U
UrsusRex
Det här är ett svar på en tidigare tråd där någon frågade om Beaglens lämplighet som sällskapshund. Jag missade tråden då det begav sig och av någon anledning låser det sig när jag försöker svara i den tråden so here it goes;
Jag är som sagt Beagle ägare som någon sa i den tråden och efterfrågade min synpunkt om Beagle som sällskapshund.
Jag tycker såhär. Oavsett ras bland jakthundarna så fungerar de som sällskapshundar om de får arbeta tillräckligt på annat sätt såsom tex med spår, mental problemlösning, agillity eller lydnad osv. Men det räcker inte enbart med lydnad eller spår osv för att väga upp hundens arbetsbehov! Man får nog ställa in sig på att arbeta mkt och med flera olika inriktningar för att väga upp mot hundens behov.
Vad man bör tänka på är också att man förmodligen aldrig kommer nå lika bra resultat som om man valt en brukshund istället. Missförstå mig rätt nu! Med det menar jag att man får lägga mer arbete och svett på en jakthund för att nå höga resultat i förhållande till vad man behövt för att nå lika långt med en brukshund.
Detta gäller i synnerhet de drivande raserna (som tex Beagle) vilka är extremt självständiga och svårdreserade eftersom de är svårkontaktade.
Sedan Beagle som sällskapshund då?
Ja, jag tycker det är en kanonfin hund och den är känd för sin sundhet såväl fysiskt som psykiskt varför den ofta används som testdjur i medicinska samanhang.
Den är som sades matglad och extremt rymmningsbenägen!
Det är också något man bör tänka på! För när vi talar drivande harhundar så handlar det inte om att de rymmer och är borta i några timmar, de är borta hela dagen, ibland ännu längre.
Sedan måste jag tyvärr meddela att det blir svårt att få tag på en registrerad valp utan att vara jägare. Anledningen till det är att rasklubben styrt upp aveln för att förbättra jaktegenskaperna och hanhundar får inte stå kvar på A-listan efter tre kullar såvida inte valpar efter dem meriteras. Följdaktligen ligger det i uppfödarnas intressa att sälja till jägare och helst till jägare som ämnar tävla med sina hundar. Personligen tycker jag det är kanon och det visar sig tydligt i tävlingsresultaten där Beaglen med råge gått om övriga stövarraser (dit beaglen räknas) i resultaten, utom möjligen inom rävjakt där Schillern fortfarande dominerar.
Sedan vill jag inflika att alla mina jaktbekanta avrådde mig från att köpa Beagle för deras utpräglade jaktlust, ihållighet och nästan hypnosartade jakt. Jag lyssnade inte men börjar mer och mer förstå att det trots allt nog hade varit lättare med en stövare än en beagle trots risken att inte få stövaren rådjursren. Beaglen är helt enkelt mer rymmningsbenägen, driver längre och är mer svårkontaktad än övriga stövarraser.
Själv har jag haft högt meriterade fågelhundar inom såväl jakt som lydnad. Men med Beaglen kommer jag nog aldrig komma dit inom lydnad. Som det är nu kan jag ha henne lös men måste hålla koll för kommer hon utom synhåll och märker att ingen ser då drar hon och då är det så gott som omöjligt att få kontakt med henne igen. Jag måste vara inom synhåll och vråla som en gris för att bryta, sedan kan jag utfärda komando och hon lyder.
För att ta ett varnande exempel gällande Beagle som sällskapshund så kan jag berätta om grannen som köpte en Beagle trots att de inte jagar. Den var/är mkt nervös och biter ägarna då de ska klippa kklorna bada osv.... Nu tror jag det beror mer på ägarna än att hunden inte jagar men huvudpoängen är att små hundar kräver precis lika mkt som stora hundar, särskillt om de är utpräglat framavlade för att arbeta inom specifikt område.
Men trots allt detta så tror jag man kan hitta sällskapsbeaglar om man lägger manken till och i mitt tycke är det en oerhört trevlig och social ras vars enda nackdel är att de tenderar rymma och att de har lätt för att bli feta.
Mvh
Björn
Jag är som sagt Beagle ägare som någon sa i den tråden och efterfrågade min synpunkt om Beagle som sällskapshund.
Jag tycker såhär. Oavsett ras bland jakthundarna så fungerar de som sällskapshundar om de får arbeta tillräckligt på annat sätt såsom tex med spår, mental problemlösning, agillity eller lydnad osv. Men det räcker inte enbart med lydnad eller spår osv för att väga upp hundens arbetsbehov! Man får nog ställa in sig på att arbeta mkt och med flera olika inriktningar för att väga upp mot hundens behov.
Vad man bör tänka på är också att man förmodligen aldrig kommer nå lika bra resultat som om man valt en brukshund istället. Missförstå mig rätt nu! Med det menar jag att man får lägga mer arbete och svett på en jakthund för att nå höga resultat i förhållande till vad man behövt för att nå lika långt med en brukshund.
Detta gäller i synnerhet de drivande raserna (som tex Beagle) vilka är extremt självständiga och svårdreserade eftersom de är svårkontaktade.
Sedan Beagle som sällskapshund då?
Ja, jag tycker det är en kanonfin hund och den är känd för sin sundhet såväl fysiskt som psykiskt varför den ofta används som testdjur i medicinska samanhang.
Den är som sades matglad och extremt rymmningsbenägen!
Det är också något man bör tänka på! För när vi talar drivande harhundar så handlar det inte om att de rymmer och är borta i några timmar, de är borta hela dagen, ibland ännu längre.
Sedan måste jag tyvärr meddela att det blir svårt att få tag på en registrerad valp utan att vara jägare. Anledningen till det är att rasklubben styrt upp aveln för att förbättra jaktegenskaperna och hanhundar får inte stå kvar på A-listan efter tre kullar såvida inte valpar efter dem meriteras. Följdaktligen ligger det i uppfödarnas intressa att sälja till jägare och helst till jägare som ämnar tävla med sina hundar. Personligen tycker jag det är kanon och det visar sig tydligt i tävlingsresultaten där Beaglen med råge gått om övriga stövarraser (dit beaglen räknas) i resultaten, utom möjligen inom rävjakt där Schillern fortfarande dominerar.
Sedan vill jag inflika att alla mina jaktbekanta avrådde mig från att köpa Beagle för deras utpräglade jaktlust, ihållighet och nästan hypnosartade jakt. Jag lyssnade inte men börjar mer och mer förstå att det trots allt nog hade varit lättare med en stövare än en beagle trots risken att inte få stövaren rådjursren. Beaglen är helt enkelt mer rymmningsbenägen, driver längre och är mer svårkontaktad än övriga stövarraser.
Själv har jag haft högt meriterade fågelhundar inom såväl jakt som lydnad. Men med Beaglen kommer jag nog aldrig komma dit inom lydnad. Som det är nu kan jag ha henne lös men måste hålla koll för kommer hon utom synhåll och märker att ingen ser då drar hon och då är det så gott som omöjligt att få kontakt med henne igen. Jag måste vara inom synhåll och vråla som en gris för att bryta, sedan kan jag utfärda komando och hon lyder.
För att ta ett varnande exempel gällande Beagle som sällskapshund så kan jag berätta om grannen som köpte en Beagle trots att de inte jagar. Den var/är mkt nervös och biter ägarna då de ska klippa kklorna bada osv.... Nu tror jag det beror mer på ägarna än att hunden inte jagar men huvudpoängen är att små hundar kräver precis lika mkt som stora hundar, särskillt om de är utpräglat framavlade för att arbeta inom specifikt område.
Men trots allt detta så tror jag man kan hitta sällskapsbeaglar om man lägger manken till och i mitt tycke är det en oerhört trevlig och social ras vars enda nackdel är att de tenderar rymma och att de har lätt för att bli feta.
Mvh
Björn
