Att vara sina föräldrars dotter

[losgringos]

Det här blir lite utlämnande, så jag valde ett anonymt nick. Om ni listar ut vem jag är, så håll det för er själva, tack.

Jag vet inte riktigt vilken rubrik jag ska sätta på det här, men jag har ett problem i vardagen som gör mig både sårad och förbannad. Säkert ett i-landsproblem enligt många, men det har påverkat mitt liv sedan tonåren.
Jag har en fantastisk pappa. Han ställer alltid upp, han är varmhjärtad, snäll och finns alltid att prata med om problem eller annat som bekymrar - eller glädjer - en. Ändå rör mitt problem delvis honom, eftersom han är framgångsrik. Han startade med tomma händer, från ett hem med en far och (på äldre dagar) mor som hade industrijobb. Efter år av slit i olika branscher lyckades han och en vän starta ett bolag som de på relativt kort tid blev världsledande med inom sin bransch och som de sedan sålde för en schysst peng. Detta var många år sedan nu och han har fortsatt jobba hårt och gjort ett par liknande resor som den första, med bra resultat. Min mamma är också helt fantastisk, förutom att hon, precis som min pappa, alltid varit en klippa att luta sig mot, har hon dessutom jobbat som en gnu hela livet och gjort karriär, och även roddat största ansvaret för hem och vardag under småbarnsåren när pappa jobbade dygnet runt.
Problemet är verkligen inte min familj - men hur alla andra uppfattar mig p g a att jag är deras dotter.
Hur folk kommenterar familjens boende, familjens eventuella nya inköp och alla förutfattade meningar om hur jag ska vara, baserat på att min familj är dem vi är. Problemet hade antagligen varit detsamma, kanske ännu värre, om vi ärvt pengarna.

På en fest för en tid sedan gick jag förbi köket och hörde "Jaha, är det XX? Som bor på XX? Va, hen är ju jättetrevlig! Jag trodde att det var riktiga snobbar som bodde där".
En bekant som jag regelbundet köper produkter av (köpte, jag gör det inte längre..), lade, dagen efter att jag varit där, upp ett inlägg på sociala medier om att hen pratat med en vän under gårdagen att hen ibland skulle vilja vara en av dem som är "född med silversked i mun" och aldrig behöver kämpa för att kunna köpa typ en ny bil. Men att hen hellre kämpar för att komma någonstans och att hen minsann är stolt över sina vänner som kämpat sig upp från en normal start i livet. Under tiden jag var där och handlade ville hen prata om min "nya" bil som inte är särskilt fancy och verkligen inte fabriksny, tvärtom en typ av bruksbil som gått en bra bit. Vi pratade inget pris och definitivt ingen finansiering, även om jag betalat varenda skruv på bilen själv, med pengar jag knegat ihop.

Igår åt jag lunch hos en nära vän och hens moster var där. Har sedan innan svårt för den här personen pga att hon alltid ska prata om pengar, pengar, pengar men igår brann det i huvudet på mig när hon höll på. Jag och partnern har precis gjort ett (för oss) större inköp och jag skojade med min vän om att nu blir det matlådor ett tag framöver (vilket jag ändå alltid har). Mostern började direkt med att "det är väl inga problem, du springer väl bara till pappa och ber om mer pengar".
Jag blev riktigt ställd till en början och visste inte vad jag skulle säga riktigt. Jag fann mig efter en liten stund, medan hon malde på på samma tema, och jag svarade att det inte riktigt är så det fungerar och att jag inte är särskilt intresserad av att lyssna på hennes förutfattade meningar om min ekonomi utan då äter jag hellre min lunch någon annanstans. Min vän sa också emot och skämdes så klart över hur hennes moster betedde sig.

Jag blir så jävla trött. Jag får återkommande höra liknande från människor i min umgängesperiferi, som inte på något sätt vet hur min situation ser ut i verkligheten utan enbart har förutfattade meningar. Jag umgås i väldigt spridda kretsar och det har t om hänt ett par gånger att jag fått det här snacket rakt i ansiktet, eftersom personen i fråga inte kopplat vem jag är innan hen börjat skvallra om något hen hört.
Det är väl en sak - då kan jag ju åtminstone bemöta det direkt.

Nu har det hänt flera gånger på kort tid, och det är kanske därför jag känner mig extra illa berörd. Normalt får jag höra det här/får reda på det kanske 4-5 gånger/år.
Den här typen av personer ser bara mina föräldrars pengar och inte att jag jobbar mer än heltid (ej i familjeföretaget, om det nu spelar någon roll), driver eget bolag vid sidan om, har en aktiv fritid där jag är engagerad ideellt på flera sätt och inte har tagit emot en krona från mina föräldrar sedan jag slutade gymnasiet. Jag har ett bra jobb där jag är omtyckt, och jag har fått jobbet tack vare flera års studier som jag finansierade genom att jobba som en idiot vid sidan om. Jag har klättrat på mitt jobb eftersom jag är bra på det jag gör.

Jag vill även flika in att jag så klart också hört det omvända, vilket värmer. Till exempel på festen jag var på i exemplet ovan, hörde jag hur den andra parten i samtalet, som jag knappt känner, direkt tog mig i försvar och sa att jag alltid varit trevlig och rolig och verkligen inte snobbig.

Jag vet att det inte finns så mycket att göra åt det här, mer än att fortsätta vara mig själv och fortsätta motbevisa förutfattade meningar. Ibland blir jag bara så jävla ledsen och förbannad, och jag behövde nog bara skriva av mig lite. Det är klart att jag blir påverkad av detta, det är påfrestande att alltid anstränga sig till det yttersta för att vara trevlig i alla situationer, för att aldrig ge någon en chans att kunna bekräfta sina fördomar. Det har även lett till att jag aldrig berättar om när det går bra, typ när jag blivit befordrad, fått utnämnanden eller lyckats med något jag kämpat länge för, knappt ens för mina vänner. Det känns nästan skambelagt. Lyckas jag med något får jag ändå höra bakvägen att mina föräldrar säkert kände någon som fixade det åt mig, blahablaha.
Man ska inte bry sig om vad andra tycker, men jag vill verkligen inte ge någon tillfredsställelsen att få sina förutfattade meningar "bekräftade".

Är det någon som har liknande erfarenheter? Hur tacklar ni det?

 

[athena_arabians]

@losgringos: Jag har inga sådana erfarenheter (min familj har alltid varit fattiga som kyrkråttor ) men jag är dotter till en lokalkändis och den andra föräldern hade ett jobb som syntes väl i byn.

Dvs alla mer eller mindre vet vem jag är och jag vet att det varit skvaller gällande föräldrarna när de blev ihop (en del riktigt vidrigt) och garanterat skvaller när jag och särbon blev ihop. Det var också visst skitsnack och åsikter efter att pappa hade dött som nära nog sänkte mig.

Numera skiter jag i allt sådant där. Beter man sig som en idiot mot mig begränsar jag umgänget med den personen så gott det går.

Min pappa har umgåtts med både rika och kända människor. Från honom har jag fått med mig att alla är välkomna vid vårt bord och behandlas lika oavsett pengar eller social status. Du ska verkligen inte behöva ursäkta dig utan vara stolt över vad dina föräldrar åstadkommit.

Sedan kan det ju vara bra att ha lite strategier när idiotierna blir för mycket. Tex när du får höra att pappa fixat allt åt dig så skrattar du och säger: "Nej du, jag har jobbat upp mig precis som honom men jag är glad för att jag fått hans driv!" Det är positivt och det retar gallfeber på jantelaget

 

[bumpo]

Jag har inte alls samma situation men vill bara säga att jag tycker att det verkar synnerligen tråkigt och jobbigt att ha det så. Klart som satan att du ska bedömmas på dina egna meriter alltid. Vill mest bara ge dig lite anonymt heja heja och du är skitbra precis som dig själv.

 

[Görel]

Det brukar gå över allt eftersom man blir äldre och visar vad man går för. Men det kan vara jättejobbigt fram tills dess. Jag hade en kompis som kom från helt annorlunda ekonomiska förhållanden än jag som nästan mobbade mig för att jag aldrig använt en tvättstuga i flerfamiljshus o s v och som gärna hackade på mig eller kom med pikar som anspelade på mina föräldrars ekonomiska situation.

Nu umgås jag fortfarande mest med människor med annan ekonomisk bakgrund än den som jag kommer från men med vettiga människor som inser att ingen kan rå för vad man kommer ifrån och att det är ens eget ansvar att försöka göra vad man kan av sin situation.

 

[Petruska]

Jag har någon form av liknande erfarenheter, framförallt just det där att identifieras som mina föräldrars dotter och en massa antaganden om min person som följer av det.

Mycket av det tror jag går över med tiden, när dottern själv blir äldre och mer och mer av sin egen person därför.

Sen ser jag det som ett småstadsfenomen (om man inte är kungens dotter, eller så, då är problemet geografiskt större än så). Jag bor inte kvar på orten där jag växte upp, vilket inte är därför men ändå var en befrielse i början.

Numera - när jag är medelålders och etablerad och mina föräldrar är runt 80 - händer det istället att de får vara sin dotters föräldrar. På ställen där jag gör saker med jobbet, händer det att de får frågan om de är mina föräldrar. Så perspektiven skiftar med tiden!

Men om det känns outhärdligt att bara vänta på att tillräckligt med tid går, så är nog flytt den lösning jag kan se. Eller bara uthärda, då.

 

[Hoarfrost]

Jag har en ganska liknande situation. Pappa har hyfsat med pengar och behöver väl inte tänka så mycket på pengar. Han sponsrar mina ridlektioner - för att han är snäll och tycker det är kul att jag har något som gör att jag mår bra. Det är tydligen jättekänsligt för folk, de flesta kommenterar extremt negativt på det och jag upplever att de försöker få mig att skämmas över det.
Han bjuder även ofta på konserter, för att han gillar att umgås med mig, vi har en superbra relation, och sen är det inte lika roligt att gå ensam.
Jag kan utan problem betala för dessa saker själv, men jag vet att han gärna vill bjuda på dessa saker och tycker om att göra det. Även jag får kommentarer som "ja men det kan du ju be din pappa att handla åt dig!" eller "men din pappa köper väl en lägenhet åt dig?"

Mammas särbo som jag träffar en gång i halvåret tipsade om jobbet jag har nu, han jobbade på samma jobb. De flesta på jobbet är övertygade om att jag jobbar här för att "min pappa ju jobbade här" att det var han som "fixade jobbet åt mig". Jag har fått förklara en miljon gånger att han inte är min pappa, att jag blev anställd pga mina meriter, att han inte hade någonting med rekryteringsprocessen att göra och att jag träffar honom en gång i halvåret max. Ändå blir jag inte tagen på allvar. Jag blir ärligt talat ledsen och frustrerad över detta varje gång det tas upp.

Det med att folk verkar tycka att jag blir bortskämd och att jag kan be min pappa om vad som helst har jag ärligt talat slutat bry mig om. Jag har en bra relation med min pappa, vi har roligt ihop, och han tycker om att sponsra min ridning - och det är allt jag bryr mig om. Vad andra tycker om det kan de faktiskt hålla för sig själva, synd för dem att de är så avundsjuka. Även om det ibland hugger till när jag får kommentarerna försöker jag påminna mig själv om just det. Min relation med min pappa är viktigare än vad dessa personer tycker att min relation med min pappa borde vara.

Det där med jobbet är lite knivigare just för att det blir så mycket skitsnack runt det, plötsligt "vet" alla att man är anställd för att någon har fixat jobbet åt en, när det är helt fel på alla sätt och vis. Jag försöker vara tålmodig och förklara hur det egentligen ligger till så fort jag hör någon prata i de banorna. Mest för att jag inte vill att de ryktena skall spridas onödigt mycket så jag inte kan få jobb sen, och för att jag vill bli tagen på allvar på jobbet.

 

[tornblomma]

Missunnsamhet är alltid tråkigt. Men försök tänka att de som missunnar måste ha mycket mer tråkigt än vad det är för dig
Tyvärr kommer det alltid finnas missunnsamma människor, det får man nog räkna med, Tricket är nog att tillåta dem ta så lite (helst ingen) energi, det är svårt, men försök sålla ut vilka som faktiskt betyder något för dig och satsa på att bygga relationer med dessa. Känner det att det påverkar dig så pass negativt kanske det hjälper det att lämna staden/stället du växte upp i och börja om på nått nån annanstans där du bygger upp din identitet och dina relationer från noll?

 

[Laa]

Min sambo får en del skit om sånt. Hans föräldrar är skilda sedan han var liten, och pappan är från Norge. Alla vet ju att norrmän är superrika pga olja. Så så fort sambon köpt något dyrare (amerikanska bilar) så kom kommentarer om "är det pappa som betalat?"
Efter att sambon blev ihop med mig är det istället jag som tydligen tjänar pengar som gräs och betalar allt.
Sambon tar lite illa vid sig ibland, men struntar oftast i det.
Min livsfilosofi, som är väl applicerbar på denna situation, är: folk är idioter. Eller: folk i grupp är idioter. Tänker sig inte för, dras med i samtal, viss avundsjuka osv osv. De menar oftast inte att såra någon utan säger saker i första hand för att själva må bättre. Jag ignorerar fullständigt eller spelar med och brer på om hur bra allting är beroende på mitt humör och hur irriterad jag blir på personen.

 

[Miao]

Det korta och krassa svaret; skit i vad andra tycker?

Alltså, hur man än böjer och bänder sig så är det alltid någon som kommer ha förutfattade meningar om en och säger än det ena, än det andra. Och det är ju ingenting man kan göra något åt, och som jag ser det ingenting som ska röra en själv i ryggen (jag vet, ibland lättare sagt än gjort, men ändå).

Om jag märker att nån har förutfattade meningar om mig, så brukar jag mer spä på det bara för att jävlas med dem. Om någon har ont av något jag gör, så kan de allt få ÄNNU ondare av det tänker jag ! Jag har inget att bevisa för människor som inte orkar lära känna mig, och ogina bittra människor kan gärna få må lite mer dåligt och bli ännu mer irriterade om de har ont av hur jag lever mitt liv/spenderar mina pengar/tror saker om mig som inte stämmer osv

 

[losgringos]

@losgringos: Jag har inga sådana erfarenheter (min familj har alltid varit fattiga som kyrkråttor ) men jag är dotter till en lokalkändis och den andra föräldern hade ett jobb som syntes väl i byn.

Dvs alla mer eller mindre vet vem jag är och jag vet att det varit skvaller gällande föräldrarna när de blev ihop (en del riktigt vidrigt) och garanterat skvaller när jag och särbon blev ihop. Det var också visst skitsnack och åsikter efter att pappa hade dött som nära nog sänkte mig.

Numera skiter jag i allt sådant där. Beter man sig som en idiot mot mig begränsar jag umgänget med den personen så gott det går.

Min pappa har umgåtts med både rika och kända människor. Från honom har jag fått med mig att alla är välkomna vid vårt bord och behandlas lika oavsett pengar eller social status. Du ska verkligen inte behöva ursäkta dig utan vara stolt över vad dina föräldrar åstadkommit.

Sedan kan det ju vara bra att ha lite strategier när idiotierna blir för mycket. Tex när du får höra att pappa fixat allt åt dig så skrattar du och säger: "Nej du, jag har jobbat upp mig precis som honom men jag är glad för att jag fått hans driv!" Det är positivt och det retar gallfeber på jantelaget

Tack för peppande inlägg, och så ledsamt att läsa om vad du fått höra.

Jag har, precis som du, fått med mig hemifrån att alla är välkomna vid vårt bord. Mina föräldrar umgås fortfarande med samma folk som de gjorde innan de gjorde karriär, även om det så klart tillkommit och fallit bort människor med tidens gång.

Jag är noga med att inte umgås med energitjuvar längre, men en del kommer man tyvärr inte ifrån
Den meningen ska jag ta med mig, tack! Jag brukar inte ha svårt att säga emot, men ibland blir jag bara så himla ställd och det kan ta en stund att finna sig.

Jag har inte alls samma situation men vill bara säga att jag tycker att det verkar synnerligen tråkigt och jobbigt att ha det så. Klart som satan att du ska bedömmas på dina egna meriter alltid. Vill mest bara ge dig lite anonymt heja heja och du är skitbra precis som dig själv.

Tack

Det brukar gå över allt eftersom man blir äldre och visar vad man går för. Men det kan vara jättejobbigt fram tills dess. Jag hade en kompis som kom från helt annorlunda ekonomiska förhållanden än jag som nästan mobbade mig för att jag aldrig använt en tvättstuga i flerfamiljshus o s v och som gärna hackade på mig eller kom med pikar som anspelade på mina föräldrars ekonomiska situation.

Nu umgås jag fortfarande mest med människor med annan ekonomisk bakgrund än den som jag kommer från men med vettiga människor som inser att ingen kan rå för vad man kommer ifrån och att det är ens eget ansvar att försöka göra vad man kan av sin situation.

Jag tycker bara att det borde gått över tills nu, jag fyller snart 30 liksom Jag hade kunnat förstå det om vi varit 18 men.. Jag har jobbat i flera år vid det här laget, men flyttade "hem" från storstaden för några år sedan och det är väl kanske främst efter det som detta blivit mera påtagligt. I storstaden fanns inte de här problemen, där är man ju mer anonym och bara mina närmsta vänner visste om min bakgrund.

Det låter klokt! Jag försöker göra detsamma, men ibland är det svårt att undvika en del rötägg.

Jag har någon form av liknande erfarenheter, framförallt just det där att identifieras som mina föräldrars dotter och en massa antaganden om min person som följer av det.

Mycket av det tror jag går över med tiden, när dottern själv blir äldre och mer och mer av sin egen person därför.

Sen ser jag det som ett småstadsfenomen (om man inte är kungens dotter, eller så, då är problemet geografiskt större än så). Jag bor inte kvar på orten där jag växte upp, vilket inte är därför men ändå var en befrielse i början.

Numera - när jag är medelålders och etablerad och mina föräldrar är runt 80 - händer det istället att de får vara sin dotters föräldrar. På ställen där jag gör saker med jobbet, händer det att de får frågan om de är mina föräldrar. Så perspektiven skiftar med tiden!

Men om det känns outhärdligt att bara vänta på att tillräckligt med tid går, så är nog flytt den lösning jag kan se. Eller bara uthärda, då.

Definitivt ett småstadsfenomen! Jag har bott flera år i storstad och där upplevde jag inte alls det här. Som sagt är man ju mer anonym där, och bara de som kände mig väl visste min bakgrund.

Men det låter skönt att det går över med tiden
Det är normalt inte outhärdligt, men nu när det kommit upp flera gånger på relativt kort tid kände jag mig lite hudlös och insåg att jag nog faktiskt anpassar mig rätt mycket efter det här. Tragiskt nog.

Jag har en ganska liknande situation. Pappa har hyfsat med pengar och behöver väl inte tänka så mycket på pengar. Han sponsrar mina ridlektioner - för att han är snäll och tycker det är kul att jag har något som gör att jag mår bra. Det är tydligen jättekänsligt för folk, de flesta kommenterar extremt negativt på det och jag upplever att de försöker få mig att skämmas över det.
Han bjuder även ofta på konserter, för att han gillar att umgås med mig, vi har en superbra relation, och sen är det inte lika roligt att gå ensam.
Jag kan utan problem betala för dessa saker själv, men jag vet att han gärna vill bjuda på dessa saker och tycker om att göra det. Även jag får kommentarer som "ja men det kan du ju be din pappa att handla åt dig!" eller "men din pappa köper väl en lägenhet åt dig?"

Mammas särbo som jag träffar en gång i halvåret tipsade om jobbet jag har nu, han jobbade på samma jobb. De flesta på jobbet är övertygade om att jag jobbar här för att "min pappa ju jobbade här" att det var han som "fixade jobbet åt mig". Jag har fått förklara en miljon gånger att han inte är min pappa, att jag blev anställd pga mina meriter, att han inte hade någonting med rekryteringsprocessen att göra och att jag träffar honom en gång i halvåret max. Ändå blir jag inte tagen på allvar. Jag blir ärligt talat ledsen och frustrerad över detta varje gång det tas upp.

Det med att folk verkar tycka att jag blir bortskämd och att jag kan be min pappa om vad som helst har jag ärligt talat slutat bry mig om. Jag har en bra relation med min pappa, vi har roligt ihop, och han tycker om att sponsra min ridning - och det är allt jag bryr mig om. Vad andra tycker om det kan de faktiskt hålla för sig själva, synd för dem att de är så avundsjuka. Även om det ibland hugger till när jag får kommentarerna försöker jag påminna mig själv om just det. Min relation med min pappa är viktigare än vad dessa personer tycker att min relation med min pappa borde vara.

Det där med jobbet är lite knivigare just för att det blir så mycket skitsnack runt det, plötsligt "vet" alla att man är anställd för att någon har fixat jobbet åt en, när det är helt fel på alla sätt och vis. Jag försöker vara tålmodig och förklara hur det egentligen ligger till så fort jag hör någon prata i de banorna. Mest för att jag inte vill att de ryktena skall spridas onödigt mycket så jag inte kan få jobb sen, och för att jag vill bli tagen på allvar på jobbet.

Vad tråkigt att läsa om din situation
Jag har tänkt att jag har samma inställning som du, men nu när jag skrev inlägget och reflekterade över det, insåg jag att jag faktiskt anpassar mig rätt mycket ändå. Till viss del för att det känns skönt att inte ge dem rätt. Jag brukar kunna låta det mesta rinna av mig, men när flera händelser sammanfaller så här så gör det onekligen lite ont.

Missunnsamhet är alltid tråkigt. Men försök tänka att de som missunnar måste ha mycket mer tråkigt än vad det är för dig
Tyvärr kommer det alltid finnas missunnsamma människor, det får man nog räkna med, Tricket är nog att tillåta dem ta så lite (helst ingen) energi, det är svårt, men försök sålla ut vilka som faktiskt betyder något för dig och satsa på att bygga relationer med dessa. Känner det att det påverkar dig så pass negativt kanske det hjälper det att lämna staden/stället du växte upp i och börja om på nått nån annanstans där du bygger upp din identitet och dina relationer från noll?

Jag ska börja tänka så
Jag känner att jag har en stabil vänkrets, där alla har en ömsesidig respekt för varandra och verkligen bryr sig om varandra. Det är energitjuvarna runtomkring som är
I vanliga fall brukar jag inte ta någon större notis om det, utan har nästan känt lite tillfredsställelse över att krossa deras fördomar. De här tillfällena blev nog bara lite mycket.

 

[losgringos]

Min sambo får en del skit om sånt. Hans föräldrar är skilda sedan han var liten, och pappan är från Norge. Alla vet ju att norrmän är superrika pga olja. Så så fort sambon köpt något dyrare (amerikanska bilar) så kom kommentarer om "är det pappa som betalat?"
Efter att sambon blev ihop med mig är det istället jag som tydligen tjänar pengar som gräs och betalar allt.
Sambon tar lite illa vid sig ibland, men struntar oftast i det.
Min livsfilosofi, som är väl applicerbar på denna situation, är: folk är idioter. Eller: folk i grupp är idioter. Tänker sig inte för, dras med i samtal, viss avundsjuka osv osv. De menar oftast inte att såra någon utan säger saker i första hand för att själva må bättre. Jag ignorerar fullständigt eller spelar med och brer på om hur bra allting är beroende på mitt humör och hur irriterad jag blir på personen.

Det korta och krassa svaret; skit i vad andra tycker?

Alltså, hur man än böjer och bänder sig så är det alltid någon som kommer ha förutfattade meningar om en och säger än det ena, än det andra. Och det är ju ingenting man kan göra något åt, och som jag ser det ingenting som ska röra en själv i ryggen (jag vet, ibland lättare sagt än gjort, men ändå).

Om jag märker att nån har förutfattade meningar om mig, så brukar jag mer spä på det bara för att jävlas med dem. Om någon har ont av något jag gör, så kan de allt få ÄNNU ondare av det tänker jag ! Jag har inget att bevisa för människor som inte orkar lära känna mig, och ogina bittra människor kan gärna få må lite mer dåligt och bli ännu mer irriterade om de har ont av hur jag lever mitt liv/spenderar mina pengar/tror saker om mig som inte stämmer osv

Jag kanske borde börja bre på i stället
Jag tycker att jag brukar kunna skita i det, men uppenbarligen har jag ju någon form av önskan att bli accepterad för den jag är, eftersom jag ändå anpassar mig som jag gör.

Jag tror ändå inte att jag uppfattas som en intetsägande person eller så, jag är inte rädd för att säga ifrån (även om jag blir ställd ibland), och jag tar ofta strid för det jag tycker är rätt osv. Kanske är det därför en del har behov av att snacka skit också, jag provocerar dem uppenbarligen på något sätt, utöver min familjesituation. Kanske också för att det går bra för mig, utan att jag skyltar med det.

 

[Farao]

Jag förstår hur du har det. Min pappa drev ett stort åkeri, företagsnamnet var vårt efternamn.
Jag började som vuxen att jobba i detta företag, och ALLA hade uppfattningen att jag kom dit på en räkmacka. Många tror att jag fått så mycket gratis eftersom min pappa har råd, men sanningen är att jag har fått jobba dubbelt så hårt för hälften av lönen (till en början) bara för att bevisa att jag är en egen person som är ensam ansvarig för min ekonomi.
Allt jag har, har jag förtjänat själv.
Jag jobbar idag kvar i samma bransch, och även fast företaget är sålt sedan flera år, och namnbytt, så höjer branschfolk på ögonbrynen när de hör vad jag heter.
Idag skulle jag säga är det mer en tillgång än nackdel, det är lättare att knyta kontakter pga detta har jag märkt.

Har inget råd att ge dig mer än att du får leva med det. Säg ifrån om det är direkta påhopp såsom från mostern, tala om att du inte är din pappa.
Du vet hur det ligger till, och vad folk tror och tycker om dig kan du påverka så mycket. Det grundar sig i avundsjuka, kom ihåg det

 

[Similitude]

Folk kommer alltid vara avundsjuka. Och finns pengar med i det hela så blir avundsjukan än större. Det finns egentligen inte så mycket att göra åt det, mer än att fortsätta som du gör. Du är ju bevisligen jätteduktig!
En period i livet hade mina föräldrar det oerhört väl förspänt och det var nya bilar och hästar och andra prylar om vartannat. Jag fick höra liknande kommentarer om att "ni som är så rika" och "du kan väl bjuda, det är ju bara att hämta mer pengar från dina föräldrar" och liknande. Jag kan ju säga att jag fått ganska tjock hud efter detta och tar sällan/aldrig åt mig längre av vad folk säger. Jag fick också rensat upp i bekantskapskretsen.

 

[losgringos]

Jag har, sedan jag flyttade hem, nog ändrat mig en del och blivit mera framåt och tar mer plats. Kanske är det därför jag märker av det tydligare nu, eftersom jag inte bott här på flera år? Flyttade för att plugga, kommer hem efter att ha jobbat på "statusjobb" och får en bra anställning här hemma.

Men tack för all pepp, det känns redan som att huden blivit lite tjockare igen!

 

[losgringos]

Jag förstår hur du har det. Min pappa drev ett stort åkeri, företagsnamnet var vårt efternamn.
Jag började som vuxen att jobba i detta företag, och ALLA hade uppfattningen att jag kom dit på en räkmacka. Många tror att jag fått så mycket gratis eftersom min pappa har råd, men sanningen är att jag har fått jobba dubbelt så hårt för hälften av lönen (till en början) bara för att bevisa att jag är en egen person som är ensam ansvarig för min ekonomi.
Allt jag har, har jag förtjänat själv.
Jag jobbar idag kvar i samma bransch, och även fast företaget är sålt sedan flera år, och namnbytt, så höjer branschfolk på ögonbrynen när de hör vad jag heter.
Idag skulle jag säga är det mer en tillgång än nackdel, det är lättare att knyta kontakter pga detta har jag märkt.

Har inget råd att ge dig mer än att du får leva med det. Säg ifrån om det är direkta påhopp såsom från mostern, tala om att du inte är din pappa.
Du vet hur det ligger till, och vad folk tror och tycker om dig kan du påverka så mycket. Det grundar sig i avundsjuka, kom ihåg det

Ja, vi verkar ha väldigt lika erfarenheter.

Det finns absolut fördelar med det också, jag har (som du) i regel alltid något att prata med nya kontakter om eftersom de känner till min familj och det blir en naturlig ingång.

Tack!

 

[losgringos]

Folk kommer alltid vara avundsjuka. Och finns pengar med i det hela så blir avundsjukan än större. Det finns egentligen inte så mycket att göra åt det, mer än att fortsätta som du gör. Du är ju bevisligen jätteduktig!
En period i livet hade mina föräldrar det oerhört väl förspänt och det var nya bilar och hästar och andra prylar om vartannat. Jag fick höra liknande kommentarer om att "ni som är så rika" och "du kan väl bjuda, det är ju bara att hämta mer pengar från dina föräldrar" och liknande. Jag kan ju säga att jag fått ganska tjock hud efter detta och tar sällan/aldrig åt mig längre av vad folk säger. Jag fick också rensat upp i bekantskapskretsen.

tack

Jag tror att jag liksom glömt lite hur det var här "hemma", men det kommer säkert ge sig. Det är ju otroligt mycket bättre nu än i tonåren, då hade ju folk inga gränser alls Jag pluggade tack och lov på naturbruksgymnasium med internat, där det tog lång tid för folk att få reda på min familjesituation och då hade de redan lärt känna mig tillräckligt väl för att inte bry sig om det. Hade jag pluggat på lokala gymnasiet hade det nog varit värre.
Jag har knappt bott på hemmaplan sedan dess, så därför har det här kanske tärt mer än vad det borde - jag har blivit avvand

 

[Reville]

En kompis är i en liknande sits med föräldrar som har det bra ekonomiskt och när folk är på henne om att "pappa betalar" så brukar hon bre på istället. Hon struntar i vad okända människor tycker och vi som känner henne vet hur det ligger till.

 

[tornblomma]

Har märkt att folk som tycker att alla andra åker räkmacka genom livet mycket sällan har någon som helst drivkraft för egen del.
Tänk om den bitterheten kunde kanaliserats till något vettigt istället?

 

[Pontevecchio]

Jag får väl vara motvallskärringen då.

Så klart tråkigt att du får höra skitsnack om dig men jag tycker även det saknas en ödmjukhet i dig och det är i mina ögon rätt vanligt om man kommer från ett hem med goda ekonomiska förutsättningar. Ja du har säkerligen kämpat men din socioekonomiska situation har hjälpt dig. Det går inte att komma ifrån. Du kommer från en familj med driv, receptet på framgång och trygghet. Det ger ett privilegium.

 

[Hundtoka]

Vill bara lämna ett litet tassavtryck och säga keep it up! Tycker din text var väldigt inspirerande och utifrån den att bedömma så verkar du rocka fett som person. God förståelse och väldigt bra driv.

Jag personligen hade nog kvävts av sådana kommentarer och mått rent ut sagt. "You know nothing, why would you even say that?" Det jag tänker är att pengar verkligen kan förändra folk, oftast till något dåligt. Och en del folk tenderar till att må bra av att tala skit om andra. Därför så hade jag personligen gärna uteslutit sådana personer från mitt liv för vill inte uppleva massa negativitet som tar energi utan jag vill snarare få ut energi av mina vänner (Och även ge såklart). Som tur är finns det guldklimpar lite här och var, så dem får man hålla hårt om.