A
anonymis
Försöker skriva så kortfattat som möjligt…..
Känner en familj där mamman är ensamstående med fyra barn.
Pappan finns inte med i nuläget.
Barnen är 4, 6, 8, och 10 år.
Den äldsta och den yngsta är flickor.
Ska redan nu klargöra att jag INTE tänker anmäla.
Mår själv inte så bra att jag klarar av att stå för det så jag ber om andra råd om hur jag kan gå tillväga.
För minsta grej skriker hon och gormar på sina barn och hotar med stryk, sen får dem det med.
Hon skriker åt dem även om de inte gjort nåt heller.
Hon jobbar mellan kl 5-9 på morgonen och 15-19 på kvällen.
Under den tiden kräver hon att flicka 10 år ska passa de andra barnen.
Varje dag efter skolan måste hon vara hemma och passa de andra.
En gång hände en sak.
Hon ville komma hem till oss och det gick väl bra för mig.
Hon kom själv, syskonen var hos grannen.
Sen ringer mamman till mig och frågar om hon är hos mig.
Ja svarar jag.
Skicka hem henne direkt för hon ska få en rejäl utskällning.
Jag gick in till xx och berättade att hennes mamma ringt och vad hon sagt.
Xx bryter ihop.
Jag talar om för henne att om hon någonsin behöver hjälp eller nån att prata med om hon inte kan prata med mamma så kan hon alltid komma till mig.
Då säger xx att hon är rädd för mamma och vågar inte gå hem.
Jag följer med dig sa jag.
På vägen säger hon till mig: jag tyckte det var så skönt att få vara ledig för en gång skull.
När vi kommer på vägen möter vi mamman, hon skäller såklart.
Sen säger hon så här: du vet reglerna, du skaffar jävlar inte barnvakt åt xxxxx för att gå och leka!!!!
Du ska vara hemma när jag är på jobbet och ta hand om dina syskon!!!!
Jag känner att jag kan finnas där för xx och lyssna och stötta men jag kan inte gå in och prata med mamman för det kan bli så väldigt fel.
Då kanske hon inte får komma hit alls mer och det är ju inte bra.
Pratat med soc men inte namngett någon.
Om jag avslöjar detaljer vet mamman att det är jag och jag är inte stark psykiskt själv så det klarar jag inte av.
Oj det här blev lite långt, men det var skönt att skriva av sig lite.
Jag lider verkligen med xx.
Hon har ingen egen barndom, man kan inte vara mamma åt andra när man är 10 år.
Dessutom måste hon hålla stenkoll på de andra för de hittar hela tiden på satyg.
Tips nån???
Känner en familj där mamman är ensamstående med fyra barn.
Pappan finns inte med i nuläget.
Barnen är 4, 6, 8, och 10 år.
Den äldsta och den yngsta är flickor.
Ska redan nu klargöra att jag INTE tänker anmäla.
Mår själv inte så bra att jag klarar av att stå för det så jag ber om andra råd om hur jag kan gå tillväga.
För minsta grej skriker hon och gormar på sina barn och hotar med stryk, sen får dem det med.
Hon skriker åt dem även om de inte gjort nåt heller.
Hon jobbar mellan kl 5-9 på morgonen och 15-19 på kvällen.
Under den tiden kräver hon att flicka 10 år ska passa de andra barnen.
Varje dag efter skolan måste hon vara hemma och passa de andra.
En gång hände en sak.
Hon ville komma hem till oss och det gick väl bra för mig.
Hon kom själv, syskonen var hos grannen.
Sen ringer mamman till mig och frågar om hon är hos mig.
Ja svarar jag.
Skicka hem henne direkt för hon ska få en rejäl utskällning.
Jag gick in till xx och berättade att hennes mamma ringt och vad hon sagt.
Xx bryter ihop.
Jag talar om för henne att om hon någonsin behöver hjälp eller nån att prata med om hon inte kan prata med mamma så kan hon alltid komma till mig.
Då säger xx att hon är rädd för mamma och vågar inte gå hem.
Jag följer med dig sa jag.
På vägen säger hon till mig: jag tyckte det var så skönt att få vara ledig för en gång skull.
När vi kommer på vägen möter vi mamman, hon skäller såklart.
Sen säger hon så här: du vet reglerna, du skaffar jävlar inte barnvakt åt xxxxx för att gå och leka!!!!
Du ska vara hemma när jag är på jobbet och ta hand om dina syskon!!!!
Jag känner att jag kan finnas där för xx och lyssna och stötta men jag kan inte gå in och prata med mamman för det kan bli så väldigt fel.
Då kanske hon inte får komma hit alls mer och det är ju inte bra.
Pratat med soc men inte namngett någon.
Om jag avslöjar detaljer vet mamman att det är jag och jag är inte stark psykiskt själv så det klarar jag inte av.
Oj det här blev lite långt, men det var skönt att skriva av sig lite.
Jag lider verkligen med xx.
Hon har ingen egen barndom, man kan inte vara mamma åt andra när man är 10 år.
Dessutom måste hon hålla stenkoll på de andra för de hittar hela tiden på satyg.
Tips nån???