Berättelser om hur man kan ta sej igenom svåra fasaer i livet

[Baugalin]

Jag behöver extra pepp just nu av att höra hur saker kan bli bättre. Just nu är jag sjuk, men inte på det kroppsliga sättet då man har läkare som kan sägja att detta ben kommer läka efter en ex. tid. Heller är mina problem physiska. Jag vet av många trådar här att många bukare har haft sin del av problem med livet och just nu när allt värkar som mörkast så kan det vara skönt att höra några skriva om hur dom var där och har lyckats komma där ifrån.

Jag är dock värkligen lycklig lottad med en fantastisk familj och vänner som stöttar mej i våt och tråt fast en dom är just nu lite rädda tror jag. Samt mitt jobb och arbetskollegor visar mycket stöttning fasten dom vet inte riktigt om det hela men jag är part-time sjukskriven. Har även ett mycket bra team med läkare och phykolog som fungerar bra. Men för att lyckas arbeta med mina problem så måste öppna för dom först och det skapar en stor räddsla i mej och illa mående som jag vet innerst inne att det är bara en fas, men just nu känns det som en evighet.

 

[Skjøldur]

Sv: Berättelser om hur man kan ta sej igenom svåra fasaer i livet

Jag vet inte o vi är så värst lika och jag har nog kanske inte varit så psykiskt svag som du är nu heller, men hur jämföra? Jag lider till och från av konsekvenserna av att ha varit mobbad och utanför då jag gick i låg och mellanstadiet. I högstadiet gick det bättre men jag var ändå inte riktigt med i gänget. Därför har jag generellt ganska svårt att lita på folk och vill helst "reda mig själv". Jag har aldrig gillat en massa tjejsnack, prata och prata och prata om relationer i det oändiga... inte min grej. Jag fick arbetsplatsrelaterade problem då jag var i tjugofemårsåldern och höll på gå ned mig. Hamanade hos någon trist sjuksköterska med samtalsterapi-
utbildning. Hon verkade inte förstå att jag kunde tänka självständigt och jag avskydde att gå till henne. Ändå stod jag ut sex gånger för att jag trodde att jag borde det... och för att jag inte hade inget att jämföra med. Sedan förstod jag att "känns det inte bra hos en terapeut så blir det inte bra". Senare i livet har jag gått hos en mer kompetent samtalsterapeut på St Lukasstiftelsen. Men jag kände mig mest som en duktig elev... en som snällt svarade på frågor och gjorde sina hemuppgifter. Jag och denna terapeut hade någon slags attityd av ömsesidigt tålamod med varandra. I avslutningen så drog vi slutsatsen att vanlig samtalsterapi kanske inte passade mig. Jag hade fysiskt ont efter en bilolycka och reagerar ibland psykosomatiskt på det onda i livet så det fick bli integrgrerande psykoterapi istället. Jag har gått tre perioder och hos två olika. Nu är det väl ungefär sex år seda jag gick i terapi sist. Jag har faktiskt lärt mig lite som jag minns och som jag kan använda. Jag vet vart jag har några fasta punkter inom och utom mig nu. Jag har lärt hur jag ska andas och slappna av och hur jag ska röra mig. Förut kunde det lätt bli en ond cirkel av spänd-djupandas inte-gå med spända axlar och knäna tätt ihop-ont i hjärtregionen-ont i ryggen- sova dåligt -olyckligare och så vidare.
Jag kan gott förstå att du tycker det är jobbigt att så många personer där på psyk talar om dig. Minns att jag gick på AMU (arbetsprövning i för ändamålet avsedd verkstad med diverse slöjd) för ca tjugo år sedan. Jag hade verkligen inte anförtrott arbetspsykologen mycket, men en dag sa en arbetsterapeut eller vad han nu hade för tittel, något han inte kunde ha vetat om inte psykologen talat om det. Då gick det upp för mig att förstnämda inte hade tystnadsplikt inom huset utan att dom snackade om mig! Det var hemskt, kände mig så utsatt. "Här gäller det att vara 150% normal och duktig för dom diskuterar mig och sedan blir det några hemska noteringar i en journal som även andra kan läsa".
Visst kan det låta bra att flera kloka slår sina skallar ihop, men är det nödvändigt i ditt fall? Utan tillit kommer man ändå ingen vart. Du behöver en klok person, terapeut eller annna, som du kan lita på och så behöver du lita på dig själv och din egen förmåga att läka och utvecklas. Då går det bra! Lycka till
--

 

[Skjøldur]

Sv: Berättelser om hur man kan ta sej igenom svåra fasaer i livet

Ingen mer som bryr sig om att svara dig? Jag skrev rätt fort och slarvigt förut, råkade bli AMU iställer för AMI = arbetsmarknadsinstintutet + bara ett o där det skulle vara om osv.

Jag undrar, gillar du att läsa böcker? Finns gott om böcker om folk som genomgår livskriser av alla de slag. Om du har läslust så ska jag försöka komma på några att rekomendera.

För övrigt, om du vill dela erfarenheter med andra så kanske gruppterapi skulle vara bra? En av de där perioderna med så kallad integrerande psykoterapi gick jag i grupp. Jag tyckte det var fint att få dela med andra.

 

[Sonic76]

Sv: Berättelser om hur man kan ta sej igenom svåra fasaer i livet

Jag kan absolut dela med mig av mina upplevelser men får ta det imorrn

 

[Whirlie]

Sv: Berättelser om hur man kan ta sej igenom svåra fasaer i livet

Det är svårt att svara dig då det är så olika vad vi går igenom och hur vi upplever det. Jag har gått igenom en väldigt jobbig tid i livet men sökte aldrig hjälp från psyk. Jag lyckades hålla mig på rätt sida kanten, även om jag när jag var som mest psykiskt utmattad hade en plan för hur jag skulle avsluta allt den dag jag inte orkade längre. Som tur var kom jag aldrig till den punkten.

För mig i den jobbigaste delen av processen handlade det bara om att gå upp på morgonen, gå till jobbet och få så mycket som möjligt gjort. Träffa vänner och träna var också något som var viktiga i min vardag. Det värsta var att vara hemma ensam, så därför var jobbet och gymet ofta mina tillflyktsorter. Vissa veckor tränade jag sju dagar i veckan, andra kanske bara en.

Första tiden åt jag bara om jag fick sällskap, kanske en gång om dagen. Och gick ned fem kg. Sedan tröståt jag och gick upp åtta. När ångesten la sig över bröstet var det bara att fortsätta andas.

Mitt första mål var att sluta må dåligt. Jag visste att tiden skulle läka mina sår, men också att jag måste förlåta och låta minnena blekna. Samtidigt som jag behövde få känna all smärta för att få ut den ur systemet. Jag behövde göra roliga saker, omge mig med människor som fick mig att må bra och undvika de som fick mig att må dåligt.

När jag upptäckte att jag slutat må dåligt blev målet att må bra. Och när jag mådde bra blev målet att bli lycklig.

Hur jag gjorde rent konkret är svårt att säga. Men jag viste var jag varit och att jag ville tillbaka dit, upp över ytan. Och att det bara var att sätta den ena foten framför den andra hur tungt det än blev.

Idag mår jag bra och är lycklig. Allt är inte läkt men jag är en hel människa igen. Det är jag väldigt tacksam för.

Ingen aning om detta var till någon hjälp men det är min berättelse i korthet.

 

[tara]

Sv: Berättelser om hur man kan ta sej igenom svåra fasaer i livet

Tänker mig en bild... en massa typ digestivekex som man bara ska tugga sig igenom. Munnen full med digestivekex och så tuggar man. Torrt och dj*vl*gt men förr eller senare måste det ta slut. En tugga, en tugga, en tugga... och så vidare... eller betala den räkningen , betala den räkningen, betala den räkningen så... till slut så har man lagt in alla räkningar ... liksom...

 

[SweetPanther]

Sv: Berättelser om hur man kan ta sej igenom svåra fasaer i livet

Det tycker jag låter som ett bra sätt!

 

[Skjøldur]

Sv: Berättelser om hur man kan ta sej igenom svåra fasaer i livet

Jag håller med Whirlie om att hennes sätt att ta sig igenom funkar! Man måste ut ur huset, ut bland vanligt folk som inte mår dåligt. Och man behöver mat såklart men i värsta fall räcker det att man äter ordentligt en gång om dagen. Kan vara svårt att laga mat men för kroppen spelar det inte så stor roll. Tillräckligt med näring i fil och flingor, frukt och grönsker, ägg mm. Jag hade första hästen, mor till honom jag har nu, och sedan hennes son Skjöldur också. (Hon levde tills han var nio). Blesa var piggare än honom och fick hon bara komma ut på tur tillsammans med en hästkompis hon gillade så var hon riktigt glad! Ville ha fart, gick och småpep och flamsade. Hennes livsglädje var smittsam. Skjöldur är en go tröstare men mer lättpåverkad av mig om jag deppar. Finns oräkneliga som fått draghjälp av en hund också då dom haft det jobbigt. Men samma där, en del hundar tar åt sig om matte är ledsen och andra bara viftar på svansen och håller humöret uppe ändå...
Och åter igen, samma med folk. Kan faktiskt vara skönt med stallfolk och andra som inte vet som mycket om ens livskris och inte bryr sig utan bara snackar på om det vanliga... Har man ett par vanliga, nära vänner och eventuellt en klok terapeut i tillägg så räcker det.

 

[Pilotta]

Sv: Berättelser om hur man kan ta sej igenom svåra fasaer i livet

Nu vet jag inte mer exakt vad det är som får ditt liv att te sig mörkt just nu, så mitt svar kanske inte helt passar din situation. Men jag har i olika omgångar känt mig helt kvävd av livet, förväntningar (från mig själv och från andra), prestationspress, varit allmänt vilsen, ja, lite allt möjligt.

Jag fick god hjälp av att gå och prata med kurator på universitetet, nu vet jag inte om du har några sådana möjligheter, men det hjälpte mig. Att behöva sätta ord på vad jag kände och upplevde, på ett sätt så att någon annan kunde förstå, och på det viset bearbeta och komma framåt. Öka förståelsen till varför jag känner/reagerar som jag gör.

Andra saker jag brukar göra när jag tycker "det barkar åt mörka hållet" så att säga är att sätta mig tyst och lugnt, och fokusera tanken på bra saker som hänt under dagen. Hur litet och futtigt det än må vara (åt en god muffins, fick ett extra leende av min jobbarkompis, gjorde en snygg fickparkering etc...) Jag tycker mig märka att genom att fokusera på det positiva i det lilla, känner jag mig mer positiv generellt och de stora problemen ter sig litet mindre oöverstigliga...