Barnfritt meningsfullt liv

[SiZo]

Men bara så jag förstår, vad är det som du tycker är orimligt? Alla säger samma sak åt mig, men jag ser det inte riktigt. Jag tänker att hans sparande och livsmål där är något jag accepterat och själv strävar mot, där han kommer att stötta mig i mitt sparande genom att ta mer av gemensamma utgifter(han tjänar också betydligt mer).
Det som väger upp är väl att jag trots allt älskar honom, vi har gemensamma intressen i träningen, i djur och naturintresset.. Han säger att han älskar mig varje dag också.. Men det är mitt första längre förhållande, så ibland kan jag känna att jag helt enkelt inte har så mycket att jämföra med.

Ah, jag förstår. Det är knepigt med ens första längre förhållande, och det är heller inte helt ovanligt att man stannar längre än man egentligen bör.

Det känns orimligt att du ska kämpa massor för att han ska kunna gå hem och arbeta mindre, här förutsätter jag att han är frisk osv. Att du ska säga nej till barn för att han inte vill ha barn.


Att säga att man älskar någon varje dag säger noll och inget om kvalitén i förhållandet. Att man har gemensamma intressen säger också noll och inget om kvalitén på förhållandet.

Det som gör ett förhållande värt är många saker givetvis. Men huvudsaken för mig är att min partner ska vara en STOR pluspol i mitt liv. Han ska göra mitt liv mindre krångligt, roligare och bättre - helst varje dag. Givetvis får min partner ha dåliga dagar, men överlag så ska mitt liv vara bättre med honom än utan honom. Och det är viktigt att tänka på att jag inte menar "en man". Utan just HONOM. För "en man" kan man hitta ny, och man kan bli kär igen.

Det du nämner skulle aldrig vara i närheten att väga upp nackdelarna för mig. Inte ens nästan, snarare inte ens i närheten.

 

[Otherside]

Men hur? Jag känner att livet rinner mig förbi! Och jag är konstant stressad över det. Men ska jag leva med honom så har ju han sina livsmål med att gå ner i arbetstid osv, som jag också anammat och sparar så gott jag ka, jobba extra utöver heltidsjobb osv. Och han har trots allt blivit lite mer avslappnad med åren åtminstone, kring att göra mer saker och resa osv. Tanken är att skaffa hus om nått år. Men varför känner jag mig så stressad över livet fortfarande...?

Vad är det som du saknar? Som du vill, men inte kan just nu - ibland pga hans mål etc? Du jobbar extra för att han ska kunna gå ner i arbetstid - ska även du gå ner i arbetstid då? Är det ett mål som även du känner är värdefullt och lockande? Kom ni överens om det tillsammans eller ställdes du inför faktum som du sen ska anpassa dig till och också jobba mot? Vad ska ni göra med den extra tiden då, tillsammans eller var för sig?

Den där känslan av lite panik tror jag man kan känna pga att åren går..... Som 19-åring känner man inte nåt sånt. Då är livet en ändlös sträcka av allt man kan önska. Ju äldre man blir desto mer inser man kanske att allt det där kräver agerande för att bli av. Man kan inte bara vänta. Om det nu är så att man inte är nöjd och tillfreds med livssituationen.

Så... Du behöver ju inte bestämma nåt idag eller imorgon, men kanske fundera lite över hur DU skulle vilja att ditt liv ser ut. I lugn och ro. Skriv ner, kanske? Är det bara vaga känslor av otillfredsställelse så är de också nåt att fundera kring.

Mitt eget timglas har runnit betydligt längre än ditt, och jag känner att det blir mer och mer akut om jag vill hinna förverkliga de sista (!) av mina önskningar. Det dröjde länge i mitt liv innan jag sparkade mig loss från mannens önskemål om hur hans liv skulle se ut, och vi är fortfarande tillsammans och har det bra, men jag satte ner foten och krävde förändringar. Jag vek inte undan längre.

Frågar din man dig någonsin om vad du vill? Vad du längtar efter, vad du saknar? Är han intresserad av dig på det viset? Är du den som lyssnar och känner in honom, medan han satt upp sitt mål som han siktar mot? Med dig i följe?

 

[farin]

Men bara så jag förstår, vad är det som du tycker är orimligt? Alla säger samma sak åt mig, men jag ser det inte riktigt. Jag tänker att hans sparande och livsmål där är något jag accepterat och själv strävar mot, där han kommer att stötta mig i mitt sparande genom att ta mer av gemensamma utgifter(han tjänar också betydligt mer).
Det som väger upp är väl att jag trots allt älskar honom, vi har gemensamma intressen i träningen, i djur och naturintresset.. Han säger att han älskar mig varje dag också.. Men det är mitt första längre förhållande, så ibland kan jag känna att jag helt enkelt inte har så mycket att jämföra med.

Accepterar och strävar mot hans livsmål för att han ska kunna nå det eller är det också ditt livsmål numera? Omformulerat - skulle du fortsätta sträva mot detta mål om du levde själv eller med en annan partner?

Vi känner ju inte dig och er, utan kan bara utgå från vad du skriver och vilken känsla vi uppfattar i detta. För mig tolkar jag det som att du anpassar dig väldigt mycket efter honom, men jag ser inte att han anpassar sig efter dig. Att du vill dela vardag, hem och skapa en familj med någon, men jag får inte känslan av att det är med just honom du vill det. Och då tänker jag att för varje dag du är kvar i en relation med den här mannen är en dag du tappar för att utforska nya relationer, träffa nya vänner, skapa det liv DU vill ha.

 

[Glasbubblan]

Accepterar och strävar mot hans livsmål för att han ska kunna nå det eller är det också ditt livsmål numera? Omformulerat - skulle du fortsätta sträva mot detta mål om du levde själv eller med en annan partner?

Vi känner ju inte dig och er, utan kan bara utgå från vad du skriver och vilken känsla vi uppfattar i detta. För mig tolkar jag det som att du anpassar dig väldigt mycket efter honom, men jag ser inte att han anpassar sig efter dig. Att du vill dela vardag, hem och skapa en familj med någon, men jag får inte känslan av att det är med just honom du vill det. Och då tänker jag att för varje dag du är kvar i en relation med den här mannen är en dag du tappar för att utforska nya relationer, träffa nya vänner, skapa det liv DU vill ha.

Jag tror att jag kanske kommit så långt i tankeprocessen att jag också strävar mot att gå ner i arbetstid nu. Och jag jobbar ju inte extra för honom trots allt, utan för att jag själv ska kunna gå ner i arbetstid så småningom.

Men ja, det gör mig gråtfärdig, men jag vet ju att det är som det sistnämnda du skriver.

 

[Skojamindoja]

100%. Det är så jag har känt det i nästan allt.

Jag hade haft en bättre bil som vi köpt tillsammans(jag har en gammal skrotbil som jag tar till jobbet medan han till varje pris vill undvika bil så länge det går), jag hade bott i en större lägenhet tillsammans för tre år sedan... Jag hade haft hund som jag pratade om för flera år sedan - men för det har jag känt att vi behöver bo tillsammans för. Vi r4este utomlands första gången i år, men det är något som jag hade velat göra och pratade om tidigt i förhållandet var viktigt för mig, för att det också är ett sätt att lära känna varandra.


Jag har blivit väldigt sparsam med åren, och det är väl bra. Men det handlar om att han vill gå ner i arbetstid tidigt i livet och jag har känt att jag har behövt anpassa mig till honom/anamma hans sätt. För jag vill ju inte köpa bil osv själv nu, medans han forstätter att spara massor. Jag vill inte ha det så ojämnlikt helt enkelt, utan vill leva ett liv där man inversterar tillsammans i allt. Och då har jag behövt vänta, för han ville inte sälja sin lägenhet med stor förlust, och det är också så att han har velat känna sig säkrare på att jag inte vill ha barn..

Jag hade faktiskt aldrig stått ut med den karlsloken en sekund. Hade karln haft mage att klaga på att jag köpte en bil så hade det varit en fot i röven direkt. Får nog av de predikningarna på jobbet från kollegor som bor på gångavstånd från jobbet, klart som fan man kan vara utan bil då.

Han verkar ju inte vara med på någonting som du vill? Varför vara med någon som bara är en bromskloss och som du förmodligen faktiskt också stör dig på eftersom du från början startade den här tråden, som i mångt och mycket verkar bottna i din relation till honom? Du är värd mer än att slösa ditt liv på honom!

 

[Otherside]

Jag tror att jag kanske kommit så långt i tankeprocessen att jag också strävar mot att gå ner i arbetstid nu. Och jag jobbar ju inte extra för honom trots allt, utan för att jag själv ska kunna gå ner i arbetstid så småningom.

Men ja, det gör mig gråtfärdig, men jag vet ju att det är som det sistnämnda du skriver.

Istället för att bli gråtfärdig (vilket är okej iofs) kan du se dina känslor som något hälsosamt och positivt, och som du ska lyssna till och fundera över. Nåt är ju inte som det borde, du har liksom tagit första steget i en process, tänker jag. Och det är positivt! Känn rentav lite pirr inför en framtid som du själv skapar efter dina drömmar och önskemål - med eller utan honom!

 

[SiZo]

Istället för att bli gråtfärdig (vilket är okej iofs) kan du se dina känslor som något hälsosamt och positivt, och som du ska lyssna till och fundera över. Nåt är ju inte som det borde, du har liksom tagit första steget i en process, tänker jag. Och det är positivt! Känn rentav lite pirr inför en framtid som du själv skapar efter dina drömmar och önskemål - med eller utan honom!

Jag håller med till tusen här.

@Glasbubblan Du måste få ha dina egna drömmar. Om jag jämför med mitt eget förhållande. Jag söker jobb i HELA Sverige. Trots att min man har fast tjänst i Stockholm och att hans jobb typ inte finns någon annanstans. Han stöttar mig till tusen i det. För det är min väg till min dröm. Om vi behöver ha distansförhållande några år för att vi båda ska kunna uppnå våra drömmar så får det vara så.

Om ni inte kan ha ett bra förhållande i olika boenden så är min erfarenhet att förhållandet inte kommer bli bättre för att ni flyttar ihop. Min erfarenhet är nämligen den precisa motsatsen.

 

[starcraft]

100%. Det är så jag har känt det i nästan allt.

Jag hade haft en bättre bil som vi köpt tillsammans(jag har en gammal skrotbil som jag tar till jobbet medan han till varje pris vill undvika bil så länge det går), jag hade bott i en större lägenhet tillsammans för tre år sedan... Jag hade haft hund som jag pratade om för flera år sedan - men för det har jag känt att vi behöver bo tillsammans för. Vi r4este utomlands första gången i år, men det är något som jag hade velat göra och pratade om tidigt i förhållandet var viktigt för mig, för att det också är ett sätt att lära känna varandra.


Jag har blivit väldigt sparsam med åren, och det är väl bra. Men det handlar om att han vill gå ner i arbetstid tidigt i livet och jag har känt att jag har behövt anpassa mig till honom/anamma hans sätt. För jag vill ju inte köpa bil osv själv nu, medans han forstätter att spara massor. Jag vill inte ha det så ojämnlikt helt enkelt, utan vill leva ett liv där man inversterar tillsammans i allt. Och då har jag behövt vänta, för han ville inte sälja sin lägenhet med stor förlust, och det är också så att han har velat känna sig säkrare på att jag inte vill ha barn..

Jag tror att jag kanske kommit så långt i tankeprocessen att jag också strävar mot att gå ner i arbetstid nu. Och jag jobbar ju inte extra för honom trots allt, utan för att jag själv ska kunna gå ner i arbetstid så småningom.

Men ja, det gör mig gråtfärdig, men jag vet ju att det är som det sistnämnda du skriver.

Det låter inte som du lever det liv du vill leva. Absolut att det är nice att gå ner i tid på sikt, men till vilket pris? Att få lite mer fritid om 10 år mot att du idag inte har någon fritid? Inte har den familj/samhörighet du önskar? Det boende du trivs i? Den bil du vill ha?

Nu är jag lite tvärtom.. jag jobbar för att leva vilket innebär att jag hellre jobbar deltid nu, men oavsett om man vill göra som din partner, som jag eller på något annat sätt så gäller det ju att leva på det sätt som man själv vill och det låter som du gör massor med avkall på ditt liv och då känns det oftast som att livet springer en förbi. Du väntar på ett sen. Ett sen som kanske aldrig kommer?

 

[Otherside]

Jag håller med till tusen här.

@Glasbubblan Du måste få ha dina egna drömmar. Om jag jämför med mitt eget förhållande. Jag söker jobb i HELA Sverige. Trots att min man har fast tjänst i Stockholm och att hans jobb typ inte finns någon annanstans. Han stöttar mig till tusen i det. För det är min väg till min dröm. Om vi behöver ha distansförhållande några år för att vi båda ska kunna uppnå våra drömmar så får det vara så.

Om ni inte kan ha ett bra förhållande i olika boenden så är min erfarenhet att förhållandet inte kommer bli bättre för att ni flyttar ihop. Min erfarenhet är nämligen den precisa motsatsen.

Precis! Och jag tänker också att "drömmar" inte behöver vara jättestora äventyrliga saker, det behöver inte handla om att sälja allt man äger och bo i husbil på Hawaii och bli en surfare (om man nu inte faktiskt vill det...). Det handlar om livet överhuvudtaget och hur tillfreds man är.

Jag. t.ex. levde ett otrolig äventyrligt och kringflackande liv, kors och tvärs, bodde i Kalifornien och Florida och England och levde loppan, höll på med olika äventyrssporter, hade jobbet med mig och gjorde typ vad jag ville. Men det blev OCKSÅ "gammalt" och meningslöst till slut. Jag ville t.ex. hem till Sverige, ha en trädgård, ha ett barn..... Dvs lite tvärtom vad många längtar efter. Och det är också ok!!

Så, se det här som världens tillfälle: Du är inte nöjd med livet som det är idag. Hur vill du att det ska se ut? Man måste inte ha en färdig plan, alls, men lite ledtrådar kanske dyker upp? Några hints? Att bryta upp, från förhållanden eller situationer, kan vara jätteläskigt och motigt, men man måste våga. Eller åtminstone göra förändringar. Möjligheterna är oändliga och du kan bestämma i princip allt. Stort eller litet. Så fantastiskt! Börja fundera, det är ingen panik, men släpp inte tankarna. Lek lite med dem. Du är regissören! Jippeee!!!

PS. Känn ingen skuld!!! DS. @Glasbubblan

 

[Bison]

Ta chansen nu @Glasbubblan och börja leva ditt eget liv med dina egna drömmar och planer.
Säg till din partner att du vill flytta till din familj, köpa ett litet hus och en hund.
Och för guds skull, köp den bil du vill ha

 

[monster1]

Men bara så jag förstår, vad är det som du tycker är orimligt? Alla säger samma sak åt mig, men jag ser det inte riktigt. Jag tänker att hans sparande och livsmål där är något jag accepterat och själv strävar mot, där han kommer att stötta mig i mitt sparande genom att ta mer av gemensamma utgifter(han tjänar också betydligt mer).
Det som väger upp är väl att jag trots allt älskar honom, vi har gemensamma intressen i träningen, i djur och naturintresset.. Han säger att han älskar mig varje dag också.. Men det är mitt första längre förhållande, så ibland kan jag känna att jag helt enkelt inte har så mycket att jämföra med.

Ni verkar inte riktigt vara på väg åt samma håll. Om ni jämför era önskningar inför framtiden säg om 10 år, har ni samma mål i de stora frågorna. Jag menar om du vill ha hus och familj och han vill ha lägenhet för två och gå ned i arbetstid. Det är ju två ganska olika målbilder.

 

[sthu]

Jag och mitt ex gick skilda vägar efter tio år tillsammans. Vi ville för olika med våra liv. Det var typ det bästa beslutet jag tagit tror jag. Mitt liv vände verkligen efter det.

Min poäng, stanna inte i ett trist förhållande bara för att det känns tryggt och bekant. Livet är värt att vara mer än så.

 

[Glasbubblan]

Jag vill bara tacka igen för alla stöttande och fina meddelanden! Det har gett mig lite att fundera på och jag är tacksam för att få ta del av alla era klokheter.

Jag har precis tackat ja till en ny lägenhet nu och flyttar i augusti. Känns nervöst men väldigt bra. Tanken är att han flyttar in när han sålt sin lägenhet, men jag försöker att tänka att jag skulle klara det även om så mot förmodan inte blev fallet, även om hyran kommer bli dubbelt så hög. Men jag har bott mycket längre än jag först tänkt i en lägenhet med två kokplattor, varmvatten som tar slut i duschen efter fyra minuter osv. Ett år blev fem år. Jag ser fram emot lite högre standard i mitt boende och att få börja ett nytt kapitel i livet. Oavsett vad som händer så behöver jag detta. Kanske kan det leda till mod att ta fler beslut som ligger i linje med vad jag själv vill och mina värderingar.