Barnaskaran

[Myzan87]

Har inga egna barn men har bonusbarn och brorsbarn som är som mina egna

 

[Amha]

0 barn och skulle hellre dö än att skaffa. Gillar inte barn alls. Unga vuxna är däremot okej men vem orkar stå ut i 18-20 år innan rätt ålder uppnås?

Aschdå, man drillar dem bara till att bli lillgamla funkar ju ibland i alla fall. Typ 50% hos mig.

Nävars, det kan vara en prövning, minst sagt, och även om du skulle gilla dina egna måste man ju överleva att de ska dra hem sina kamrater

 

[Glimra]

Ville inte ha barn förrän jag träffade min sambo för snart tre år sedan. Nu har vi en bebis och vill gärna ha ett syskon om jag kan bli gravid igen.

 

[sassiball]

Jag har aldrig haft någon större barnlängtan och helt ärligt räcker det med att prata i telefon med någon som har barn så blir beslutet bekräftat ännu en gång
Är nu 50+ och har aldrig ångrat mig.

Jag förstår dig Minns när ungarna var små (det var en viss ålder kanske mellan 2-5?) och någon ringde - det blev alltid så stressigt och konstigt för där och då skulle barnet prompt ha all uppmärksamhet. Så jobbiga var de aldrig annars

 

[sassiball]

Jag fick mitt första barn när jag var 33 år. Ville absolut inte ha barn innan dess, men efter att min mamma gick bort i cancer så ändrade jag mig helt.
Den äldsta är nu vuxen, 20 år och de andra två är 17 o snart 13.

 

[lingonben]

Jag skulle absolut inte ha barn tills jag var 27-28 nångång, då drabbades jag av nyfikenhet av hur det skulle vara. Sen valde jag inte nåt bra pappamaterial tyvärr, så jag har varit ensamförälder dubbelt så länge som vi var två. Jag tyckte det var rätt trist att vara gravid och att ha pyttebebisar som aldrig sov, men efter det har mina kids bara blivit roligare och roligare. Andras barn tycker jag är måttligt festliga mellan åldrarna 2 -15 ungefär, yngre och äldre är okej. Jag har aldrig varit nån barnmänniska direkt men min egna (nästan vuxna) är bäst

 

[Bison]

Aschdå, man drillar dem bara till att bli lillgamla funkar ju ibland i alla fall. Typ 50% hos mig.

Nävars, det kan vara en prövning, minst sagt, och även om du skulle gilla dina egna måste man ju överleva att de ska dra hem sina kamrater

Det är en stor anledning för mig.
Jag skulle troligen så ut med min egen unge även om det skulle vara extremt påfrestande och kräva extra ordinärt pappamaterial men så tillkommer ju alla andra människor man måste ha i sitt liv som man absolut inte får välja själv

 

[Askur2017]

Har två älskade barn som jag fullkomligt ÄLSKAR att ha i mitt liv! Finns inga på denna jord som gett mig så mycket skratt, kärlek, värme, närhet, klokhet och personlig utveckling som dom två

Apropå att man får fler barn på köpet… Min bästa och närmaste kompis lärde jag känna tack vare våra söner, som för övrigt också är bästa kompisar sen de föddes i princip. I sommar åker vi på vår årliga utlandsresa med den familjen. Guld!! Vill inte tänka på hur mitt liv sett ut utan dessa barn och alla människor vi fått på köpet

 

[Asko]

De anledningar jag kan/kunde komma på kändes som fel anledningar till att skaffa barn tyckte/tycker jag. Tex för att ha någon som tar hand om en när man är gammal, det har inte känts rätt när det är den första anledningen som dyker upp i litt huvud.

Jag har fått lite bilden, av min egen mamma , att en bra mamma ska kunna göra nästan vadsomhelst för sitt barn. Under en period i mitt liv så kände jag att jag inte skulle vara tillräcklig där, mycket pga min mentala hälsa.

Numera så känner jag att som 34 år så har jag inte tillräckligt stabilt jobb/liv för att skaffa mig ett sånt ansvar. Samt har inte träffat någon som jag skulle vilja skaffa barn med.

Då och då kan det väl kännas lite sorgligt, speciellt då jag blir den siste med mitt efternamn i hela Sverige, då min pappa och hans systrar var de som började med det efternamnet. Hans systrar har inga barn och pappas äldre dotter har inte det efternamnet. Men jag känner att jag inte kan skaffa barn bara för arvets skull Så jag får nog släppa taget om den bakgrunden och gården när det är dags.

 

[Kilauea]

Två barn.
Är väl ingen barnperson egentligen. Det är mycket känslan av "mina barn och andras ungar".

 

[vemsomhelst123]

Har du barn ja eller nej?

Postar medvetet på allmänt eftersom här är mer aktivitet och på forumet barn lär alla eller de flesta svara ja.

Har ett, one and done. Livet var inte gjort för fler, kan tycka det är tråkigt för barnet men det funkade bara inte just då och nu är det för sent. Men hen en kompis som är otroligt nära (vi brukar säga att vi är tre föräldrar till 2 barn). Så jag hoppas de håller kontakten.

 

[Skojamindoja]

Det är en stor anledning för mig.
Jag skulle troligen så ut med min egen unge även om det skulle vara extremt påfrestande och kräva extra ordinärt pappamaterial men så tillkommer ju alla andra människor man måste ha i sitt liv som man absolut inte får välja själv

Och alltså, det är inte bara barnen. Det är deras föräldrar också. Har en kompis som har två barn som idag nästan är vuxna men när vi lärde känna varandra var hennes barn åtta och tio. Tioåringen gick i en klass med en massa superpeppiga föräldrar som skulle umgås hela tiden och grilla korv och ha sig. Min kompis är ensamstående och pappan har inte varit mycket att hänga i granen, hon höll på att bli tokig för det var liksom inte okej för de andra föräldrarna att utebli heller. Mardröm.

 

[Sassy]

Och alltså, det är inte bara barnen. Det är deras föräldrar också. Har en kompis som har två barn som idag nästan är vuxna men när vi lärde känna varandra var hennes barn åtta och tio. Tioåringen gick i en klass med en massa superpeppiga föräldrar som skulle umgås hela tiden och grilla korv och ha sig. Min kompis är ensamstående och pappan har inte varit mycket att hänga i granen, hon höll på att bli tokig för det var liksom inte okej för de andra föräldrarna att utebli heller. Mardröm.

Åh, gud, det där glömmer jag bort. Hade kanske, kanske funkat att anpassa livet efter ett barn, men efter massa andra föräldrar?

Hade inte kunnat stå i speciellt många stall heller för den delen. Katter är bra, de tvingar en inte att interagera med massa folk som man inte kan välja själv.

 

[Askur2017]

Om barnfria får utarbeta sätt att värja sig från omgivningens uppmaningar att skaffa barn så får vi med barn hitta våra vägar att värja oss vi också. Alla vet bäst hur barn ska vara och hur man får dem att vara just så… (speciellt de barnlösa enligt min erfarenhet)

Kärnan i det jag vill ha sagt är att det krävs en del skinn på näsan oavsett i vilken ”ringhörna” man står. Jag har blivit betydligt bättre på att stå på mig sen barnen kom. Definitivt pga av situationer som är direkt kopplade till barnens skolgång, kompisar, kompisars föräldrar, ”vet bästare” med mera. Ser dessa egenskaper jag fått som väldigt positiva dock!

 

[Bison]

Åh, gud, det där glömmer jag bort. Hade kanske, kanske funkat att anpassa livet efter ett barn, men efter massa andra föräldrar?

Hade inte kunnat stå i speciellt många stall heller för den delen. Katter är bra, de tvingar en inte att interagera med massa folk som man inte kan välja själv.

På tal om katter så fick jag precis upp den här bilden i mitt flöde.
Det är så jag!

 

[_Elly_]

Om barnfria får utarbeta sätt att värja sig från omgivningens uppmaningar att skaffa barn så får vi med barn hitta våra vägar att värja oss vi också. Alla vet bäst hur barn ska vara och hur man får dem att vara just så… (speciellt de barnlösa enligt min erfarenhet)

Kärnan i det jag vill ha sagt är att det krävs en del skinn på näsan oavsett i vilken ”ringhörna” man står. Jag har blivit betydligt bättre på att stå på mig sen barnen kom. Definitivt pga av situationer som är direkt kopplade till barnens skolgång, kompisar, kompisars föräldrar, ”vet bästare” med mera. Ser dessa egenskaper jag fått som väldigt positiva dock!

Tänker att du menar barnfria mer än barnlösa? Begreppen är viktiga att skilja på då det ena är ett val och det andra inte. Åtminstone inte helt.

Resten har jag svårt att förstå hur det är relevant även om tja personlig utveckling är väl alltid trevligt
Åsikterna och pressen som kan finnas omkring en person eller ett par att skaffa barn känns inte jämförbar med att folk har åsikter även om annat, sånt finns i livet med eller utan barn även om vissa verkligen försöker trycka ner sina åsikter i halsen på en om vissa saker vilket alltid kommer att vara jobbigt... Och något som man får försöka hantera.

 

[Ninnurur]

Jag har ett barn. Inte planerat men inte ovälkommet. Sen blev det inga fler eftersom hennes pappa/min sambo gick bort, och att dejta som änka med en 3-åring, nä, för jobbigt. Jag är fortfarande singel. Dottern är 15 och typ min bästa kompis nu. Hon ger mig gråa hår ibland, men är samtidigt en fantastisk individ. Så en bekväm uppfostran (jag har adhd, palla vara strikt) har funkat bra i vårt fall

 

[vemsomhelst123]

Och alltså, det är inte bara barnen. Det är deras föräldrar också. Har en kompis som har två barn som idag nästan är vuxna men när vi lärde känna varandra var hennes barn åtta och tio. Tioåringen gick i en klass med en massa superpeppiga föräldrar som skulle umgås hela tiden och grilla korv och ha sig. Min kompis är ensamstående och pappan har inte varit mycket att hänga i granen, hon höll på att bli tokig för det var liksom inte okej för de andra föräldrarna att utebli heller. Mardröm.

En del föräldrar är faktiskt sköna. Jag har fått nya vänner i form av andra föräldrar. Och hade inte överlevt pandemin med mycket jobb hemma, sambo som jobbade borta månadsvis och ingen släkt i närheten utan lekplatshänget efter förskolan. Men en del är lite väl peppiga kanske. Jag hade en konversation en gång när jag lämnade mitt då 3-4 åriga barn på förskolan om vem som var trevligast i världen. Den avslutades med att jag sa något i stil med ”ja men jag är ju inte heller alltid trevlig, man är inte alltid trevlig bara för att man är mamma”. Pedagogen om ut i hallen och sa att det där var det bästa hon hört på länge. Hon var så otroligt trött på alla ”konstant trevliga och gulliga föräldrar” .

 

[Happimess]

Jag har aldrig velat ha barn och har således inga barn. Som nybliven singel vid 35 efter 15års förhållande har jag inte direkt kommit närmare det i tanken.

Gillar dock, kanske lite paradoxalt, bebisar, under året. Sen kan de återkomma när de är runt 13-14 för jag tycker tonåringar är helsköna i all sin knäpphet också.

 

[animalasia]

Jag har arbetat som förskollärare i 20 år, det var den utbildningen som jag kom in på med mina betyg. Såg mig kanske inte som någon barnperson men under de år som jag arbetat har jag verkligen lärt mig uppskatta att umgås med dessa filurer. Att sitta vid matbordet, i sandlådan eller strosa runt i skogen och lyssna på hur de resonerar och livet är oslagbart!

Två åringar är absolut favoriter, de är så grundade i nuet och kan stanna upp och resonera om en fjäril utan att bry sig om vad som händer i omvärlden. De är intresserade av sin omgivning och har empati för både stort och smått. Jag tycker vi borde lära oss mer av barnen istället för att skynda på dem att bli som oss. Fullkomligt älskar när man bygger äldre boende ihop med förskoleverksamhet