Behovet/Viljan av att kontrollera sin partner och att sluta

[Inte_Ung]

Vet ärligt inte hur jag skulle märka att han kissade i duschen då om han inte var dum nog att berätta det för mig.

Vi hade en gång en tråd om det.
Det var en verklig vattendelare.

Vissa kunde inte leva med en partner som kissar i duschen.
Och andra kunde inte leva med en partner som inte lät dem kissa i duschen.

Så vi är alla olika.
Både jag och min sambo kissar i duschen och det är inget som vi bryr oss om.
Vårt avlopp går till samma ställe.

Om det däremot hade varit ett avlopp för gråvatten och ett annat för toaletten så hade vi naturligtvis inte kissat i duschen.

 

[Inte_Ung]

Ja vill du fortsätta leva med ditt katastroftänk så gör det men du lurar dig själv när du tror att det inte är ett problem.

Att man slutar ha ett katastroftänk innebär inte att man slutar förebygga olyckor och inbrott. Att det var så för dig är märkligt.

Men snälla rara, jag har inga problem med det.
Faktiskt.
Oavsett vad du tycker om saken.

Det är en hårfin skillnad på att förebygga olyckor och katastrofer och att ha ett kontrollbehov.

 

[TinyWiny]

Men snälla rara, jag har inga problem med det.
Faktiskt.
Oavsett vad du tycker om saken.

Det är en hårfin skillnad på att förebygga olyckor och katastrofer och att ha ett kontrollbehov.

Är det inget problem så är det inget katastroftänk du har. Ordet katastroftänk beskriver ett problem.

Nej det är det inte. Att förebygga är något helt annat. Ingen skulle kalla det för katastroftänk att ha brandvarnare, brandsläckare eller ha skydd för elkontakter när man har småbarn t ex. Det är sunt och normalt förebyggande. Ingen skulle kalla det för katastroftänk när timer installeras på elektriska apparater hemma hos någon som har dåligt minne heller utan det är sunt förebyggande. Att skruva ur proppar och stänga av vatten är något helt annat. Gör man det har man problem.

 

[grodan21]

För mig hade det inte funkat. Jag har levt med en kontrollerande (av andra skäl än du) partner och får panik om min sambo vill ha koll på mig. Normalt ”jag åker nu/nu är jag framme” om jag kört 6 h är ok men inte mer än så.

Vi har haft diskussion om gps appar (kommer inte på ett bättre ord) på jobbet och för alla mina kollegor är det normalt att ha koll på vart partner och familj är hela tiden jag har börjat fundera på någon app att ha när jag rider ut då jag nyss ramlade av på en uteritt, alltså om jag skulle ramla av och ligga avsvimmad i skogen. Insåg att det för mig skulle tillföra mer positivt än negativt. Men aldrig att någon skulle få ha reda på mig konstant.

 

[Askur2017]

Vi har hitta-appen på varandra i familjen och använder den för allehanda praktiska ting. Supersmidigt att kolla hur långt de andra har hem när middagen börjar bli klar. Om maken hunnit ut ur affären när jag kom på en sak till vi behövde, att barnen kom fram till träningen ordentligt med mera.

Är min telefon på vift (vilket händer allt som oftast) tar jag makens om den ligger synlig för att ringa, googla, smsa eller vad jag nu behöver. Han reagerar inte på det. Inte jag heller om han gör samma sak. Förstår inte problemet…

Fast jag håller med om att det vore väldigt märkligt om vi hade börjat öppna inkorgar och historik i varandras telefoner till exempel. Jag gör aldrig det, mest för att jag utgår från att det skulle vara väldigt ospännande faktiskt

 

[Inte_Ung]

Är det inget problem så är det inget katastroftänk du har. Ordet katastroftänk beskriver ett problem.

Nej det är det inte. Att förebygga är något helt annat. Ingen skulle kalla det för katastroftänk att ha brandvarnare, brandsläckare eller ha skydd för elkontakter när man har småbarn t ex. Det är sunt och normalt förebyggande. Ingen skulle kalla det för katastroftänk när timer installeras på elektriska apparater hemma hos någon som har dåligt minne heller utan det är sunt förebyggande. Att skruva ur proppar och stänga av vatten är något helt annat. Gör man det har man problem.

Problemet är ju att hitta balansen i vad som är att tänka säkert och vad som är att leta spöken och demoner.

Om kontrollbehovet leder till att man undviker katastrofer så övergår det ju till att bli att förebygga.
När det faktiskt har hänt något på alldeles riktigt är det egentligen oerhört svårt att veta om kontrollen handlar om att undvika nya katastrofer eller om det bara är en jakt på spöken.
Om det är spökjakt så behöver man ju på något sätt bevisa att spöken inte finns.
Och t.o.m. där så råder det faktiskt delade meningar om saken.

Så min slutsats är att det är svårt att veta vad som egentligen är rätt eller fel i sammanhanget.

 

[Migo]

Vi har hitta-appen på varandra i familjen och använder den för allehanda praktiska ting. Supersmidigt att kolla hur långt de andra har hem när middagen börjar bli klar. Om maken hunnit ut ur affären när jag kom på en sak till vi behövde, att barnen kom fram till träningen ordentligt med mera.

Är min telefon på vift (vilket händer allt som oftast) tar jag makens om den ligger synlig för att ringa, googla, smsa eller vad jag nu behöver. Han reagerar inte på det. Inte jag heller om han gör samma sak. Förstår inte problemet…

Fast jag håller med om att det vore väldigt märkligt om vi hade börjat öppna inkorgar och historik i varandras telefoner till exempel. Jag gör aldrig det, mest för att jag utgår från att det skulle vara väldigt ospännande faktiskt

För mig låter det helt vansinnigt och skrämmande att ha GPS-kontroll på sina familjemedlemmar (annat än vid långa uteritter/fjällvandring, då kan jag se en poäng). Det går utmärkt att skicka ett meddelande "Åh, jag vill ha bananer också om du är kvar i butiken!" eller lita på att folk kan möta upp vid avtalad middagstid.

KL

Min första reaktion på TS är att om jag måste kontrollera och övervaka min partner för att förhållandets "ramar" ska respekteras, så finns det inget förhållande. Det kan inte vara ena partens jobb att se till att respekten är ömsesidig. (Jag vill inte behöva ha koppel på mina hundar för att de ska välja att vara med mig, och jag förväntar mig väldigt mycket mer respekt, omtanke och förståelse från min mänsklga partner!)

 

[Roheryn]

Jag har inget sådant alls.
Det finns inget privat att hitta ens om man letar aldrig så mycket.
Vilket också är en skillnad mellan olika människor.

Jag har inget egentligt behov av någon sambo i mitt liv, så vill man leva med mig så får man ta mig med alla de märkliga ovanor som följer med.
Jag är som kompensation oerhört tolerant vad gäller konstiga saker som andra har för sig.

Ja där är vi lika i att inte "behöva" någon sambo. Det kan absolut vara trevligt om det är rätt person, annars lever jag fint som singel ihop med mina djur

 

[Inte_Ung]

Du har ju också fört det vidare till din dotter.

Nej faktiskt inte.
Hennes behov av att hålla reda på mig kom när hennes äktenskap kraschade totalt.
Då plockade jag ihop spillrorna och hon blev tillfälligt beroende av mig på olika sätt.

En partner som sviker på något sätt är nog den vanligaste orsaken till att vuxna tappar trygghet och tillit.

 

[Fru_Tuvstarr]

Vi har hitta-appen på varandra i familjen och använder den för allehanda praktiska ting. Supersmidigt att kolla hur långt de andra har hem när middagen börjar bli klar. Om maken hunnit ut ur affären när jag kom på en sak till vi behövde, att barnen kom fram till träningen ordentligt med mera.

Är min telefon på vift (vilket händer allt som oftast) tar jag makens om den ligger synlig för att ringa, googla, smsa eller vad jag nu behöver. Han reagerar inte på det. Inte jag heller om han gör samma sak. Förstår inte problemet…

Fast jag håller med om att det vore väldigt märkligt om vi hade börjat öppna inkorgar och historik i varandras telefoner till exempel. Jag gör aldrig det, mest för att jag utgår från att det skulle vara väldigt ospännande faktiskt

Det har jag och min man också. Hur smidigt som helst. Tom mina föräldrar och syskon är med i samma gps-grupp. Inte för att vi ska hålla koll på varandra per se utan för att vi kan se var någon är om det behövs. Jag kan se när min man är på väg hem så jag kan börja med maten mm. Mina föräldrar kan se om jag varit i närheten av en olycka när jag körde till jobbet och slippa oroa sig när de ser att jag inte varit det mm.
Handlar absolut inte om kontroll i vårt fall. Hade min man stängt av gpsen en dag hade det liksom inte varit en oro för mig att han hittar på något han inte borde.
Jag själv bryr mig inte ett dugg om att min man kan se att jag är på jobbet/affären/stan eller vad som helst.

 

[Iamia]

Det har jag och min man också. Hur smidigt som helst. Tom mina föräldrar och syskon är med i samma gps-grupp. Inte för att vi ska hålla koll på varandra per se utan för att vi kan se var någon är om det behövs. Jag kan se när min man är på väg hem så jag kan börja med maten mm. Mina föräldrar kan se om jag varit i närheten av en olycka när jag körde till jobbet och slippa oroa sig när de ser att jag inte varit det mm.
Handlar absolut inte om kontroll i vårt fall. Hade min man stängt av gpsen en dag hade det liksom inte varit en oro för mig att han hittar på något han inte borde.
Jag själv bryr mig inte ett dugg om att min man kan se att jag är på jobbet/affären/stan eller vad som helst.

Samma med mig och min man. Det är med 100% samtycke och utan några som helst krav att man måste. Sjukt praktiskt, och hjälper dessutom mot oro för att något skulle ha hänt (ex olycka).

Förstår att (och varför) det här är lite av en vattendelare, dock.

 

[Bison]

Skulle aldrig låta någon ha någon gps på mig mer än om jag är ute och rider ensam.
Annars är det ett stort nej på den, jag har alldeles för hög integritet för det.

 

[Bison]

För mig låter det helt vansinnigt och skrämmande att ha GPS-kontroll på sina familjemedlemmar (annat än vid långa uteritter/fjällvandring, då kan jag se en poäng). Det går utmärkt att skicka ett meddelande "Åh, jag vill ha bananer också om du är kvar i butiken!" eller lita på att folk kan möta upp vid avtalad middagstid.

KL

Min första reaktion på TS är att om jag måste kontrollera och övervaka min partner för att förhållandets "ramar" ska respekteras, så finns det inget förhållande. Det kan inte vara ena partens jobb att se till att respekten är ömsesidig. (Jag vill inte behöva ha koppel på mina hundar för att de ska välja att vara med mig, och jag förväntar mig väldigt mycket mer respekt, omtanke och förståelse från min mänsklga partner!)

Ja men eller hur.
Jag förutsätter att vuxna människor kan passa tider, alternativt att de hör av sig om de blir sena.
Sen har jag aldrig koll på nyheter, olyckor osv så den biten för varken till eller från.
Är absolut inte den som går runt och oroar mig för allt.

 

[Iamia]

Ja men eller hur.
Jag förutsätter att vuxna människor kan passa tider, alternativt att de hör av sig om de blir sena.
Sen har jag aldrig koll på nyheter, olyckor osv så den biten för varken till eller från.
Är absolut inte den som går runt och oroar mig för allt.

Jag förutsätter också att vuxna människor kan passa tider, hör av sig mm. Det har väl inte ens med saken att göra. Det handlar nog mer om olika personligheter och vad man har i sin ryggsäck?

Jag låter för övrigt också mina gamla föräldrar (80+) se var jag är i Hitta. Bor långt bort (annat land) och vi ses sällan. Jag vet att de tycker det är kul att ”spionera” lite på mig, både i vardagen och på resor. Det berikar dras liv lite. Min integritet hänger inte alls ihop med det. Dessutom är det ju helt mitt eget val. Kan stänga av alldeles precis när jag vill, både med make och föräldrar…

 

[farin]

Ja men eller hur.
Jag förutsätter att vuxna människor kan passa tider, alternativt att de hör av sig om de blir sena.
Sen har jag aldrig koll på nyheter, olyckor osv så den biten för varken till eller från.
Är absolut inte den som går runt och oroar mig för allt.

Spinner vidare...

Rent krasst får man också veta väldigt fort om ens anhörig varit med om en olycka. Hör man inget behöver man inte oroa sig.

Även om mitt katatroftänk tillfälligt ökade när en nära anhörig dog i en bilolycka... Det hade inte gjort varken till eller från om jag vetat var hen var via gps, olyckan hade skett ändå och jag hade fått informationen samma väg oavsett.

 

[Tantan]

Spinner vidare...

Rent krasst får man också veta väldigt fort om ens anhörig varit med om en olycka. Hör man inget behöver man inte oroa sig.

Även om mitt katatroftänk tillfälligt ökade när en nära anhörig dog i en bilolycka... Det hade inte gjort varken till eller från om jag vetat var hen var via gps, olyckan hade skett ändå och jag hade fått informationen samma väg oavsett.

Jag oroar mig mer. Skulle aldrig funka vettigt om jag kunde spåra tonåringen. Dessutom har hen rätt att ha ett privatliv.

 

[Rumpnissen]

Jag sällar mig till skaran som inte alls känner mig bekväm med att bli spårad. Inte så att det egentligen spelar någon roll, men det känns integritetskränkande.

På ett av barnen hade vi en kort period där han hade en app så vi kunde se var han var. Han var lätt förvirrad då ofta glömde berätta var han var. Så istället för att börja ringa runt till alla kompisars föräldrar skaffade vi en app. Men då lovade vi också att bara kolla i den när vi hade försökt få tag på han, och höll det. Sen kan jag rent teoretiskt kolla upp var ungarnas telefoner är eftersom vi tillför samma familj och de är ihopkopplade med mitt icloud. Men jag har aldrig gjort det.

Jag har ganska nära till att få katastroftankar. Typ om maken är 15 min sen hem så hinner jag tänka att han är död. Men jag har aldrig tänkt att jag skulle bli lugnare av att veta var han är. Mitt katastroftänkande är inte rationellt och då är hans integritet viktigare.

För att återgå till trådstarten så hade jag inte mått bra i en sådan relation. Jag hade avslutat den, det är inte värt det på något håll.

 

[Fru_Tuvstarr]

Alltså man har ingen kamera på sig som spelar in allt man gör så jag förstår inte hur det kan vara "integritetskränkande" att ha GPSapp. Jag har fortfarande lika mycket privatliv. Ingen ser ju vad jag gör. Förutom på vissa ställen på gården där vi har kameror min man också har tillgång till.

 

[Bison]

Jag förutsätter också att vuxna människor kan passa tider, hör av sig mm. Det har väl inte ens med saken att göra. Det handlar nog mer om olika personligheter och vad man har i sin ryggsäck?

Jag låter för övrigt också mina gamla föräldrar (80+) se var jag är i Hitta. Bor långt bort (annat land) och vi ses sällan. Jag vet att de tycker det är kul att ”spionera” lite på mig, både i vardagen och på resor. Det berikar dras liv lite. Min integritet hänger inte alls ihop med det. Dessutom är det ju helt mitt eget val. Kan stänga av alldeles precis när jag vill, både med make och föräldrar…

Det var ett av argumenten till att det var vettigt.

För mig är det ett stort nej och det är inte för att jag pysslar med skumma grejer. Jag tycker bara inte om tanken alls.
Speciellt inte när jag sett hur besatta folk kan bli bara av snapkartan
Låt mig vara är min inställning till det mesta.

 

[Askur2017]

För mig låter det helt vansinnigt och skrämmande att ha GPS-kontroll på sina familjemedlemmar (annat än vid långa uteritter/fjällvandring, då kan jag se en poäng). Det går utmärkt att skicka ett meddelande "Åh, jag vill ha bananer också om du är kvar i butiken!" eller lita på att folk kan möta upp vid avtalad middagstid.

KL

Min första reaktion på TS är att om jag måste kontrollera och övervaka min partner för att förhållandets "ramar" ska respekteras, så finns det inget förhållande. Det kan inte vara ena partens jobb att se till att respekten är ömsesidig. (Jag vill inte behöva ha koppel på mina hundar för att de ska välja att vara med mig, och jag förväntar mig väldigt mycket mer respekt, omtanke och förståelse från min mänsklga partner!)

Det finns inga andra ”baktankar” i hur vi använder denna fantastiska funktion än hur skööönt det är att slippa meddela hit och dit om man är lite sen, om man kommit fram eller vad det nu är. Ett lifehack som underlättar vardagen för hela familjen. Om jag känt att detta skulle vara ett övertramp eller någon form av kontrollsituation hade jag förmodligen inte ens stannat i relationen.

Ska jag leva med någon, dela föräldraskap hus och ekonomi, då ska det vara med en person som kan få se om jag åkte från jobbet i tid och förväntas vara hemma som vanligt. Vi är väl så ohemliga i allt vi gör att det inte går att hitta minsta problematik i det