Jag postade tidigare i vår en tråd "Ni som är lyckligt barnfria". Jag skulle vilja höra andras tankar igen, men med en aning annan vinkel.
Jag konsumerar mycket material på sociala medier på "barnfri - temat", för att bilda mig en tydlig uppfattning av vad jag själv står. Det jag landat i är att jag längtar efter något familjeliknande, är rädd för tomhet och ensamhet i framtiden när mina syskon har barn och barnbarn. Men efter mycket grunnande så vill jag inte skaffa barn på dessa premisser, av rädsla att inte känna meningsfullhet och att känna mig ensam i framtiden. Jag är också rädd för att hamna i en kvinnofälla, där det hade krävts en extraordinär man som verkligen förstår vad det innebär för en kvinna med graviditet och allt vad det innebär och som gör allt för att stötta upp där det annars är lätt hänt att kvinnan tar största lasset, fysisk såväl som mentalt. Och just nu är jag tillsammans med en man som verkligen inte vill eller hade tagit det lasset, därav att jag själv egentligen gått på linjen att inte skaffa barn.
Ändå ser jag par som skaffar bebis, villa, hund och Volvo och avundas en aning, eller så väcker det rädsla om att gå miste om något magiskt. Och sen ser jag par som bor tillsammans i nån lägenhet utan barn och det känns så långt ifrån det liv jag vill leva.. Däremot kan jag inspireras lite av par som lever äventyrliga liv med mer eller mindre ekonomisk frihet, djur, äventyr och resande.
Jag tror att jag har någon form av biologisk längtan efter att skaffa barn, men mitt förnuft säger att det innebär ett alltför stort ansvar, och att det inte känns rätt att söka mening genom att sätta en annan individ till världen. Kontentan är att jag önskar att jag kunde känna mig helt övertygad om att det går att leva ett fantastiskt och meningsfullt liv utan egna barn.
Så hur övertygar jag mig själv tillräckligt mycket om att inte skaffa barn? Jag är oerhört trött på att tvivla, och stressen över att bli äldre blir bara starkare för varje år.
