mimus
Trådstartare
Vid vilka tillfällen har ni Buke-föräldrar känt den där känslan :lycka/glädje/tårögd/rörd....... när ert barn har hanterat en situation som man önskar/lärt dem, men kanske inte förväntat sig?
Börjar med 1 ex.
Det var i höstas som min son Simon 7 år börjat ettan och klassen var ganska rörig under tiden barnen lärde känna varandra.
En dag kom en mamma fram till mig och berättade vad hennes dotter sagt när hon hämtade henne dagen innan.
Hon hade inte fått varit med de andra tjejjerna, gråtit och gått undan.
Det hade Simon uppmärksammat och lämnat sina kompisar, gått fram till den här flickan, klappat henne på armen och sagt
- jag ska leka med dig eller om du vill vara med oss.
Mamman hade tårar i ögonen för hon tyckte det var så fint gjort.
Jag kände mig förstås väldigt berörd och ödmjuk inför min sons handlande.
Hur ser era exempel ut?
Börjar med 1 ex.
Det var i höstas som min son Simon 7 år börjat ettan och klassen var ganska rörig under tiden barnen lärde känna varandra.
En dag kom en mamma fram till mig och berättade vad hennes dotter sagt när hon hämtade henne dagen innan.
Hon hade inte fått varit med de andra tjejjerna, gråtit och gått undan.
Det hade Simon uppmärksammat och lämnat sina kompisar, gått fram till den här flickan, klappat henne på armen och sagt
- jag ska leka med dig eller om du vill vara med oss.
Mamman hade tårar i ögonen för hon tyckte det var så fint gjort.
Jag kände mig förstås väldigt berörd och ödmjuk inför min sons handlande.
Hur ser era exempel ut?