- Svar: 20
- Visningar: 2 312
Min första dagbokstråd...
Det handlar om ett för mig som förälder väldigt skuldbelagt ämne: Mitt lilla barns (fyra år) rosenknoppsmun är nämligen full med karies!
Det aktuella barnet är nummer fyra i syskonskaran och de andra har okej munstatus. Äldsta barnet har gjort en mindre lagning som sjuåring, om jag minns rätt. Ett av syskonen har haft någon början till hål vid något tillfälle, men det har gått tillbaka till nästa undersökning. Vi är inte supernoggrannast i världen men, vill jag tro, inte heller sämre än de flesta med att äta bra och borsta tänderna på barnen.
Det här lilla barnet har vi skött som de andra i det stora hela, tror jag, med två undantag; jag ammade längre än med de andra, i mer än tre år och det blev ju mest nattetid/kvällstid förstås. Sedan tror jag att småätandet kan ha varit (och är) lite värre i och med att alla är rätt självständiga och hittar till kylen och om syskonen tar mellis är det lätt att minsting också får något. Självklart är det vårt ansvar som föräldrar att sätta stopp för det, vilket vi uppenbarligen misslyckats med.
Som ytterligare lök på laxen i den här historien, är det lilla barnet också av en bestämd och något misstänksam sort, så att åtgärda detta har inte varit lätt. Vid ett tillfälle gick det som en dans då hen svepte muggen med lugnande (Midazolam) och sedan med bravur lät tandläkaren genomföra en lagning. Superbra gick det!
Vid de andra försöken har det varit tvärnobben. Först gjordes ett par försök utan lugnande. Då gick det knappt att räkna tänderna...
Idag var det dags igen. Jag var redo att ge det lugnande per rektalt , om hen inte ville ta medicin oralt, vilket jag också förberett barnet på, men det gavs inte möjlighet till det, utan när hen inte ville dricka medicinen som oral lösning, så var det så och vi fick gå hem efter en liten undersökning där det konstaterades att det blivit värre sedan sist.
Nu fick vi i alla fall äntligen remiss till specialisttandvården. I ett år har vi hållit på... Jag vill bara få det gjort!!! Helst INNAN de permanenta tänderna blir påverkade.
Det är så hemskt att ha orsakat skada på den man ska skydda mest av allt.
Jag är så ledsen... Och frustrerad och samtidigt stolt över mitt kompetenta och smarta lilla barn. Medicinmuggen tog hen helt sonika och hällde ut på golvet idag. Så var det med det liksom...
Det handlar om ett för mig som förälder väldigt skuldbelagt ämne: Mitt lilla barns (fyra år) rosenknoppsmun är nämligen full med karies!
Det aktuella barnet är nummer fyra i syskonskaran och de andra har okej munstatus. Äldsta barnet har gjort en mindre lagning som sjuåring, om jag minns rätt. Ett av syskonen har haft någon början till hål vid något tillfälle, men det har gått tillbaka till nästa undersökning. Vi är inte supernoggrannast i världen men, vill jag tro, inte heller sämre än de flesta med att äta bra och borsta tänderna på barnen.
Det här lilla barnet har vi skött som de andra i det stora hela, tror jag, med två undantag; jag ammade längre än med de andra, i mer än tre år och det blev ju mest nattetid/kvällstid förstås. Sedan tror jag att småätandet kan ha varit (och är) lite värre i och med att alla är rätt självständiga och hittar till kylen och om syskonen tar mellis är det lätt att minsting också får något. Självklart är det vårt ansvar som föräldrar att sätta stopp för det, vilket vi uppenbarligen misslyckats med.
Som ytterligare lök på laxen i den här historien, är det lilla barnet också av en bestämd och något misstänksam sort, så att åtgärda detta har inte varit lätt. Vid ett tillfälle gick det som en dans då hen svepte muggen med lugnande (Midazolam) och sedan med bravur lät tandläkaren genomföra en lagning. Superbra gick det!
Vid de andra försöken har det varit tvärnobben. Först gjordes ett par försök utan lugnande. Då gick det knappt att räkna tänderna...
Idag var det dags igen. Jag var redo att ge det lugnande per rektalt , om hen inte ville ta medicin oralt, vilket jag också förberett barnet på, men det gavs inte möjlighet till det, utan när hen inte ville dricka medicinen som oral lösning, så var det så och vi fick gå hem efter en liten undersökning där det konstaterades att det blivit värre sedan sist.
Nu fick vi i alla fall äntligen remiss till specialisttandvården. I ett år har vi hållit på... Jag vill bara få det gjort!!! Helst INNAN de permanenta tänderna blir påverkade.
Det är så hemskt att ha orsakat skada på den man ska skydda mest av allt.
Jag är så ledsen... Och frustrerad och samtidigt stolt över mitt kompetenta och smarta lilla barn. Medicinmuggen tog hen helt sonika och hällde ut på golvet idag. Så var det med det liksom...
