Hej,
Jag kombinerar sjalv den akademiska dressyren som vagledning men tranar regelbundet hopp for tranare med min femariga korsningsvallack. Det funkar super for oss, da faktiskt mycket ar gemensamt i filosofin hos bada mina tranare, men de har olika mal med traningen.
Som nagon skrev tidigare, lang och lag ar ingen arbetsform for hasten. Det ar en borjan for att fa hasten avslappnad och vaga soka bettet framat nerat. Sa fort den gor det sa borjar arbetet uppat, just for att komma ifran det att hasten gar pa bogarna och overbelstar frambenen. Sen finns den laga formen hela tiden kvar som kontrollform att hasten soker handen installet for att backa av fran den, och som avslappnande varva ner form efter arbetet och som uppvarmningsform. Alla hastar ska nar som helst kunna ga i en lag form, utan att for dens skulle arbetas konsekvent i den.
Hur skadligt det ar att ga lang och lag ar valdigt olika fran hast till hast, t.ex. en quarter kan ga i en valdigt lag arbetsform och anda vara i "balans" med bakdelen under sig.
Sen ar det inte sjalva aktiviteten i bakbenen som ar intressant i detta fallet, utan vilket satt de anvands pa. Mest aktivitet har man pa satt och vis i bakben som skjuter hastkroppen framat. Det vi vill komma at ar att de andrar funktion och tar over mer av det uppbarande arbetet.
Detta gors genom anvandningen av skolorna och andra samlande ovningar. Och, oavsett vad vissa anser (

) genom att man reser upp sin hand.
Nar grunden ar lagd och hasten avslappnat soker kontakten med bettet framat nerat sa kommer den ocksa mjuk att folja med uppat nar tygeln kortas eller handen reses upp. Hasten behover fa halla sitt huvud lite friare for att kunna borja samla sig, sjalvklart ar det inte handen som gor det samlande arbetet men genom att ge hasten tillatelse att hoja hals och nacke sa underlattar den samlingen.
Eller vad sager du Linda som verkar sa saker pa din sak? Genomfor du samlande arbete med bibehallen lag hand och hasten i lag form??
Som hopphast ar det inte sa anvandbart att ga i den laga formen. Hastkroppen hanger ju ihop och nar hals och huvud hojs sa blir det lattare att korta hasten och fa under bakbenen, med ett lite fastare stod pa tygeln och mer skankel. Hasten behover vara kort och kompakt och galoppera med uppat an framat sista sprangen for att komma till ett bra sprang istallet for i botten och fa ett flackt sprang.
Inne pa hoppbanan lagger jag ingen energi pa vilken form min hast gar i, utan focus hamnar pa takt, foljsamhet, balans och reaktioneformaga pa mina hjalper, och ar det inte det som all ridning egentligen gar ut pa?
Nar jag rider mot hinder ar jag hoppryttare, dock av det mjukare slaget. I det dagliga arbetet och pa framridningen rider jag mer efter de akademiska principerna eftersom det passar mig till kropp och sjalv, och mina ambitioner.
Lycka till!
/Frida