Barnaskaran

[tanten]

Mitt "barn" är närmare 40 än 30. Aldrig tal om att skaffa fler.

 

[Iamia]

Har aldrig velat ha barn. (Gillar rent generellt inte barn, men barn brukar gilla mig… ) När jag just träffat maken hade jag iofs en kort period, på högst något år, där det kändes som ”kanske ändå”, mest p g a känslan att han verkligen hade blivit den perfekta pappan, men maken var inte helt med på tåget då, så det blev inget. Var helt bekväm med beslutet då och är än idag väldigt nöjd att vi inte har barn. Han hade fortfarande varit bästa pappan, men det känns jätteskönt att det bara är vi och hundarna av otroligt många anledningar.

 

[LadyCovergirl]

Jag har en 15-årig dotter. Är i övrigt inte en barnperson och är övertygad om att mitt liv utan barn hade varit på samma lyckonivå.

Dock brukar jag funka hyggligt med barn. Exempelvis förra året träffade jag för första gången en av mina kusiners yngsta barn. Vi blev kompisar, lekte med hunden och hämtade mat tillsammans osv.
Först efteråt fick jag veta att han är väldigt blyg och aldrig skulle prata med någon han inte känner. Tänka sig

 

[Enya]

Har tre nu vuxna barn. Det räcker gott och väl för mig.

 

[Septicemia]

Har inga barn och har aldrig velat ha några. Nu är jag i åldern (35-40) där i stort sett alla jämnåriga har bildat familj och jag känner mig bara väldigt nöjd över att slippa

 

[Fjordfrälst]

Inga barn, närmar mig 40 ( hur kan tiden gå så fort) med stormsteg men inte riktigt klar över om det blir eller ej. Är "lite" tudelad typ. Älskar mina brorsbarn och sambon sina syskonbarn .

 

[parellikusken]

Jag har inga barn. Har väl aldrig haft en barnlängtan, men tror framförallt allt att det varit min psykiska ohälsa som ställt till det. Dels har jag haft svårt att hålla i en relation när jag varit sjuk och dels skulle det sätta stopp för mig att skaffa barn själv.
Men det känns helt okej att det inte blir barn för mig.

 

[Sassy]

Har inga barn, och tror inte att jag hade trivts direkt bra med ett liv som småbarnsförälder. (Och är av den bestämda uppfattningen att barn är i princip det enda man inte kan göra ogjort i livet så man ska vara jäkligt säker på att det kommer funka okej innan man gör det valet.)

Har periodvis jobbat mycket med barn (även om det var länge sen nu) och kan absolut uppskatta det när man kan skicka hem dem när man inte orkar mer.

 

[Bison]

40 år och lyckligt barnfri.
Har alltid vetat att barn och familjeliv inte är för mig, jag vill ha min egentid och min frihet

 

[Cambrie]

Jag har barn och har jävligt roligt med mina ungar och älskar dem. Med det sagt hade jag tänkt leva utan barn och jag är säker på att jag haft ett spännande liv utan dem också.

 

[Rosett]

Har inte barn, har aldrig kunnat föreställa mig mig själv som gravid eller med småbarn. När jag var i 10-årsåldern så ville jag adoptera som vuxen, men livet satte stopp för det.
Gillar inte alla barn, precis som jag inte gillar alla vuxna.
Brukar tänka att mina två syskon har sammanlagt 6 barn, så de fyller min kvot också. (2 barn per kvinna är det väl).

 

[Saigon]

Jag har ett barn. Hade kunnat tänkt mig två men är glad för att det bara blev ett. Det finns så många fördelar med att bara ha ett. Men jag tycker å andra sidan synd om barnet som inte får uppleva att ha syskon. För jag själv har alltid älskat att ha syskon och ju äldre jag blir desto viktigare blir dem för mig. Men som tur är har barnet flera kusiner som kan fylla en del av tomrummet.

 

[Zinfernia]

Jag tycker att tysta barn kan vara lite gulliga - på håll det är väl ungefär så långt mitt barnintresse sträcker sig.

 

[Otherside]

En dotter! (Vuxen nu). Fick henne vid 43 så det var en himla tur! Det bästa jag gjort. Älskade att vara gravid och att ha bebis/barn/vuxen. Hade jag vetat hade jag gjort fler barn men jag visste ju inte. Och sen var det för sent.

Andras barn är jag inte alls förtjust i. Bebisar möjligtvis men inte sen. Inte ett dugg!

 

[skiesabove]

One and done. Småbarnstiden var fruktansvärt tuff. Det var stentufft ända fram tills hon var runt 9 år faktiskt. Nu rullar det på rätt så bra.

Jag identifierar mig inte med mammarollen, men jag tar den på högsta allvar.

 

[Monimaker]

34 och inga barn, jag går verkligen inte ihop med barn över huvud taget så det har alltid varit en självklarhet för mig att jag inte vill. Jag har dessutom psykisk ohälsa som både gravt hade försvårat mammarollen för mig personligen och som – ve och fasa – hade kunnat nedärvas.

 

[Sel]

Har inte barn, har aldrig kunnat föreställa mig mig själv som gravid eller med småbarn. När jag var i 10-årsåldern så ville jag adoptera som vuxen, men livet satte stopp för det.
Gillar inte alla barn, precis som jag inte gillar alla vuxna.
Brukar tänka att mina två syskon har sammanlagt 6 barn, så de fyller min kvot också. (2 barn per kvinna är det väl).

Mitt syskon har också dragit sitt strå till stacken med blandad familj och drygt sex ungar så jag känner att det vore lite kaka på kaka om jag också fått för mig att bidra.

 

[animalasia]

Jag har två barn 24 och 26 år gamla. Hade gärna haft fler men jag hade svåra problem med foglossning. Mina barn är väldigt viktiga för mig och jag tycker mycket om att umgås med dem.

 

[Lilla]

Inga barn och har aldrig velat ha.
Har aldrig velat ha ett förhållande heller. Det sistnämnda har folk väldigt svårt att förstå.
Jobbar på högstadiet och trivs med äldre barn/ungdomar. De som är vettigt uppfostrade.

 

[Unafraid]

0 barn och skulle hellre dö än att skaffa. Gillar inte barn alls. Unga vuxna är däremot okej men vem orkar stå ut i 18-20 år innan rätt ålder uppnås?