Övr. barn Både mamma och faster/moster?

Lupino

Trådstartare
Läste tråden av om den gulliga mostern som gjorde ett sånt fint äventyr till sin lilla systerdotter. Det fick dock mig att påminnas om vilken oerhört dålig moster jag är. Jag är moster till 5 andra barn och har samtidigt två egna.

Jag har inte alls någon mosterrelation till mina syskonbarn, jag är enbart syster till deras mammor. Mina första syskonbarn har fötts i samband med mina egna barn (för 12 år sedan och senare) de sista mer nyligen. Jag tänker att situationen blivit som den blivit pga att jag i början var fullt upptagen med att vara mamma själv och i fallet med de som fötts senare att jag liksom är rätt mätt på småbarnsliv... Jag saknar inte att ha den relationen, men jag kan ändå känna att jag kanske borde ha gjort mer.

Hur har ni andra agerat som moster/faster när ni har egna barn? Har ni engagerat er i syskonbarnen eller har de mer varit kusiner till dina barn?
 
Jag och min partner har en nära och fin relation till mina syskonbarn (2 och 4 år). Vi umgås ofta med dem och tar med dem på diverse utflykter och äventyr. Vi är nog nästan deras favoritpersoner att vara med (förutom föräldrarna då), det är ju ganska ovanligt med sån full uppmärksamhet av två ”unga vuxna” som leker och umgås med dem på sättet vi gör.

Men, nu väntar vi eget barn och jag är helt säker på att vår relation till dem kommer förändras. Jag blir helt slut av att umgås med mina syskonbarn (även om jag också älskar det) och jag kan inte tänka mig att jag varken har tid eller ork att engagera mig i samma sätt framöver. Sen kommer jag väl alltid ha lite mer än en ”syster till deras förälder”/”kusin till mina barn”-relation, men det kommer nog bli mer åt det hållet. Jag tycker inte det är konstigt. Precis på samma sätt tror jag inte att mitt syskon kommer få någon särskild relation alls till mitt/mina barn, eftersom han har fullt upp med sina egna.
 
Har 4 syskonbarn och de 5 på väg. Alltid varit engagerad i dem då jag inte har några egna barn. Har dock blivit mera nu när de flyttat till samma stad, förr bodde de 20 mil bort då var de sämre.
 
Läste tråden av om den gulliga mostern som gjorde ett sånt fint äventyr till sin lilla systerdotter. Det fick dock mig att påminnas om vilken oerhört dålig moster jag är. Jag är moster till 5 andra barn och har samtidigt två egna.

Jag har inte alls någon mosterrelation till mina syskonbarn, jag är enbart syster till deras mammor. Mina första syskonbarn har fötts i samband med mina egna barn (för 12 år sedan och senare) de sista mer nyligen. Jag tänker att situationen blivit som den blivit pga att jag i början var fullt upptagen med att vara mamma själv och i fallet med de som fötts senare att jag liksom är rätt mätt på småbarnsliv... Jag saknar inte att ha den relationen, men jag kan ändå känna att jag kanske borde ha gjort mer.

Hur har ni andra agerat som moster/faster när ni har egna barn? Har ni engagerat er i syskonbarnen eller har de mer varit kusiner till dina barn?
Mitt första syskonbarn var jag oerhört engagerad i. Det andra syskonbarnet kom en månad innan jag fick mitt första barn, och där har jag varit helt oengagerad. Nu är relationerna bra men inte mycket mer än "kusiner till mina barn".
 
Läste tråden av om den gulliga mostern som gjorde ett sånt fint äventyr till sin lilla systerdotter. Det fick dock mig att påminnas om vilken oerhört dålig moster jag är. Jag är moster till 5 andra barn och har samtidigt två egna.

Jag har inte alls någon mosterrelation till mina syskonbarn, jag är enbart syster till deras mammor. Mina första syskonbarn har fötts i samband med mina egna barn (för 12 år sedan och senare) de sista mer nyligen. Jag tänker att situationen blivit som den blivit pga att jag i början var fullt upptagen med att vara mamma själv och i fallet med de som fötts senare att jag liksom är rätt mätt på småbarnsliv... Jag saknar inte att ha den relationen, men jag kan ändå känna att jag kanske borde ha gjort mer.

Hur har ni andra agerat som moster/faster när ni har egna barn? Har ni engagerat er i syskonbarnen eller har de mer varit kusiner till dina barn?
Mina syskon har inga barn men jag sa faktiskt rätt nyligen till min sambo att om de ska skaffa barn så får de gärna vänta lite till så att jag har ork att vara en roligare faster - nu har jag själv tre barn mellan 16 mån och 9 år så mina energinivåer är redan väldränerade :p

Av mina syskon är det för övrigt ett som knappt träffat mina barn, ett som träffar dem ibland när hela familjen träffas och ett som träffar dem något mer, men fortfarande vanligen med oss föräldrar närvarande. På sambons sida - han har också tre syskon - är det likartat. Så våra barn har ingen faster/moster/farbror/morbror-relation av det slaget du tänker på.
 
Det där är väl jätteolika tänker jag, och beror nog till att börja med mycket på vad för relation man har till syskonet och praktiska aspekter som hur ofta man ses/avstånd. Och även hur mycket man vill eller orkar engagera sig utanför den egna familjen, det kan ju vara väldigt olika av flera skäl.

Jag har inga syskonbarn men hade nog inte varit så engagerad om jag hade haft några eftersom min bror bor på andra sidan jordklotet. Han brukar försöka komma och hälsa på några dagar när han är i Sverige vilket blir med några års mellanrum.

Mina barn har två fastrar varav den ena har vi i princip ingen kontakt med, den andra brukar köpa julklappar till barnen som oftast levereras hit av farfar, barnen har träffat henne sporadiskt, senast för 3 år sen. Det är 30 mil mellan oss. Så nej, barnen har inga nära relationer till dem.
 
Min bror har 3 barn, jag har 1. Vi har en väldigt fin relation när vi ses men vi bor ett par mil ifrån varandra så vi ses inte jätteofta. Min sambo är nog den coolaste person mina syskonbarn känner så han har alltid fullt upp när dom ses. Vi har aldrig gjort något med deras barn på tu man hand och det kan jag få lite dåligt samvete över. Samtidigt som jag är helt utmattad efter en dag i deras tempo så jag vet inte om jag hade pallat ha hand om dom själv heller.
 
Bor i annat land än mina bröder som har två små barn vardera, har fler vuxna yngre syskon som inte har barn också. Vi träffas när vi e hemma i Sverige och har kul tillsammans, skickar presenter till varandra och hör av oss ibland på telefon. På min mans sida har två av tre syskon var sitt yngre barn. Träffar dom på familje träffar, kalas etc. Ger julklappar och andra presenter och gör aktiviteter ihop ibland, typ besöker 4h gård lr liknande. Jag har passat ett av syskonbarnen i Sverige en gång men annars har jag inte gjort något med några av barnen utan föräldrar.

Vi har faktiskt relativt nyligen haft uppe en diskussion om att min mans syskon tycker att vi träffas för lite, vilket jag inte visste var ett problem. Ingen som har bjudit in oss till något vi tackat nej till lr så, så blev faktiskt ganska förvånad när det togs upp. Mannens syskon menade på att vi måste ses oftare så att kusinerna kan få en god relation för som det var nu så sågs vi alltför lite för att dom skulle kunna få det. Jag tog egentligen ganska illa upp av det när dom sa det dels för att ingen pratat med oss innan det blev en stor grej men också på grund av att mina syskon och då kusinerna är i ett annat land så att det naturliga är att vi ser dom mindre, blir det en sämre lr obefintlig relation till min sida då? Själv tänker jag att det kommer naturligt när vi umgås och att när vår son blir äldre så kan han leka mer med dom andra barnen och att det är inget vi måste stressa med, har dom kul tillsammans när vi ses kommer dom ihåg det tills nästa gång väl? Har en liten son på under året själv :) Kan även tänka mig att göra saker med min son och syskonens barn, utan deras föräldrar, när min son är större så att kusinerna kan umgås lite och man samtidigt hjälper varandra med barnpassning :)

Jag har själv inte gjort så mycket med min mammas syskon när jag växte upp så har inte helt reflekterarat över det förräns nu på senare tid, att man kanske borde gjort mer med bara syskonens barn. Kan ibland tycka det känns lite olustigt att umgås med barn utan "deras" vuxna, jag blir liksom lite stel och vet inte riktigt hur jag ska umgås, men antar att sånt släpper om man gör det oftare och att det blir mer naturligt nu när jag själv har barn. Tycker dock alla syskonbarnen är roliga små individer, kul att se dom utvecklas och det är spännande att kunna se likheter inom familjen men hur dom allihop samtidigt ändå är så väldigt olika. ^^
 
Jag har inga syskonbarn, men sambon har. Vi har aldrig umgåtts speciellt mycket, eller ens firat barnens födelsedagar. De har dock köpt födelsedagspresent till vår son, så i år har vi känt oss tvungna att köpa till kusinerna med.
Vi har dock börjat träffas mer sen vi alla fick barn och jag hoppas att sonen kommer ha bra kontakt med sina kusiner och släkt i framtiden.
 

Lupino

Trådstartare
Inte så många svar, men det verkar inte ovanligt att en nära relation saknas. Jag ger mina syskonbarn presenter vid födelsedagar (som vi ofta firar ihop) och julklappar så på det viset visar jag dem uppskattning :D.
 
Läste tråden av om den gulliga mostern som gjorde ett sånt fint äventyr till sin lilla systerdotter. Det fick dock mig att påminnas om vilken oerhört dålig moster jag är. Jag är moster till 5 andra barn och har samtidigt två egna.

Jag har inte alls någon mosterrelation till mina syskonbarn, jag är enbart syster till deras mammor. Mina första syskonbarn har fötts i samband med mina egna barn (för 12 år sedan och senare) de sista mer nyligen. Jag tänker att situationen blivit som den blivit pga att jag i början var fullt upptagen med att vara mamma själv och i fallet med de som fötts senare att jag liksom är rätt mätt på småbarnsliv... Jag saknar inte att ha den relationen, men jag kan ändå känna att jag kanske borde ha gjort mer.

Hur har ni andra agerat som moster/faster när ni har egna barn? Har ni engagerat er i syskonbarnen eller har de mer varit kusiner till dina barn?
Jag tror lite som några andra nämnt i tråden att det kan ha att göra med hur ens relation till syskonet ser ut samt geografisk spridning. Hur som helst har jag och mitt syskon alltid umgåtts mycket och det har då fallit sig naturligt att umgås med hens barn en hel del. Men jag har helt klart en närmre relation med den äldsta (drygt 2 år) än den yngre som är runt halvåret yngre än min egna dotter. Det har helt enlkelt varit för fullt upp. Det är först nu när de blivit lite större jag känner att jag kan ägna lite mer tid till minstingsyskonbarnet.

För mig är det viktigt med relationen till mina syskonbarn. Jag gillar dem båda och hoppas att jag kommer vara en person de känner väl genom sin uppväxt. I dagsläget träffar jag dem oftast minst en gång varje vecka och vi semestrar även tillsammans en del så det blir mycket tid till att bygga relationer med dem.
 
Jag tänker knappt på att jag är moster/faster ens. Relationen med mina syskon är obefintlig och därmed också med deras barn. Mina barn är så mycket äldre än deras dessutom så de har inget utbyte av varandra heller. Det syskon som bor närmast träffar jag vart tredje år eller så i snitt så att relationen med deras barn inte finns är ju inget konstigt. Övriga träffar jag knappt alls. Träffas man nästintill aldrig så blir det ju så och jag har ingen önskan om att ha någon kontakt heller. För mig är inte blod tjockare än vatten. Jag har en toppenrelation till andra barn och de är viktiga för mig av helt andra skäl än att vi delar gener.

Jag har ingen relation till mina egna kusiner heller. Jag har sporadisk kontakt med en kusin och den kontakten har kommit till i vuxen ålder.
 
Jag har två syskonbarn och träffar den ena oftare eftersom mitt ena syskon likt mig tycker det är kul och viktigt att ses. Båda syskonbarnen är väldigt uppskattade kusiner av min dotter så hon vill träffa dem ofta.

Jag har tre syskon och likaså min sambo så våra barn har gott om fastrar/mostrar/farbröder. De är alla viktiga personer i deras liv, men de träffar dem olika mycket av olika skäl som egna småbarn och utlandsboende.
 
Jag blev faster för snart 5 månader sedan och mamma för 1 månad sedan. Väldigt nybliven gällande båda titlar alltså. Jag är mycket engagerad i min brorsdotter men såklart har det blivit lite mindre fokus på henne från mitt håll den senaste månaden eftersom jag fått min egen lilla bebis. Men jag har en väldigt bra relation med min bror, vi bor nära varandra och träffas flera dagar i veckan. Det måste ju spela en väldigt stor roll tänker jag! Jag gissar att dessa två kusiner kommer ha otroligt roligt ihop och få en väldigt nära relation med. Älskade ungar!
 
Jag har inga syskonbarn ännu. Men mina barn har morbröder och den ena morbrorn är väldigt engagerad och har alltid de bästa presenterna på födelsedagarna. Den andra morbrorn som bor närmare har inget större intresse för barn och ofta köper jag presenter till barnen från honom som han betalar. Sista födelsedagen kom han inte på pga jobb och har inte kommit i efterhand och firat heller.
Jag tror att jag skulle vara betydligt mer engagerad som faster och vilja umgås mer, men jag är nog mer familjär.
 
Måste man umgås för att man är släkt? Jag umgås knappt med min son, även om han hjälper mig ibland, hans lillebror ställer upp för mig då o då, hans barn har jag ingen kontakt med.
Sonens lillebror röstar inte på SD eller NMR.
 
Jag har inga barn så utgår ju från mig själv, från när jag var barn samt idag.
Vi (jag och mina syskon) har en del släkt som inte har barn, vilket har gjort att vi umgåtts rätt mycket med de i perioder.
Har även umgåtts väldigt mycket med våra kusiner och deras föräldrar. Mycket av vår släkt bor utspritt i Europa samt i Sverige. Det har/ är vanligare att umgås väldigt intensivt ett par veckor- månader, vilket gör att man hinner få en vardag ihop.
Men jag tycker att en del av umgänget i vuxen ålder, samt från när man var barn har varit intresserelaterat. Har man väldigt lite gemensamt så har man ju mindre utbyte av varandra så att säga.
 
Vi är rätt tajta i vår familj, min syster fick tre barn rätt tidigt och jag var ung så vi är nära men inte supertajta. Hennes yngsta är 12 och min son 3, de är megasupertajta. Mycket tack vare min mamma och hennes tajta relation till sina barnbarn.

Vi bor nära varandra och är absolut ett stöd föf varandra samtidigt kräver vardagen mycket av oss alla så det är inte dagligen.
 
Min syster är otroligt engagerad i mina barn, hon reser med dem, ordnar dagar hemma hos henne när de tittar på film och äter godis, stöttar när det blir problem och hon finns alltid där för dem om de behöver henne. Jag (och hon) har en rätt sval relation till vår egen morbror och faster och det är så trist. Mina barn börjar bli större nu men jag ser verkligen fram emot att få vara moster till hennes barn. Om jag ens är hälften så bra så är jag världens bästa moster liksom.
 

Hästdiskussioner nu

  • Hjälp med idéer!
  • Födda 2013 del 4
  • Fjordingtråd nr 3

Övrigt-diskussioner nu

  • Valp 2020
  • Vad gör vi? Del 102, CII
  • Lära hunden respekt för hästens bakben

Dagbok

  • Att komma till start

Radannonser

  • D-Ponny önskas

Hästnyheter

Bukefalos

Upp