när jag kör bil där, jag väntar bakom tills det är fritt. Det finns verkligen inget extra utrymme. Nu byggs dock en cykelväg äntligen men det dröjer flera år innan hela är klar.

 

[Johanna1988]

@Palermo jag har också svårt att förstå bilberoendet när man bor i stan. Om man inte har häst då (eller annat intresse som kräver bil), insåg nu att det nog är främsta anledningen till att mina kompisar tog körkort direkt de fyllde 18, vi behövde ju kunna köra till träning/tävling.

Städer vore trevligare om fler cyklade och åkte kollektivt.

Alltså det ser ju olika ut, jag bor väldigt centralt i en mellanstor stad, men om jag skulle ta kollektivtrafiken till förskola och sen jobb så skulle jag alltid komma försent då det inte går direktbussar från dotterns förskola till jobbet utan jag skulle behöva åka tillbaka hem för att ta en annan buss till jobbet hemifrån.

 

[Thaliaste]

Ja, jag håller utan förbehåll med om att många"måste" köra bil vid även väldigt tveksamma tillfällen. Jag har tolkat det som attdet ingår i tanken på bilen som möjliggörare: det GÅR att köra med en arm. Osv. Cykla med arm i mitella, tror jag är svårare. Osv.

Köra med arm i mitella kanske var ett dåligt exempel, jag har aldrig gjort det och har svårt att föreställa mig hur lätt/svårt det skulle vara. Har man automat och bara trycker på skärm på den sidan man har fungerande, kanske det kan fungera. Och om man struntar i det där med att blinka, det går ju bra ändå...

Men jag menar helt enkelt saker som är möjligt att göra, om man skarvar lite (man behöver inte nå blinkersspaken, man behöver inte se så tydligt för man kan ju vägen osv) men där det inte är mer eller mindre lämpligt. Och i situationer som t ex när barnen inte kan ta sig till skolan om jag inte kör, för att rätten till skolskjuts endast gällde den skola de blivit tilldelade och inte om man väljer fritt. Förvånansvärt många föräldrar verkar inte ha tänkt på det, vilket är sånt som jag räknar in i att "planera utifrån sin situation" istället för att tänka att det löser nog kommunen när jag ringer.

Och jag har egentligen inga synpunkter på hur var och en planerar, det gör var och en bäst själv. Men det är lämpligt att tänka lite före, och jag ser inte att det skulle skada med en stärkt kollektivtrafik/andra alternativ där det är möjligt även om man idag och de flesta andra dagar kommer att kunna köra sin bil.

 

[lingonben]

Alltså det ser ju olika ut, jag bor väldigt centralt i en mellanstor stad, men om jag skulle ta kollektivtrafiken till förskola och sen jobb så skulle jag alltid komma försent då det inte går direktbussar från dotterns förskola till jobbet utan jag skulle behöva åka tillbaka hem för att ta en annan buss till jobbet hemifrån.

Att cykla istället, hur funkar det?

 

[Niyama]

Alltså det ser ju olika ut, jag bor väldigt centralt i en mellanstor stad, men om jag skulle ta kollektivtrafiken till förskola och sen jobb så skulle jag alltid komma försent då det inte går direktbussar från dotterns förskola till jobbet utan jag skulle behöva åka tillbaka hem för att ta en annan buss till jobbet hemifrån.

Ja jo det finns alltid undantag men väldigt många kör bil extremt korta sträckor (och det är väl bäst att lägga till fullt friska som skulle kunna gå eller cykla). Bilen verkar ju vara nån snuttefilt.

I mellanstor stad borde det vara smidigt att cykla?

 

[Johanna1988]

Ja jo det finns alltid undantag men väldigt många kör bil extremt korta sträckor (och det är väl bäst att lägga till fullt friska som skulle kunna gå eller cykla). Bilen verkar ju vara nån snuttefilt.

I mellanstor stad borde det vara smidigt att cykla?

Det skulle det, men tyvärr samma sak där, jag hinner inte cykla till jobbet i tid efter att ha lämnat på förskolan.

 

[Cambrie]

Jag tillhör de som skulle ha bil om jag så bodde mitt i Stockholm city. För min del var det en frihet att ta körkort och det är en frihet att kunna ta sig var som helst när som helst. Jag skulle säkert också kunna cykla till bussen, men skulle förlora alldeles för mycket tid på det. Jag är sliten och trött ändå när jag kommer hem från jobb och ärligt talat gillar jag inte att cykla heller och rör mig tillräckligt i samband med mitt andra jobb (travstall på 25%) och i samband med stallet varje dag.

 

[Trott]

Jag tycker det är så otroligt (i många typer av trådar, inte bara denna eller den den är utbruten ifrån) att så många har så svårt att se att det finns en annan verklighet än sin egen.
Jag bor i en tätort/småort, med ca 207 inv 2023, och har 1 mil till den ort vi tillhör och 1,2 mil till närmsta nästa ort. Som 20 åring fick jag lov att ringa mamma för att kunna bli hämtad på morgonen i den ort som ligger 1,2 mil bort, för det var söndag och sommar = ingen buss förrän kl 19 på kvällen typ, bara för att jag råkade sova kvar istället för att åka med min skjuts hem kvällen innan på en fest.
Hos oss måste man ha bil, eller åtminstone moppe/Epa som ungdom för att det går inte att få ihop ett liv med kollektivtrafik.
Känns så, jag vet inte, arrogant kanske att tro att bil är ett val alltid. Hade jag bott i den ort vi tillhört, och behövt till Ikea, biltema eller liknande hade det inneburit att en hel dag går bort eftersom det ligger ca 4 mil bort, och det går inga direkttåg/buss.

 

[Mabuse]

Jag tycker det är så otroligt (i många typer av trådar, inte bara denna eller den den är utbruten ifrån) att så många har så svårt att se att det finns en annan verklighet än sin egen.
Jag bor i en tätort/småort, med ca 207 inv 2023, och har 1 mil till den ort vi tillhör och 1,2 mil till närmsta nästa ort. Som 20 åring fick jag lov att ringa mamma för att kunna bli hämtad på morgonen i den ort som ligger 1,2 mil bort, för det var söndag och sommar = ingen buss förrän kl 19 på kvällen typ, bara för att jag råkade sova kvar istället för att åka med min skjuts hem kvällen innan på en fest.
Hos oss måste man ha bil, eller åtminstone moppe/Epa som ungdom för att det går inte att få ihop ett liv med kollektivtrafik.
Känns så, jag vet inte, arrogant kanske att tro att bil är ett val alltid. Hade jag bott i den ort vi tillhört, och behövt till Ikea, biltema eller liknande hade det inneburit att en hel dag går bort eftersom det ligger ca 4 mil bort, och det går inga direkttåg/buss.

Problemet som jag ser det är de kategoriska uttalandena. Någon bor som du, och säger sen att om man som förälder inte håller sig nykter för att kunna hämta fulla tonåringar med bil, då tar man inte sitt föräldraansvar och borde kanske inte ens ha barn.

Dvs, som att alla bodde som en själv. Alla föräldrar ska köra bil, för alla tonåringar super, och hör sen. Det spelar ingen roll om man bor i Stockholms innerstad där allt är nära och det finns massor av kollektivtrafik, och tonåringarna är ett kvarter bort och spelar fia med knuff hos en kompis, föräldrarna borde ändå alltid vara beredda att hämta med bil. Har de varken körkort eller bil får man skaffa, och alkohol får man bara dricka om barnen är hemma.

 

[Palermo]

Jag tycker att det är intressant, och lite obegripligt, att så många sätter igång att förklara och försvara sitt individuella bilkörande. Trots att det ju är helt uppenbart att bilismen är ett system och en kultur som vi är inbyggda i, där vägarna ut ur det systemet dessutom försämrats på senare år tex genom att järnvägen förfaller.

Själv tycker jag att det är spännande att utmana det systemet och den kulturen (eller normen) genom att göra och tänka annorlunda.

För mig visar det sig ofta att exakt det som någon annan säger är omöjligt utan bil, visar sig fullt genomförbart när jag får anledning att testa.

 

[Thaliaste]

Jag tycker det är så otroligt (i många typer av trådar, inte bara denna eller den den är utbruten ifrån) att så många har så svårt att se att det finns en annan verklighet än sin egen.
Jag bor i en tätort/småort, med ca 207 inv 2023, och har 1 mil till den ort vi tillhör och 1,2 mil till närmsta nästa ort. Som 20 åring fick jag lov att ringa mamma för att kunna bli hämtad på morgonen i den ort som ligger 1,2 mil bort, för det var söndag och sommar = ingen buss förrän kl 19 på kvällen typ, bara för att jag råkade sova kvar istället för att åka med min skjuts hem kvällen innan på en fest.
Hos oss måste man ha bil, eller åtminstone moppe/Epa som ungdom för att det går inte att få ihop ett liv med kollektivtrafik.
Känns så, jag vet inte, arrogant kanske att tro att bil är ett val alltid. Hade jag bott i den ort vi tillhört, och behövt till Ikea, biltema eller liknande hade det inneburit att en hel dag går bort eftersom det ligger ca 4 mil bort, och det går inga direkttåg/buss.

Men är det någon här (i denna tråd) som menat att andra inte borde behöva bil, trots att de bor så att det inte finns kollektivtrafik eller andra alternativ?

 

[tanten]

Definition är att ta i. Men som alltså bor så att bil är den enda och självklara lösningen - trots att 88 procent bor i tätorter. Det blir ändå rätt få kvar till utanför tätorterna.

(Tror vi haft den här diskussionen förut )

Min lilla kommun har tre tätorter, En grannkommun har runt 10 st. Ska man handla annat är dagligvarot så behöver man ta sig till centralorten. Koommunikaqtionerna är glesa. Många i befolkningen är äldre och jag har svårt att tro att de skulle vilja eller kunna cykla ett par mil med cykelkärra för att handla.

Jag känner personer utan körkort men samtliga är storstadsbor.
Har svårt att förstå din aversion mot just bilen? Det är ett praktiskt fortskaffningsmedel. Vart efter tiden går kommer fordonsflottan vara utbytt mot elfordon.