Ni som är lyckligt barnfria...

[Glasbubblan]

Jag skulle gärna vilja höra era berättelser, om ni tvivlat och vad ni tänker kring ert beslut att vara barnfria idag.

Jag tvivlar fortfarande själv och märker dock ett starkt mönster att jag veckorna innan mens känner att jag inte vill missa att ha barn och egen familj. Därefter tänker jag att jag värderar min frihet i livet för mycket och vill ju leva ett enkelt liv utan för mycket måsten eller oåterkalleliga beslut. Men det är ju bara min kropp som skickar ut hormoner, och jag kan ju inte basera mitt beslut om jag vill skaffa barn eller inte på det...

Men ibland, som efter jul, känner jag en stark längtan efter familjegemenskap och att ha mer mening i mitt liv. Särskilt när jag just nu känner att jag har tappat allt mitt driv i karriären och är less på allt med prestation att göra. Att flytta närmre mina syskonbarn har varit en tanke länge, så jag åtminstone kan vara en större del av deras liv och få känna meningsfullhet i att stötta dem på bästa möjliga sätt som en rolig faster. Och att ha djur att fokusera på istället, då det också är en pusselbit som fortfarande fattas i mitt liv.

 

[monster1]

Jag skulle gärna vilja höra era berättelser, om ni tvivlat och vad ni tänker kring ert beslut att vara barnfria idag.

Jag tvivlar fortfarande själv och märker dock ett starkt mönster att jag veckorna innan mens känner att jag inte vill missa att ha barn och egen familj. Därefter tänker jag att jag värderar min frihet i livet för mycket och vill ju leva ett enkelt liv utan för mycket måsten eller oåterkalleliga beslut. Men det är ju bara min kropp som skickar ut hormoner, och jag kan ju inte basera mitt beslut om jag vill skaffa barn eller inte på det...

Men ibland, som efter jul, känner jag en stark längtan efter familjegemenskap och att ha mer mening i mitt liv. Särskilt när jag just nu känner att jag har tappat allt mitt driv i karriären och är less på allt med prestation att göra. Att flytta närmre mina syskonbarn har varit en tanke länge, så jag åtminstone kan vara en större del av deras liv och få känna meningsfullhet i att stötta dem på bästa möjliga sätt som en rolig faster. Och att ha djur att fokusera på istället, då det också är en pusselbit som fortfarande fattas i mitt liv.

Jag saknar inte att ha egna barn, men jag kan nog ibland känna att mig lite avundsjuk på den där självklara gemenskapen som finns mellan barn och förälder. Att liksom tillhöra, men när jag ser hur folk i min närhet ändå kämpar med sitt vardagspussel med skjutsande, skola (möten, stötta barn etc), fritid osv så är jag rätt säker på att det inte är något jag vill ha. Men absolut kan det kännas mer ensamt att inte ha familj, speciellt nu när mina föräldrar börjar bli så gamla och skruttiga så är det mer tydligt att jag är "själv" utan egen nära familj. Jag har ju mina syskon och syskonbarn men det är ändå lite avstånd där och de har fullt med sitt eget på ett sätt. Samtidigt är jag helt övertygad om att jag inte vill ha barn eller familj på det sättet, jag har tom levt med sambo och bonusar (nu vuxna) så jag är medveten om vad det skulle innebära och det är inte för mig (inte en gång till iallafall).

 

[Fru_Tuvstarr]

Jag skulle gärna vilja höra era berättelser, om ni tvivlat och vad ni tänker kring ert beslut att vara barnfria idag.

Jag tvivlar fortfarande själv och märker dock ett starkt mönster att jag veckorna innan mens känner att jag inte vill missa att ha barn och egen familj. Därefter tänker jag att jag värderar min frihet i livet för mycket och vill ju leva ett enkelt liv utan för mycket måsten eller oåterkalleliga beslut. Men det är ju bara min kropp som skickar ut hormoner, och jag kan ju inte basera mitt beslut om jag vill skaffa barn eller inte på det...

Men ibland, som efter jul, känner jag en stark längtan efter familjegemenskap och att ha mer mening i mitt liv. Särskilt när jag just nu känner att jag har tappat allt mitt driv i karriären och är less på allt med prestation att göra. Att flytta närmre mina syskonbarn har varit en tanke länge, så jag åtminstone kan vara en större del av deras liv och få känna meningsfullhet i att stötta dem på bästa möjliga sätt som en rolig faster. Och att ha djur att fokusera på istället, då det också är en pusselbit som fortfarande fattas i mitt liv.

Jag har inga barn och det är superskönt. Min man ville ett tag att vi skulle försöka få ett barn men det blev inget och nu är vi båda väldigt nöjda med att slippa allt det för med sig.
Jag har aldrig känt någon barnlängtan. Jag har aldrig sett barn i min framtid mer än som eventuella ponnybarn med mig som ponnymamma.
Jag får krypande ångest när jag hör hur folk med barn pratar om sitt liv. Hur uppbundna de är, hur mycket krav det är på olika vis. Jag kommer inte behöva oroa mig för att mitt barn dör i en sjukdom, dör i en olycka, hamnar i fel sällskap, börjar använda droger mm. Obeskrivligt skönt.

Jag och min man är vår egen familj tillsammans med våra hundar. Vi saknar ingenting. Vi är två heltidsarbetande vuxna som aldrig behöver oroa oss för pengar. Vi gör vad vi vill när vi vill.

Nu är jag så gammal att det inte kommer bli några barn och jag känner ingen ånger. Jag har också syskonbarn som betyder allt för mig och som vet att jag alltid finns där för dem. Men egna barn, nej tack.

 

[Fd Diabetikern]

Jag har inga barn. Till viss del har min sjukdomsbild tidigare varit en stor orsak men kände tidigt att jag inte ville ha egna. Gillar barn.

Aldrig kännt tvivel över det. Fick en liten tankeställare när en sjuksköterska frågade om det att jag var tvungen att tänka extra på vissa saker OM jag var i tagen att skaffa barn. Men den varade bara en kort, kort stund.

Jag tycker det är synd att jag berövat min mamma på barnbarn. Det är väl den största sorgen jag har över att inte ha barn.

 

[SiZo]

Just jul är så typiskt att längta lite efter familj tänker jag. Man vill tillbaka till hur julen var när man var liten, till gemenskapen, glädjen och allt det där.

Men för mig så räcker det med att tänka på vardagen med barn för att inse att nej, det är inte för mig. Och överhuvudtaget så känns det som att det finns väldigt få situationer/tillfällen där barn skulle göra det bättre eller roligare. Den enda jag kan komma på är just julafton.

Jag känner också lite att jag är knappt vuxen än, hur ska jag kunna ha barn (är snart 40....).

 

[Glasbubblan]

Jag har inga barn och det är superskönt. Min man ville ett tag att vi skulle försöka få ett barn men det blev inget och nu är vi båda väldigt nöjda med att slippa allt det för med sig.
Jag har aldrig känt någon barnlängtan. Jag har aldrig sett barn i min framtid mer än som eventuella ponnybarn med mig som ponnymamma.
Jag får krypande ångest när jag hör hur folk med barn pratar om sitt liv. Hur uppbundna de är, hur mycket krav det är på olika vis. Jag kommer inte behöva oroa mig för att mitt barn dör i en sjukdom, dör i en olycka, hamnar i fel sällskap, börjar använda droger mm. Obeskrivligt skönt.

Jag och min man är vår egen familj tillsammans med våra hundar. Vi saknar ingenting. Vi är två heltidsarbetande vuxna som aldrig behöver oroa oss för pengar. Vi gör vad vi vill när vi vill.

Nu är jag så gammal att det inte kommer bli några barn och jag känner ingen ånger. Jag har också syskonbarn som betyder allt för mig och som vet att jag alltid finns där för dem. Men egna barn, nej tack.

Blir varm i hjärtat av detta svar! Och jag kan relatera. Jag känner också när jag hört om vänner som berättar om deras konstanta stress med barnen, som har sjuka barn eller barn med svårhanterliga diagnoser, att jag själv är tveksam till risken man tar, att få ett sjukt barn på något sätt. Jag hade också säkert varit en väldigt orolig mamma, inte minst senare i livet, när jag omöjligt ka kontrollera vilka de skulle börja umgås med osv...

Låter som att ni lever ett jättefint liv med era hundar!

 

[Glasbubblan]

Just jul är så typiskt att längta lite efter familj tänker jag. Man vill tillbaka till hur julen var när man var liten, till gemenskapen, glädjen och allt det där.

Men för mig så räcker det med att tänka på vardagen med barn för att inse att nej, det är inte för mig. Och överhuvudtaget så känns det som att det finns väldigt få situationer/tillfällen där barn skulle göra det bättre eller roligare. Den enda jag kan komma på är just julafton.

Jag känner också lite att jag är knappt vuxen än, hur ska jag kunna ha barn (är snart 40....).

Så sant, det ligger något i det där tror jag också.

Och relaterar till att knappt känna sig vuxen själv.

 

[Silver Girl]

Jag har aldrig haft barnlängtan över huvudtaget. Tänkte dock länge att jag nog ändå skulle skaffa barn längre fram då jag är uppväxt i en miljö där det liksom är självklart. När min lillasyster fick barn och jag ändå inte kände någon längtan efter egna slutade jag fundera. Som tur är har jag förstående familj som aldrig ifrågasatt detta (förutom någon enstaka kommentar från mormor).
Jag trivs bra med mitt liv med hund och andra intressen. Har ingen partner och känner inget absolut behov av det heller.

 

[Bonita4]

https://www.bukefalos.se/threads/varfor-vill-ni-vill-ni-inte-ha-barn.1538823/

Jag hade en liknande tråd nyligen och tyckte att den gav många öppna och nyanserade svar

 

[Glasbubblan]

Jag har aldrig haft barnlängtan över huvudtaget. Tänkte dock länge att jag nog ändå skulle skaffa barn längre fram då jag är uppväxt i en miljö där det liksom är självklart. När min lillasyster fick barn och jag ändå inte kände någon längtan efter egna slutade jag fundera. Som tur är har jag förstående familj som aldrig ifrågasatt detta (förutom någon enstaka kommentar från mormor).
Jag trivs bra med mitt liv med hund och andra intressen. Har ingen partner och känner inget absolut behov av det heller.

Gud så skönt detta låter! Även att vara utan partner. En till parameter av frihet, att aldrig behöva anpassa sig till någon annan. Två av mina bröder köpte nyligen en massa mark tillsammans och ska bygga varsitt hus där på egen hand. Det finns så många sätt att leva och finna gemenskap. Man behöver inte en partner och ett samboliv för att känna mening och lycka, det är jag övertygad om.

 

[KesoNeso]

Jag har inga barn och vill inga ha, nu är det dessutom för sent.
Mina djur är min familj.
Precis som någon ovan nämnde så tycker jag lite synd om mina föräldrar som inte fått barnbarn, men min mamma dog tidigt och pappa har alzheimer så egentligen är det väl mest min bonusmamma som kan sakna det. Men hon brukar skämma bort hunden/hundarna istället
Sen kan jag ibland också bli lite orolig över hur det blir för mig när jag blir äldre, då jag inte kommer ha någon som slåss för mig.

Men i övrigt är jag helt nöjd utan.

 

[sidensvans]

Har inga barn, och har verkligen aldrig känt någon längtan, aldrig ens en liten tvekan. Mina bröder har barn och jag brukar sätt mig så långt bort från dom som möjligt och samtala med vuxna. Har firat jul några gånger med barn och tycker det är riktigt obehagligt att se giriga ungar slita upp julklappar som är adresserade från tomten, så dom inte ens behöver säga tack. Nej, vuxet sällskap och god julmat ger mig otroligt mycket mer!

 

[Habina]

Jag har inte längre den gemenskap vi hade som barn, så jag förstår tanken kring att barn är det som skapar gemenskapen. Men i min familj ser jag inte att det skulle hjälpa, utan det skulle snarare bli ett jobbigt måste att bita ihop och vara trevlig mot personer som jag inte vill umgås med.

Jag är väldigt nöjd med mitt beslut att vara barnfri. Just för att jag är fri att göra vad jag själv vill. Jag är även singel och behöver aldrig ta hänsyn till en annan person när jag fattar viktiga beslut. Däremot bollar jag gärna med vänner en del.

Jag hade en dag för nåt år sen då jag verkligen satte mig ner och funderade på om jag ändå inte skulle skaffa barn trots allt (är 40+ så tiden rinner snart ut). Men nä. Det enda jag såg som positivt var att ha en vuxen dotter att ha samma kontakt med som jag har med min mamma. Men det finns ingen garanti för att det blir en dotter eller att hon öht vill ha med mig att göra.

Så jag är nöjd med att leva mitt liv själv och slösa all min kärlek på mina hästar istället.

 

[Lavinia]

Jag har inga barn och är supernöjd med det. Har alltid vetat att barn inte är nåt för mig och blir mer och mer övertygad ju mer jag hör från mina vänner/bekanta med barn.

Jag kan umgås med barn när jag vill och det räcker alldeles utmärkt.

Jag har hästar att hänga med istället för barn. Har svårt att se hur jag skulle orka båda.

 

[Fiorano]

Inga barn och är otroligt nöjd med det. Gifte mig med min man för drygt 10 år sen och då pratade vi ordentligt om detta med barn. Övervägde det en stund och jag är så så glad att jag bestämde mig för att hålla oss barnfria.

Lägger vartenda krona och energi på mina hästar. Tävlar en hel del och har rätt stora mål, mål jag inte haft råd/tid/möjlighet med om jag haft barn.

Har även en liten hund och två katter utöver två hästar. Min man jobbar borta i veckorna och om vi haft barn hade det inte varit ett alternativ. Jag tycker det är toppen att vara ensam med djuren i veckorna och ha min man hemma om helgerna.

 

[Rosett]

Har aldrig kunnat föreställa mig som gravid, så visste redan när jag var ca 10 att jag inte skulle ha barn. Jo, ville adoptera eller bli fosterförälder men pga ohälsa har det inte blivit aktuellt. Skulle aldrig orka med både barn och mig själv.
Känner inte alls nån saknad fast samhället är ju liksom baserat på att kvinnor ska vilja bli mammor, så jag känner att jag kanske har lite saknad för att jag som kvinna ”borde” känna så.

 

[Bison]

Har alltid vetat att barn inte är för mig, är inte någon omhändertagande person och har noll moderskänslor.
Blir 41 i år, steriliserade mig för drygt 10 år sedan.
Har aldrig ångrat mitt beslut, har ett stort behov av egentid och vill ha min kropp ifred från graviditeteter, förlossningar och klängande små människor.

Är lycklig med mina djur, min familj, partner och mina vänner. Saknar ingenting i livet.

 

[MacGyver 2.0]

Jag har varken barn eller familj, umgås inte med släkten heller och betecknar mig som en "social kameleont" som trivs bäst ensam men kan upplevas social av andra människor. Det kan gå veckor utan att jag träffar en enda människa fysiskt.

Barn och familj har aldrig varit min grej, jag var "lillgammal" och har alltid umgåtts med vuxna människor förutom det lilla kompisgänget där jag växte upp.

 

[Unafraid]

Har inga barn, avskyr barn och är väldigt nöjd över att aldrig skaffat några.

Sen skaffade jag mig en partner som har barn. Det är faktiskt fruktansvärt, så jag letar en stuga så vi kan vara särbos varannan vecka istället, om jag känner för det.

 

[Kakis]

Jag har inga barn och har aldrig längtat efter det. Min särbo har barn men jag är inte mer involverad än att jag är hans partner och en trygg vuxen i deras liv. De har redan en mamma och rollen som extramamma är inget jag varken vill eller förväntas ta. Jag är nöjd med att bara ha mig själv att tänka på och har svårt att se hur jag skulle orka rodda ett liv med barn. Jag har en bra relation med mina två systerdöttrar (som nu flyttat hemifrån) och den är jag tacksam för.